Idag firar jag och maken 17 år som gifta. Då på den tiden när det begav sig gifte vi oss på makens lunchrast. Jag hade åkt hem från mitt jourpass, på Slussen. Bytt om till en gammal kjol och på väg emot rådhuset, köpte jag en bröllopsbukett i en blomster affär.
När jag kom in i affären och berättade att jag skulle vilja ha en lite bukett blommor för att jag skulle gifta mig. Då blev floristen stressad, beklagade sig om att hon hade väldigt lite blommor, leveransen hade inte kommit ännu. Hon berättade även att så stora fina dagar, brukar man beställa innan. Jag är inte man och jag tänker inte på sådant, Jag fick en fin liten bukett med det hon hade.
Efter själva vigseln åkte vi till Torp, käkade lunch på Briggen. Vilket blivit att vi kallar den för vår bröllops restaurang. Hur firade vi idag då. Jo vi firade stort med att jag rensade en rabatt, maken byggde en garderob. Maken käkade pizza med ungdomarna här hemma och jag drack en dryck Herbalife med vaniljsmak.
Jag fick äntligen garderoben som jag saknat i hallen. Vi var tvungna att ta bort den förra, då när dom gjorde kaminen i höstas.
Maken, han har även födelsedag idag. Nu är det bara ett års skillnad på oss igen. Han brukar säga att han är två år yngre. Idag är det igen bara ett år som visar att jag är äldre. Nu var det inte bara jag som fick en garderob, utan jag köpte allt till maken jag med. Fast den presenten har inte kommit ännu. Ett nytt bilbatteri till husbilen. Ett som gör att vi har mera ström, när vi fricampar. Vilket vi sällan gör, maken vill bo på camping. Det är jag som vill fricampa. Så kanske är även batteriet till mig om man läser mellan raderna.
Medans jag fixade i rabatten, satte maken in garderoben i hålet som varit i hallen. När garderoben var på plats, Bytte jag och stora sonen gardiner i köket. Nu bor det sommar på riktigt i köket. Nu har sommaren anlänt hem till oss.
Jag rensade i trädgården, För mig är det stort, kanske därför jag skriver om det flera gånger. Just det där med att rensa, trädgård är inte min grej. Men idag när jag kom hem från mitt jourpass. Tog jag mig ut i rabatten mellan varven av tvätt, som skulle hängas ut i den fina solen. Nu är jag riktigt nöjd men, klar är jag inte. Jag är nöjd ändå. Det blev så fint. Lite har jag fortfarande kvar. Häcken som är emot vägen behöver rensas. Under lillflickans fönster ser det fult ord ut. Lillgrabben han rensade slänten för någon vecka sedan. Det börjar bli en trädgård igen. Tror det är tre år sedan det var det sist. Nu ska jag försöka hålla undan och få ha det så fint som det är. Säger det som en halvsanning, för jag vet hur det blir.
Bjuder er på lite trädgårdsbilder idag, inte ofta sådant hamnar på min blogg. Håll till godo och kolla inte för mycket för en och annat ogräs finns det kvar.
Detta kan inte jag ta åt mig äran av för det är mellangrabben som gjort. ->->Men det här gjorde i alla fall jag Under allt ogräs fanns min älskade lavendel. Här vart det i allafall lite tomt på ogräs. Här är kvar att rensaMina fina sommargardiner ->Inte mycket för världen men kryddor är kryddor.Liten mors dag present från äldsta grabben här hemma.
Tillsammans med den lilla blomman, fick jag en stor chokladkartong av sonen. Den har jag inte öppnat ännu för just nu äter jag bara flytande föda. Den får jag öppna sedan när magen är okej igen.
Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller. I morgon blir det inget inlägg för jag jobbar långpass, 9 till 22.15 är jag på jobbet.
