Veckoreflektion – och den här veckan känns det nästan som att jag behöver börja redan i helgen som gick. Sonen låg på sjukhus och samtidigt hade jag barnbarnen här. Det blev dagar fyllda av både glädje och oro, skratt och trötthet. Två känslor kunde finnas samtidigt, utan att den ena tog bort den andra.
🇬🇧 English – Weekly Reflection – Living in the Here and Now
Helgen gled sedan över i måndagens heldag med de små, en dag som tog nästan all min energi men också fyllde mig med den där varma känslan av att få vara farmor och mormor precis så som jag vill vara. När jag nu gör min veckoreflektion inser jag hur mycket en enda vecka faktiskt kan rymma.
Veckoreflektion – veckan som varit
Måndagens göromål såg jag fram emot med både glädje och ångest. Jag skulle ut med de små barnen och ge dem – och mig – en heldag tillsammans.
Om det blev en hel dag för dem vet jag inte. Men för mig blev det verkligen det. På riktigt.
När kvällen kom var jag helt slut. Bankappen visade ganska tydligt att barnen hade haft roligt, och energin hade försvunnit någonstans längs vägen. Men vilken dag det blev.
Vi började med frukost på Coop och sedan blev det en massa roliga saker. Kanske var det också ett ganska perfekt sätt att avsluta sommarlovet på.
Mitt i allt sa lillflickan:
”Det känns som vi firar min födelsedag idag med allt vi gör, farmor.”
Och ja. Kanske var den känslan inte helt fel.
För mig handlade dagen däremot om något annat. Om känslan av att få vara farmor och mormor så som jag vill vara farmor och mormor.
Jag tänker att en farmor och mormor ska vara någon man minns med kärlek och glädje. Någon det blir lite varmt i kroppen av att tänka på.
Kanske gav den här dagen de små några sådana minnen.
I mig bodde i alla fall väldigt mycket kärlek.
Veckan går från sommar till vardag
Samtidigt som jag var ute med barnbarnen på måndagen fick sonen åka hem från sjukhuset.
Inte frisk, men bättre.
Självklart blev jag glad för hans skull. För min egen del kom däremot oron ganska snabbt.
Tänk om han blir sämre igen? Tänk om de inte hinner till sjukhuset?
Men det är ju så med tankarna ibland. De är inte alltid bästa vänner med den som tänker dem.
Veckan har också varit en väntan på att skolan ska börja på riktigt här hemma. Det började med ett möte på måndagen och nu är starten på riktigt gjord.
Alla har återigen sina uppgifter för dagen att sköta.
Vardagen börjar återvända.
Och någonstans känns det faktiskt som att vi har levt i en sommar. Nu tar vi minnena med oss in i hösten.
Det här blev svårt – eller annorlunda än jag tänkt
Det var intensiva dagar under helgen när jag passade barn.
Inte för att jag inte ville. Tvärtom. Jag älskade varje minut av det.
Men det tog på energin.
Det intressanta är att jag trots tröttheten tog en tur på cykeln på kvällarna. Man skulle kunna tänka att det sista en trött människa behöver är att göra ytterligare något.
För mig blev det tvärtom.
Cyklingen gav mig möjlighet att rensa både kroppen och tankarna. Jag fick rörelse, luft och en stund där allt annat fick stanna upp.
Tröttheten försvann kanske inte, men något annat fick plats bredvid den.
Veckan innehöll också dagen då jag lyckades göra torsdag redan på onsdagen. Jag väckte till och med lillkillen till skolan innan vi insåg att vi båda hade tappat bort vilken dag det var. I förrgår tränade vi alltså på torsdagen – och i går blev det skarpt läge.
Det fick bli veckans påminnelse om att jag nog behöver lite mer struktur och lite mindre produktion.
När jag gör den här veckoreflektionen ser jag också hur viktiga cykelturerna faktiskt blev. De tog inte energi på samma sätt som allt annat. De gav mig snarare en plats där kroppen fick röra sig medan tankarna fick lugna ner sig.
Det här har jag upptäckt
Jag har arbetat mycket med appen den senaste tiden och nu börjar jag känna:
Det här är bra.
Inte bara roligt att skapa. Inte bara en idé.
Bra på riktigt.
Jag funderar fortfarande på hur jag bäst ska beskriva den, för den kan vara till hjälp med så mycket i vardagen. Men kanske finns det en sak som går genom nästan hela appen:
reflektion.
Att stanna upp och upptäcka vad som händer. Vad jag gör. Vad jag känner. Vad jag behöver. Vad som fungerar och vad som kanske behöver förändras.
Och när jag tänker på det inser jag att det kanske är precis där en stor del av mitt jag bor.
Reflektion är ju något jag arbetat med nästan hela mitt yrkesliv, inte minst tillsammans med ungdomarna på de olika boenden där jag arbetat.
Kanske är appen därför inte alls en idé som plötsligt dök upp.
Kanske är den snarare många års erfarenheter som håller på att hitta en ny form.
Något litet jag vill minnas
Jag vill minnas måndagens utflykt med barnbarnen.
