Dag: 1 november 2025

När barn växer upp i konflikter eller starka känslor mellan vuxna kan ansvar och skuld hamna där det aldrig ska ligga – på barnets axlar. Det här är min berättelse om att ta vuxnas ansvar som barn, om otrygg anknytning och om den vuxna rösten som till sist växer fram.

Read this post in English->Children Should Be Allowed to Be Children

Barn ska få vara barn.

Barn ska få vara barn.
Inte bära vuxnas konflikter eller oro. Det är egentligen så enkelt.

När ett barn upplever att något är fel, när rösterna höjs eller känslor fyller rummet, tror barnet ofta att det är deras uppgift att fixa allt. Om de bara säger rätt, gör rätt eller tystar sig själva – då blir allt bra igen.

Barns hjärtan hittar enkla lösningar:

“Om jag bara är duktig…”
“Om jag bara är tyst…”
“Om jag bara räddar de vuxna…”

Men det är aldrig barnets ansvar.

Läs också:
Barn gör när dom kan bemötande – smärta, skam och ansvar

När jag var liten och tyst för trygghetens skull

Jag hade en mamma som ofta gapade och skrek. Rösten satte sig i min kropp som en signal: Håll dig tyst. Gör dig liten.

Än idag kan samma känsla skölja över mig när någon höjer rösten. På en sekund är jag tillbaka i barndomen.

Jag minns en gång när mamma och pappa bråkade över en diskbänk pappa hade gett mig. Jag var vuxen och hade egna barn. Ändå stod jag där som ett litet barn igen. Tyst. Lät mammas röst fylla rummet.

Jag önskar att jag då hade haft rösten jag har idag.
Att jag hade kunnat säga:

“Det här skadar mig.
Det skadar mina barn.
Och jag accepterar inte det.”

Men barnet i mig trodde att tystnad var trygghet. trygghet.

När barnet lever kvar i kroppen

Det följer med. Konflikter är fortfarande svåra.
När två människor bråkar vet jag inte vem jag ska stötta. Jag försöker medla, förstå, jämna ut – som om det fortfarande vore mitt ansvar att hålla världen mjuk.

Jag säger saker som:

“Kanske mår den andra inte så bra…”
“Det finns säkert en gräns här någonstans…”

Jag glömmer mig själv.

I stundens hetta vet jag inte alltid vad jag behöver. Kroppen agerar först – rösten kommer sen.

Anknytningen – den strategi jag lärde mig

Jag gjorde det barnet gör:
jag räddade relationen, även när det kostade mig själv.

Det blev en otrygg-undvikande anknytning:

“Om jag bara inte är i vägen så blir allt lugnt.”

Och en blidkande strategi:

“Om jag får alla att må bra, så är jag trygg.”

Det var min barndoms bästa strategi – och den följde med in i vuxenlivet.

Om jag hade fått en trygg anknytning

Om jag hade haft trygg anknytning som barn, då hade de vuxna tagit ansvar för sina känslor. Jag hade kunnat tänka:

“Mamma är arg – men jag är trygg.”

Jag hade sluppit bära skuld som inte var min.
Jag hade fått vara barn och ändå veta att bandet håller.

Skillnaden – visuellt tydligt (tabell)

Trygg anknytning	Otrygg anknytning (undvikande/blidkande)
Barnet känner sig trygg även när en vuxen är arg	Barnet blir rädd och tystnar för att undvika fara
Barn får fortsätta vara barn i konflikter	Barn försöker lösa vuxnas problem
Känslor är tillåtna och välkomna	Barn lär sig dölja eller stänga av känslor
Jag är viktig och mina behov räknas	Jag ska inte vara till besvär
Vuxna tar ansvar för sina känslor	Barn tar ansvar för vuxnas känslor

Hur vi vuxna kan ge barnen trygghet

Barn ska få vara barn – trygghet, anknytning och lek

Jag vill att vi vuxna stannar upp och ser barnens verklighet.
Att vi tar ansvar för det som är vårt – inte det som är deras.

Därför behöver vi:

Säga: “Det här handlar inte om dig.”
Visa: “Jag tar ansvar för mina känslor.”
Bekräfta: “Du får känna så.”
Hålla fast vid kärleken även när det stormar

Och när vi tappar kontrollen – be om förlåt. För barn ska inte rädda vuxna.

Idag är jag den vuxna i mitt liv

Jag övar på att säga:

“Vad behöver jag?”

Jag övar på att sätta gränser.
På att låta barnet i mig vila.
På att vara vuxen i min egen kropp.

Och varje gång jag lyckas – läker något.

Alla barn behöver trygghet.
Och så gör även det inre barnet i mig.

Min sanning nu barn ska vara barn

Trygga barn är viktigt.

Jag måste vara vuxen.

Jag kan inte ändra hur det var.
Men jag kan välja hur jag gör nu.
Jag kan reparera bakåt genom att göra annorlunda framåt.

Barn ska få leka.
Skratta.
Vara trygga utan att vara räddare än de vuxna.

Det är vi vuxna som måste se till det.

