Jag har skrivit om valresultatet. Jag har skrivit om människosyn och vi och dom. Men har jag egentligen försökt förstå varför människor röstar på SD?
🇸🇪 Svenska – du läser den svenska versionen nu.
🇬🇧 English – What Makes People Vote for the SD?
Igår skrev jag om Färgelandas skolor.
Jag började med en uppfattning. Sedan började jag leta efter fakta, och ju mer jag läste desto fler frågor fick jag. Det blev inte riktigt den text jag först hade tänkt skriva.
Kanske är det dags att göra samma sak igen.
Den här gången med en fråga som jag har funderat mycket på:
Vad är det som gör att människor röstar på Sverigedemokraterna?
Här i Färgelanda är frågan svår att komma runt. Efter valet har det pratats mycket om SD:s starka stöd i kommunen. Jag har själv skrivit om människovärde efter valet, om vi och dom i politiken och om sådant i politiken som oroar mig.
Men då kommer nästa fråga.
Förstår jag egentligen varför människor röstar som de gör?
Det är lätt att tänka att man vet.
Att det handlar om invandring.
Att människor är missnöjda.
Att de är oroliga för brott.
Att de inte känner sig lyssnade på.
Att ekonomin spelar in.
Men hur mycket av detta vet jag – och hur mycket antar jag?
Jag vill göra samma sak som när jag började undersöka skolfrågan.
Inte börja med svaret.
Börja med frågorna.
Kan jag försöka förstå ett politiskt val utan att själv hålla med om det?
Det är där jag tänker börja.
Mitt ”vi”
För mig är det svårt att förstå varför människor röstar på ett parti vars politik jag själv ofta upplever som ett ”vi och dom”.
Kanske handlar det om hur jag själv ser på samhället.
Jag tänker på kvinnan i affären som jag pratade med om Färgelandas skolor. Hon hade inga egna barn som gick i skolan nu och tyckte att de gamla skolorna kunde renoveras i stället för att kommunen byggde nytt. Hon tyckte också att äldreomsorgen behövde pengarna.
Det samtalet har stannat kvar hos mig.
För mig behöver det inte vara mina barn som går i skolan för att jag ska vilja att skolan ska vara bra.
Det behöver inte vara ditt barn.
Jag har mött de här barnen genom mitt arbete.
Jag har fått lyssna till deras berättelser. Jag har hört om drömmarna de hade när de var små.
Någon ville bli brandman.
Någon ville bli fröken i skolan.
Någon ville bli socialarbetare.
Men någonstans blev vägen en annan.
Drömmen kunde finnas kvar, men på vägen dit hade de tappat kartan.
Det är kanske därför jag har så svårt att bara se den unge som står framför oss efter att allt har gått fel.
Jag har också fått höra om barnet som fanns innan.
Barnet som hade drömmar om vad livet skulle bli.
Det är våra barn.
På samma sätt hoppas jag att någon annan tycker att äldreomsorgen ska vara bra den dag jag behöver den, även om jag inte är deras mamma eller mormor.
Det är kanske där min egen utgångspunkt finns:
Vad händer med ett samhälle om vi bara frågar vad jag själv får?
Vi kan se samma problem
Samtidigt finns det något jag faktiskt kan förstå.
Missnöjet.
Jag kan förstå frustrationen när människor tycker att skattepengar används fel.
Jag kan förstå ilskan när skolan eller äldreomsorgen inte fungerar som man önskar.
Och jag kan förstå rädslan inför kriminalitet.
Jag vill inte heller ha ett samhälle där barn rekryteras till kriminella nätverk eller där människor känner sig otrygga.
Att vilja stoppa kriminaliteten skiljer oss alltså inte nödvändigtvis åt.
Kanske ligger en del av skillnaden i vilka frågor vi ställer efteråt.
För mig räcker det inte att fråga vad vi ska göra med den som redan har begått ett brott.
Jag vill också fråga:
Hur blev det så här?
Hur hindrar vi nästa barn från att dras in i kriminalitet?
Hur skapar vi skolor där barn faktiskt får en chans?
Hur minskar vi segregation och utanförskap?
Hur ger vi människor möjlighet att känna att de behövs och har ett värde?
Det betyder inte att människor inte har ansvar för sina handlingar.
Det betyder att jag också vill förstå vad vi som samhälle kan förändra så att färre hamnar där från början.
Kanske finns en del av svaret på min ursprungliga fråga just här.
Inte i att människor som röstar på olika partier nödvändigtvis ser helt olika problem.
Utan i att vi kan se samma problem – och ändå komma fram till väldigt olika svar på varför problemen uppstått och vad vi ska göra åt dem.
Varifrån kommer mitt eget sätt att se?
Här tror jag att det finns något i min egen historia som påverkar hur jag ser på det.
