Efter valet har Färgelanda hamnat i strålkastarljuset. En av frågorna som väckt mycket diskussion är Färgelandas skolor och hur de ska organiseras i framtiden.
Journalister har kommit hit för att försöka förstå vår kommun och människorna som bor här. Jag har läst artiklarna och sett intervjuerna.
🇸🇪 Svenska – du läser den svenska versionen nu.
🇬🇧 English – I Thought I Knew What I Believed About Färgelanda’s Schools – Then I Started Looking Into It
Ett av klippen stannade kvar hos mig.
En kvinna som arbetar i en mataffär här berättade varför hon hade röstat på Sverigedemokraterna. Som jag uppfattade hennes resonemang handlade en del om skolorna. Hon tyckte inte att vi behövde bygga en ny skola utan att de skolor vi redan har kunde renoveras. Hon pratade också om att göra det bättre för de äldre.
Hon berättade att hon själv inte hade några barn i skolan.
Jag reagerade på det.
Men efteråt började jag fundera på varför.
Det handlade egentligen inte om henne eller vilket parti hon röstat på.
Det handlade om hur jag själv ser på ett samhälle.
Och så började jag titta på statistiken
Det var då ytterligare en tanke dök upp.
Jag har själv blivit bemött i politiska diskussioner med slutrepliken ungefär:
”Jag har läst statistiken.”
Och visst. Statistik går att läsa. Den går också att tolka. Men då behöver man vara lika noga med vad statistiken faktiskt visar som med vad man själv vill att den ska visa.
Så jag började titta.
När det gäller utbildningsnivån sticker Färgelanda ut. I statistiken för 2024 hade omkring 14 procent av kommunens invånare i den aktuella åldersgruppen minst tre års eftergymnasial utbildning. Det placerade Färgelanda på plats 278 av Sveriges 290 kommuner.
Sedan tittade jag på partisympatier.
SCB:s partisympatiundersökning från maj 2026 visar ett tydligt nationellt mönster för Sverigedemokraterna: stödet är större bland personer med förgymnasial och gymnasial utbildning än bland personer med eftergymnasial utbildning.
Då är det lätt att ta ytterligare ett steg och säga:
Där har vi förklaringen till Färgelandas valresultat.
Men det kan jag inte göra.
Statistiken visar ett samband på gruppnivå. Den berättar inte varför en enskild människa röstar på ett visst parti, och den bevisar inte att en låg utbildningsnivå orsakar ett högt stöd för SD.
Det kan finnas många andra saker som påverkar. Ålder, arbetsmarknad, yrkesstruktur, landsbygd, ekonomi och människors erfarenheter är några exempel.
Men jag tycker inte heller att vi behöver blunda för det statistiska mönster som faktiskt finns.
Färgelanda hör till de kommuner som har en låg andel högutbildade. Samtidigt visar den nationella statistiken att SD har starkare stöd bland grupper med kortare utbildning än bland grupper med eftergymnasial utbildning.
Det får mig att fundera.
Kan utbildningsstrukturen vara en del av förklaringen till hur det politiska landskapet ser ut i vår kommun?
Jag vet inte.
Men kanske är den ännu viktigare frågan vad utbildningsnivån betyder för Färgelandas framtid.
För plötsligt handlar diskussionen om våra skolor om mer än vilka byggnader barnen ska gå i nästa år.
Den handlar också om vilka möjligheter våra barn får, vilka som väljer att studera vidare, vilken kompetens som finns här i framtiden och vilket Färgelanda vi bygger på tjugo, trettio och femtio års sikt.
Och där någonstans blev skolfrågan ännu större för mig.
Mina barn är vuxna – men skolan angår fortfarande mig
Mina egna barn är vuxna.
Skolan finns ändå nära min vardag, och genom många år av arbete med barn och ungdomar har jag sett vad en fungerande skola kan betyda.
Men när jag tänker på frågan om en helt ny skola tänker jag framför allt längre fram.
Att besluta om, planera och bygga en ny skola tar tid. De barn som en dag skulle gå där är till stor del andra barn än dem som går på högstadiet idag.
Det är egentligen det som är själva poängen för mig.
Jag behöver inte själv ha ett barn som ska gå i den framtida skolan för att vilja investera i den.
Barnen som börjar förskolan idag ska leva med de beslut vi fattar långt efter att dagens högstadieelever lämnat grundskolan.
De ska en dag bli undersköterskor, lärare, sjuksköterskor, företagare, hantverkare och kanske politiker.
