A Swedish flag is placed in a piggy bank, symbolising questions about taxes and welfare after the Jimmie Åkesson party leader interview.

Jag behövde lyssna för att veta vad jag säger nej till

Såg ni partiledarutfrågningen med Jimmie Åkesson igår?

Jag hade först tänkt att inte titta eftersom det var Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna som skulle utfrågas.

🇸🇪 Svenska – du är här
🇬🇧 English – Read this post in English →I Listened to Jimmie Åkesson – Now I Better Understand Why I Say No

Men sedan tänkte jag om.

För vad är det egentligen jag säger nej till?

Det måste jag ju veta innan jag säger nej.

Och idag, nu på morgonen, är jag glad att jag gav dem lite luft. Att jag faktiskt satte mig ner och lyssnade. För nu vet jag bättre vad jag säger nej till.

Efter partiledarutfrågningen med Jimmie Åkesson

En sak slog mig när jag tittade.

Jag förstår faktiskt att människor köper hans argument.

Jag upplever inte att Jimmie Åkesson visar särskilt mycket osäkerhet. Jag ser inte mycket av tanken:

Kan det kanske finnas något annat sätt att se på det här?

Han framstår som tvärsäker.

Och kanske är det tryggt att lyssna på någon som verkar ha svaren när världen känns osäker.

Men för mig blir tvärsäkerheten istället något som gör att jag börjar ställa frågor.

Hur vet du det?

Vad grundar du det på?

Tvärsäkerhet är inte samma sak som att ha rätt.

Jag är också orolig – men för andra saker

När han pratar om miljön och om att gemene man inte är särskilt orolig tänker jag återigen:

Hur vet han det?

Jag är orolig.

Och jag tror inte att jag är ensam om det.

Jag är faktiskt betydligt mer orolig för miljön än för att Sverige skulle bli en islamistisk stat.

För Sverige har grundlagar. Vi har religionsfrihet.

Jag kan gå till kyrkan på julafton. Jag kan gå dit varje söndag om jag vill.

En muslim ska kunna utöva sin religion.

En annan människa ska kunna välja att inte tro alls.

Det är en del av Sverige som jag vill försvara.

Religionsfrihet måste gälla även den religion jag själv inte tillhör.

Vad är det vi är rädda för?

Jag har svårt för en politik där människors religion börjar beskrivas som ett hot i sig.

Självklart ska vi kunna prata om religiös extremism, hedersförtryck och människor som vill sätta religiösa regler över våra demokratiska lagar.

Det ska vi reagera på.

Men för mig är det inte samma sak som att vara muslim.

Människor har lämnat sina länder därför att de inte fått tänka, tro eller leva som de själva vill. Några har flytt från krig. Andra från förföljelse och förtryck.

När de kommer hit vill jag att de ska möta ett demokratiskt samhälle där samma lagar gäller för oss alla.

Min oro handlar också om demokratin

Jag märker att min oro inte bara handlar om migrationspolitiken.

Den handlar också om demokratin.

Jag reagerar när kritiska frågor till politiker bemöts genom att journalisten eller mediet istället blir problemet.

Jag känner igen samma sak från nätet.

Tycker man inte som SD kan man snabbt bli kallad vänstervriden.

Men sedan när blev en kritisk fråga vänster eller höger?

Hur vet du det?

Vad grundar du det på?

De frågorna måste vi kunna ställa till alla politiker.

Socialdemokrater.

Moderater.

Sverigedemokrater.

Och alla andra.

Även till det parti vi själva tänker rösta på.

För mig är det demokrati.

Vems oro är det som får räknas?

Hur lite ska en människa kunna leva på?

Sedan kommer frågan om skatterna.

Vi har höga skatter i Sverige, får vi höra. Och den som arbetar ska få behålla mer av sina pengar. Den som inte arbetar ska leva på mindre.

Men när är gränsen nådd?

Hur lite ska en människa kunna leva på?

Det är en fråga jag saknar i diskussionen.

