ADHD och trädgård i verkligheten
Att leva med ADHD och trädgård är inte alltid så romantiskt som det låter.
I dag gick jag ut för att fixa lite. Bara lite. Jag tänkte att jag skulle vara i trädgården en stund.
🇸🇪 Svenska 🇬🇧 English
Är jag nöjd?
Ja, det är jag. Jag är nöjd över att jag äntligen gick ut.
Men när man lever med ADHD och trädgård så blir två timmar lätt fem.
Och det är där det börjar göra ont.
Min rygg protesterar. Jag har suttit snett för att solen skulle träffa rätt sida av ansiktet. Ser det kul ut? Säkert för andra – inte för mig.
När jag stapplade in i huset ringde telefonen. Personen undrade om jag var stressad.
Lite stressad, ja.
Stressad över att kroppen knappt ville röra sig.
Lite stressad, ja. Stressad över att jag knappt kunde röra mig och ändå skyndade mig till telefonen.
Under samtalet fick jag ett tips som jag faktiskt ska ta med mig:
👉 Ställ en timer.
Max två timmar i trädgården.
Så enkelt.
Varför har jag inte tänkt på det?
När jag gör något så går det inte riktigt att sluta. Jag vill inte avbryta. Absolut inte när jag äntligen tar tag i något som jag skjutit upp hur länge som helst.
Och i det här fallet är det nästan alltid trädgården.
Men kanske ligger det något mer i det?
Kanske undviker jag ibland att börja – för att jag vet hur ont det kommer göra efteråt?
Det ligger nog lite sanning där.
För när jag väl är där är det faktiskt ganska skönt.
Jag pysslar om blommorna.
Hittar maskar.
Och plötsligt flyttar tanken till fiske.
Då är jag inte längre i trädgården.
Jag är vid havet. Jag kastar ut en lina. Jag står still och väntar.
Sedan, när tankefisketuren är över, går jag dubbelvikt in igen – och upptäcker hur många muskler som egentligen finns i kroppen. Muskler jag inte ens visste fanns.
Ont gör de.
Sommaren är här.
Idag blev det även en bränd blåbärspaj till efterrätt.
Torsdagssoppans blåbärspaj gick att äta – om man tog bort degen på ovansidan.
Alltså den godaste delen.
Lev nu.
Du hinner leva i sen, när sen blir nu.
🌿 Who Fought the Garden Today?
🇬🇧 English
Who has been fighting the garden today? 🙂
Am I satisfied?
Yes, I am. I’m proud that I finally went outside and got things done.
But I’m not satisfied with the fact that I spent far too much time.
Because now my body hurts.
My back is protesting. I’ve been sitting crooked, since the sun mostly hit one side of my face. Does it look funny? Probably to others – not to me.
When I finally staggered back into the house, the phone rang.
I must have sounded strange, because the person asked if I was stressed.
A little stressed, yes.
Stressed because I could barely move, yet still hurried to answer the phone.
During the call I received advice I’m actually going to keep:
👉 Set a timer.
Maximum two hours in the garden.
So simple.
Why haven’t I thought of that?
When I start something, I don’t really stop.
I don’t want to interrupt the flow – especially not when I’ve finally begun something I’ve postponed forever.
And in this case, it’s almost always the garden.
But maybe there’s something deeper here.
Maybe I sometimes avoid starting – because I know how much it will hurt afterwards?
There’s probably some truth in that.
Because once I’m out there, it’s actually peaceful.
I tend to the flowers.
Find worms.
And suddenly my thoughts drift to fishing.
I’m no longer in the garden.
I’m by the sea, casting a line, standing still and waiting.
Then, when the “thought-fishing” ends, I walk back inside bent over – discovering muscles I didn’t even know existed.
And yes, they hurt.
Summer is here.
Today there was also a slightly burned blueberry pie for dessert.
It was edible – if you removed the top crust.
The best part.
Live now.
You’ll have time to live later – when later becomes now.
💛 Stöd bloggen / Support the blog
Om du vill stötta mitt skrivande kan du göra det här:
👉 PayPal Me
✉️ Prenumerera / Subscribe
Få nya inlägg direkt till din inkorg:
👉Subscribe
Lämna ett svar