Några kommer att flytta härifrån. Förhoppningsvis vill andra stanna och nya familjer flytta hit.
En dag är det min generation som behöver deras kunskap och arbete.
Därför är pengar till skolan inte pengar till någon annans barn för mig.
Det är pengar till vår gemensamma framtid.
Men vad är det egentligen vi diskuterar?
Här behöver två saker hållas isär.
Socialdemokraterna i Färgelanda har föreslagit en ny central F–9-skola.
Det är ett politiskt förslag.
Det är inte samma sak som den skolorganisation kommunen arbetar med idag.
Kommunens beslutade inriktning är istället tre kommunala grundskolor: F–3 i Ödeborg, F–6 i Högsäter och F–9 i Färgelanda.
Den vägen innebär renoveringar, ombyggnader och förändringar under flera år. Ödeborgsskolan ska renoveras, delar av Högsäters skola ska renoveras och Valboskolan ska renoveras och byggas om etappvis.
Valet är nu över och det är den här vägen kommunen arbetar vidare med.
Socialdemokraternas förslag om en ny central F–9-skola blev alltså inte den väg som valdes. Men för mig gör det inte frågan ointressant. Tvärtom väcker det en annan fråga:
Hur kommer vi att veta om den skolorganisation vi nu investerar i blev bra för barnen – inte bara nästa år, utan på längre sikt?
Och eftersom jag själv är socialdemokrat hade det varit enkelt för mig att stanna där och skriva:
Jag tycker att mitt partis förslag är bäst.
Men det var inte det jag ville göra.
Jag ville veta om det jag själv tror håller när jag börjar undersöka frågan.
Så jag började läsa
Hur många elever har vi egentligen?
Vad händer när en skola blir väldigt liten?
Är en större skola bättre?
Är små klasser bättre?
Hur påverkas barns möjligheter till kamratskap?
Vad kostar flera små skolorganisationer?
Vad händer med lärarnas möjligheter att samarbeta?
Hur fungerar elevhälsan när professionerna ska räcka till flera platser?
Och hur är det med skolskjutsarna?
Det jag hittade gav inte ett enkelt svar.
När blir en skola för liten?
Det här trodde jag faktiskt att det skulle finnas ett enkelt svar på.
40 elever?
50?
100?
Någonstans borde det väl finnas en gräns för när en skola blir för liten?
Men någon sådan enkel gräns hittade jag inte.
Det intressanta är att Färgelanda kommun nu brottas med precis samma fråga.
Utbildningsnämnden har under 2026 beställt en analys av vad som kan betraktas som en pedagogiskt försvarbar gruppstorlek.
Frågan som ska undersökas är i princip:
Hur liten kan en skolenhet vara innan kvaliteten och möjligheten till pedagogiskt stöd blir för sårbar?
Det tycker jag är en viktig fråga.
För liten behöver inte betyda dålig.
Men litenheten får inte heller bli ett självändamål.
En liten skola och en liten klass är inte samma sak
Det här blev en aha-upplevelse för mig.
Jag hade nästan automatiskt kopplat ihop liten skola med små klasser.
Men så fungerar det inte nödvändigtvis.
Skolstorlek och klasstorlek är två olika saker.
En större skola kan ha flera relativt små klasser i varje årskurs.
En mycket liten skola kan istället behöva undervisa flera årskurser tillsammans eftersom elevunderlaget är för litet för separata klasser.
Därför kanske frågan inte ska vara:
Vill vi ha små eller stora skolor?
Utan:
Vilken organisation ger oss möjlighet att skapa bra undervisningsgrupper?
Små klasser kan ha ett värde
Här vill jag vara tydlig.
Jag argumenterar inte för att samla barn för att sedan fylla klassrummen med så många elever som möjligt.
Det finns svensk forskning som visat långsiktigt positiva effekter av mindre klasser.
Lärarens möjlighet att hinna se, hjälpa och undervisa eleverna betyder något.
Därför är min tanke inte:
Stor skola och stora klasser.
Min fråga är istället:
Kan fler barn och fler professioner på samma plats göra det möjligt att använda resurserna så att vi fortfarande kan ha bra undervisningsgrupper och tillräckligt med vuxna runt barnen?
Det är en helt annan fråga.
Hur många kompisar behöver ett barn?
Sedan kommer något som inte är lika lätt att räkna i kronor.
Kamratskap.
Den lilla skolan kan vara fantastisk.
Jag har själv sett det genom Alfreds tid på Järbo friskola.
