WordPress frågar idag:
How did you meet your significant other?
Alltså: Hur träffade du din partner?
Ja, det är faktiskt en historia som börjar på Vilda Webben.
Året var 2002.
Det var innan Tinder, swipes åt höger och vänster och allt vad det heter idag. Jag tror att det var Tommy som tog den första kontakten. Vi pratade i telefon och så småningom bestämde vi oss för att träffas.
Första gången träffades vi hemma hos honom.
Han frågade om jag ville ha te.
Och jag minns fortfarande vad jag tänkte:
Bara han inte har svartvinbärste.
Jag gillar verkligen inte svartvinbärste.
Naturligtvis hade mannen svartvinbärste.
Av alla tesorter som finns.
Jag vet inte om jag redan där borde ha sett det som ett tecken på vad jag gav mig in på.
Men jag drack väl mitt te, och när det var dags för mig att gå stod Tommy på balkongen och frågade om han fick träffa mig igen.
Det fick han.
Och tydligen fler gånger än någon av oss kanske hade kunnat föreställa sig just då.
Sedan kom det stora romantiska frieriet
Några år senare bodde vi tillsammans i hus.
Och någonstans där kom jag på en mycket viktig sak.
Om vi gifte oss skulle vi få flerbarnstillägg.
Jag tror inte riktigt att det är så man brukar beskriva början på ett romantiskt frieri.
Inga rosor.
Ingen ring gömd i ett champagneglas.
Inget knästående.
Mer:
Om vi gifter oss får vi flerbarnstillägg.
Och gifte oss gjorde vi.
Den stora ekonomiska vinsten blev 173 kronor extra i månaden.
I ett halvår.
Det är därför vi fortfarande kan skoja om att jag tog Tommy för pengarna.
Det blev sammanlagt 1 038 kronor.
Så om planen var att gifta mig rikt får man väl säga att jag misslyckades ganska ordentligt.
Ett bröllop på lunchrasten
Själva bröllopet blev också väldigt mycket vi.
Jag hade haft jourpass och samma dag fyllde Tommy 40 år.
Och när skulle vi hinna gifta oss?
Jo, på hans lunchrast.
Jag skulle förstås ha en bukett.
Så jag gick in i en blomsteraffär för att köpa blommor till bröllopet.
Problemet var bara att de nästan inte hade några blommor.
Men kvinnan i butiken gav sig inte.
Hon började helt enkelt plocka blommor ur blomkrukorna för att få ihop en bukett åt mig.
Och bukett blev det.
Sedan skulle vi bara gifta oss också.
”Mmm”
Jag var så nervös under vigseln att jag mest skrattade.
Så kom frågan till Tommy.
Den där frågan där man förväntas svara tydligt och högtidligt.
Tommy svarade:
Mmm.
Vigselförrättaren tittade på honom och förklarade att det svaret faktiskt inte dög.
Han fick svara igen.
Den här gången blev det ett ordentligt och högt:
JA!
Och därmed var saken klar.
Eller nästan.
För vigselförrättaren var dessutom moderat.
Det gillade inte jag.
Men någonstans får man tydligen kompromissa även på sin bröllopsdag.
Bröllopsmiddagen – på Briggen på Torp
Efter vigseln skulle vi förstås ha bröllopsmiddag.
Fast nu pratar vi fortfarande om vårt bröllop.
Så det blev ingen lyxig restaurang med vita dukar, kristallglas och en meny där man knappt förstår vad man beställer.
Vi åkte till Briggen på Torp.
Det var en brickrestaurang. Man tog sin bricka, ställde sig i kö och beställde sin mat.
Och vet ni vad?
Maten var god.
Så Briggen blev vår restaurang.
Varje år på vår bröllopsdag åkte vi tillbaka dit och åt. Inte för att restaurangen var märkvärdig eller exklusiv, utan för att det var där vi hade ätit vår bröllopsmiddag.
Så länge Briggen fanns kvar fortsatte vi med det.
Idag är restaurangen stängd och traditionen går inte längre att upprepa på samma sätt.
Men jag tycker om att vi gjorde så.
För kanske säger även det något om oss och vårt bröllop.
Jag åt entrecôte. Det var lyxen.
Men varje år återvände vi.
Och kanske är det egentligen den delen som betyder mest.
Det behöver inte vara flådigt för att bli betydelsefullt. En helt vanlig restaurang kan bli vår restaurang. En middag kan bli en tradition. Och en plats kan få ett värde som inte står någonstans på menyn.
Briggen finns inte kvar.
Men vår bröllopsdag gör det.
Och det gör vi också.
Och gifta är vi fortfarande
När jag tänker tillbaka på hur vi träffades är det kanske just de där små detaljerna jag tycker bäst om.
Vilda Webben.
Telefonsamtalen.
Svartvinbärsteet som jag absolut inte ville ha.
Tommy som stod på balkongen och frågade om han fick träffa mig igen.
