För ett år sedan, blev min mamma sjuk.

Mamma blev så sjuk att hon sedan lämnade denna värld och gick över till den andra stranden……

Det blev träning nu på morgonen, en härlig känsla av träningen i kroppen. Synd att den inte håller i sig hela dagen. Idag var det många som var på rehab och tränade. Det var många som tränade men jag fick allt plats för att utför min träning. Nu sitter jag och saknar badet medans jag skriver. Det får duga med dusch idag.

Kanske orkar jag åka och bada, när jag kommer hem från jobbet. Har haft en gräslig natt, sömnen har uteblivit pga av ryggen och höften. Dessutom har den lilla vidriga katten väckt mig redan vid 4 i morse. Jag vägrade gå upp och han vägrade att ge upp. Vid fem vann han kriget. Det var ett krig och humöret vart inte på topp när jag gav honom mat. Vare sig på mig eller katten.

Det planeras för midsommar, just nu känner jag att filten över huvudet eller huvudet i sanden är min plan. Nu är det inte så allvarligt, dotter med familj, son med familj och sonhustruns föräldrar kommer att besöka oss. Det blir en repris från förra året. Men utan majstång! Det var vidrigt att klä av den, när det vart klart. Tror den stod här i en månad, innan vi plockade bort alla vissna blommor.

Tiden just nu, påminner mig om tiden förra året. Det var i dagarna som mamma hade ramlat och brutit lårbenet. När hon kom till sitt boende efter hon varit på sjukhuset, åkte vi till henne. Det gick inte att få någon som helst kontakt, med henne. Bara några veckor efter det, gick hon till den där andra sidan av vattnet. Dit vi inte når, det måste till att vi är klara med detta jordeliv. Jag minns resan från Norr, då vi åkte i ett sträck för att jag skulle hinna säga hejdå till mamma. Vidriga mil av ångest, vidriga mil för maken som körde bilen. Den där sista dagens ångest, när jag inte visst om jag skulle hinna i tid. Men i tid hann jag och jag hann säga hejdå till mamma. Jag hann berätta om mina barnbarn och hennes barnbarns barn. Jag hann säga sådant jag ville säga. Jag hann med att sitta där tillsammans med mina syskon den där sista stunden då mamma slutade andas.

Mamma som ung, jag som liten flicka. Då bodde vi på Tomtegatan i Göteborg.

Även om jag hann, känner jag av sorgen av mamma just nu. Nu är jag gråtmild redan innan, så självklart rinner tårarna lite extra just nu.

Jag minns min makes kommentar, då jag sa att mamma hade ramlat och att hon var på sjukhuset. Makens svar blev aj då, dumt nu blir det illa. Jag trodde inte på honom men, han hade rätt. Rätt som alltid, men ett rätt man antagligen inte vill ha. Nej jag ska borsta av mig tankarna, borsta bort känslorna om det går. Gå ner i duschen och göra mig klar för jobbet. Jag har nog med det som redan är.

Tacksamhet.

  1. Tack för att jag fick vakna upp till ännu en dag.
  2. Tack för att det i alla fall blev några timmars sömn.
  3. Tack för att sjukgymnastiken gick bra både i går och idag.
  4. Tack för att rörmokaren kom och lagade vattenledningen igår, det vart ett snabbt jobb.
  5. Tack för att jag har möjligheten att sitta här och njuta av vädret som är grått. Grå är också en färg. En behaglig färg som lyfter fram de gröna i träden.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.

Carina Ikonen Nilsson.

Publicerat

i

av

Etiketter:

Kommentarer

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

×

Like us on Facebook