Carina Ikonen Nilsson taking a winter swim in the lake wearing a yellow hat – a moment of stillness and courage when grief knocks again. — Carina Ikonen Nilsson

Slutcitat

Igår är historia, det är i nuet vi kan göra något åt historien så att morgondagen blir ett resultat i att bli mera ansvarstagande vuxen och hela det lilla barnet.
– Carina Ikonen Nilsson

Reflektion – Mellan raderna

Vad händer i dig när du tänker på ditt inre barn?

Fråga till dig som läser

Minns du något tillfälle när du bar ansvar som barn?
Skriv gärna i kommentarsfältet.

PayPal – stöd mitt skrivande

https://www.paypal.com/paypalme/malixse971

Prenumerera på bloggen

https://wordpress.com/reader/site/subscription/72932311

Den här texten är skriven av mig som själv burit för mycket som barn, och som idag skriver för att ge andra barn – och vuxna med barnhjärtan – tryggare plats att stå på.

Barn gör när de kan – smärta, skam och ansvar

Children Should Be Allowed to Be Children

Av Carina Ikonen Nilsson

den 1 november 2025

i Reflektion & självläkning, Utbildning & samtalsterapi

When children grow up in the middle of conflict or strong emotions between adults, responsibility and guilt often land where they never belong — on the child’s shoulders.
This is my story about taking on adult responsibilities as a child, about insecure attachment, and about finding my adult voice again.

Läs det här på Svenska ->Barn ska få vara barn

Childhood Responsibilities That Were Never Mine

Children should be allowed to be children.
Not carry adult conflicts or worries. It really is that simple.

When a child feels that something is wrong, when voices rise or emotions fill the room, the child often believes it’s their job to fix everything.
If only they say the right thing, stay quiet, or behave perfectly — then peace will return.

A child’s heart finds simple solutions:

“If I’m good enough…”
“If I’m quiet enough…”
“If I can make everyone happy…”

But it was never the child’s responsibility.

Also read:
Children Do the Best They Can – Pain, Shame and Responsibility

When I Was Little — and Quiet for the Sake of Safety

My mother often shouted. Her voice settled into my body as a signal: stay silent, make yourself small.

Even now, I can feel that same wave of fear when someone raises their voice.
In an instant, I’m back in my childhood.

I remember once when my parents fought over a kitchen sink my father had given me. I was an adult, with children of my own, yet there I stood again — small, quiet, letting my mother’s voice fill the room.

I wish I’d had the voice I have today.
I would have said:

“This hurts me.
It hurts my children.
And I will not accept it.”

But the child in me believed silence was safety.

When the Child Still Lives Inside the Adult

It stays with you.
Even now, conflicts are hard for me.
When two people argue, I don’t know who to support. I try to mediate, to explain, to calm things down — as if it’s still my job to keep the world soft.

I say things like:

“Maybe the other person isn’t feeling well…”
“There’s probably a boundary here somewhere…”

And I forget about myself.

In heated moments, I don’t always know what I need.
My body reacts before my voice arrives.

Attachment – The Strategy I Learned

I did what children do:
I saved the relationship, even when it cost me myself.

What formed was avoidant-insecure attachment:

“If I just stay out of the way, everything will be fine.”

And a pleasing strategy:

“If everyone else is happy, I’m safe.”

It was the best survival skill I had as a child — and my body kept it long into adulthood.

If My Attachment Had Been Secure

If I had grown up with secure attachment, the adults would have taken care of their own feelings.
I would have been able to think:

“Mom is angry – but I’m safe.”

I wouldn’t have carried guilt that wasn’t mine.
I would have stayed a child and still known that love holds.

Secure attachment means being allowed to be a child
and to trust that adults take care of the grown-up things.

The Difference — A Simple Overview

Secure Attachment	Insecure Attachment (Avoidant/Pleasing)
The child feels safe even when an adult is angry	The child becomes scared and quiet to avoid danger
The child stays a child during conflict	The child tries to fix adult problems
Emotions are allowed and welcomed	The child hides or shuts down emotions
I am important	I must not be a burden
Adults take responsibility for their feelings	Children take responsibility for adults’ emotions

How Adults Can Give Children Security

A grandmother holding a child in a warm, safe embrace – a safe hug for children

I wish adults would stop and truly see the child’s reality.
That we take responsibility for what belongs to us — not what belongs to them.

We can create safety through small, powerful actions:

Say: “This isn’t your fault.”
Show: “I’m responsible for my feelings.”
Affirm: “It’s okay to feel that way.”
Prove that love holds even when life shakes.

And when we lose control — apologize.
Because children should never be the ones rescuing adults.

Today, I Am the Adult in My Own Life

I’m practicing saying:

“What do I need?”

I practice setting boundaries,
letting the child in me rest,
and being the adult in my own body.

Each time I succeed — something heals.

Every child needs safety.
And so does the child that still lives inside me.

My Truth Now

Children should be allowed to be children.
And I am allowed to be an adult now.

I cannot change the past,
but I can choose how I move forward.
I can repair backward by doing differently ahead.

Children should be allowed to laugh, play,
and feel safe — without being braver than the adults.

It’s us, the grown-ups, who must ensure that.

Final Quote

Yesterday is history, and it’s in the present moment we can do something about that history —
so tomorrow becomes the result of what once hurt.
– Carina Ikonen Nilsson