173 kronor i flerbarnstillägg.
Jourpasset.
40-årsdagen.
Bröllopet på lunchrasten.
Blommorna som fick plockas ur blomkrukor.
Mitt nervösa skratt.
Och Tommys första, något tveksamma:
Mmm.
Det låter kanske inte som en klassisk kärlekssaga.
Men det är vår.
Vi träffades 2002.
Och trots svartvinbärsteet, den tveksamma ekonomiska vinsten och en moderat vigselförrättare är vi fortfarande gifta.
Så ja, jag brukar säga att jag tog honom för pengarna.
1 038 kronor blev det totalt.
Pengarna tog slut ganska fort.
Mannen behöll jag.
Mellan raderna
Jag brukar säga att jag tog Tommy för pengarna.
173 kronor extra i månaden.
I ett halvår.
Men om jag ska vara lite mer sanningsenlig så var det nog inte pengarna jag tog honom för.
Det var kanske hans humor.
Och det var något med att se honom vara pappa. Han tog hand om sina barn själv, och det betydde något för mig. Det sa något om vem han var långt bortom det där första svartvinbärsteet och mannen som stod på balkongen och frågade om han fick träffa mig igen.
Kanske är det sådant man ser först långt efteråt.
Vad det egentligen var man fastnade för.
Vårt bröllop kostade inte en förmögenhet. Buketten fick plockas ihop från blomkrukor. Vi gifte oss på hans lunchrast och åt vår bröllopsmiddag på en brickrestaurang på Torp.
Men varje år gick vi tillbaka till Briggen så länge restaurangen fanns kvar.
Det behöver inte vara dyrt för att bli värdefullt.
Det behöver inte vara perfekt för att bli viktigt.
Och kärlek kanske inte alltid ser ut som den gör på film.
Ibland börjar den på Vilda Webben med en kopp te man egentligen inte tycker om.
Jag brukar fortfarande säga att jag tog Tommy för pengarna.
Men 173 kronor i månaden var nog inte riktigt hela sanningen.
Hur började er historia?
Hur träffade du den du delar eller har delat livet med?
Finns det någon liten detalj från ert första möte som du fortfarande minns, trots att många år har gått?
Och har ni någon plats, maträtt eller annan liten tradition som blivit speciell just för att den hör ihop med er historia?
Berätta gärna i kommentarerna. Jag tycker om när ett blogginlägg får fortsätta genom era berättelser.
Läs gärna vidare
→ kärlek, relationer och vardagsliv
→ Prenumerera på bloggen om du vill få nya inlägg när de publiceras.
Vill du stötta mitt skrivande?
Jag skriver på Malix.se om livet som det faktiskt ser ut – vardagen, relationer, ADHD, compassion och allt det där som ryms däremellan.
Om du tycker om det jag skriver och vill bidra till att bloggen kan fortsätta, kan du gärna stötta mitt skrivande här nedanför.
Vill du bjuda mig på en fika?
Jag har nu bytt betalsystem från PayPal till Stripe, för att det ska vara enklare och tryggare att betala här på Malix.se.
Om du uppskattar mina texter och vill bidra till att bloggen kan fortsätta växa får du gärna bjuda mig på en fika. ☕
Betalningen sker tryggt via Stripe med kort och, där det erbjuds, Klarna.
Tack för att du läser, kommenterar och kommer tillbaka.
🇸🇪 Svenska – läs den svenska versionen ovan
🇬🇧 English – you are here
I Married Him for the Money – 173 Swedish Kronor a Month
WordPress asks today:
How did you meet your significant other?
Well, that story begins in 2002.
With a Swedish online community called Vilda Webben, a cup of blackcurrant tea, and a man standing on a balcony.
This was before Tinder, before swiping left or right, and before dating apps became part of everyday life.
I think Tommy was the one who first contacted me. We talked on the phone, and eventually we decided to meet.
Our first meeting was at his home.
He asked if I wanted some tea.
And I still remember exactly what I was thinking:
Please, don’t let him have blackcurrant tea.
I really don’t like blackcurrant tea.
Of course, the man had blackcurrant tea.
Of all the teas in the world.
Maybe I should have taken that as a warning of what I was getting myself into.
But I drank the tea.
And when it was time for me to leave, Tommy stood on his balcony and asked if he could see me again.
He could.
And apparently quite a few more times than either of us could have imagined at that moment.
Then came the very romantic proposal
A few years later, we were living together in a house.
And at some point, I realised something very important.
If we got married, we would receive a little more money through Sweden’s family allowance system for families with several children.
Perhaps not the most romantic reason anyone has ever suggested getting married.
No roses.
No engagement ring hidden in a glass of champagne.
No getting down on one knee.
More like:
If we get married, we’ll get a little more money each month.
So we got married.
Our enormous financial gain?
173 Swedish kronor extra per month.
For six months.
