Intressanta länkar till skolan

Har du barn i skolan som har Asperger eller ADHD så berätta för skolan om den nya publikationen.

Hade en kommentar på inlägget Lycka, order  ( Farsan mitt i livet ).

Om varför jag skrev A D H D, purchase  Han trodde jag vill skrivaom  diagnosen  för att avsäga mig diagnosen, search om jag fattade det rätt.  Även Jag föredrar att kalla mig impulsiv,   skulle på något sätt vara en täckmantel.  För att dölja min adhd.  Känner det viktigt att skriva att så inte är fallet.

Men även ser jag att vi har mötts av samma okunskaper i livet, för de fyra bokstäverna har en negativklang, uppfattningar om slarvigheter och lathet är ord, som oftast andra har uppfattningar om då man pratar adhd.

Så är ju inte fallet,  jag är minst av allt lat, jag tror inte någon med adhd är latare än människor i övrigt, vi har bara så svårt att hålla kvar fokus, att starta i nya projekt  och att slutföra.

Jag misstänker till och med eller i alla fall för egen del vet jag, att vissa saker tar mera energi av mig än för människor utan ADHD.  När jag sitter på möte, vilket är en arbetsuppgift i mitt arbete, så tar det sådan energi från mig.

När jag kommer hem är jag helt slut, tom i tankar och känslor.  Hela mötet går åt till att koncentrera och komma ihåg viktigt. Skall jag där till anteckna så blir det problem i massor.   Det är lite av problemen i min diagnos.

Fick idag tips av en av kvinnorna i GBG  en intressant länk som är en avhandling om A S och skola ligger just nu på http://www.skolverket.se/ där hittar man : planera är viktigt för Aspergersyndrom.

Fick även till mig att skriften är tillför människor med adhd. Kanske inte så konstigt vi sitter ju lite på samma gren.   Idag är det även kvinnogruppen Q-gruppen (Kvinnor och flickor med ADHD)

Funderingar.

jag har just läst igenom ett papper som en kvinna har gjort om till svenska. Kvinnan heter Annika Bengtner och arbetar på familjestödsenheten. Det var en massa frågor, där man skall skatta sig igenom adhd formulär. Jag kan ju säga att jag vilket jag redan visste innan jag svarade, skulle lyckas pricka in de flesta av dessa frågor, i vissa områden skulle jag fått en 4, fast den inte ens fanns. Det e klart att jag ska, jag har ju diagnosen så självklart prickar jag in på de flesta ställen. Min 4 kanske rent av är bara en tre, som man faktiskt fick som högsta poäng.

Nu i efterhand så funderar jag mera på frågorna, på hur verkligheten ser ut.

Ja! Jag har adhd, och starkt vill jag tillägga att om jag inte träffat de underbarheter, som befinner sig nere i gbg. Så hade jag inte mått så, som jag gör idag.

I dag mår jag fantastiskt mycket bättre själslig, än innan jag hade förmånen att träffa dessa underverksmänniskor. Men min fråga är:  Om nu all denna kunskap som finns kanske inte hos alla, men i alla fall borde finnas överallt, varför eller var finns hjälpen? Jag inser ju att jag är lyckligt lottad, jag har inte råkat så illa ut, som många andra. Men ändå och trotts allt så har jag självklart farit illa på mitt sätt. All denna kunskap som finns, vad är det som gör att den inte erbjudes till människor med adhd?

Eller varför ska jag med adhd som är rörig, redan innan behöva ge mig ut i en djungel av instanser, kunskapsbanker och själv behöva läsa mig till, ringa och forska så mycket själv. Det är ju en del av mitt funktionshinderstillgångar, att jag inte kan läsa på rikgtigt, inte kan organisera mig passa in tider, hålla i minnet med mera med mera i mils långa rader.

Jag är stark, har varit van vid att kämpa, och slagit, jag har orkat.

Jag är frustrerad och rädd för frågan jag ställer, ställer jag självklart för egen räkning, men mera för alla andra som kanske inte har samma förmåner, som jag själv har.
De som kanske inte orkar, de som inte vågar gå ut med att de har adhd, de som bara ännu misstänker eller de som helt enkelt inte orkar.

Hur ska de leta reda på all  information? Vem hjälper dessa människor att kämpa eller bara orka?   De barn som bedöms som stökiga och lata okonsentrerade i skolan nu, där människor runt barnet, som den ungen som de vuxna retar sig på och kalla ouppfostrad mm. Lägger omdömen om föräldrar, som odugliga och loja. Allt vad det nu är. ‘

Hur får dessa människor hjälp. Adhd är ju något som i ganska hög grad är ärftligt,  de barnen har ju föräldrar som kanske har liknade svårigheter själva.
Vem hjälper dessa? Jag upplever det som skamligt, all kunskap som finns  är inte mera utspridd,  tas inte mera tillvara.   Att leva med adhd är svårt, men svårast i samhälliga sammanhang, självkänslodödande och en ständigt kamp med tid, minnes lappar och en ständig strävan i uppförsbacke, som till och med isas ner av andra människors okunskaper,  uppfattningar som är födda ur rädslor för saker som är annorlunda, inte lagom, och inte som sig själva.

Färgelanda ett steg till

Känner glädje och trygghet i att det i alla fall finns ett engagemang i denna kommun. http://bohuslaningen.se/nyheter/dalsland/1.627559

visst allt i denna kommun är inte bra och kan säkerligen göras bättre. Men  de anstränger sig och det är med stolthet jag ser att de även värnar om de unga människor som kanske ligger i riskzon.  Idag just nu känns det bra att bo i F-landa.

Lycka

Igår är redan förbi. Idag är en ny dag, viagra berusningen av lyckokänslor från  igår,   finns ännu kvar.  Han lever, han finns,  jag pratade till och med med han i går. Det var en fantastisk känsla att höra hans röst.   Tänk att vissa människor ramlar in, och trotts att de kanske endast ställer till det och gör dumheter.  Så tycker man så mycket om dem. Jag inbillar mig att det är A D H D,  som gör att det blir så.  Att  A D H D  i honom,  är saker som jag känner igen i mig.

Jag slås ännu mera av tacksamhet över att jag själv,  inte krånglat till det så för mig,  som andra kanske gör för att överleva.  Mitt liv hade kunnat sätt så mycket annorlunda ut,  om jag valt andra sätt för att må bra. Min väg till att må bra,  har ju inte innefattat en massa kemiska preparat.  Mina val av strategier,  är enklare att stå ut med,  än ett missbruk av droger.

Idag vet jag ju även, vad det är som gjort att jag engagerat mig i alla dessa ungdomar som funnit runt mig.  Jag känner igen mig själv, jag har velat visa dem, att de duger som de är.  De barn och ungdomar som har den lilla kreaktivitetsgenen A D H D, i sig har ju bara ramlat in. Utan att jag fattat varför.  Intensiviteten och impulsiviteten har varit lockelsen,  för att jag ska finnas till för dem.

Det konstiga är att jag aldrig har trott,  att jag betyder något för dem, utan bara att de har betytt något för mig.

Det var så många lyckokänslor som bodde i mig i går,  endast för att denna nu unga vuxna faktiskt är i livet.  Att han överlevde, fast jag i telefonen berättade för honom att jag redan haft en begravning för honom,  för att slippa fundera.  Redan för ett år sen sa jag till mig själv,  att han nog var död.  Det svåra har under åren varit att jag inte vetat.

Men för ett år sedan bestämde jag mig,  för att han nog inte lever, en sorg över att inte ha en begravningsplats att gå till har varit stor, därför blev lyckan så fantastisk i går när jag upptäckte att detta underbarn till barn,  har vuxit upp hittat ut till livet och funnit att livet i sig är något att bli hög på.  Att leva och leva på riktigt,  är mera liv än att jaga droger.

