Då var det morgon igen och jag får ännu en dag i det här livet. Livet går medan vi lever det, och just den här morgonen känner jag en stor tacksamhet över att få vara med ännu en dag.
🇸🇪 Svenska – du är här
🇬🇧 English – Read this post in English → Life Goes On While We Are Living It
Det är inte alla förunnat.
Vad ska den här dagen tillföra? Vad kommer jag att lära mig idag? Vilka människor kommer jag att möta?
Jag vet inte.
Och kanske är det just det som är en del av livet. När vi vaknar på morgonen vet vi faktiskt inte vad en helt vanlig dag kommer att innehålla.
Igår hände något väldigt vardagligt som ändå fick mig att tänka på livet, tiden och människorna som följer med oss under olika delar av det.
Ett möte i affären
Jag har en kusin som bor här i samhället. Vi umgås inte idag eftersom hon har valt att ta avstånd från mig.
Det är hennes val och det får det vara.
Jag kan inte bestämma vilka människor som vill ha mig i sitt liv. Hon har valt att vi inte ska ha en nära relation idag. Det respekterar jag, och jag hoppas att hon har ett bra liv.
Igår träffade jag henne i affären.
Jag hälsade självklart på henne. Hade hon frågat mig något hade jag självklart svarat. Jag behöver inte göra hennes avståndstagande till mitt.
Men mötet väckte någonting i mig.
När hennes besök kändes som julafton
När jag var liten var hon någon jag såg upp till.
När hon och hennes familj skulle komma hem till oss kunde det nästan kännas som julafton i mig. Inte för att jag skulle få några presenter, utan för själva förväntan.
Jag var glad.
Jag längtade efter att få träffa henne och hennes bror.
Jag tyckte alltid att hon var så vacker.
Barnet jag var såg henne på ett helt annat sätt än kvinnan jag är idag. Då var hon nästan större än livet på något sätt. Någon jag såg upp till och beundrade.
Igår, där i affären, såg jag istället en vanlig människa.
Och jag menar inte vanlig som något negativt.
Tvärtom.
Jag såg en människa som har levt ett liv.
En människa som har haft sina prövningar, gjort sina val, upplevt sådant jag kanske inte ens känner till och blivit äldre längs vägen.
Precis som jag.
Oj, vad gammal hon har blivit
Min första tanke när jag såg henne var faktiskt:
Oj, vad gammal hon har blivit.
Sedan kom nästa tanke ganska snabbt.
Hon kanske tänkte precis samma sak om mig.
Oj, vad gammal Carina har blivit.
Och varför skulle hon inte kunna tänka det?
Tiden har ju inte bara gått för henne.
Den har gått för mig också.
Hennes dotter måste vara över 40 år idag. Bara den tanken säger någonting om hur många år som faktiskt har passerat.
Människor som jag fortfarande kan tänka på som barn eller unga är sedan länge vuxna.
Och vi som var unga då?
Ja, vi har också blivit äldre.
Två familjer och två liv
Vi har på något sätt haft våra liv tillsammans och samtidigt levt dem i två olika familjer.
Jag med min mamma och pappa och mina syskon.
Hon med sin mamma och pappa och sin bror.
Vi fanns där i varandras barndom.
Hon växte upp med djur i alla möjliga former. Vi hade också djur, men hos oss var det framför allt en hund.
Som vuxen har jag nog blivit mer kattmänniska.
Vi har inte haft mängder av djur under vuxenlivet, mest sådant som kommer in i en familj när barnen växer upp. Lite fåglar, fiskar och några katter genom åren.
Hon har, vad jag vet, behållit djuren som en större del av sitt liv. Hästar och hundar har funnits där, åtminstone tidigare.
Och hemma hos oss finns vår lille katt.
Makens baby.
Små detaljer kanske, men också sådant som våra liv består av.
Vi började våra liv ganska nära varandra och sedan fortsatte de åt olika håll.
Från julafton till ett hej i affären
Det är nog det här som känns märkligast i mig.
Någon som funnits med nästan så länge jag kan minnas. Någon vars besök kunde kännas som julafton när jag var barn. Någon jag såg upp till och beundrade.
Och så kommer en dag när vi är två äldre kvinnor som möts i mataffären.
Jag säger hej.
Hon säger hej.
Sedan går vi vidare åt varsitt håll.
Det känns konstigt i mig när jag tänker på det.
Inte för att jag tänker att det måste bli annorlunda. Inte heller för att jag tänker försöka förändra något som någon annan har valt.
Människor får välja vilka de vill ha nära sig.
Men visst är det märkligt vad ett helt liv kan göra med relationer?
En gång kunde hennes besök fylla hela barnet i mig med förväntan.
Nu möts vi mellan hyllorna i affären och säger hej.
Sedan fortsätter livet.
Hennes åt sitt håll.
Mitt åt mitt.
Livet går medan vi lever det
Kanske var det därför det där lilla mötet stannade kvar hos mig.
För någonstans mellan den lilla flickan som väntade förväntansfullt på att kusinerna skulle komma och kvinnan som stod där i affären igår har ett helt liv passerat.