That’s why we still joke that I married Tommy for his money.
Altogether, my great financial plan brought in 1,038 kronor.
If my intention was to marry rich, it’s fair to say I didn’t do particularly well.
A wedding during his lunch break
The wedding itself was very much us too.
I had just finished an on-call shift, and Tommy turned 40 that same day.
So when were we going to get married?
During his lunch break, of course.
I wanted a bouquet for the wedding, so I went into a flower shop.
There was just one problem.
They hardly had any flowers.
But the woman in the shop wasn’t going to let that stop her.
She simply started taking flowers out of potted plants to put together a bouquet for me.
And somehow, I got my wedding bouquet.
Now all we had to do was get married.
“Mmm”
I was so nervous during the ceremony that I mostly laughed.
Then it was Tommy’s turn to answer the important question.
The kind of question where you’re expected to give a clear and solemn answer.
Tommy said:
“Mmm.”
The officiant looked at him and explained that this was not an acceptable answer.
He had to try again.
This time we got a proper, loud:
YES!
And that settled it.
Well, almost.
Our wedding officiant was also a member of Sweden’s Moderate Party.
I wasn’t particularly pleased about that.
Apparently, even on your wedding day, there are some things you simply have to compromise on.
Our wedding dinner – at Briggen
After the ceremony, we needed a wedding dinner.
There were no white tablecloths, crystal glasses or fancy menus.
We went to Briggen at Torp, a simple self-service restaurant where you picked up a tray, stood in line and ordered your food.
And you know what?
The food was good.
So Briggen became our restaurant.
Every year on our wedding anniversary, we went back there for a meal.
Not because it was fancy.
Not because it was exclusive.
But because that was where we had eaten our wedding dinner.
We kept going back for as long as Briggen remained open.
Today, the restaurant is gone, so we can no longer continue the tradition in quite the same way.
But I’m glad we had it.
I had entrecôte for my wedding dinner. That was the luxury.
And every year, we returned.
Perhaps that’s the part that matters.
Something doesn’t have to be fancy to become meaningful.
An ordinary restaurant can become our restaurant.
A meal can become a tradition.
And a place can gain a value that was never written on its menu.
Briggen is gone.
Our wedding anniversary isn’t.
And neither are we.
And we’re still married
When I think about how we met, perhaps it’s the little details I remember most.
Vilda Webben.
The phone calls.
The blackcurrant tea I desperately hoped he wouldn’t have.
Tommy standing on his balcony asking if he could see me again.
The extra 173 kronor a month.
My on-call shift.
His 40th birthday.
Getting married during his lunch break.
The flowers taken from potted plants to make my bouquet.
My nervous laughter.
And Tommy’s first, slightly questionable:
“Mmm.”
It might not sound like a classic love story.
But it’s ours.
We met in 2002.
And despite the blackcurrant tea, the questionable financial benefits and an officiant from a political party I wasn’t particularly fond of, we’re still married.
So yes, I still say I married him for the money.
1,038 Swedish kronor in total.
The money disappeared pretty quickly.
I kept the man.
Between the lines
I joke that I married Tommy for the money.
An extra 173 kronor a month.
For six months.
But if I’m a little more truthful, the money probably wasn’t why I chose him.
Maybe it was his sense of humour.
And there was something about seeing him as a father. He took care of his children himself, and that mattered to me. It told me something about who he was, far beyond that first cup of blackcurrant tea and the man standing on the balcony asking if he could see me again.
Perhaps these are the things we understand more clearly much later.
What it really was that made us fall for someone.
Our wedding didn’t cost a fortune.
My bouquet was put together with flowers taken from potted plants.
We got married during his lunch break and ate our wedding dinner at a self-service restaurant.
And every year, for as long as Briggen remained open, we went back.
Something doesn’t have to be expensive to be valuable.
It doesn’t have to be perfect to matter.
And love doesn’t always look the way it does in the movies.
Sometimes it begins online with a cup of tea you don’t even like.
I still say I married Tommy for the money.
But 173 kronor a month probably wasn’t the whole truth.
How did your story begin?
How did you meet the person you share, or have shared, your life with?
Is there one small detail from your first meeting that you still remember, even after many years?
And do you have a place, a meal or a little tradition that became special simply because it belongs to your story?
Tell me in the comments. I like it when a blog post continues through the stories of the people who read it.
You might also like
→ Love, relationships and everyday life
→ Subscribe to the blog if you’d like to receive new posts when they’re published.
Would you like to support my writing?
I write on Malix.se about life as it really is – everyday life, relationships, ADHD, compassion, and everything that fits somewhere in between.
If you enjoy what I write and would like to help me continue, you can support my writing below.
Thank you for reading, commenting and coming back.
Me around the time Tommy and I met through Vilda Webben in 2002.
Carina Ikonen Nilsson
Live today, right now. Yesterday is history, and tomorrow will come later. Right now is what matters.
Lämna ett svar