För det är enkelt att säga att det ska löna sig att arbeta. Det tycker jag också att det ska göra. Men alla människor arbetar inte hela tiden. Människor blir sjuka. De blir arbetslösa. Föräldrar blir ensamma med sina barn. Liv händer.

Och någonstans måste det finnas en gräns för hur långt ner vi tycker att en människa ska kunna falla.

Jag tänker till exempel på bostadsbidraget. Det tillfälliga tilläggsbidraget till barnfamiljer sänktes först och försvann sedan helt sommaren 2025. Från januari 2026 förändrades istället det ordinarie bostadsbidraget så att vissa barnfamiljer kan få upp till 800 kronor mer i månaden om familjen har ett barn och upp till 1 000 kronor mer om familjen har två eller flera barn.

Det är bra.

Men samtidigt tänker jag: den som överhuvudtaget är berättigad till bostadsbidrag har knappast en ekonomi med stora marginaler.

Man får inte bostadsbidrag för att man har gott om pengar.

Och det är där jag börjar fundera över orden vi använder.

”Bidragstagare.”

”De som lever på våra skattepengar.”

”Det ska löna sig att arbeta.”

Ja.

Men hur lite ska den som just nu inte kan arbeta få leva på?

Hur lite ska ett barn få ha därför att föräldern är arbetslös eller sjuk?

Hur stor ekonomisk skillnad behöver vi skapa innan vi tycker att arbete ”lönar sig”?

För mig är skatt inte bara pengar som försvinner från mitt konto.

Skatten är också sjukvården när jag behöver den. Skolan när barnen behöver den. Äldreomsorgen när jag blir gammal. Och tryggheten när någon av oss plötsligt inte klarar sig själv.

Det är välfärd.

Och välfärd kostar pengar.

Därför vill jag inte bara höra att skatten ska sänkas.

Jag vill också fråga:

Vad ska vi då betala mindre till?

Och vem är det som får mindre när vi gör det?

Någonstans måste det finnas en gräns för hur lite vi tycker att en människa ska klara sig på.

Jag vet bättre vad jag säger nej till idag

Jag säger inte nej för att någon annan har sagt åt mig vad jag ska tycka om Sverigedemokraterna.

Jag lyssnade själv.

Jag försökte höra argumenten.

Jag försökte förstå varför andra människor kan tycka att de är bra.

Och vissa delar gjorde faktiskt att jag förstod det bättre. Tvärsäkerheten kan säkert kännas trygg när man själv är rädd eller orolig för vad som händer i samhället.

Men jag söker något annat hos människor som ska leda vårt land.

Jag vill se människor som kan säga:

Jag kan ha fel.

Vi behöver titta på vad forskningen säger.

Jag behöver lyssna på den som ser något jag själv inte ser.

Och framför allt vill jag leva i ett Sverige där vi fortfarande vågar fråga varandra:

Hur vet du det? Vad grundar du det på?

Kanske var det därför det var bra att jag tittade igår.

Jag gav argumenten en chans.

Och idag vet jag lite bättre varför jag fortfarande säger nej.

Frågor till läsaren

Vad tänker du?

När du lyssnar på en politiker du inte håller med – försöker du förstå varför andra gör det?

Vad behöver en politiker visa för att du ska känna förtroende?

Och var tycker du att gränsen går mellan att få arbete att löna sig och att samtidigt ge människor som inte kan arbeta en rimlig ekonomisk trygghet?

Jag gav argumenten en chans.
Och idag vet jag lite bättre varför jag fortfarande säger nej.

Läs gärna vidare

Att hitta den röda tråden i sitt eget arkiv

Vardag ansvar och närvaro i familjelivet

Vill du fortsätta följa mina tankar om vardagen, människan och samhället? Prenumerera gärna på Malix.se så får du veta när ett nytt inlägg kommer.

Carina Ikonen Nilsson – författare och skribent
Carina Ikonen Nilsson

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagens Sverige väntar längre fram. Men just nu – det är här vi väljer vilket samhälle vi vill lämna efter oss.
/Malix – Carina Ikonen Nilsson


Upptäck mer från Malix.se

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.

Kommentarer

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Upptäck mer från Malix.se

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa