Problem och acceptans är egentligen det jag tänker skriva om idag.
🇸🇪 Läs på svenska
Du läser just nu den svenska versionen av inlägget.
🇬🇧 Read in English:
Problems, sorrow and still seeing the sky
Idag sitter jag i soffan hemma igen.
Vi skulle ha varit ute med husbilen, men vi valde att åka hem igår när regnet bara fortsatte att ösa ner. Det var bara att packa ihop och åka hem. Väl hemma blev det att tvätta allt som blivit blött och fixa till här hemma igen.
Husbilen står fortfarande packad med mat och allt annat vi behöver. Skulle vi få för oss att åka iväg igen är det egentligen bara att vrida om nyckeln och ge sig av.
På kvällen åkte jag och min bror ut till en sjö med ungdomarna för att fiska. Vi hade med oss lite grillkol och några paket korv. Man behöver egentligen inte så mycket mer för att skapa en fin kväll tillsammans.
Min bror kastade ner spöt i vattnet och på två röda sekunder satt det en riktigt fin abborre på kroken. Den var kanske 25–30 centimeter lång och hade säkert varit en fin matfisk, men vi äter inte abborre så den fick simma tillbaka ner i sjön.
Lillgrabben fick en gädda och även den fick simma tillbaka ner i vattnet.
Efter några timmar åkte vi hem igen och ungdomarna fortsatte att umgås här hemma.
Men det var egentligen inte fisket jag tänkte skriva om idag.
Jag tänkte skriva om problem.
Problem och acceptans – att hamna i gropen
Problem råkar vi alla ut för ibland.
Jag tror också att vi människor hanterar dem på olika sätt. Det här handlar inte om rätt eller fel. Det handlar bara om hur jag själv försöker förstå livet när det gör ont.
När något händer kan jag välja att lägga mig i en grop och stanna där. Jag kan tänka på problemet tills det växer sig så stort att det färgar hela min dag.
Men problemet blir inte mindre av det.
Däremot blir dagen betydligt mörkare.
Jag kan också bli ledsen, gråta en skvätt och tycka synd om mig själv. Jag kan fundera över varför saker blev som de blev och önska att människor hade gjort andra val.
Men inte heller det förändrar särskilt mycket.
För mig handlar problem och acceptans inte om att ge upp.
Problem och acceptans – att fortfarande se himlen
Sedan finns det ett tredje sätt.
Jag kan fortfarande bli ledsen.
Jag kan fortfarande gråta.
Jag kan till och med lägga mig i gropen en stund.
Men jag kan samtidigt titta upp mot himlen.
Jag kan se blomman som blommar bredvid mig. Jag kan njuta av kaffekoppen i handen eller känna det kalla vattnet mot huden när jag badar.
För även när livet gör ont finns det fortfarande saker som är vackra.
Himlen är fortfarande blå, även om den ibland känns mörkare än vanligt.
Problem och acceptans betyder inte att sorgen försvinner.
Problem och acceptans när sorgen inte går att lösa
Jag bär på en sorg över en relation som förändrats.
En sorg över att människor som betyder mycket för mig inte längre finns nära på det sätt de en gång gjorde.
Tiden går. Barn växer. Liv förändras.
Ibland slår det mig hur mycket som hinner hända på ett och ett halvt år. Hur många minnen som skapas, hur mycket barn utvecklas och hur fort livet rör sig framåt.
Det gör ont att tänka på.
Ibland kommer tankarna.
Tänk om jag inte längre behövs?
Tänk om mitt sällskap inte längre är önskat?
Det är tankar som gör ont, även om jag inte säkert vet hur verkligheten ser ut.
Vissa dagar vill jag bara dra täcket över huvudet och stänga ute världen en stund. Inte för att jag vill ge upp, utan för att sorgen ibland blir tung att bära.
Saknad väger mer än man kan tro.
Kärlek som inte får någon plats tar inte slut bara för att tiden går.
Problem och acceptans handlar om att leva vidare samtidigt som man bär det som gör ont.
Problem och acceptans i vardagen
Men samtidigt försöker jag påminna mig om allt det som faktiskt finns kvar.