Mitt liv.
Hennes liv.
Och det märkliga är att vi inte behöver göra någonting för att tiden ska gå.
Den gör det alldeles själv.
Vi handlar mat. Lagar middag. Tvättar. Jobbar. Tar hand om barn. Oroar oss. Skrattar. Blir osams. Blir sams. Planerar nästa vecka och funderar över saker som känns oerhört viktiga just där och då.
Under tiden går en dag.
Sedan en vecka.
Ett år.
Tio år.
Och plötsligt står man i en mataffär och ser tiden i någon annans ansikte.
För att sekunden efter förstå att hon förmodligen kan se samma tid i mitt.
Kanske är det just sådana här små möten som påminner oss om att livet går medan vi lever det.
Vi tar morgondagen för given
Vi säger så lätt:
Vi ses imorgon.
Jag gör det nästa vecka.
Det där hinner jag sedan.
Och oftast gör vi det.
Men egentligen har ingen av oss fått något löfte om alla de där dagarna som vi så självklart placerar framför oss.
Det betyder inte att jag vill gå omkring och vara rädd för att livet ska ta slut.
Tvärtom.
Jag vill komma ihåg att livet pågår.
Just nu.
Det behöver inte vara en fantastisk dag. Jag behöver inte prestera någonting stort för att den ska räknas.
Kanske lär jag mig något nytt idag.
Kanske möter jag någon.
Kanske får någon mig att tänka.
Kanske blir det bara en alldeles vanlig dag.
Men även de vanliga dagarna är livet. För livet går medan vi lever det, också under de dagar då ingenting särskilt verkar hända.
Tack för ännu en dag
Så kanske var gårdagens möte i affären en liten påminnelse.
Inte om det som inte längre finns mellan mig och min kusin, utan om allt som faktiskt har funnits.
Och om tiden.
Två människor som funnits i varandras liv sedan barndomen blev äldre.
De fick sina egna liv.
Åren gick.
Och en dag möttes de igen mellan hyllorna i en affär och sa hej till varandra.
Sedan gick de vidare.
Och idag vaknade jag till ännu en morgon.
Jag fick ännu en dag i det här livet.
Det tänker jag vara tacksam för.
Så god morgon, livet.
Nu får vi se vad du har att bjuda på idag.
Mellan raderna
Mellan raderna handlar den här texten kanske inte alls om min kusin.
Den handlar om tiden.
Den handlar om hur livet går medan vi lever det och hur vi ibland behöver ett oväntat möte för att verkligen upptäcka det.
Om hur människor kan vara oerhört viktiga i en del av vårt liv och nästan främmande i en annan.
Om att acceptera att relationer förändras utan att behöva skriva om historien och göra det som en gång var fint till något oviktigt.
Men där finns också något annat.
Barnet i mig såg en vacker kusin som hon beundrade.
Den vuxna kvinnan ser en annan vuxen kvinna som har levt ett liv med glädje, motgångar, val och prövningar.
Precis som jag.
Kanske är det en del av att bli äldre.
Vi slutar se människor som de där nästan magiska personerna från vår barndom och börjar se människan bakom.
Och någonstans där behöver vi kanske också göra samma sak med oss själva.
Jag är inte samma flicka som stod och väntade på att kusinerna skulle komma.
Hon finns kvar i min historia, men jag har levt ett helt liv sedan dess.
Och jag lever fortfarande.
Det är kanske det viktigaste mellan alla raderna.
Jag är fortfarande mitt i livet medan det pågår.
Hur tänker du?
Har du någon människa från din barndom som en gång betydde mycket för dig, men som du nästan inte känner idag?
Har du någon gång mött någon efter många år och plötsligt blivit medveten om hur mycket tid som faktiskt har gått?
Och vad händer i dig när du tänker på att också du förändras och blir äldre medan vardagen bara fortsätter?
Kanske behöver vi ibland bli påminda om att livet inte bara är det som ska hända sedan.
Det är också den här helt vanliga dagen.
Den vi vaknade till i morse.
Dagens tanke
”Livet väntar inte på att vi ska hinna leva det. Det pågår medan vi håller på med allt det andra.”
– Carina Ikonen Nilsson
Läs gärna vidare
Att hitta den röda tråden i sitt eget arkiv
Vardag, ansvar och närvaro i familjelivet
Vill du fortsätta läsa?
Här på Malix.se skriver jag om vardagen, relationer, människan, ADHD, reflektion och livet sådant det faktiskt blir – inte alltid som vi hade tänkt oss.
Vill du fortsätta följa mina tankar om vardagen, människan och livet?
Prenumerera gärna på Malix.se så får du veta när ett nytt inlägg kommer.
Vill du bjuda mig på en fika?
Jag har nu bytt betalsystem från PayPal till Stripe, för att det ska vara enklare och tryggare att betala här på Malix.se.
Om du uppskattar mina texter och vill bidra till att bloggen kan fortsätta växa får du gärna bjuda mig på en fika. ☕
Betalningen sker tryggt via Stripe med kort och, där det erbjuds, Klarna.
Lämna ett svar