Vad är det för dag idag???? Är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag för idag är det Zarahs födelsedag Hurra hurra hurraaaaaaaa
Min syster dotter fyller år. Jag och mn familj hade tänkt att åka till henne med tårta och överaska men min make sa Nej! jag åker ingenstans utan att du har ringt och frågat. Ibland är det tur att jag är gift för hade han inte sagt det så hade jag varit hemma hos min syster med alla barn och tårta, sovaldi Men ingen hade öppnat då vi ringt på för de skulle inte vara hemma idag. Tack för att jag har en mera eftertänksam man som stoppar mig ibland.
men lite kul hade det varit och lite snopet om jag gett mig av och ingen hade varit hemma:) Så nu lilla Zarah vi ses på söndag i stället då vi firar gammelfarmor då sjunger vi för både henne och dig. Jag hoppas du haft en trevlig och solig födelsedag tillsammans med din mamma och alla kakor på Gotia
må gott lev nu och se till att få med dig glada saker idag tills imorgon så flyter du på vågorna
Kram på dig från den bästaste Mostern du någonsin kan ha 🙂
Men det är ju inte så svårt för du har ju bara en moster :/
Så jag behöver ju inte kämpa så värst för att vara den bästa mostern 🙂
Idag sitter jag ute i trädgården, fast på altanen och skriver. Fötterna uppslängda på en av stolarna datorn i knät. Himlen är mera grå, än blå just nu. Fåglarna mest måsarna, skriker ut sin vällust av att snart är det lätt fångad föda i marken. För regnet ligger och lurar, snart kommer nog de där första dropparna regn. Men jag kommer inte bli blöt för jag skyddas av vår markis. En markis som borde fått sig en rengöra dag. Den borde fått det för längesedan, vacker är den inte. Men den skyddar från regn när det regnar, den skyddar från sol när den bränner. Vackerheten är borta sedan länge, på just markisen. Jag har semester. Har haft det i lite mera än en vecka nu. Husbilen har blivit rastad två gånger under denna tid. Trädgården har blivit fixad, en gång under denna ledighet. Den blev fixad i 30 graders värme, vilket kanske inte var helt smart. Men nu är trädgården gjord för denna gång.
Har just nu ett projekt, med att få bort ett getingbo under vår altan. Jag vet, att man inte borde men, jag vill ha min altan i fred. Vill kunna njuta av min plats på jorden, utan dessa surrandes odjur. Har haft ett projekt med Myr gift vilket inte riktigt funkat. För jag ser allt de där små djuren flyga ner en bit längre bort, från giftet istället. Dom är inte dumma de där små surrande getingarna. Igår var vi och köpte en sprej istället. Vi får se om det kommer funka.
Idag ska vi åka till Göteborg och fira min mamma. Hon fyller 75 år idag. Jag vet Covid-19 jag har haft många funderingar om detta. Jag tänker ta med mig covid-19 tänk. Min mamma flyttade från sitt hus för några månader sedan. Jag och mina syskon, mest mina syskon har gjort det vi kunde med att få tömt hennes hus som såldes för någon månad sedan. När mamma flyttade i början av året,det var då den hemska covid-19 tog fart. Detta gjorde att jag och maken inte varit och hälsat på henne i hennes lägenhet som hon nu har i Göteborg. Frågan är om vi kommer att kunna se den idag. För firandet ska inte ske i hennes lägenhet. Jag tänker det är dumt att gå dit och ha med sig baskilusker, så det kanske får bli senare ett annat år.
Det kanske räcker med att vi har kalas nu. Min syster har fixat något allrum eller vad det nu är där vi kan sitta. Vi hade tänkt utomhus men regnet som hänger i luften, kanske gör det helt omöjligt att fira utomhus. Nåja, ingen av oss här har umgåtts med människor på nära håll, och avstånd, sköta handhygienen, hosta, nysa får vi se till att vi gör någon annanstans än där vi ska vara. 75 år Min mamma har blivit gammal. Känns lite konstigt att min mamma är så gammal. Det säger mig att även jag börjar bli gammal. Nog om det.
Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon, Just nu har vi här just nu kan vi göra något åt.
Det blev inte riktigt som jag tänkt mig i morse. Planen var frukost ute med ungdomarna, men deras intresse var minst sagt svalt. Så jag satt här hemma, med en tallrik müsli och lät tankarna vandra vidare till boken jag skriver på. Vinghästen i skymningen – ett sagoprojekt som just nu fyller mina kvällar, mitt hjärta och mitt mod.
