När känslorna tar över

Igår blev det inget blogginlägg. Inte för att jag hade för mycket att göra, utan för att känslorna behövde ta plats. Jag jobbade med att stoppa tanken, observera, acceptera och låta den flyga iväg – precis som jag lärt mig genom KBT (Kognitiv Beteendeterapi).

Tänk vad tankar och känslor kan spela spratt med ens jag och själv. Ibland gör livet ont – på riktigt. Så ont att man går sönder en bit, en stund. Igår tillät jag mig själv att gråta, vara i ångesten och känna alla känslor på en och samma gång.

Men jag satte timern på 15 minuter. Under den tiden skrev jag ett brev till mig själv, som om jag var min allra bästa vän. Efteråt bjöd jag mig själv på en kopp te. Inte för att allt försvann, men för att visa mig själv omsorg. Resten av dagen gick i ultrarapid, men saker blev gjorda – även om det tog tid.

Jag ville mest gömma mig under täcket tills solen gick upp igen. Men jag vet att det inte går – livet fortsätter. Familjen måste fungera, och när de kommer hem hungriga så behöver det finnas mat. Enkel mat tog mig timmar att laga igår. Men det blev gjort.

Det här handlar inte om att tycka synd om mig själv. Det handlar om att våga möta det som är svårt, utan att förminska det – men heller inte drunkna i det. Att erkänna att det gör ont, och ändå fortsätta. Jag tror inte på att kliva in i någon offerroll, men jag tror på att tillåta sig att vara människa – också när det är stökigt inuti. Det är där läkningen börjar.

Multifunk – struktur i vardagen

För många år sedan arbetade jag med behandlingsprogrammet Multifunk – ett strukturerat program som bygger på mål, delmål och ett poängsystem. Nu använder vi delar av det här hemma, för att skapa vardagsstruktur och motivation.

Det handlar om att sätta tydliga mål:

• Morgonen ska fungera
• Skoldagen ska fungera
• Eftermiddagen och kvällen ska fungera

Man behöver inte klara allt själv – hjälp är en del av planen. Målen skrivs in i en manual, och varje dag gör vi en snabb genomgång (ca 15 minuter) där vi ser vad som fungerat, vad som inte fungerat, och hur vi kan förbättra.

Poängsystemet – motivation och bonus

I vår version räknar vi 75 % som utmärkt resultat för veckan. Då blir det extra veckopeng och en bonus (just nu en låda med dricka). Bonusen kan bytas ut efter önskemål. Har man till exempel bara klarat morgonrutinerna, får man lite mer i veckopeng – men ingen bonus.

Det viktiga är att vi gör det tillsammans. I början är jag aktiv i processen:
”Har du kollat dina mål idag? Ska vi gå igenom dem ihop? Vill du ha hjälp eller ska du prova själv?”

När målen klaras regelbundet, utmanar vi med nya. Motivation och delaktighet är grunden – det är inte ett straffsystem, utan ett sätt att bygga självförtroende och självständighet.

Vardag, storm och stickning

Idag blåser det och stormar. Det blir en inomhusdag med matlagning och stickning. Jag håller på med en tröja till lilla Hugo i 100 % ull. Den blir varm och skön till hösten – bara ärmarna kvar nu. Jag stickar dem samtidigt för att inte tappa fart.

Vi storhandlade också igår, innan lönehelgen, så det var lite lugnare i affären. Jag hittade äntligen min regntunna till växthuset och stora fina krukor till dahliorna jag ska plantera.

Självkärlek – 15 minuter i taget

Mitt mål idag är att ge mig själv 15 minuter med självomsorg och självkärlek. Det behöver inte vara stort. Det kan vara en kopp te, en stund i stillhet, några djupa andetag. Men det gör skillnad.

Jag vet att alla dagar inte kommer bli ”utmärkta”. Men just idag nu på morgonen känns det som om allt föll på plats – nästan som en tävling med sig själv.

Om Multifunk och KBT

Multifunk är ett behandlingsprogram för barn och ungdomar med beteendesvårigheter, och bygger på beteendeanalys, positiv förstärkning och tydlig struktur. Programmet har använts inom institutionsvård, familjebehandling och särskilda boenden, men kan med anpassning användas i hemmiljö – precis som vi gör nu.

KBT (Kognitiv Beteendeterapi) lär oss att identifiera tankar, känslor och beteenden – och påverka dem. Genom övningar som ”stopp, observera, acceptera” kan vi skapa medveten närvaro och minska impulsiva eller ångestdrivna reaktioner.

Reflektion och avslut

Vi får se hur det utvecklas framåt. Idag är jag tacksam över att det blev en bra Morgon . Tack för att du följer mig på den här resan – både i de tunga stunderna och i vardagens små segrar.

Glöm inte att ge dig själv lite omsorg idag – det gör skillnad.

Läs gärna också:

• När morgondopp blir själakärlek
• Helg, rotmos och klokhet – reflektioner från ett kök
• ADHD, skam

”Det är inte alltid vi behöver stå på scenen för att känna något starkt. Ibland räcker det att vara i publiken – och känna hjärtat slå av stolthet för någon annan.”

Soppa, stolthet och att glädjas med andra

Igår blev det inget skrivet. Hela eftermiddagen gick i ett, fullt upp med att laga mat till familjen. Soppa brukar vara enkelt, men igår ville jag göra det lite extra. Det blev nybakat bröd till, en len fetaostkräm med yoghurt, och som avslutning – våfflor till efterrätt. Det var lite mycket under några timmar, men också så himla härligt.

Vi hade också besök av lillkillen och hans flickvän. De var kvar till efter nio på kvällen – vilket är långt efter vår vanliga läggtid. När de åkte hem gick vi raka vägen i säng, nöjda och trötta. Jag tycker det är så mysigt när de kommer, men snart flyttar de till stan. För mig betyder det Göteborg, och det känns lite långt bort. Nästa gång ses vi hos dem, i deras nya lägenhet. Jag ser fram emot att se hur de har det.

En känsla av stolthet – utan att vara i centrum

I morse vaknade jag med en ovanlig känsla i kroppen. Någon i min närhet – kanske inte så nära att vi ses ofta, men ändå inom mina cirklar – har under en tid gjort något väldigt modigt. Hen kämpar varje dag mot sina inre monster, trots olust, rädsla och motstånd. Ändå fortsätter hen, envist och starkt, att göra just det som är mest skrämmande.

Jag är inte där. Har inget med hens kamp att göra. Påverkas inte direkt av hens mod. Och ändå – känner jag en enorm stolthet. En nästan överväldigande glädje, som om det var mitt eget steg framåt. Det känns nästan märkligt, att känna så starkt för någon annans framgång. Men kanske är det just det som gör oss mänskliga?

Vad är empati?

Empati är det där märkliga och vackra i att kunna känna med någon annan. Inte att tycka synd om – det är något annat – utan att verkligen känna med. Att förstå en annan människas upplevelse, på djupet. Ibland handlar det om att känna någon annans smärta, men lika ofta kan det vara att känna deras glädje, som om den vore vår egen.

Empati bygger broar mellan människor. Den låter oss se bakom fasader och in i varandras världar. Det är inte alltid vi kan göra något – men att känna, att bekräfta, att glädjas eller sörja tillsammans – det räcker ofta långt.

Och ibland, som idag, kan empatin komma som en varm våg av stolthet för någon annans skull. En känsla som säger: jag ser dig, jag gläds för dig – och det rör mig.

Att glädjas åt andra stärker också oss

Inom psykologin kallas det jag kände i morse för empatisk glädje – en slags positiv medkänsla. Den gör oss inte bara mer mänskliga, utan också mer levande. Den stärker våra relationer och ger oss en känsla av meningsfullhet. Det är som att vi delar på lyckan – och då blir den större.

Det är något väldigt vackert. Man kan känna sådan stolthet över någon annans steg. Ibland är det mer än över sina egna. Kanske är det det som livet handlar om ibland. Att inte bara vara med i sin egen berättelse, utan också känna med i andras. Glädjas över vågade beslut, över små segrar och stora kliv – även om vi inte står på scenen själva.

Det är inte alltid vi behöver vara huvudpersonen för att känna något starkt. Ibland räcker det att vara i publiken, och känna hjärtat slå lite snabbare av ren och skär medmänsklig stolthet.

Har du också känt så någon gång – att du känt stark glädje för någon annans skull?

“Kanske är det så – att just i mellanrummen mellan soppa och våfflor, så händer det viktigaste av allt: vi känner med varandra.”

#Empati #EmpatiskGlädje #Stolthet #Vardagslycka #Medmänsklighet #malixblogg

Vill du läsa mer om vardagsglädje, bad och den där lilla stillheten som fyller på insidan? Här finns ett tidigare inlägg:

morgondopp och självkärlek