Tack,  för att jag fick förmånen att uppleva igår, att jag fick uppleva uppenbarelsen av att han överlevde.  Att han har återuppstått och har ett liv.

Skulle det vara så att min kollega,  som är eftertänksamheten själv,  nu skulle läsa detta,  så vet han vem det är jag just nu skrivit om. Jag misstänker till och med att han då vet hur mycket lycka,  jag just nu har inom mig.

Lev idag,  i går finns inte kvar,  i  morgon är till för att levas i morgon.

Just nu går att leva i.

Kvinnogruppen på onsdag är något att komma i håg!

Min bok “jag föredrar att kalla mig impulsiv” går ännu ett kort tag att köpa. Har just nu  lämnat en förfrågan till ett annat tryckeri för kostnadsförslag.

Mitt företag “Framtidsresurser”  ligger på fliken Framtidsresurser / Jag föredrar att kalla mig impulsiv.

Tacksamheter och underbarheter

Tacksam heter och underbarheter hittade mig  just nu.  Kollade in FB, rx där fanns det en liten förfrågan om lägga till en vän.

Denne vän är speciell för mig.  Denna kille är någon som jag haft så mycket oro för.  Haft funderingar på om han lever, pilule  hur hans liv ser ut.  Idag kan jag vila mig i tacksamhet,  dessutom sluta fundera.

För han finns,  har till och med blivit pappa, tårar i mina ögon, lycko-känslor i massor i hela mig.   Trotts att jag just nu inte är helt frisk,  så infann  sig underverk känslor,  härlighets-känslor i hela mig. Nu slipper jag fundera mera, nu vet jag att han lever.  Att han finns.   Tack vännen att du visade dig på min FB.  Tack vännen för att du finns!!!

Min son och Jag

Hur länge kan man vara sjuk?

Nu vill jag faktiskt bli väldigt mycket piggare!

” Inte för att det hjälper, medicine så värst mycket vad jag vill.


Tänk att jag har två äldre barn som gå på IT gymnasium, store alltså arbetar det med Datorer, och Alla de där sakerna som finns inuti, dessa maskiner.  Det är ju bra, tänker ni och jag med. Men nu till själva problemet,  när jag vill lägga in eller göra något med min blogg, som faktiskt har blivit en del av dagen för mig.  Så kan jag fråga någon av dem, om de kan hjälpa mig med koder och sådant.

Till svar, har jag innan igår fått av min stora son.

-Nej mamma, jag kan inte sånt, det e ju php kod. Jag gillar inte sånt.  Var på jag gått in till min lilla dator,  suttit här (A D H D -tid)  timme efter timme och provat. Inte en gång inte ens nöjt mig med två gånger. Utan till och med 1000 gånger kanske.  Som jag gjort samma sak var på det inte har funkat.

Igår satt jag här, var riktigt stolt över att nu, nu fick jag till det. Nu ser sidan renare ut.  Min son tittar förbi, säger nått om att. -Men mamma den ser ju ut som alla andras, den är som vanligt.

Sen händer det stora i denna text.

Min son säger till mig:

– Mamma, flytta på dig, så ska jag fixa.

Jag flyttar mig, min underbarhet till son, intar sittplatsen framför min dator. 10 minuter senare, så  har jag fått en liten extra grej som den här:

cooltext439437267 (1)


Nu fick ju inte jag till den, så som min underbara son, men det kommer säkerligen han fixa sen.  Därefter säger jag till honom  att: – Jo du vet, jag är ju dyslektiker och jag skulle vilja ha den där Webspeaker,  på min sida. Jag har försökt så många gånger.  Men det har inte funkat.

Han kollar lite på vad jag menar, går in på sidan och försöker hämta den.

– Ojdå, men mamma hur många har du Hämtat ?  Frågar han mig.  -många, typ  tusen kanske, svarar jag.

