Att ta hand om mig behöver inte betyda att göra mer. Ett morgondopp på 50 meter och en cykeltur på en mil fick mig istället att fundera över prestation, gamla vanor och varför det ibland kan vara fullt tillräckligt att låta lagom räcka.
🇸🇪 Svenska – du läser den svenska versionen nu.
🇬🇧 English – I Still Haven’t Decided Whether I’ll Go Winter Swimming
Jag har haft ett uppehåll från morgonbaden.
Inte för att jag egentligen har bestämt mig för att sluta. Det har nog mest blivit så för att tiden inte har funnits. Och om jag ska vara ärlig har det varit ganska skönt också.
Jag har kunnat sitta kvar hemma på morgonen. Skriva klart bloggen. Göra det där andra jag brukar göra. Inte behöva avbryta, ta på mig badrocken och åka iväg.
Men igår hände det.
Jag hann.
Jag åkte till sjön.
Och jag badade.
Det var 0 grader i luften och 14,3 grader i vattnet. Vattnet var kallt, men ändå helt överkomligt.
Och jag gjorde något som kanske är minst lika viktigt som att jag faktiskt gick i.
Jag var snäll mot mig själv.
Jag behövde inte simma långt bara för att jag hade åkt dit. Jag behövde inte bevisa någonting.
Jag simmade 50 meter och sedan gick jag upp.
Det räckte.
Jag blev inte lika genomkyld efteråt som jag blivit andra gånger. Och när jag kom hem kunde jag ta på mig myskläderna och långsamt få tillbaka värmen.
För det där är också en del av badandet.
Inte något jobbigt efterarbete som bara måste klaras av. Att komma hem, få på sig varma kläder och känna hur värmen återvänder är nästan själva avslutningen på badet.
Jag har skrivit mycket om sjön genom åren. När jag samlade de texterna i Sjön och livet – vad sjön lärde mig om livet såg jag hur badandet med tiden har handlat mindre om prestation och mer om närvaro.
Kanske är de där 50 metrarna ännu ett litet tecken på det.
Att ta hand om mig behöver inte betyda mer
Samma dag hade jag också bestämt mig för en annan sak.
Jag skulle inte cykla.
Men när maken kom hem satt vi där och tittade ut på vädret.
Det var fint.
Och plötsligt kändes beslutet från tidigare under dagen ganska dumt.
Varför skulle jag hålla fast vid att jag inte skulle cykla bara för att jag hade bestämt det några timmar tidigare?
Vi ville ju ut.
Och vi behövde faktiskt inte cykla långt.
Så vi tog cyklarna.
Det blev ungefär en mil.
Inte flera mil. Ingen långtur.
En mil fick räcka.
Och när jag tänker på den dagen i efterhand tycker jag om just det.
50 meter i sjön fick räcka.
En mil på cykeln fick räcka.
Jag behövde inte göra mer av något av det för att det skulle räknas.
Affären har blivit en del av cykelturen
Vi avslutade cykelturen med att handla.
Det har börjat bli något vi gör ganska naturligt. Istället för att ta bilen till affären cyklar vi dit och packar det vi handlar i cykelväskorna.
Och där slog det mig:
Oj, vilka vanedjur vi människor är.
För inte så länge sedan var det självklart att ta bilen när vi skulle handla. Inte för att vi hade tänkt igenom om bilen behövdes.
Vi bara gjorde så.
Nu har affären istället börjat bli ett naturligt avslut på cykelturen.
Och visst finns det flera vinster i det. Bilen står hemma. Vi behöver inga bärkassar eftersom vi har cykelväskorna. Vi får rörelse och det blir svårare att okynneshandla när allt faktiskt måste få plats i väskorna.
Vi använder elcyklar, så helt utan energi är förstås inte turen. Men vi tar inte bilen. Det finns något både ekonomiskt och resurssnålt i det.
Fast det var egentligen inte det som fastnade mest hos mig.
Det var vanan.
Hur något kan kännas så självklart att man inte ens funderar över varför man gör det.
Och så en dag gör man på ett annat sätt några gånger – och plötsligt är det det nya sättet som börjar kännas självklart.
Lite som beslutet jag hade fattat tidigare samma dag.
Jag skulle ju inte cykla.
Sedan tittade vi ut genom fönstret, såg det fina vädret och tänkte:
Men varför inte?
Ett gammalt beslut behövde inte bestämma över resten av dagen.
Och kanske fungerar våra vanor lite likadant.
Ska jag verkligen göra det här igen?
I morse började nästa diskussion i mitt huvud.
Ska jag bada den här hösten?
Ska jag vara vinterbadare även i år?
Den ena rösten hade ganska bra argument.
Du cyklar ju.
Du tar hand om dig själv på det sättet.
Du funderar dessutom på att köpa den där smarta träningscykeln.
Det kanske räcker.
Det var ungefär hon som inte ville gå ner i kallt vatten och frysa.
Och jag förstod henne faktiskt.
Men så tittade jag på morgonen.
Den såg ut som en sådan morgon då det faktiskt skulle gå att bada.
Och plötsligt hade den andra tagit över.
Hon argumenterade inte ens särskilt mycket.
Hon borstade tänderna.
Tog av nattkläderna.
Tog på badrocken.
Och helt plötsligt satt jag i bilen på väg mot sjön.
Jaha.
Då skulle vi tydligen bada idag också.
Den där diskussionen mellan hon som vill och hon som inte vill känner jag igen. Jag skrev om den redan i Ett morgondopp i tacksamhet – när viljan vinner.
Tydligen är de båda fortfarande kvar.
Samma sjö – men aldrig samma vatten
Idag var det 11 grader i luften och 15 grader i vattnet.
Ändå kändes vattnet kallare idag.
Det är en av sakerna jag tycker om med morgonbaden. Jag kommer tillbaka till samma plats, men upplevelsen är aldrig riktigt densamma.
Jag möter ofta samma människor.
Vi kommer dit.
Vi badar.
Vi säger hej då.
En enkel liten morgonritual.
Men samtidigt förändras allting runt omkring oss.
Vattnet känns annorlunda. Temperaturen förändras. Ljuset förändras. Naturen skiftar lite från dag till dag.
Och jag ser det.
Jag kan nästan inte se mig mätt på allt det vackra runt omkring.
Sedan börjar jag gå ut.
Ett steg.
Ett till.
Kroppen säger:
Nej.
Det här är kallt. Vänd om.
Men jag fortsätter några steg till.
Och någonstans där händer något märkligt.
Samtidigt som kroppen protesterar börjar den också komma till ro.
Jag saktar ner.
Tankarna förändras.
Det blir stilla.
En sista tvätt i sjön
Idag simmade jag 50 meter igen.
Sedan fick det räcka.
Men innan jag gick upp gjorde jag något som jag vet att jag inte kommer att göra igen i år.
Jag tvättade mig i sjön en sista gång för säsongen.
Det är svårt att förklara varför just det betyder så mycket för mig.
Det är enkelheten.
Närheten till naturen.
Friheten.
Jag står där i sjön och behöver egentligen ingenting mer än det som finns precis där.
Men nu är den delen slut för i år.
Om badandet fortsätter när vattnet blir kallare får det bli enklare och kortare bad.
Om det fortsätter.
För jag har fortfarande inte bestämt mig.
Men måste jag bestämma mig?
Det är kanske där någonting har förändrats.
Igår hade jag bestämt mig för att inte cykla.
Sedan ändrades verkligheten och jag ändrade beslutet.
I morse visste jag inte om jag skulle bada.
Sedan stod jag där i badrocken och åkte till sjön.
Kanske behöver jag inte bestämma hela hösten och vintern idag.
Precis som en cykeltur inte måste vara flera mil behöver ett bad inte vara långt.
Jag behöver kanske inte ens bestämma om jag är vinterbadare.
Idag badade jag.
Det kanske är tillräckligt att veta.
På cykeln rör jag mig – i sjön stannar jag
Jag började den här funderingen med frågan om jag verkligen behöver badandet när jag redan har cyklingen.
För cyklingen ger mig mycket.
När jag cyklar upptäcker jag naturen omkring mig. Jag kan passera ett träd som säkert har stått där alla andra gånger jag cyklat förbi – men just idag ser jag det.
På riktigt.
Cyklingen ger mig rörelse, motion, energi och nya tankar.
Och framför allt känslan av att jag får ta hand om mig.
Men badandet gör också det.
Fast på ett annat sätt.
På cykeln rör jag mig genom naturen.
I sjön stannar jag mitt i den.
På cykeln upptäcker jag vad som finns längs vägen.
Vid sjön återvänder jag till samma plats och upptäcker hur mycket samma plats kan förändras.
Kanske behöver jag alltså inte välja.
Två fyrkanter kan bli en cirkel
Jag tänker mycket i fyrkanter.
En sak i taget.
Men kanske har jag ibland gjort misstaget att tänka att en sak i taget också måste betyda en sak per dag.
Det behöver det ju inte göra.
När jag badar, badar jag.
När jag cyklar, cyklar jag.
Badet kan vara en fyrkant.
Cyklingen kan vara en annan.
Två olika fyrkanter under samma dag.
Och när jag tittar på dem tillsammans kanske de faktiskt blir delar av samma cirkel.
Att ta hand om mig.
För båda ger mig något som är svårt att mäta i kilometer, minuter eller grader.
De ger mig nya tankar.
De får mig att se naturen omkring mig.
Och båda ger mig samma märkliga men väldigt tydliga känsla.
Jag kommer hem till mig själv.
Mellan raderna
När jag säger att jag kommer hem till mig själv menar jag nog något väldigt enkelt.
Alla de där dömande tankarna om mig själv finns inte där.
Jag behöver inte vara duktig.
Jag behöver inte göra mer.
Jag behöver inte fundera över om 50 meter var för lite eller om cykelturen borde ha varit längre.
Jag behöver inte prestera mig fram till känslan av att det räcker.
På cykeln cyklar jag.
I sjön står jag där i vattnet.
Och jag bara är.
Kanske är det också en del av att ta hand om mig.
Att inte alltid kräva ett resultat av det jag gör.
Att inte göra 50 meter till 100 bara för att 100 låter bättre.
Att inte göra en mil till tre bara för att en längre cykeltur skulle se bättre ut i statistiken.
Och kanske är det därför jag inte behöver bestämma idag om jag ska vinterbada.
Jag vet fortfarande inte.
Men idag badade jag.
50 meter.
Det räckte.
Frågor till dig som läser
Har du någon vana som en gång kändes självklar men som du har börjat göra på ett annat sätt?
Har du lätt att hålla fast vid ett beslut även när verkligheten har förändrats?
Finns det något du gör där de dömande tankarna tystnar för en stund och du bara får vara?
Och hur lätt har du för att låta lagom vara tillräckligt?
Läs gärna vidare
🌿 Sjön och livet – vad sjön lärde mig om livet – om hur samma sjö genom åren har lärt mig om mod, närvaro, prestation och tacksamhet.
🌿 Ett morgondopp i tacksamhet – när viljan vinner – om hon som vill bada och hon som helst vill stanna hemma.
Prenumerera på Malix.se
Vill du följa med på fler vardagsreflektioner, morgondopp, cykelturer och tankar om livet?
Lev idag, just nu – igår har redan varit och morgondagen vet vi inget om.
Lämna ett svar