Skriva med dyslexi – när orden vill något men fingrarna gör annat
Att leva med dyslexi innebär inte att man saknar ord – tvärtom. Orden finns ofta i överflöd, men vägen från tanke till text är krokig. För mig handlar det om att hela tiden brottas med stavning, meningsbyggnad, och ett språk som inte alltid vill samarbeta.
Det kan vara frustrerande. Tröttsamt. Ibland får jag läsa om en mening tio gånger innan jag vet om den blev rätt. Eller så vet jag vad jag vill säga – men vet inte hur det stavas, hur orden ska sitta ihop. Bokstäverna byter plats. Orden hoppar. Tankarna springer före.
Jag har aldrig låtit det hindra mig från att skriva, men jag har behövt mycket stöd. Första gången jag gav ut en bok hade jag hjälp av en vän i Stockholm och en granne här i byn – de hjälpte mig rätta. Idag hjälper AI mig. Det är inte samma känsla, men det fungerar. Och viktigast av allt: det gör det möjligt för mig att fortsätta skapa.
Att skriva med dyslexi är som att springa ett maraton i gummistövlar – men jag springer ändå.
Skrivkvällar och bokdrömmar
Kvällarna ser helt annorlunda ut numera. När andra kanske slår på en serie eller lägger sig tidigt, sitter jag framför datorn och jobbar med sagan. Vinghästen i skymningen har blivit en följeslagare. En historia som handlar om mod, känslor och att våga möta sig själv – även när det känns svårt.
AI hjälper mig att sätta ordning på texten – lägger till punkter, rättar stavningen och skapar bilder utifrån mina beskrivningar. Det är ett verktyg, men berättelsen är min. Min röst, mina ord, min känsla.
Ett bad före lunch – med kalla tår och glada simtag
Igår blev det ett bad – inte ett kvällsbad utan ett innan lunch. Jag och lillgrabben åkte iväg. Eller, det var mest jag som badade. Han doppade fötterna, men tyckte vattnet var kallt. Jag simmade 500 meter och flöt en stund i stillheten. Det var ljuvligt.
Morgonbaden med badsystrarna är satta på paus just nu – tiden räcker inte. Men saknaden finns där. Det där stilla, tysta, kloka vid bryggan. En dag kanske det blir morgondopp igen.
Att våga – trots ångest och tvivel
Nu när boken nästan är färdig, kommer den där gamla ångesten krypande. Vem är jag att ge ut en bok? Är den ens tillräckligt bra? Vad ska folk tycka? Precis som förra gången när jag publicerade Jag föredrar att kalla mig impulsiv, känns det som om världen kliver in i mitt vardagsrum. Den känslan av att bli granskad är inte lätt.
Men det är också något vackert i att dela en berättelse. Och även om Vinghästen inte är min livshistoria, så bär den mitt hjärta. Den är för barn – kanske i åldern 6–10 år – men jag tror också att den talar till den vuxna som behöver lite sagokraft.
Så trots skavet, tänker jag: Jag ska publicera. Jag vågar.
Avslutning:
Tack för att du läser. Tack för att du följer med i både de modiga och de mer skälvande stegen. Och du – om du själv bär på en berättelse, men tänker att du inte kan skriva ”på riktigt” – gör det ändå. Vi har alla olika vägar. Och ibland hittar man orden, även med dyslexi.
Ta hand om dig och ha en riktigt fin dag!
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller
Du har väl inte missat min nya sida där jag publicerar E-böcker just nu finns där bara en liten kort en men det kommer att komma flera i framtiden. E-Böcker för livets stunder och känslor.
Midsommar närmar sig med stormsteg. Jag trodde jag hade en vecka till innan firandet, men det är visst redan till veckan. Vi hade först tänkt oss att fira i husbilen, men eftersom det ligger så nära inpå vår resa till High Chaparral, tänker vi istället fira i stillhet här hemma.
Det där vanliga besöket till Ödeborgsvallen ska ändå bli av, mest för att lillkillen ska få se hur vi firar här. Det är ju tradition. Tidigare var det barnbarnen som sprang runt där med blomsterkransar och sockervadd, men de är nog med sonen och hans fru. De har uteslutit oss från deras cirklar. Så det blir nog ett kortare besök än vanligt. Det är ju för barnen det är som allra roligast där. Men vem vet – kanske kommer lillkillen också att uppskatta det.
