Det är de här stunderna jag kallar grön tid – återhämtning som inte behöver förtjänas.
🇬🇧 Read this in English Green Time – Who Am I When I Am Not Performing?
Ibland kommer det dagar som inte innehåller något särskilt. Inget är akut, allt viktigt är klart och dagen får bara vara. Ingenting måste fixas just nu.
Då bor det en skön känsla av kontroll i kroppen. Inget är glömt, inget är missat och ingen uppgift väntar på att bli gjord vid en bestämd tid. Det finns säkert saker som jag skulle kunna göra, men det är ingen panik om de inte blir gjorda just då – och framför allt behöver inte allt göras av mig.
Det är det jag kallar grön tid. Läs mer i arbetsmaterialet
Grön tid när inget behöver fixas
I den gröna tiden finns lugnet i kroppen. Om jag vill kan jag ta ett bad, gå en promenad eller bara sitta still och njuta av att ingenting är ett måste.
Så har det faktiskt varit under den här veckan. Det enda jag hade att göra utanför hemmet var att hämta mina nya glasögon hos optikern. Men inte ens det behövde göras just då. Jag var egentligen en dag för tidig, men hade ringt och frågat om glasögonen var färdiga och om jag kunde komma och hämta dem tidigare.
Det var alltså fortfarande jag som bestämde över tiden.
Jag tycker om när inget ligger framför mig och väntar. När jag slipper sitta och invänta en särskild tid för att kunna genomföra en uppgift. Då finns det fritt spelrum och jag kan välja vad stunden ska innehålla.
Kroppen mår bra och det finns tid att känna efter:
Hur mår jag?
Vad har jag?
Vem är jag när jag inte gör saker?
Vem är jag när projekten är klara – och hur går jag till grön tid?
Det kan nästan kännas som att skämma bort sig själv när man ställer sådana frågor. Särskilt när man under stora delar av livet har levt med föreställningen:
Du är ingen om du inte gör något.
Vem är jag när jag inte har något som måste göras? Vem är jag när ett projekt är klart och tiden är tom på måsten?
I dag har jag inte så många måsten utöver att hålla vardagen här hemma rullande. Det kan ibland kännas som ett heltidsarbete, men det är ett heltidsarbete där ingen annan bestämmer vad jag ska göra, när jag ska göra det eller hur det ska göras.
Det ger mig frihet, men väcker också frågor.
Vem är jag utan alla mina projekt? Vad är viktigt för mig när ingen annan bestämmer över min tid?
När grön tid verkligen blir min
Först känner jag lugnet i kroppen. Det är som om hela jag kan andas när inget är glömt och ingen väntar på att jag ska göra något.
Men efter en stund kan en gammal röst börja leta efter en uppgift. Den frågar om jag verkligen får sitta still när det finns saker som skulle kunna göras.
Då behöver jag påminna mig om att allt som kan göras inte måste göras just nu – och framför allt inte alltid av mig. Jag får stanna i lugnet utan att genast fylla den tomma tiden med ett nytt projekt.
Samtidigt märker jag att det är svårt att bara sitta helt still och vara. När det blir för tomt tar jag lätt upp mobilen för att se om något nytt har hänt.
När allt är som vanligt börjar jag kanske spela Mahjong, eftersom jag tänker att det tränar hjärnan. Spelet är avkopplande, men ibland blir jag kvar längre än jag egentligen vill.
Plötsligt kommer domen:
Nu har jag slösat bort tiden.
Då kan den gröna tiden snabbt bli röd och fylld av självkritik. Mobilen har tagit en stund som kunde ha varit grön och gjort den till något jag efteråt dömer mig själv för.
Kanske handlar lösningen inte om att förbjuda mobilen. Det handlar snarare om att upptäcka när jag själv väljer den och när den börjar välja åt mig.
När det ständigt tillgängliga blir normalt
Förr var mobilen något vi kunde ringa med och kanske läsa ett sms på. Redan då pratade vi om stressen i att alltid vara nåbara.
I dag bär vi med oss spel, nyheter, sociala medier och andra människors liv överallt. Den ständiga tillgängligheten har blivit så normal att vi kanske inte längre lägger märke till stressen den skapar.
Jag tar ibland upp mobilen bara för att se om något finns där. När inget särskilt har hänt går jag vidare till ett spel. Det är som om hjärnan fortsätter att leta efter något nytt, trots att kroppen egentligen redan har det lugnt.
Min gröna tid behöver därför inte vara mobilfri. Men jag behöver kunna märka när mobilen inte längre ger mig återhämtning, utan börjar ta över stunden.