Det kan vara gemytligt. Alla känner alla. Personalen känner barnen och barnen känner varandra.
Det finns ett värde i det.
Det vill jag inte prata bort.
Men jag började tänka på barnet som inte hittar sin kompis bland de få barn som finns.
Vad händer om en årskull är väldigt liten?
Vad händer om barnet inte passar ihop med de få jämnåriga som råkar finnas?
En större grupp garanterar naturligtvis inte vänskap.
Den garanterar inte heller trygghet.
Men den ger fler möjliga relationer och fler sociala sammanhang där ett barn kan hitta sin plats.
Det tycker jag också är en del av skolans kvalitet.
Fler professioner på samma plats
Sedan kommer lärarna och de andra vuxna.
En liten skola behöver också kompetens.
Lärare.
Specialpedagogik.
Kurator.
Skolsköterska.
Skolledning.
Fritidspersonal.
Och andra funktioner runt barnet.
När verksamheten finns på flera platser måste vissa professioner också delas mellan olika skolor.
Det behöver inte betyda att stödet är dåligt.
Men jag vill veta vad som händer om fler av dessa människor arbetar på samma plats.
Kan lärarna lättare samarbeta?
Kan specialpedagogen finnas närmare klassrummet?
Kan elevhälsan arbeta mer tillsammans med lärarna?
Kan lärare inom samma ämnen planera och utveckla undervisningen tillsammans?
Det är sådant som också behöver finnas med när vi jämför skolorganisationer.
Sedan hittade jag något om ekonomin som jag inte kände till
När jag började gräva i kommunens resursfördelning hittade jag något intressant.
Färgelanda hade tidigare ett särskilt strukturbidrag.
Det var uppdelat i två delar.
50 procent fördelades efter socioekonomiska faktorer och 50 procent efter skolenhetens storlek.
Det betyder att skolans storlek faktiskt påverkade resursfördelningen.
Kommunen kom senare fram till att modellen behövde förändras.
I underlaget skrev kommunen att en skolas storlek i sig inte visar om barnen har bättre eller sämre förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.
Jag hade hört uppgifter om att det dessutom skulle ha funnits en bestämd elevgräns som gjorde det ekonomiskt fördelaktigt för små skolor att ligga precis under ett visst elevantal.
Jag försökte hitta den.
Det lyckades jag inte med.
Därför tänker jag inte skriva att den uppgiften är sann.
Men det vi faktiskt kan belägga räcker för att ställa en annan fråga.
Vad kostar litenheten?
Även en mycket liten skola behöver lokaler.
Lärare.
Skolledning.
Elevhälsa.
Skolmat.
Läromedel.
Administration.
När elevantalet minskar försvinner inte alla dessa kostnader i samma takt.
Samtidigt kan litenheten ge andra värden: närhet, trygghet och gemenskap.
Därför räcker det inte att fråga:
Vilken skola är billigast?
Jag vill fråga:
Vad får barnet för pengarna?
Om en liten skola kostar mer per elev men ger barnen något viktigt som inte går att skapa på annat sätt, då behöver det värdet finnas med.
Men om en stor del av pengarna går åt till att hålla flera små organisationer och byggnader igång istället för till undervisning och stöd, då behöver även det synliggöras.
Färgelandas skolor – och friskolorna?
Järbo friskola finns kvar.
Stigens friskola meddelade under 2026 att verksamheten skulle avvecklas.
Även de fristående skolorna är en del av Färgelandas skolorganisation och ekonomi eftersom kommunal ersättning följer kommunens elever även när de går i en fristående skola.
Det gör frågan ännu större än bara:
Vilka kommunala skolbyggnader ska finnas kvar?
Vi behöver förstå hela elevunderlaget och hela ekonomin.
Barnen har inte valt att bo på landet
Sedan kommer argumentet som jag tycker är svårast.
Skolskjutsarna.
Jag har själv valt att bo på landsbygden.
Med det följer längre avstånd till vissa saker.
Det är mitt val.
Men barnen har inte gjort det valet.
Därför tycker jag inte att man bara kan säga:
Vi bor på landet. Då får barnen åka långt.
Ett litet barn ska inte behöva tillbringa en orimlig del av sin dag på en skolbuss för att vuxenvärlden har hittat en ekonomiskt effektiv skolorganisation.
Men här saknar jag fortfarande något väldigt konkret i diskussionen om en eventuell central skola.
Hur långa skulle resorna faktiskt bli?
