Barn, gränser och frågor har följt mig länge.
Den här texten skrevs 2009, men funderingarna kring barn, gränser och frågor är fortfarande levande i dag.
Read this post in English ->Children Boundaries and Questions – Then and Now
Barn, gränser och frågor
(skriven 2009 – återpublicerad i dag)
Grått. Mulet. Trist.
När jag vaknade halv sju låg det som en dimma utanför fönstret.
Det var tyvärr inte dimma, utan snö som föll.
Börjar jag tröttna på den här snön?
Ja. Det gjorde jag redan i augusti – innan vintern ens hade gjort sitt intrång.
Redan då längtade jag tillbaka till sommaren.
Värme. Sol. Salt vatten.
Måsar som skriker efter mat.
Barn som gråter vid stranden.
Människor som sitter och småpratar på sina filtar medan de solar.
Lite kul blir det när man tänker på hur en mamma breder ut sin upplevelse av dottern eller sonen som verkar totalt befriad från hjärnsubstans.
Jag leker med tanken:
Hur lyckas man få en son utan hjärna?
Beror det på att man själv någon gång upplevt sig utan?
Var det så mamman blev bemött i sin ungdom?
Kände hon sig så – eller blev hon gjord till det?
Hur skulle hon annars kunna beskriva sitt barn så,
om hon inte själv vandrat där?
Jag ser mina barn som kloka, nyfikna och lite lata.
Precis som jag upplevde min egen ungdom.
Lat var jag.
Tankar hade jag säkert, även om jag aldrig hann ifatt dem.
Nyfiken var jag – och ville att det skulle hända saker.
Spännande saker. Roliga saker. Annorlunda saker.
Min tonårstid var spännande, rolig –
och ibland hände kanske mer än vad det borde.
Jag har dessutom arbetat med ungdomar under lång tid.
Det gör att det i dag är svårt för mina barn att ha kul
utan att deras mamma börjar tänka i samma banor.
Jag känner inom mig när jag ska ana ugglor i mossen.
Redan vid första meningen kan jag ibland känna:
Nej du, lilla flicka. Det där stämmer inte.
Nu tar vi det en runda till.
Sedan jag slutade som behandlingsassistent
har det blivit lite lättare att lura mig.
Jag är inte lika misstänksam i dag som för några år sedan.
Konstigt nog sa min dotter för några veckor sedan
att hon tyckte jag skulle börja jobba med ungdomar igen.
Jag funderade länge på vad hon saknade från den tiden.
Jag har kommit fram till att jag kanske blivit lite äldre.
Lite tantigare.
Men också till en insikt jag inte kan släppa:
Jag tror att jag blivit mindre uppmärksam i dag än jag var då.
Mera mamma.
Mera gullig, mosig mamma.
En som kanske inte ställer de rätta frågorna.
Det gör mig rädd.
Har jag släppt för mycket på kontrollen?
Är gränserna otydliga för mina barn?
Saknar de de gränser jag hade förut?
Min dotters förra lärare var en underbar äldre kvinna.
Skinn på näsan.
Hennes hela person utstrålade respekt, rättvisa och ordning.
Min dotter älskade henne.
“Birgitta är en bra men bestämd fröken”, sa hon ofta.
Och ibland sa hon:
“Det är så skönt, mamma.
Ni säger och menar samma saker.
Då förstår jag.
Ni bestämmer, ni säger till när det blir fel.”
Men är det bra?
Har jag varit för bestämd?
Så bestämd att min dotter inte känner
att hon kan stå på egna ben?
Eller är det just det hon behöver?
Jag tror det är både och.
Hon blir trygg när hon vet var gränserna går.
Hon litar kanske inte helt på sitt eget omdöme ännu.
Därför behöver hon någon som visar vägen.
Som säger:
Nu saktar du ner lite.
Nu behöver du vara hemma.
Träna dig på att uppföra dig.
Lära dig.
Min lilla flicka blir trygg då.
✍️ Notering
Den här texten är skriven 2009.
Den bär sin tid – och samtidigt frågor som fortfarande lever.
Barn, gränser och frågor – i dåtid och nutid
När jag läser den här texten i dag finns barn fortfarande mitt i livet.
Inte på samma sätt som då – men fortfarande nära.
Oro finns också kvar.
Kanske större än förr.
Frågorna känns inte mindre, snarare mer angelägna.
I dag vet jag att världen runt barnen är mer komplex än den var då.
Mer högljudd. Mer snabb. Mindre förlåtande.
Det gör att behovet av tydliga gränser känns ännu viktigare nu än då.
Inte som kontroll – utan som trygghet.
Som något att luta sig mot när allt annat rör sig.
Jag har inte fler svar i dag.
Men jag har en djupare visshet om att barn behöver vuxna
som vågar vara tydliga, även när det skaver.
Och kanske är det just det som har förändrats mest:
inte frågorna –
utan modet att stå kvar i dem.
AHA – mellan raderna
Barn behöver inte färdiga svar.
De behöver vuxna som vågar bära sin osäkerhet
och ändå stå kvar i tydlighet.
Mellan raderna
Det som förändras är inte frågorna.
Det som förändras är hur mycket ansvar världen lägger på barn –
och hur tydliga vi vuxna behöver vara
för att de ska känna sig trygga.
Reflektion
I dag finns barn fortfarande i mitt liv.
Oro också.
Men vetskapen är tydligare nu än då:
gränser är inte motsatsen till frihet.
De är ofta det som gör friheten möjlig.
Och kanske är det just därför de här frågorna
känns viktigare i dag än de gjorde 2009.
För mig handlar barn, gränser och frågor
inte om kontroll, utan om att skapa trygghet i en rörlig värld.
🤍 Frågor till dig som läser
Hur tänker du kring gränser och trygghet i dag –
har det förändrats över tid?
Finns det frågor du burit länge,
som fortfarande känns lika viktiga?
Vad i ditt liv kräver tydlighet just nu,
snarare än fler svar?
🔗 Vidare läsning
- Texter som håller i kroppen – då till nu
- Skriva för att beröra
- Vardag ADHD och närvaro
- Lyssna på kroppen i vardagen – paus, fermentering och närvaro
Jag ser att då är historia, men att historien fortfarande lever i dag.
I dag – som är just nu, inte i framtiden.
Och i morgon är ett nytt just nu, där framtiden redan hunnit bli liv.
☕ PayPal
Stöd mitt skrivande
Om du vill bidra till att texter som dessa får fortsätta leva,
finns möjligheten här:
☕ https://www.paypal.com/paypalme/malixse971?country.x=SE&locale.x=sv_SE
✉️ Prenumeration
Prenumerera
Vill du få nya texter – både nya och återfunna –
direkt när de publiceras:
Lämna ett svar