Men jag vill också minnas ett litet samtal med Hugo.
Han tackade mig för den fina ritplattan och sa:
”Du är bäst, farmor.”
I helgen hade han också sagt att jag var bäst.
Till Tommy blev omdömet:
”Du är roligast, Tommy.”
Det är små meningar.
Men vissa små meningar kan få bo kvar länge.
Vad behöver jag inför nästa vecka?
Oj.
Jag är inte där ännu.
Vem vet sådant?
Inte jag. Jag har fullt upp med att leva här och nu.
Men kanske finns det ändå något från den här veckan som jag vill ta med mig.
Jag hade en sak som jag hade skjutit framför mig. Ju längre jag väntade, desto större blev den. Ångesten växte och till slut började även skammen smyga sig på.
Till sist tittade jag på vad det egentligen var som hindrade mig.
Jag skalade ner uppgiften.
Jag skulle bara göra en sak.
Ett samtal.
Det var allt.
Men när jag väl hade tagit det första steget fortsatte jag. Plötsligt satt jag på cykeln på väg hem och det jag hade gått och burit på var gjort.
Det som hade blivit så stort i tankarna visade sig gå att genomföra när jag slutade försöka göra allt på en gång.
Kanske är det lärdomen jag tar med mig:
Gör det lilla första steget.
Inte för att allt alltid blir enkelt. Utan för att det ibland är själva väntandet som hinner bygga ett mycket större hinder än uppgiften egentligen är.
Och nu väntar helgen
I helgen ska vi göra en repris på en annan helg.
Den ska göras i husbilen.
Vi ska tillbaka till Mellerud, för där fanns så bra cykelvägar. Jag ska återigen cykla in till Mellerud, fika med maken och lyssna på någon politisk talare.
Frågan är förstås om SD kommer att störa bilden även den här gången.
Fast gör de det, så får det vara så.
Förra gången satt de där tillsammans med sitt budskap om ”ett tryggare Sverige”. De störde kanske bilden, men inte det jag själv tänkte och kände.
För mig skapar deras budskap inte trygghet.
Jag tänker snarare på vilka människor som får räknas in i det där trygga Sverige – och vilka som riskerar att hamna utanför. För mig handlar demokrati om att människor ska få plats, också när vi tycker olika.
Och så finns ekonomin.
Jag hör ofta skattesänkningar beskrivas som om de inte kostar någonting. Där tänker jag annorlunda.
En skattesänkning innebär att någon får behålla mer av sin inkomst. Men samtidigt innebär den mindre skatteintäkter till det gemensamma. Därför vill jag också ställa frågan: Vad väljer vi bort när skatten sänks – och vem får mest nytta av sänkningen?
Det är sådant jag tänker på när jag lyssnar på politiska tal. Inte bara vad som sägs från scenen, utan vilket samhälle orden faktiskt beskriver.
Men först ska jag cykla.
Sedan ska jag fika med maken.
Och kanske ska jag bara sitta där en stund och lyssna.
För helgen behöver inte vara färdigskriven redan nu.
Den ska levas först.
Mellan raderna – min veckoreflektion
När jag tittar tillbaka på veckan går den egentligen inte att sortera som bra eller dålig.
Den innehöll kärlek och oro.
Glädje och trötthet.
Barnskratt och sjukhusoro.
Sommarlov och skolstart.
Cykelturer och en kropp som behövde återhämtning.
En app som växer fram och en uppgift som jag helst hade velat fortsätta skjuta framför mig.
Kanske är det just det som är livet.
Inte att först få bort allt det jobbiga för att sedan kunna njuta av det fina.
Utan att allt ibland finns där samtidigt.
Och mitt i alltihop försöker jag vara där.
Som farmor. Som mormor. Som mamma. Som den som skapar, funderar och ibland skjuter upp saker lite för länge.
Som jag.
Här och nu.
Lev ditt liv – hur svårt kan det vara?
Kanske är det just det min veckoreflektion visar mig den här gången: livet behöver inte vara antingen bra eller svårt.
Hur har din vecka varit?
När du ser tillbaka på veckan som gått – vad är det lilla ögonblick du helst vill bära med dig?
Har du varit med om att något du längtat efter samtidigt tagit nästan all din energi?
Finns det något du skjuter framför dig just nu som kanske skulle bli lite mindre om du bara tog det allra första steget?
Och kan du, precis som jag, upptäcka att glädje, oro, trötthet och kärlek faktiskt kan få finnas i samma vecka – ibland till och med i samma stund?
Berätta gärna i en kommentar. Jag tycker om när mina egna reflektioner får möta någon annans.
Läs gärna vidare
Drömreflektion med compassion.
När jag fick träna på torsdagen en dag för tidigt
Livsreflektioner – tankar om livet, relationer och människan
Lev ditt liv – verktyg för vardagen
Följ Malix.se
Vill du följa mina texter om vardagen, ADHD, relationer, compassion och livet precis som det blir?
Prenumerera på nya inlägg från Malix.se
💙 Lev idag
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
Carina Ikonen Nilsson, Malix.se
Lämna ett svar