Inte bara kilometer.
Minuter.
Hur länge skulle ett barn från olika delar av kommunen sitta på bussen på morgonen?
Och på eftermiddagen?
Hur skulle det skilja mellan en sexåring och en femtonåring?
Det vill jag veta.
Och vad finns i andra änden av bussresan?
För resan är bara ena sidan av frågan.
Anta att ett barn får en längre skolväg.
Vad får barnet då?
Fler jämnåriga?
Bättre tillgång till specialpedagog?
Fler lärare?
Bättre lokaler?
Fler aktiviteter?
En mer samlad elevhälsa?
Eller får barnet egentligen ingenting som uppväger den längre dagen?
Det är sådant jag tycker att en ordentlig jämförelse måste svara på.
Vi behöver titta på barnets hela dag.
Forskningen gav mig inte det enkla svaret
Det här kanske är det viktigaste jag upptäckte.
Jag började med en ganska tydlig uppfattning.
Sedan började jag leta efter fakta.
Och forskningen gav mig inte ett papper där det stod:
Stor skola är bäst.
Så enkelt är det inte.
Små skolor kan ge närhet och gemenskap.
Större skolor kan ge fler möjliga kamratrelationer och bättre möjligheter att samla kompetens.
Mindre klasser kan vara värdefulla.
Långa skolresor kan vara en nackdel.
Flera små organisationer kan samtidigt kräva resurser som annars skulle kunna användas i undervisningen.
Svensk forskning om skolorganisation har inte heller visat att elevernas skolresultat automatiskt förbättras bara genom att de går i en större skola.
Det finns alltså inget enkelt facit.
Och det tycker jag egentligen är ganska viktigt.
För då behöver diskussionen handla mindre om vem som ”vinner” skoldebatten och mer om vilka konsekvenser de olika alternativen faktiskt får.
Socialdemokraternas förslag blev inte den väg som valdes
Det behöver också vara tydligt.
Socialdemokraterna i Färgelanda föreslog en ny central F–9-skola.
Den väg kommunen nu arbetar vidare med är en annan.
Den innebär tre kommunala grundskolor:
Ödeborg F–3.
Högsäter F–6.
Färgelanda F–9.
Den vägen innehåller renoveringar och ombyggnader under flera år.
Valet är över och förslaget om en helt ny central skola blev inte den väg som valdes.
Jag är socialdemokrat.
Jag började också den här undersökningen med en tro på idén om en mer samlad skolorganisation.
Men efter att ha läst mer vill jag inte nöja mig med:
Mitt parti säger så, alltså är det rätt.
Det som intresserar mig nu är vad som händer härifrån.
Vad kommer den valda skolorganisationen att innebära för barnen, personalen och kommunens ekonomi över tid?
Och kommer vi att vara beredda att tänka om ifall verkligheten visar något annat än det vi förväntade oss?
Vad kostar Färgelandas skolor om trettio eller femtio år?
Nu när kommunen går vidare med att renovera och utveckla de befintliga skolorna blir tidsperspektivet ännu mer intressant för mig.
För det är inte bara kostnaden idag som avgör vad som blir billigast – eller mest hållbart – på lång sikt.
Hur länge kommer de renoveringar vi nu investerar i att hålla?
När behövs nästa större renovering?
Vad kommer underhåll, uppvärmning och framtida anpassningar att kosta?
Och hur skulle de kostnaderna ha sett ut jämfört med alternativet att bygga en ny skola?
Socialdemokraterna beskrev sitt förslag om en ny skola som ett långsiktigt vägval och pratade om hur skolorganisationen skulle kunna se ut om 50–100 år.
Det betyder inte att någon idag kan lova att en viss skolbyggnad kommer att stå i hundra år.
Men det långsiktiga perspektivet är fortfarande relevant.
Jag skulle vilja se alternativen jämförda över samma tidsperiod.
Tjugo år.
Trettio år.
Kanske femtio år.
En investering som ser väldigt dyr ut det år den görs kan se annorlunda ut om byggnaden och organisationen kan användas under flera generationer.
Men motsatsen kan också vara sann.
Om de befintliga skolorna kan renoveras och fungera bra under lång tid till betydligt lägre kostnad, då ska även det kunna synas när vi i framtiden ser tillbaka på beslutet.
Det handlar inte längre om vilket alternativ som vann en politisk diskussion.
För mig handlar det om att kunna följa den väg som nu valts och så småningom fråga:
Blev detta den långsiktigt hållbara lösning vi hoppades på?