För mitt liv består inte bara av det jag saknar.
Just nu får jag till exempel vara mormor till Alfred. Jag får höra hans funderingar, se honom växa och dela både vardag och äventyr med honom.
Vi badar, fiskar, spelar spel och hittar på små saker tillsammans. Sådant som kanske verkar obetydligt när det händer, men som senare blir minnen man bär med sig.
Jag är också tacksam över att min dotter ser värdet i de relationerna. Hon förstår att tid tillsammans betyder något. Att minnen inte skapas av presenter utan av stunder.
Det är inget jag tar för givet.
Ju äldre jag blir desto mer tänker jag att problem och acceptans hör ihop.
Min skyldighet mot mig själv
Det gör fortfarande ont ibland.
Men jag får inte göra mitt liv mindre vackert bara för att något saknas.
Jag har en skyldighet mot mig själv att skapa ett gott liv. Att röra mig i sammanhang där människor vill ha mig där. Att uppskatta dem som väljer att dela sin tid med mig.
Jag kan sakna det som inte finns.
Jag kan sörja det som blivit annorlunda.
Men jag får inte låta sorgen ta över allt det andra.
Kanske är det just där balansen finns.
Att våga känna det som gör ont, utan att glömma bort allt det som fortfarande är fint.
För livet finns fortfarande här.
Precis framför mig.
Kanske är problem och acceptans egentligen två sidor av samma mynt.
Mellan raderna
Det här inlägget handlar egentligen inte om problem.
Det handlar om att välja livet, trots att hjärtat bär på sorg.
Att förstå att saknad och tacksamhet kan finnas samtidigt.
Att en människa kan längta efter det som inte finns kvar och ändå känna glädje över det som fortfarande finns.
Och kanske är det just där styrkan bor – inte i att sluta sörja, utan i att fortsätta leva.
Problem och acceptans – reflektion
Ju äldre jag blir, desto mer tänker jag att mycket av lidandet kommer när jag försöker hålla fast vid sådant jag inte kan styra över.
Jag kan önska att människor gjorde andra val. Jag kan önska att relationer såg annorlunda ut. Jag kan önska att livet ibland vore enklare än det är.
Men önskningar förändrar inte verkligheten.
Det betyder inte att jag måste tycka om allt som händer. Acceptans är inte detsamma som att gilla läget. Acceptans handlar snarare om att se verkligheten som den är och sedan välja hur jag vill leva mitt liv utifrån den.
Ja, vissa saker gör ont.
Ja, det finns sorg som inte går att tänka bort.
Men allt i livet gör inte ont.
Det finns också morgonkaffet, fisketurerna, baden, skratten, familjen, vännerna och alla de där små stunderna som lätt går förlorade om jag bara tittar på det som saknas.
Jag tror att livet är fullt av guldkorn.
De ligger inte alltid där vi hade tänkt oss att de skulle finnas, men de finns där ändå. Och de är värda att samla på.
Jag kan inte förändra allt.
Men det jag kan förändra försöker jag förändra.
Resten försöker jag acceptera, även de dagar då det känns svårt.
Min förhoppning är att livet kanske ser annorlunda ut en dag. Kanske kommer en dag när barnbarnen själva knackar på dörren. Kanske kommer en dag när relationer hittar nya vägar.
Jag vet inte.
Men jag hinner inte vänta på att den dagen ska komma innan jag börjar leva.
Mitt liv finns här.
Just nu.
I den här stunden.
Och därför väljer jag att dela min tid med de människor som vill vara en del av mitt liv, precis som jag vill vara en del av deras.
Det är där jag vill lägga min energi.
Det är där jag vill lägga mitt hjärta.
För livet pågår inte i morgon.
Det pågår idag.
Ett bad kan bli av och det kan inte bli av. Vissa morgnar kommer livet emellan. Regnet faller, tiden räcker inte till eller orken finns inte där.
Men de bad som blir av är värda varenda tår som runnit.
För i vattnet finns något som hjälper mig att läka. Där finns stillheten, närvaron och påminnelsen om att livet inte bara består av det som gör ont.