Dottern ska dit, och efteråt följer hon med hem en stund. Mer än så är inte planerat. Mer än så blir det nog inte. Förutom sillen och jordgubbarna – kanske en grillning på kvällen.
När stillheten gör sig påmind
Men midsommaren bär också på något annat. Den där sorgen gör sig påmind just nu. Det sticker till i hjärtat.
Förra året firade vi midsommar hos sonen. Vi hade med oss husbilen och sov i den under natten. Året innan var hela familjen samlad här hemma i trädgården – det var liv, skratt och gemenskap. Och i år… i år blir det nog bara vi som bor i huset. Jag misstänker att ungdomarna firar midsommar i sina rum. Datorn lockar mer än vi. Det lär bli att vi äter tillsammans – sen går alla tillbaka till sitt. Jag ute på altanen under taket, maken i källaren och ungdomarna bakom stängda dörrar.
Det gör ont. En känsla av tomhet och saknad kryper nära. Ensamheten känns – och det är inte den där valda, stilla ensamheten som jag annars kan uppskatta. Det här är en annan sorts tystnad. En som inte bjudits in. Och jag börjar förstå skillnaden. För när ensamheten inte är min egen, när jag inte har valt den – då är den en helt annan sak. Den skaver, gör ont på riktigt.
Sill, potatis och en nyfiken smak
Det viktigaste med midsommar för mig är sillen och potatisen. Det är nog den enda gången jag verkligen uppskattar sill. Med gräddfil, gräslök och de där små, färskkokta potatisarna. Det kommer att smaka sommar.
Jag är nog ensam här hemma om att tycka så. Fast lillkillen har faktiskt förvånat mig många gånger när det gäller mat. Han smakar gärna – en oliv här, en ny rätt där. Han har en nyfikenhet i smaklökarna, nästan som en liten vuxen.
En förmiddag med Alfred
Igår hämtade jag Alfred redan innan klockan slagit halvsju. De sov fortfarande när jag ringde på dörren. När han var påklädd satte vi oss i bilen för att åka hem till oss. Lillkillen hade lovat att umgås med honom.
Jag lämnade bilen på verkstad för den årliga servicen – det gick smidigt. När jag kom hem satt Alfred och lillkillen vid bordet och åt frukost. Lillkillen hade till och med hämtat Alfreds tandborste från husbilen. Det blev en fin morgon, trots att det var många ändringar i planen.
Matte i sandlådan och glass i solen
När morgonbestyren var klara gick jag och Alfred på promenad till olika lekplatser. Vid en sandlåda började vi räkna matte. Alfred undrade hur många centimeter längre jag var än honom. Vi räknade ut att det var 60 centimeter – med hjälp av sanden som räkneduk. Det blev en hel liten lektion där. Alfred ville ha fler exempel, så vi fortsatte räkna innan vi gick vidare ner till centrum och ytterligare en lekplats.
När benen var trötta satte vi oss och åt glass i solen. Jag hade tänkt bjuda honom på café, men det var stängt. Vår lilla by har märkliga öppettider. Och där, mitt i besvikelsen, väcktes en tanke – tänk om man skulle öppna ett eget café? Ett riktigt mysigt ett, där barn och vuxna kunde känna sig hemma. Men så slog verkligheten till. Byn är för liten, och Färgelandaborna verkar inte vara några storkonsumenter av fika. Hur fin min idé än är, måste ett företag kunna bära sig. Så jag får nöja mig med att drömma vidare – kanske med kaffekoppen i handen hemma vid köksbordet.
Pokémonkramar och ett sista farväl
Hemma igen gjorde jag och Alfred pannkakor till lunch. Med sylt och glass, förstås. Efter lunchen blev det mera lek. Vi satt i soffan och spelade schack, bläddrade i den Pokémon-tidning jag köpt till honom. Det slutade med att jag beställde en prenumeration. Han ville ha kuddfodral med Pokémon – han ville känna hur det kändes att sova på Pokémon. Som mormor är det svårt att säga nej till något så innerligt.
När bilen var klar bad jag Alfred att följa med till verkstaden. Just då ringde hans pappa – han skulle hämta Alfred. Jag fick förklara att vi inte var hemma men snart på väg. Bilbarnstolen var ju i bilen som var på verkstaden. Gissa om Alfred blev glad när hans pappa dök upp i en stor lastbil med släp! Han hann knappt säga hej då.
Ett samtal som slöt cirkeln
Just det, jag höll på att glömma. Igår ringde jag även till vår gruppledare på jobbet. Jag ville sluta cirkeln, som han uttryckte det. Jag berättade att jag inte kommer att börja jobba igen.
Samtalet var vemodigt i början, men som alltid lyckades han säga de rätta sakerna. ”En dörr stängs, men en ny är redan öppen”, sa han. Och ja, så är det ju.
När han var ny på jobbet var det jag som tog honom under mina vingar, hjälpte honom in i jobbet. Fast egentligen behövde han inte så mycket hjälp – han hade det med sig redan från början. Och nu var det jag som sa tack och hej. Det var cirkeln, sa han. Hans fina ord om mig, om min förmåga, gjorde att bröstet snörptes ihop. Jag fick säga: ”Nu får vi sluta, annars börjar jag gråta. Och jag vet att du tycker jag är löjlig då.”
En dörr är stängd. En epok i mitt yrkesliv är avslutad. Säkerligen över 20 år inom statlig tjänst är över.
Många ungdomar har gjort avtryck, lämnat spår i mig. Många episoder som kommer att stanna kvar i hjärtat – för alltid. Det har varit ett roligt, känslosamt, ibland tungt, men framför allt intressant arbete. Nu är det klart. Kanske för alltid. Det vet jag inte idag. Men det är ett arbete, ett viktigt uppdrag, som fyller mig med massor av tacksamhet. Alla möten med människor, alla samtal och alla fina stunder när man ser människor utvecklas och börja smaka på nya vägar i livet.
Gösses, vad mycket tacksamhet det bor i alla dessa stunder. För det är något visst med just det.
Avslutande ord
Livet går i cirklar, ibland så tydliga att man kan känna när de sluts. Midsommar står för dörren, och även om firandet i år blir stillsamt, så bär dagarna på mycket: minnen, förändring och ett stilla hej då till det som varit.
Kanske är det just i stillheten man hör sitt hjärta bäst.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller!
Fyra veckor har gått sedan sonen sa tack men nej tack. Nu använde han kanske inte just de orden. Jag minns inte riktigt vad han sa. Men fyra veckor har det gått sedan jag blev bortvald av min son. Det gör ont – och jag inser att det alltid kommer att göra ont.
Det onda har dock fått sin plats. Det ligger där inom mig, men det tar inte längre upp hela rummet. Tårarna har runnit, och kanske är det klart för den här gången.
Men jag vet att de kommer tillbaka. Särskilt till midsommar. Och till lilla Emilias födelsedag. När sonen fyller år. Till Lucia. Jul. Ja, i princip alla högtider och dagar vi har firat ihop.
Ett liv som rullar på ändå
Men nu är det en ny tid. En tid då vi inte får vara med. En tid utan lilla Hugo, Emilia – och sonen, såklart. Fyra veckor är oerhört lång tid i det här avseendet. Ändå har dagarna gått. Livet pågår, och tårarna har torkat.
Tomaterna växer i sin takt, och jag och lillkillen grejar i trädgården. I förrgår satte vi ut alla plantor jag förodlat i växthuset. Nu har vi purjolök, broccoli och brysselkål i jorden. Vi har badat, och lillkillen har byggt ett litet gråskuggehus åt sina Kurtar. De har blivit ett litet samhälle: Kurt 1, Kurt 2, och så vidare.
Vi hade en vilodag i torsdags. Eller ja – en dag där vi gjorde quiz med tolv frågor och städade. Han tog sitt rum, jag tvättade fönster. Sådan är vår vila.
Ett barnbarn på besök
Igår kom Alfred på besök. Han ville bli hämtad tidigare än vad hans mamma kunde, så jag och lillkillen åkte för att hämta honom. Det var fint – i alla fall ett av mina barnbarn vi kan umgås med.
Och där ramlade känslorna dit igen. Jag trodde de hade stillat sig. Jag hade så gärna velat att vi även kunnat hämta Hugo och Emilia. De har ibland långa dagar på förskola och fritids. Snart är det sommarlov, och ändå får de vara där. Det hade varit mysigt att ha dem här hemma.