Tiden som redan har gått får vara förbi. Jag behöver inte göra resten av dagen röd genom att kritisera mig själv. Jag kan lägga undan mobilen och låta nästa stund bli min igen.
Vem är jag bortom mina roller?
När jag frågar mig vem jag är utan alla uppgifter och projekt svarar jag först:
En kvinna. En mamma. Mig själv.
Men vem är då ”mig själv”?
Jag är någon som skriver, ritar och sjunger till låtar som spelas på skivspelaren. Jag tycker om att lyssna på böcker som hjälper mig att förstå mig själv och livet, gärna självhjälpsböcker av exempelvis Kay Pollak.
När jag gör sådant känner jag mig lugn och fri. Det är roligt och samtidigt får jag lära mig något.
Det är också sådant jag gjorde redan som barn. Jag sjöng, skrev trots att andra inte alltid kunde läsa vad jag hade skrivit och ritade utan att veta vad bilden skulle föreställa.
Den skapande delen av mig fanns långt innan bloggen, utbildningarna, arbetet och alla färdiga produkter. Jag skapade inte för en publik. Jag gjorde det för att vara i stunden.
De dömande blickarna var inte mina från början
Den lilla Carina dömde inte det hon skapade.
Det var andra som sa:
Jag ser inte vad det står.
Det är felstavat.
Så där ritar man inte ett ansikte.
Så här ska man göra.
Med tiden kan andras blickar och kommentarer flytta in i oss. Till slut behöver ingen annan säga orden, eftersom vi har börjat säga dem till oss själva.
Kanske är det samma gamla dömande röst som i dag säger att jag har slösat bort tiden om jag har spelat för länge, eller att det jag skapar inte är tillräckligt bra.
Till den lilla Carina skulle jag vilja säga:
Vad härligt att du fortfarande gör sådant som gav dig glädje redan som liten. Håll fast vid det. Du får göra precis som du vill. Låt inte de dömande blickarna ta ifrån dig det som ger dig glädje.
Och kanske behöver den vuxna Carina få höra samma sak.
Grön tid och skapande utan krav
Jag drömmer ibland om ett rum där målargrejerna får stå framme tillsammans med symaskinen, datorn och musiken. Ett varmt och ljust rum för skapande utan krav.
I dag finns mina målarsaker i källaren. Där är det kallare, ljuset är sämre och rummet ska samtidigt fungera som förråd, Tommys datorhörna, min datorhörna och förvaring för allt möjligt. Det finns inte riktigt plats och jag får inte samma ro där nere.
Samtidigt vet jag att ett eget rum inte automatiskt skapar lust. Jag har haft ett sådant rum tidigare och ibland stod det tomt under långa perioder. När jag väl gick dit var jag inte alltid nöjd med resultatet.
Kanske längtar jag därför inte bara efter ett annat rum, utan efter ett annat sätt att få vara i rummet.
Jag vill kunna leka med färger och pennor utan att något måste bli färdigt eller bra. Jag vill kunna använda ett kreativt rum när lusten kommer, utan att tänka att jag måste gå dit för att rummet annars är onödigt.
Även en plats som skapats för frihet kan bli ett krav.
Kanske är min verkliga övning därför inte att skapa det perfekta rummet. Kanske handlar den om att låta möjligheten finnas utan att göra även den till ännu ett måste.
När resultatet inte bestämmer värdet
Om jag inte behövde skapa något färdigt skulle jag vilja leka med färger och pennor. Då behöver ingenting föreställa något och ingen behöver bedöma resultatet – inte ens jag själv.
Stundens värde skulle inte mätas genom det som hamnade på pappret. Jag skulle i stället kunna märka det genom lugnet inom mig och genom den sköna tröttheten som kommer av glädje, kärlek och egentid.
När tiden verkligen är min vill jag laga mat, ha samtal, umgås, måla, sticka eller skapa något.
Det viktiga är inte exakt vad jag gör. Det viktiga är att jag gör det för min egen skull.
När jag själv väljer blir kroppen lugn och det känns roligt. Då känner jag friheten i att slippa prestera.
Kanske är det just det som är grön tid. Inte nödvändigtvis att göra ingenting, utan att få göra något utan krav, prestation och dömande blickar – bara för att stunden och tiden är min.
Så hänger Lev ditt liv, grön tid och compassion ihop
Grön tid har vuxit fram ur min modell Grönt, gult och rött.
I den modellen är grönt tiden för återhämtning, gult tiden för förberedelse och övergång och rött tiden då vi genomför en uppgift. Modellen hjälper oss att förstå och planera vardagens olika faser.
Grön tid handlar mer specifikt om hur vi hittar och skapar återhämtning mellan allt som behöver göras. Den gröna tiden hör ihop med trygghet och lugn, men här ligger fokus framför allt på tiden – att kroppen och hjärnan får möjlighet att andas innan batteriet är tomt.