-Jo, du, jag ser det, svarar han.  Senare, på två sekunder, lyckas han få in den i min databas, eller vad det nu kan heta.

Nu var detta sent igår kväll, så ännu funkar den inte riktigt, som den ska göra. Men jag vet, att så fort min son kommer att slå upp sina blå, så kommer han att hjälpa mig få till det.

Men, Här är ett litet men, i förbehåll!  Så som: Om han inte får nått annat roligare i tankarna.

Jag tar ställning genom att handla på Tempo i F-landa.

I dag har jag bytt affär för att handla.  Jag har alltid haft ett engagemang  i ungdomsarbete. Jag anser att det är  viktigt att göra något. I våran by här hemma så har  Affärs- innehavaren på tempo är  visat mig, treat en sida av att vi delar lite samma uppfattning.

Jag tänker stödja honom på mitt sätt.  Genom att inte längre handla på Ica, utan i stället välja hans affär.

Skrev idag på en lista,  där jag blev mera påverkad av det som han gör.  Vi kunde i veckan här läsa om hans Försök till att komma till rätta, med boffandet,  snatterierna av kemisk bensin och doftsprayer, här i Färgelanda i Bohuslänningen.

Även jag funderar och ställer samma frågor som han var är föräldrarna?  Vad och hur agerar skolan socialtjänsten med fler?

I och för sig såg jag idag, att även Omsorgschef Christina Sandahl, tar sig an frågorna. Men en sak ser jag, som jag har så svår att få klart för mig.  När vi många i kommunen,  märker att vissa ungar inte mår bra,  när vi ser att föräldrarna inte gör det som behövs, borde inte då socialtjänsten och skolan ja Hela Färgelanda reagera?  Och genom att  visa kraft-tag,  när ungarna missbrukar?

När 13 åringar i denna lilla kommun boffar både bensin och allt de kommer över, så borde det vara med en större kraft.

Vill vi inte alla, värna om våra barn och det vackra i Färgelanda?  Den tryggheten som jag då jag flyttade hit,  trodde fanns, är jag idag lurad på.

Med gemensam kraft,  kan vi få ungarna på rätt spår!  Barnen i Färgelanda kommun, är vårat ansvar, vi som vuxna.  När vi brister i vårt ansvar, ja då inbillade jag mig, att samhället på något sätt ser till att det som just nu händer här, inte händer.

Därför har jag idag valt, att från och med nu, handla på tempo alltid, för där verkar affärsinnehavaren i alla fall, ta ställning.

Sånt gillar jag, människor som har åsikter,  som gör det dom tror är rätt.   Mitt sätt att påverka blir att göra, inköpen på  Tempo i stället för på ICA……….

I Färgelanda är det inte Clownen som luktar bensin, Här luktar ungarna,  bensin…….

Friskola -ADHD-DIAGNOSER

Friskola -ADHD-DIAGNOSER

Vi har inte kommit långt, for sale  vi har ett område som behöver göras mera med. Jag pratar om skolan, illness hur man bemöter elever som är särskilda behov.

Jag vet vad jag pratar om. Jag skulle kunna skriva att när jag var liten för 30 år sen.

Tyvärr så kan jag skriva samma meningar idag, tadalafil  om ungdomar i dagens skola.  De är utsatta för samma saker, som jag var, när jag gick i skolan. Det är beklagligt, vilket slöseri, att inte samhället inom skolan, inte lyckas ta tillvara på de förmågor som växer upp och utvecklas där.

När man har ADHD, ADD, You name it m.m. Så har man svårigheter med att vara fokuserad, lite svårstartad, saknar förmågan att bli klar med saker, man har svårigheter med att ta ansvar över att utföra, man har även svårigheter att komma ihåg.   Min son har dessa problem.

Igår var vi i skolan, det kunde varit ett bra och trevligt möte.  Där vi vuxna var fokuserade på att lotsa, stödja en ung kille som ska ut i livet.