Jag kommer från Göteborg. Jag har bott i områden som brukar beskrivas som utsatta, men min egen erfarenhet därifrån är också en erfarenhet av ett vi.
När jag bodde i Bergsjön hade jag ett företag, en korvmoj. Dit kom människor för att köpa mat, prata en stund och fortsätta med sin vardag.
Människor med olika bakgrund möttes där.
Det var vardag.
Och där fick jag uppleva ett vi.
När jag senare flyttade till Färgelanda mötte jag en familj som hade flytt från Kosovo. Jag märkte att jag var den enda på gatan som pratade med dem och började dela sådant som hör vardagen till.
För mig var det egentligen inget märkvärdigt.
Det var därifrån jag kom.
Jag kom från ett samhälle där människan som flyttade in bredvid mig kunde komma från ett annat land, prata på ett annat sätt och bära på erfarenheter som jag inte hade.
Men hon eller han kunde fortfarande vara min granne.
Kanske är det därför jag reagerar så starkt när människor delas upp i ”vi” och ”dom”.
För mitt eget ”vi” har aldrig krävt att alla ska vara lika.
Det betyder inte att mina erfarenheter från Göteborg berättar hur alla utsatta områden fungerar. Det betyder inte heller att jag inte ser problem med kriminalitet, segregation eller integration.
Men det betyder att min erfarenhet påverkar vilka frågor jag ställer när jag ser problemen.
Någon annan kan bära på helt andra erfarenheter än mina – och därför börja i en annan ände.
Och kanske behöver jag förstå också det.
Vilka erfarenheter bär vi med oss när vi försöker förstå det samhälle vi ser idag?
Men vad säger väljarna själva?
Det är lätt för mig att försöka förklara varför någon annan röstar på SD.
Men då gör jag egentligen precis det jag försöker undvika – jag bestämmer vad andra människor tänker utan att först försöka ta reda på vad de själva säger.
Så jag började leta.
I SVT:s vallokalsundersökning Valu 2026 låg sjukvård högst när väljarna fick ange vilka frågor som hade mycket stor betydelse för deras partival. Därefter kom skola och utbildning, Sveriges ekonomi och lag och ordning.
Det säger mig något viktigt.
De frågor jag själv funderar över är inte frågor som bara finns hos människor som röstar på SD.
I SVT:s Valkompass 2026 anger SD själva kriminalpolitik och rättsväsende, migration och integration samt sänkta levnadskostnader för hushållen som sina tre viktigaste frågor.
De beskriver också ett Sverige med fungerande skolor, stark välfärd och minskat utanförskap som en del av sin vision.
När jag läser det tänker jag:
Men mycket av det vill ju jag också.
Jag vill också ha en skola som fungerar.
Jag vill också ha en äldreomsorg där människor känner sig trygga.
Jag vill också stoppa gängen.
Jag vill också att människor ska kunna leva på sin lön och känna framtidstro.
Så kanske är det inte alltid målet som skiljer oss åt.
Kanske handlar skillnaden lika mycket om hur vi förklarar varför problemen har uppstått och vilka lösningar vi tror på.
Kanske måste jag förstå missnöjet först
Ju mer jag tänker på frågan, desto mer undrar jag om jag började på fel ställe.
Kanske ska jag inte först fråga:
Varför röstar människor på SD?
Kanske behöver jag fråga:
Vad är människor missnöjda med?
Där kan jag faktiskt känna igen mig.
Jag kan förstå frustrationen över hur skattepengar används.
Jag kan förstå ilskan när välfärden inte fungerar.
Jag kan förstå rädslan för kriminalitet.
Jag kan förstå känslan:
Varför gör ingen någonting?
Det betyder inte att jag kommer fram till samma politiska svar.
Men om jag avfärdar missnöjet bara för att jag inte delar slutsatsen, då lyssnar jag egentligen inte.
Tänk om en människa under flera år har sagt att något inte fungerar och upplever att ingen lyssnar.
Sedan kommer ett parti och säger:
Vi ser problemet.
Jag kan förstå att det kan ha betydelse.
Det betyder inte att jag behöver hålla med om partiets förklaring eller lösningar.
Men jag kan förstå betydelsen av att känna att någon lyssnar.
Det är också här jag tänker på det jag tidigare skrev om rädsla och fakta. Rädsla är en verklig känsla även när vi samtidigt behöver undersöka vad fakta faktiskt säger.
Och då behöver jag ställa en obekväm fråga till mig själv:
Har jag varit så upptagen av de svar jag inte tycker om att jag inte har lyssnat ordentligt på frågorna bakom dem?
Men någonstans går min gräns
Att försöka förstå betyder inte att jag måste sudda ut vad jag själv tror på.