Lägg hela kalkylen om Färgelandas skolor på bordet
Jag vill veta:
Hur många elever kommer Färgelanda att ha om tio år?
Och om tjugo?
Hur många barn kommer att finnas i varje årskull?
Hur stora blir undervisningsgrupperna i de olika alternativen?
Hur många jämnåriga får barnen omkring sig?
Hur många behöriga lärare behöver vi?
Hur lätt blir det att rekrytera dem?
Hur organiseras specialpedagogik och elevhälsa?
Vad kostar varje skola per elev?
Vad kostar lokalerna att värma och underhålla?
Vad kommer renoveringarna att kosta under tjugo eller trettio år?
Vad skulle en ny skola kosta under samma period?
Vad kostar skolskjutsarna?
Hur långa blir barnens faktiska dagar?
Och framför allt:
Vad får barnen i de olika alternativen?
Det är den jämförelsen jag fortfarande skulle vilja se när Färgelanda nu går vidare med ett beslut som ska påverka generationer.
Min plånbok – Färgelandas skolor är fortfarande en investering i framtiden
Efter allt jag läst har min grundsyn egentligen inte förändrats.
Jag tycker att skolan är en av de viktigaste investeringar ett samhälle kan göra.
Men jag har blivit försiktigare med att bestämma formen innan hela underlaget finns framför mig.
En ny byggnad undervisar inga barn.
Det gör människor.
Samtidigt kan byggnader och organisation ge de människorna bättre eller sämre möjligheter att göra sitt arbete.
Jag har arbetat med barn och ungdomar under en stor del av mitt vuxna liv.
Jag har sett vad det kan betyda när en ung människa blir sedd.
När någon tror på henne.
När rätt stöd kommer i tid.
När skolan fungerar.
Därför vill jag lägga min del av vår gemensamma plånbok där.
Inte därför att jag själv måste få något tillbaka nästa år.
Utan för barn som jag kanske aldrig ens kommer att lära känna.
För det är de som ska ta över efter oss.
Mellan raderna – Färgelandas skolor
Jag började med en åsikt.
Sedan började jag undersöka.
Och någonstans på vägen förändrades frågan.
Från:
Ska vi bygga en ny skola eller behålla de gamla?
Till:
Hur skulle vi organisera Färgelandas skolor om vi började med barnens behov istället för med byggnaderna?
Valet är över och Färgelanda har valt en väg för skolorganisationen under de kommande åren.
Men för mig betyder inte det att frågorna försvinner.
Nu börjar istället möjligheten att följa vad den valda vägen faktiskt innebär.
För barnen.
För personalen.
För ekonomin.
Och för det Färgelanda som ska finnas långt efter oss.
Kanske är den viktigaste frågan därför inte längre vilken väg vi ska välja.
Kanske är den:
Hur ser vi till att den väg vi nu går verkligen blir bra för barnen – och hur vågar vi ompröva om verkligheten visar något annat?
Frågor till dig som läser
Vad tycker du är viktigast när vi planerar Färgelandas framtida skolor?
Hur mycket betyder den lilla skolans närhet och gemenskap?
Hur viktigt är det att barn har en större grupp jämnåriga att hitta vänner bland?
Hur lång skolresa tycker du är rimlig för ett barn?
Skulle du kunna acceptera en något längre resa om barnet i andra änden fick bättre tillgång till lärare, elevhälsa och andra professioner?
Och den fråga jag själv har fastnat mest för:
Om vi för en stund glömde namnen på alla våra nuvarande skolbyggnader och fick börja med barnen – hur skulle vi då bygga Färgelandas skola?
Läs också
När jag skriver om skolan handlar det egentligen om en större fråga: vilket samhälle vill vi lämna efter oss?
👉 Vilket Sverige vill vi ha? – Valdagen 2026
👉 Människovärde efter valet – jag väljer ett vi
Jag har också tidigare skrivit om hur bemötande och skolkultur kan påverka ett barn:
Följ mina fortsatta funderingar
Jag skriver om vardagen, människor och samhället – och ibland börjar ett inlägg med en åsikt och slutar med fler frågor än jag hade från början.
Vill du följa med i mina fortsatta funderingar?
Prenumerera på Malix.se så får du nya inlägg direkt till din e-post.
Lev idag, just nu. Igår har redan passerat och morgondagen vet vi ingenting om. Men det vi gör idag är med och formar den framtid våra barn ska ta över.
Lämna ett svar