Vi hade kunnat bada i sjön tillsammans. Göra små utflykter.
Men Alfred kommer få komma hit ibland. Om dottern tillåter det, kan vi även hämta honom innan hon åker till jobbet. Då får han greja här med mig och lillkillen – som han tycker så mycket om.
Jag hade velat ha alla barnen här. Men så är läget inte just nu. Det får vara som det är, för jag kan inte göra något åt det.
Midsommar närmar sig
Midsommar närmar sig med stormsteg. Hjälp. Vi som alltid firat den med familjen, på något sätt. Vi är fortfarande en familj – men den har blivit mindre.
När barnen inte varit här, har vi ändå brukat träffa sonens svärföräldrar här hemma. Haft en kväll på altanen – just den jag sitter och skriver på nu.
Jag undrar hur de mår? Vad ska de göra under midsommar? Vad ska vi själva göra? Det har vi inte bestämt ännu. Kanske firar vi här hemma. Eller så blir det husbilen och någon camping. Tiden får utvisa.
Sorgen – varför skriver jag om det?
Varför skriver jag om det här? En tanke är att orden hjälper mig att hantera smärtan – att hålla den lite på distans i vardagen. Men det känns också som ett viktigt ämne att sätta ord på. Jag har läst och förstått att många där ute lever i liknande situationer.
Just det här – att inte ha kontakt med sitt barn och sina barnbarn – fyller mig med sorg, skam och saknad. Kanske kan de här inläggen få någon annan att känna sig mindre ensam. Eller så inbillar jag mig bara att det kan hjälpa någon. Men ändå fortsätter jag skriva.
Sorgen finns kvar, men den äter mig inte
Sorgen – den jag trodde hade lagt sig – gör fortfarande ont. Men den är inte längre förlamande. När jag sitter här under paviljongens tak gör det ont i själen, men dagarna är inte längre svarta och grå.
Jag ser solen. Känner värmen. Njuter av att dagarna erbjuder små glimtar av liv.
Jag väljer. Väljer att plantera. Att tvätta fönster. Att hålla mig sysselsatt för att inte sjunka ner i mörkret.
Sorgen finns där, men livet levs ändå. Jag lever. Känner. Lär mig saker. Och njuter av det som ändå, trots allt, är vackert.
Som när Lillekatt kommer och stryker sig mot mitt ben – då vet jag att det är dags att ge honom mat.
Livet är förutsägbart och oförutsägbart. Kanske är det just det som är att leva.
Hur är det för dig?
Ömsom regn, ömsom solsken. Hur har du det just nu? Tänker du göra något nytt i midsommar – eller som du alltid brukar?
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
Just nu är tempot långsammare än det brukar vara. Jag är tjänstledig, och det har öppnat upp för så mycket mer än jag först trodde. Visst, det var för lillkillens skull – men också lite för min. För att hinna vara där. För honom, men också för mig. Och någonstans mitt i det långsamma har jag börjat se mig själv tydligare.
Hur mår jag egentligen?
Det har tagit lite tid att landa. När man stannar upp kommer saker ikapp. Tankar. Känslor. Sånt man inte hinner känna när vardagen går i 180. Men jag märker nu att jag andas djupare. Jag sover bättre. Jag har lättare för att skratta. Det har blivit enklare att vara närvarande – och jag känner mig mer som mig själv igen. Det är en lugnare och ett mera stilla jag som har hittat fram. Jag kan stanna upp och verkligen känna efter vad min kropp säger till mig. Jag har möjligheten att sitta ner och smaka på tet. Jag känner hur mjukt det känns när teet sväljs. Det fyller på mjukheter i kroppen. En kopp te för mig i sådana stunder känns helande och fyller på kroppen med ro.
Jag får också känna mig trött på riktigt. Inte bara sån där trötthet man skjuter undan, utan en sån som får vila. Det är en oväntad lyx. Känns som det är en viktig Lyx som helar inuti kroppen. Jag kan vila mig i att idag får det bli en lugn dag jag gör det i morgon istället.