För någonstans går min egen gräns.
Jag har svårt för tanken att min plånbok skulle vara viktigare än din.
Om jag får det bättre vill jag inte att det ska bygga på att du eller grannen får det sämre.
Det betyder inte att alla alltid kan få allt. Pengarna räcker inte till allt och politik handlar om prioriteringar.
Men för mig finns en grundtanke kvar:
Om jag får en möjlighet önskar jag att också du ska kunna få den.
Och grannen.
Även om grannen inte ser ut som jag, pratar som jag, lever som jag eller röstar som jag.
Det är där mitt ”vi” börjar.
Vad är människor rädda att förlora?
Kanske handlar en politisk röst inte bara om vad man vill få.
Den kan också handla om vad man tycker har blivit sämre, vad man saknar eller vad man är rädd ska försvinna.
Tryggheten.
Ekonomin.
En fungerande välfärd.
Känslan av att samhället håller ihop.
Eller kanske känslan av att någon faktiskt lyssnar.
Och då kan jag inte nöja mig med att fråga:
Vad tycker du om invandring?
Jag behöver kanske också fråga:
Vad har hänt som fått dig att känna så?
När började du uppleva att samhället var på väg åt fel håll?
Vad saknar du?
Vad är du orolig för?
Och vad hoppas du att politiken ska förändra?
Det betyder inte att jag måste hålla med om svaren.
Men det betyder att jag måste lyssna på dem om jag verkligen vill förstå.
För bakom en röstsedel finns en människa.
Och bakom den människan finns erfarenheter, oro, förhoppningar och föreställningar om vilket samhälle hon eller han vill leva i.
Precis som bakom min röstsedel finns mina.
Varför röstar människor på SD?
Nu kommer jag tillbaka till frågan jag började med.
Om människor som röstar på olika partier kan vara oroliga för samma saker – sjukvården, skolan, ekonomin och kriminaliteten – varför blir svaret för vissa just SD?
Jag tror att jag tidigare gjorde det lite för enkelt för mig.
Jag hörde hårda uttalanden om invandring och tänkte att där hade jag svaret.
Men nu ser jag att jag behöver skilja mellan flera saker:
Vad är människan orolig för?
Vad tror hon har orsakat problemen?
Och vem litar hon på ska göra något åt dem?
Det är tre olika frågor.
Därför vill jag inte längre bara fråga:
Hur kan människor rösta på SD?
Jag vill också fråga:
Vad upplever människor att SD har förstått som andra partier inte har förstått?
Det är en svårare fråga.
Men kanske är den viktigare.
För om andra politiska partier vill förstå missnöjet behöver de också vara beredda att lyssna på svaret.
Inte för att kopiera SD.
Inte för att hålla med.
Utan för att förstå vad som ligger bakom människors val.
Hur stort är vårt ”vi”?
Och ändå kommer jag tillbaka till mitt eget ”vi”.
Jag kan förstå oro.
Jag kan förstå ilska.
Jag kan förstå att människor vill ha trygghet, fungerande välfärd och ordning på ekonomin.
Jag kan förstå att människor vill att den som begår brott ska möta konsekvenser.
Men jag vill samtidigt hålla fast vid frågan:
Hur löser vi problemen utan att förlora vårt vi?
När jag ser utanförskap vill jag inte bara fråga vem som ska bort.
Jag vill också fråga hur vi får fler människor in.
In i skolan.
In i arbetslivet.
In i föreningslivet.
In i gemenskapen.
In i känslan av att jag behövs här och att framtiden också är min.
Det är därför jag återkommer till barnen.
För mig är politik inte bara frågan:
Vad ska vi göra när det redan har gått fel?
Den är också:
Vad kunde vi ha gjort innan det gick fel?
Och om en människa vill bli en del av Sverige vill jag att det ska finnas både krav och en verklig möjlighet att komma in i gemenskapen.
Det gemensamma
Där kommer jag tillbaka till samtalet i affären.
Hon såg möjligheten att renovera skolorna som redan finns och behovet av resurser till äldreomsorgen.
Jag såg också frågan om vilka skolor våra barn ska ha i framtiden.
Det är olika perspektiv på hur våra gemensamma pengar ska användas.
Men egentligen behöver vi både en fungerande skola och en fungerande äldreomsorg.
Barnet som behöver en bra skola idag kommer en dag att vara den vuxne som arbetar, betalar skatt och kanske tar hand om oss när vi blivit gamla.
Och den äldre människan som behöver omsorg idag har en gång varit barnet vars skola någon annan var med och betalade.
Det är också det jag tänker på när jag skriver om politik i vardagen. Politik finns inte bara i debatter och valrörelser. Den finns i skolan, omsorgen, plånboken och de gemensamma beslut som påverkar vår vardag.