Det skulle kunna varit så att vi kunde suttit där, sagt att detta har vi prövat, jag som vuxen behöver nu hjälp för jag tycker inte att det jag gjort har funkat.

Jag kan inte hjälpa dig på rätt sätt, kan du berätta vad du vill eller kan du ge mig tips om hur jag ska hjälpa dig. För jag ser att det jag gör är inget bra sätt att hjälpa dig.

Istället säger man till en kille som just har problem med koncentration, fokus, komma igång komma ihåg.  Här säger man istället: – du nu har jag sagt till dig, jag puffar på dig och du gör inte som jag säger att du ska göra.    Man säger även att du är lat, det är ditt ansvar ta dig i kragen det måste du göra själv.

Jag som mamma sa då att: – Jag blir ledsen och jag ser och hör att ni inte har den kunskap som jag trodde ni hade. Jag ser att ni förstår inte var problemet är, hur det funkar.

Där efter pratade jag, kanske dumt av mig, men ut ifrån mig själv. Om hur det är att ha ADHD på insidan.  Att den kragen och det ansvaret som skolan kräver, är inte bara att göra.  För det är det som är så svårt, det är det som är det omöjliga.

Ändå får man höra:

Skolan säger: När man går här så måste man ta eget ansvar,

Eleven: Hjälp jag behöver hjälp med det för jag saknar kragen.

Elevens mamma säger. Det är just sådant som jag hjälper honom med.

Skolan säger: Men är man 16 år så måste man kunna ta ansvar för sina studier.

Eleven säger: Jag skulle vilja ha någon som hjälper mig med det.  Någon som berättar för mig hur jag ska göra, någon som jag träffar som hjälper mig att ha koll, som drar i snöret innan det är IG prognos.  För då det är IG, blir klivet så stort att det känns som jag står inför ett stup.

Skolan svarar: att varje lärare har 4 minuter på varje elev i klassrummet.  I nästa andetag säger skolan: att vi har kunskap om dessa särskilda behov, alla med dessa behov är inte lika, man kan inte jämföra för individer med dessa svårigheter för de har olika svårigheter.

Slutfrasen på detta, är den underbara slutklämmen som jag hänger upp mig på. För skolans personal lägger till det där lilla extra och säger: – Vi har haft andra elever här med samma behov som din son, de har klarat att ta ansvar och göra det dom ska.

(Ja, för mig är detta en helt underbar-oförstånds-meningsuppfattning som jag om jag hade den, så hade jag trotts att jag är impulsiv och o-eftertänksam inte uttalat detta i samma stycke. För mig talar den om att de inte har kunskap, de ser inte individen bakom bokstavskombinationen, de vill egentligen inte lära sig, de vill inte ha dessa elever på sin skola.

De har inte fattat vad en sådan diagnos handlar om och de har inte fattat att de arbetar med individer som har olika behov och är väldigt olika som individer.

Jag tänker, men vågar inte säga det högt.

”Jag bryr mig inte om hur lite minuter du har på varje elev. Jag bryr mig om att min son behöver lite extra stöd.  Jag tycker inte att det ska bli min sons problem, utan det är de vuxnas problem. Även tänker jag att ADHD eller inte, spelar ingen roll hur många som har haft diagnos som har lyckats, i er skola innan. Utan min son ber om hjälp med detta. Även om tusen ADHD-are innan inte behövt något extra med just detta, så behöver han hjälp med det.  Han ber om det, han börjar nästan gråta, då han inser att han inte kommer få hjälpen med det, utan han står inför den stora uppgiften helt själv.  Vuxna människor skall vara stöd till barn, vi ska stödja, hjälpa och vägleda barnen till ansvarstagande vuxna.

Jag kan bara säga att, det gör man inte i denna skola.

Här lägger man problemet en människa har, hos den människan.  Människans funktionshinder som hon inte kan hjälpa, att hon har är inget man skall hjälpa henne med, utan det får hon sköta själv.