Läs mer i arbetsmaterialet
Städa i fyrkanter är inte samma sak, men verktyget hör ihop med de andra. När det är dags att göra något kan jag välja en begränsad fyrkant och låta det som blir klart vara tillräckligt. På så sätt behöver den röda tiden inte förbruka all min energi och det blir lättare att återvända till den gröna.
Compassion finns med som ett förhållningssätt i alla verktygen. Det handlar om att försöka förstå vad kroppen och hjärnan behöver i stället för att pressa eller döma sig själv.
Grön tid är mitt eget praktiska vardagsverktyg, men det bär samma vänliga tanke som compassion:
Återhämtning är inte något vi först måste förtjäna.
Var kommer compassion in?
Compassion är inte samma sak som grön tid, och grön tid är inte en modell hämtad direkt från compassionfokuserad terapi, CFT. Grön tid är mitt eget praktiska vardagsverktyg.
Compassion finns i stället med i sättet jag använder verktygen. Det handlar om att försöka förstå vad kroppen och hjärnan behöver, i stället för att genast pressa eller döma sig själv.
Om jag upptäcker att mobilen har tagit mer tid än jag tänkt behöver jag därför inte straffa mig själv genom att göra resten av dagen röd. Jag kan möta mig själv vänligare, lägga undan mobilen och låta nästa stund bli grön igen.
Lev ditt liv ger mig praktiska verktyg för vardagen. Compassion hjälper mig att använda dem utan att göra även återhämtningen till en prestation.
Båda bär samma viktiga påminnelse:
Jag behöver inte göra mig förtjänt av vila, trygghet eller tid som är min.
Läs mer
👉 Lev ditt liv – hur svårt kan det vara?
👉 Compassion och compassionfokuserad terapi (CFT)
Mellan raderna
Kanske är den fria tiden inte tom.
Kanske är det först när alla måsten tystnar som vi får möjlighet att höra vilka vi själva är.
Där kan den gamla rösten fortfarande dyka upp och fråga vad vi borde göra. Men där finns också en annan röst – den som minns vad vi tyckte om innan allting behövde vara rätt, nyttigt eller färdigt.
Grön tid är inte bara tiden då vi vilar mellan uppgifterna. Den kan också vara platsen där vi hittar tillbaka till sådant som en gång gav oss glädje.
Inte för att visa upp det.
Inte för att bli färdiga.
Utan för att få vara den vi är när ingen bedömer oss.
Reflektion – vem är jag när jag inte presterar?
Du behöver inte besvara alla frågor på en gång. Välj gärna en fråga och låt svaret växa fram utan att bedöma om det är rätt eller fel.
- Vem är jag bortom mina roller som förälder, partner, yrkesperson eller den som ordnar allt?
- Vad tyckte jag om att göra som barn, innan jag började fundera över om det blev fint, rätt eller användbart?
- Vad söker jag mig spontant till när ingen behöver något av mig?
- Vilka aktiviteter får mig att känna mig lugn, fri, nyfiken eller levande?
- Vad skulle jag vilja göra om ingen annan fick se eller bedöma resultatet?
- Vilka dömande röster hör jag när jag vilar eller skapar – och är de verkligen mina från början?
- Vad skulle jag säga till mitt yngre jag om någon kritiserade det hon, han eller hen hade skapat?
- Hur märker jag i kroppen skillnaden mellan något jag gör för att jag vill och något jag gör för att jag känner att jag måste?
- Hur skulle min fria tid se ut om den inte behövde vara nyttig eller leda till någonting?
- Hur vill jag känna när stunden är över – oavsett vad jag har hunnit eller åstadkommit?
Kanske finns svaret på vem du är inte i en titel eller i allt du gör. Kanske visar det sig i de stunder då du får följa din nyfikenhet, känna glädje och vara närvarande utan att behöva prestera.
Vilken av frågorna väcker något hos dig? Du får gärna dela dina tankar i en kommentar.
Vill du bjuda mig på en fika?
Jag har nu bytt betalsystem från PayPal till Stripe, för att det ska vara enklare och tryggare att betala här på Malix.se.
Om du uppskattar mina texter och vill bidra till att bloggen kan fortsätta växa får du gärna bjuda mig på en fika. ☕
Betalningen sker tryggt via Stripe med kort och, där det erbjuds, Klarna.
Vill du följa bloggen kan du prenumerera och få nya inlägg när de publiceras.
Lev idag, igår finns inte kvar och morgondagen är inte här ännu. Just nu, det är här livet händer.
Lämna ett svar