Vad jag upptäcker hos mig själv
Jag trivs mer än jag visste i det enkla. Med att planera vad vi ska äta, gå ut i växthuset, skala potatis, höra ljudet av tystnad. Jag känner att jag blir mer kreativ när jag får andas. Får tänka färdigt en tanke. Får skriva, laga mat, bara vara.
Jag upptäcker också vad som inte längre får följa med. Stressen. Jäktet. Det där ständiga känslan av att alltid vara lite sen eller efter i planeringen. Jag vill inte tillbaka dit. Inte som det var.
Vad vill jag ta med mig vidare?
Jag vet att tjänstledigheten inte är för evigt. Vardagen kommer igen. Men jag vill inte bara kliva rakt in i det som var.
Jag vill ha tid för ett samtal. För en stund utan tankar som rusar. Som igår – jag och lillkillen planterade grönsaker när telefonen ringde och lilltjejen ropade att hon klarat matten. Sen satt vi i vardagsrummet och käkade glass. Hon berättade om livet, om gymnasiet, om sina mål. Och jag fick vara med. I stunden. Sådana ögonblick är heliga.
Jag vill kunna gå och lägga mig utan att ha plockat ur diskmaskinen. Vila i känslan att jag har tid i morgon. Nu behöver jag bara vila. Jag vill ta med mig det lugnet. Den rytmen. Skapa små rum av stillhet – även när livet snurrar.
Avslutning
Tjänstledigheten var från början en lösning. Men det har blivit något mer. Den har blivit en påminnelse om vem jag är, bortanför prestation och full kalender.
Jag är tacksam för den här tiden. För att få vara nära ett barn som lär känna mig – men också för att jag lär känna mig själv igen. Jag behöver inte prestera hela tiden. Det räcker långt med att andas. Jag har hunnit med att ta ställning och sätta upp gränser. Gränser som genom tankar och funderingar där tiden har funnits. Jag har hunnit med att fråga varför gör jag? För vem skull? Ibland har det seglat in gränser för att skydda mig själv mitt innersta. Jag har hittat till att njuta av sitta still och betrakta omgivningen. Hunnit med att känna med alla mina sinnen. Luktat på blommor, njutit av att stå i källaren och stryka mina kläder. Inte för att jag måste utan för att jag vill. Kanske är det där, i mellanrummen, som de största gåvorna finns.
Har du tid att stanna upp i dina görande? Kanske till och med sluta göra för att just i stunden njuta av det som är omkring dig? Hur gör du för att vara närvarande i stunden?
Tack för att du läser. Jag hoppas att du också får tid att andas – mitt i allt som är.
#tjänstledig #tid #livskraft #gränser
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
Lev idag. Just nu. Igår finns inte kvar och morgondagen kommer först sen. Just nu är det som gäller. /Carina Ikonen Nilsson
Inledning: Regnet smattrade på husbilstaket hela natten. Det var som om naturen själv ville tvätta bort det gamla och ge plats för en ny dag – vår bröllopsdag. Att vakna upp i husbilen med kaffekoppen i handen och datorn i knät är en speciell känsla. Det är att vakna i stillhet, i närvaro – och i harmoni med elementen runt omkring.
Morgonkaffe, regn och stillhet
Jag har vaknat flera gånger i natt, varje gång regnet tog ett nytt andetag över taket. Dagen kommer vara som ett töcken – men ändå vilsam. Kaffet smakar inte riktigt som hemma, men det är något meditativt i att sitta här, ensam i husbilen, med mitt nybryggda kaffe och låta tankarna vandra.
Promenader, bangolf och glutenfria pizzor
Gårdagen bjöd på promenader runt området. Vi hamnade till slut vid receptionen, men bangolfen hade redan stängt för dagen. Dottern berättade att pizzan på campingen ska vara riktigt god – men eftersom glutenfria pizzor sällan smakar som man önskar, avstod vi.
19 år av kärlek på en lunchrast
Idag fyller min make år – och vi firar även vår 19:e bröllopsdag. Vi gifte oss under hans lunchrast. Jag hade jobbat jour, och efter ett snabbt ombyte åkte vi till rådhuset i Uddevalla. Efter ceremonin åt vi vår bröllopsmiddag på ett köpcenter – något som senare blev en tradition, år efter år. Nu har restaurangen tyvärr stängt, men minnet lever vidare.