Vi har inte kommit långt. Jag trodde det i min villfarelse, jag trodde att vi idag hade kunskap om bokstavskombinationer. Jag trodde att man inom skolans värld var för utbildning och kunskap.  Men all kunskap om funktionshindren ADHD, AS och alla de andra diagnoserna, den Kunskapen saknar man, eller så vill man inte se.   Man vill inte ta ansvar och hjälpa.

Denna friskola, är ingen friskola om du har osynliga funktionshinder, denna friskola är inget för dig, om du behöver hjälp, du kan be om hjälpen och förklara på ett utförligt sätt hur du vill bli hjälpt. Men förvänta dig inte att du får hjälpen!

Idag med facit i handen kan jag istället säga, har du ett funktionshinder som ADHD mm sök dig till kommunala skolor, du kanske inte får all den hjälp du behöver men, du får i alla fall hjälp.

Jag skulle inte kunna gå förbi någon som ligger på marken i hjärtinfarkt, utan att hjälpa, eller i alla fall fråga, se till att rätt person hjälper den som behöver hjälp.

Så är inte livet, för människor med Diagnoser.

Jag har inte fått min diagnos, för att jag vill ha den, Jag valde inte att ha de problem som de ställer till.   Tyvärr syns det endast på mig att jag har vissa problem, under vissa omständigheter.

Tyvärr så är det under dessa omständigheter där man inte ska ha dessa problem, som mina problem visar sig, det är då jag behöver hjälp, förståelse, och omtanke.

Barn behöver tydliga gränser

grått mulet trist.  När jag vaknade  halv sju, for sale   så var det som en dimma utan för fönstret. Det var tyvärr inte dimma, utan snö som föll. Börjar jag tröttna på denna snö?  Jag det gjorde jag redan i  augusti,  innan vintern  gjorde sitt intrång. Redan då   längtade jag tillbaka till sommaren.  Värme,sol salt vatten måsar  som skriker efter mat barn som gråter vid stranden, människor som sitter och små pratar på sina filtar  då de solar.  Det  sista är min favorit.  Ibland kan man  höra så mycket   av okända människor.  Jag är en tjuvlyssnare.    behöver inte någon  bok med mig till stranden. Utan   två människor som samtalar,  gör att min fantasi skenar iväg.

De behöver inte heller  säga något speciellt,   jag  fantiserat ihop någonting om dem, då de inte sitter och umgås på stranden.

Jag drack vin  räcker,  sen   har jag börjat på  en ny historia  eller kaffebrygga gick i sönder , jag blev så  jävla glad ,arg   mm.  Det räcker  för mig,  sen kan jag  fantisera ihop  de vildaste fantasierna om kvinnan  som just berättat för sin vännina.

Då jag kommer hem på kvällen,  så  kan jag  sätta mig vid min dator och  skriva ner  mina  historier.   Men under vinter tid  torkar min fantasi  ut  den sinar, dör  och  fylls av  tomhet.   Just  vid den här tidpunkten,  brukar  den dra igång  på allvar.  jag  riktigt längtar ut  till att fylla på fantasi behovet.

Jag längtar efter första dagen jag kan  ta mig ut till stranden,  låtsas sova   för att ligga och höra vad  grannen har att berätta.  För att sedan  gå hem   med mina fantasier,   fylla ett par tomma word dokument med   ihop fantiserade  historier om  mamman,  tjejen ,eller väninnan  som var med.

Det är härligt att  ligga där  på det varma berget,  smyg lyssna på hur  deras kväll varit, eller hur  billigt  det var,  eller att den djävla ungen  har inget vett.   Lite  kul blir det   när  man tänker på  hur mamma breder ut   sin upplevelse om dottern eller sonen  som   är totalt  befriad från  hjärn substanser.