Vattnet tar inte bort sorgen. Det förändrar inte det som varit eller det jag saknar. Men det hjälper mig att bära det.
Kanske är det så med många av livets guldkorn. De löser inte våra problem, men de gör att problemen inte blir hela vår värld.
Därför fortsätter jag att samla på dem. Ett morgondopp. Ett skratt. En fiskekväll vid sjön. En kopp kaffe. Ett barnbarn som vill berätta något viktigt.
Det är sådana stunder som helar mina dagar.
Och när dagarna läggs ihop blir det till slut ett liv.
Ett liv som kanske inte blev precis som jag hade tänkt mig, men som fortfarande är värt att leva, älska och vara tacksam över.❤️
Problem och acceptans – frågor till dig som läser
Har du någon gång burit på en sorg eller ett problem som du inte kunnat lösa?
Hur hittar du tillbaka till det som fortfarande är vackert när livet känns tungt?
Berätta gärna i kommentarsfältet. Jag läser allt, även om jag inte alltid svarar direkt.
Relaterade inlägg
Om du tyckte om det här inlägget kanske du också vill läsa:
- Mormor & Farmor – närvaro, kärlek & saknad
- Förr sökte jag svaren – idag är jag mer intresserad av frågorna
- Trygghet i relationer – när ett barn vågar sova över
AHA
Att acceptera något betyder inte att man tycker om det.
Det betyder bara att man slutar slåss mot verkligheten.
När kampen tar slut frigörs energi.
Energi som istället kan användas till att leva.
Till att samla på guldkorn.
Till att skapa nya minnen.
Till att fortsätta gå framåt, även när hjärtat ibland vill stanna kvar.
Stöd gärna bloggen
Om du uppskattar mina texter och vill hjälpa mig att fortsätta skriva får du gärna stötta bloggen:
❤️ PayPal:
PayPal Me
Prenumerera på bloggen
Vill du få veta när nästa inlägg publiceras?
📬 Prenumerera här:
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. ❤️
🇬🇧 Read in English
A translated English version of this post is available here:
🇬🇧 Problems, sorrow and still seeing the sky
Problems and Acceptance – Still Seeing the Sky
🇬🇧 Read in English
Today I am sitting on the sofa at home again.
We were supposed to spend more time in the motorhome, but yesterday we decided to head home when the rain just kept pouring down. We packed everything up and drove back. Once home, it was time to wash all the wet clothes and get things back in order.
The motorhome is still packed with food and everything else we need. If we decide to leave again, all we really have to do is turn the key and go.
In the evening, my brother and I took the youngsters to a nearby lake for some fishing. We brought a little charcoal and a few packs of sausages. You really do not need much more than that to create a good evening together.
My brother cast his line into the water and within seconds he had a beautiful perch on the hook. It was probably around 25–30 centimetres long and would have made a fine meal, but we do not eat perch, so it was released back into the lake.
The young lad caught a pike, and that one was released too.
After a few hours, we headed home and the youngsters continued spending time together here.
But fishing is not really what I wanted to write about today.
Today I wanted to write about problems.
Problems and Acceptance – Falling into the Pit
We all run into problems from time to time.
I also believe that we handle them in different ways. This is not about right or wrong. It is simply about how I try to understand life when it hurts.
When something happens, I can choose to lie down in a pit and stay there. I can think about the problem until it grows so large that it colours my entire day.
But the problem does not become smaller because of that.
The day simply becomes darker.
I can also become sad, cry for a while and feel sorry for myself. I can wonder why things turned out the way they did and wish that people had made different choices.
But that does not change very much either.
For me, problems and acceptance are not about giving up.
Problems and Acceptance – Still Seeing the Sky
There is also a third way.
I can still be sad.
I can still cry.
I can even sit in that pit for a while.
But at the same time, I can look up at the sky.
I can see the flower blooming beside me. I can enjoy a cup of coffee or feel the cold water against my skin when I swim.
Because even when life hurts, there are still beautiful things around us.
The sky is still blue, even on the days when it feels darker than usual.
Problems and acceptance do not mean that the sadness disappears.