Innan vi gifte oss smet jag in i en blomsterbutik för att köpa en bukett. Expediten blev nästan förtvivlad – inga blommor hade levererats ännu. Hon gjorde sitt bästa med vad som fanns, knipsade från krukväxter och skapade en enkel bukett. Jag sparade den länge.
Feng shui och de fyra elementen i hemmet
Men när jag började feng shuia vårt hem fick buketten lämna oss. Inom feng shui bör inget dött finnas kvar – som torkade blommor. Hemmet ska flöda av liv, rörelse och balans mellan de fyra elementen: jord, eld, vatten och luft.
I vår husbil känner jag alla dessa element: – Jord i marken vi står på. – Vatten i regnet som smattrar. – Eld i värmen från kaffet och kärleken. – Luft i stillheten omkring mig.
Det är kanske därför jag trivs så bra här – i närheten av allt det där som får livet att kännas levande.
Det kanske inte blev något stort bröllop, men vi fick något ännu bättre – ett minne som bär kärlekens kärna. Enkelhet, närvaro och ett skratt åt det oväntade. Och det är det som gör en dag minnesvärd, oavsett om man firar med pizza, regn eller en bukett från krukväxterna.
Önskar dig en härlig dag och tack för att du läser min blogg.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
Igår blev det inget blogginlägg – livet kom emellan. Morgonen var full av händelser, och på eftermiddagen tog vi oss tid för något riktigt fint: picknick tillsammans med ungdomarna, där vi även hade med mina barnbarn Emilia och lilla Hugo.
Handla i bybutiken – med lite missförstånd
Innan vi hämtade Emilia från skolan, passade vi på att handla i den lilla butiken i deras by. Jordgubbar, glass, chokladbollar, kanelbullar, kex och tablettaskar hamnade i påsen. Jag trodde jag köpt Festisar – men det visade sig vara koncentrat till apelsinjuice. Nåväl, det funkade Utan festisar och när vi kom hem till dom igen blandade jag en kanna med koncentratet, det med!
Picknick med lek och glädje – även för hunden
Vi gick hem till deras hus för att hämta skålar och skedar innan vi begav oss till lekplatsen. Deras lilla hund fick följa med – och han blev riktigt pigg när lillkillen var med. Han hoppade, lekte och hade ett helt annat bus i blicken än jag sett tidigare. Lilltjejen tog till och med med honom på en liten promenad.
Vi kalasade på alla godsaker, men efter ungefär en timme blev det lite för kallt, så vi packade ihop och gick tillbaka till huset. Där fortsatte lek och gemenskap inomhus tills klockan närmade sig halv fem, då vi begav oss hemåt igen. Deras pappa, min son, kom hem precis lagom för att ta över.
Hämtmat och stickning vid brasan
När vi kom hem blev det hämtmat. Jag och vår äldsta son, som bor hemma, beställde thaimat medan ungdomarna valde pizza. Efter maten smög sig lugnet på – alla försvann till sina egna rum.
Själv gick jag ner i källaren, tände en liten eld och satte mig framför tv:n. Medan lågorna sprakade repade jag upp en tröja – en lugn avslutning på en innehållsrik dag.
Idag firar vi födelsedag – plommonspäckat och maräng
Idag väntar ett nytt firande. Vår största men ändå ”lillkille” fyller år. Vi bjuder på plommonspäckad fläskkarré med potatis och brunsås. I stället för tårta blir det glass med bananer, maränger och chokladsås.
Det blir en dag i köket, men jag ska försöka hitta små stunder för att koppla av med min stickning.
Vad hittar du på idag?
Här är det en sådan där dag som bjuder på både sol och regn – ömsom sol, ömsom vatten. Jag hoppas din lördag blir fin och fylld av precis det du behöver.
Tack som alltid för att du läser min blogg. Det betyder mycket. Ta hand om dig!
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
Meta-beskrivning: En dag fylld av picknick, familjetid, födelsedagsfirande och en stund framför brasan. Följ med i vardagsglimtarna – från lekplats till fläskkarré.
#Nyckelordsfraser: Picknick med barn, vardagsliv med ungdomar, födelsedagsmiddag, plommonspäckad fläskkarré, familjeliv i bloggen, stickning och vila
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.