Det är det jag menar med vi.
Och då kommer en ännu större fråga:
Hur bygger vi ett samhälle där färre människor känner att de måste ställa den ena gruppens behov mot den andras?
Jag har inget enkelt svar.
Men jag tror att jag börjar förstå frågan bättre.
Och kanske finns en del av svaret i ett ord som har följt mig genom hela den här texten:
Vi.
Ett vi där vi gör saker tillsammans.
Där det finns en gemensam kraft i det allmänna – i skolan, vården, äldreomsorgen, tryggheten och allt det andra som vi bygger tillsammans och ibland behöver bära åt varandra.
För jag kanske inte behöver äldreomsorgen idag.
Du kanske inte har barn i skolan.
Grannen kanske inte behöver vården just nu.
Men någon av oss behöver det.
Och en annan dag kan det vara jag.
Det är kanske det som är själva poängen med ett samhälle.
Vi behöver inte behöva samma sak samtidigt för att ändå höra ihop.
Hur bygger vi ett Sverige där vårt ”vi” är tillräckligt stort för oss alla?
Jag tror att vi bygger det Sverige tillsammans.
Det betyder inte ett samhälle utan krav.
Tvärtom.
Vi ställer krav på varandra därför att krav också kan vara ett sätt att säga:
Du hör till. Du behövs. Du är en del av det här tillsammans med oss.
Men tillhörighet kräver också respekt.
Respekt för att vi är olika.
Alla behöver inte vara som jag. Ingen annan är ju faktiskt jag.
Vi behöver inte se likadana ut, klä oss likadant, prata likadant, äta samma mat eller ha samma traditioner.
Vi behöver inte ens tycka likadant.
Men vi behöver kunna leva tillsammans.
Som arbetskamrater.
Som klasskamrater.
Som grannar.
Som människor som möts i affären, på fotbollsplanen, i skolan och på äldreboendet.
Sida vid sida, med respekt för våra olikheter.
Och här tror jag att nyfikenheten kan ge oss något.
Vad händer om jag, i stället för att först se det som skiljer oss åt, blir nyfiken på människan framför mig?
Vem är du?
Vad bär du med dig?
Vad kan du som jag inte kan?
Vad har du upplevt som jag aldrig har upplevt?
Genom mitt arbete har både ungdomar och kollegor gett mig kunskaper som jag inte hade innan jag mötte dem.
Kunskaper jag aldrig hade fått om jag inte varit nyfiken.
Inte på hudfärgen.
Inte på språket.
Utan på människan.
Olikheterna har inte bara varit något jag behövt acceptera.
De har många gånger varit en tillgång.
Någon annan har kunnat något jag inte kunnat.
Sett något jag inte sett.
Burit på erfarenheter som jag själv aldrig hade kunnat få.
Kanske är det också så ett större vi växer fram.
Inte genom att vi blir mer lika varandra.
Utan genom att vi blir tillräckligt nyfikna för att upptäcka vad vi kan bidra med till varandra.
Vi bygger det tillsammans.
Mellan raderna
Jag började den här texten med frågan:
Vad är det som gör att människor röstar på SD?
Jag trodde nog att jag redan förstod en del av svaret.
Nu är jag mindre säker.
Och kanske är det faktiskt ett resultat.
Jag förstår fortfarande inte varje människas politiska val. Men jag förstår bättre att en röst kan börja i oro, missnöje eller en upplevelse av att inte bli lyssnad på.
Att förstå den oron betyder inte att jag måste dela svaret.
Det betyder att jag är beredd att lyssna på frågan.
Samtidigt har undersökningen fått mig att förstå något om mig själv.
Mitt ”vi” kommer från människor jag har mött.
Från Göteborg och Bergsjön.
Från korvmojen.
Från familjen som kom från Kosovo.
Från ungdomarna jag har mött i mitt arbete.
Från kollegor som har lärt mig sådant jag inte visste.
Och från livet här i Färgelanda.
Mitt ”vi” behöver inte betyda att vi är lika.
Det betyder att vi hör ihop ändå.
Frågor till dig som läser
Vad är viktigast för dig när du väljer vilket parti du röstar på?
Finns det någon samhällsfråga där du tycker att politiker inte har lyssnat?
Vilka erfarenheter påverkar hur du ser på Sverige idag?
Kan två människor se samma samhällsproblem och ändå komma fram till helt olika lösningar?
Vad skulle hända om vi blev lite mer nyfikna på människan vi inte förstår?
Och kanske den fråga som har följt mig genom hela den här texten:
Hur stort är ditt ”vi”?
💌 Vill du följa Malix.se och få nya inlägg?
Prenumerera på Malix.se här.
Lev idag, just nu – igår har redan varit och morgondagen vet vi inget om.
Lämna ett svar