Problems and Acceptance When Sorrow Has No Solution
I carry a sadness over a relationship that has changed.
A sadness over people who mean a great deal to me no longer being close in the way they once were.
Time passes. Children grow. Life changes.
Sometimes I think about how much can happen in a year and a half. How many memories are created, how much children develop and how quickly life moves forward.
It hurts to think about.
Sometimes thoughts appear.
What if I am no longer needed?
What if my company is no longer wanted?
Those thoughts hurt, even though I do not really know what reality looks like.
Some days I just want to pull the blanket over my head and shut out the world for a while. Not because I want to give up, but because grief can become heavy to carry.
Longing weighs more than most people realise.
Love does not disappear simply because it has nowhere to go.
Problems and acceptance are about continuing to live while carrying what hurts.
Problems and Acceptance in Everyday Life
At the same time, I try to remind myself of everything that is still here.
My life is not made up only of what I miss.
Right now, I get to be a grandmother to Alfred. I get to hear his thoughts, watch him grow and share both everyday moments and adventures with him.
We swim, fish, play games and create small moments together. Things that may seem ordinary at the time but later become treasured memories.
I am also grateful that my daughter sees the value of those relationships. She understands that time together matters. That memories are not created by gifts but by moments shared.
I never take that for granted.
The older I get, the more I think that problems and acceptance belong together.
My Responsibility to Myself
It still hurts sometimes.
But I cannot make my life less beautiful because something is missing.
I have a responsibility to myself to create a good life. To spend time in places where people want me there. To appreciate those who choose to share their time with me.
I can miss what is not there.
I can grieve what has changed.
But I cannot allow grief to take over everything else.
Perhaps that is where balance exists.
In daring to feel what hurts without forgetting everything that is still good.
Because life is still here.
Right in front of me.
Perhaps problems and acceptance are two sides of the same coin.
Between the Lines
This post is not really about problems.
It is about choosing life even when the heart carries sorrow.
It is about understanding that longing and gratitude can exist at the same time.
A person can miss what is gone and still find joy in what remains.
And perhaps that is where true strength lives—not in stopping the grieving, but in continuing to live.
Reflection
The older I get, the more I think that much of our suffering comes from trying to hold on to things we cannot control.
I can wish people had made different choices. I can wish relationships looked different. I can wish life were easier than it sometimes is.
But wishes do not change reality.
Acceptance is not the same as liking what happens. Acceptance means seeing reality as it is and then choosing how to live within it.
Yes, some things hurt.
Yes, there is grief that cannot simply be thought away.
But not everything in life hurts.
There is morning coffee, fishing trips, swimming, laughter, family, friends and all those small moments that are easy to miss when we only focus on what is absent.
I believe life is full of golden moments.
They are not always where we expected them to be, but they are there.
And they are worth collecting.
I cannot change everything.
But what I can change, I try to change.
The rest I try to accept, even on the days when it feels difficult.
Perhaps one day life will look different.
Perhaps one day the grandchildren will knock on the door themselves.
Perhaps relationships will find new paths.
I do not know.
But I cannot wait for that day before I start living.
My life is here.
Right now.
In this moment.
And so I choose to spend my time with the people who want to be part of my life, just as I want to be part of theirs.
That is where I want to place my energy.
That is where I want to place my heart.
Because life is not happening tomorrow.
It is happening today.
A swim may happen, or it may not. Some mornings life gets in the way. The rain falls, time runs short or the energy simply is not there.
But the swims that do happen are worth every tear that has been shed.
Because in the water there is something that helps me heal.
There is stillness, presence and a reminder that life is not made up only of what hurts.
The water does not remove the sorrow. It does not change what has been or what I miss.
But it helps me carry it.
Perhaps that is true of many of life’s golden moments.
They do not solve our problems, but they stop those problems from becoming our entire world.
That is why I continue collecting them.
A morning swim.
A laugh.
An evening of fishing by the lake.
A cup of coffee.
A grandchild wanting to tell me something important.
Those are the moments that heal my days.
And when enough days are put together, they become a life.
A life that may not have turned out exactly as I imagined, but one that is still worth living, loving and being grateful for.
Lämna ett svar