Leker även med de tankar   hur lyckas man få en son utan hjärna?   Beror  utlandet om att man själv upplevt sig  totalt utan hjärna?  Var det så som den mamma blev bemött  i sin ungdom?  Kände hon sig sådan,  eller fick hennes omgivning  henne att  bli det? Hur skulle hon annars kunna likna sin son med  hjärn befrielse om hon inte  vandrat in i det området själv?

Jag ser mina  barn som kloka, nyfikna och lite   lata,  för det är ju  så som jag upplevt min  ungdom. Lat var jag,   tankar hade jag säkerligen,  även om jag aldrig hann  i fatt dem.   Nyfiken var jag  och är jag  dessutom  ville jag att det skulle hända saker,  spännande saker,  och  roliga saker,  annorlunda ,  lätta  och  framför allt spännande saker.  Min tonårs period var spännande, rolig och  ibland  hände kanske mera  än vad det borde göra.

Dessutom har jag  under min yrkes karriär   arbetat med ungdomar  under lång tid.Vilket   idag  gör att det är  svårt för mina barn att ha kul utan att deras mamma tänker   i samma barnor,  inom min   känner  jag  när jag skall ana ugglor i mossen.  Redan vid första  meningen  kan jag ibland  känna att nej du lilla flicka,  det där stämmer inte   nu  tar vi det en runda till.

Sen jag slutade som behandlings ass så  har det i och för sig blivit lite lättare att  lura mig.   I dag  är jag inte riktigt lika  misstänksam,   som för  några år sen.

Konstigt  men för några veckor sen,  sa min dotter till mig  att hon tyckte jag skulle börja jobba med ungdomar igen.

Jag  funderade på vad det var som hon  saknade från den tiden.    Har  idag kommit fram till att det kan vara att  jag blivit lite mera  gammal,  lite tantig,  men   en insikt  som jag   inte kan göra mig av med.

Är att  jag har  kanske blivit mindre uppmärksam  idag, mot vad jag var då jag arbetade med ungdomar.  Jag tror jag blivit mera  mossig i mina känslor,  blivit mera mamma   en mera  gullig mosig mamma  som kanske inte ställer  de rätta frågorna.

Detta gör mig lite rädd.  Har jag släppt för mycket på kontrollen,  är  det  otydliga gränser för mina barn ? Saknar de gränserna  som jag kanske hade förut?

Är de rädda  och osäkra  i den frihet de kanske  fått mera av idag,  än för några år sen?  Borde jag kanske  anta  mera  tydlighet och  vara snävare i mina gränser  idag  än vad jag är? Eller är mina barn bara  rädda för vad som finns där ute?

Min dotters  förra lärare  var en underbar  äldre kvinna, Skinn på näsan hade hon,  hela   hennes  person  utstrålade  respekt, rättvisa  och  ordning.

Min dotter älskade denna fröken,  hon  sa ofta att Birgitta  var en bra men bestämd fröken.   Ofta sa hon  även att det är så härligt med  Bigitta mamma , för ni säger och menar samma saker  och då förstår jag.  Ni  bestämmer så mycket,  ni  säger till när det blir fel.

Men är det bra??

Är det så kanske att jag  varit alldelse för bestämd med mina barn, så att  min dotter  inte känner att hon kan stå på egna ben,  eller är det så att  det är det  som  hon behöver?

Jag  tror det är både och,  hon gillar att veta var gränserna går  hon blir trygg då,  och hon känner kanske att hon inte   riktigt kan lita på sitt eget omdöme ännu.  Därför behöver hon  någon som visar henne vägen, någon  som  säger till henna att nu lilla flicka  saktar du ner farten lite grann.  Nu  är det så lilla flicka att du kanske behöver vara hemma, träna dig på att  uppföra dig,     lära dig  att bla bla bla . ….

Min lilla flicka  blir trygg då…….

Publicerat den
Kategoriserat som Barn

att vara

Jag är trött, advice Jag trött , store trött och  åter trött.  Mina tankar flyger och far.  En stund tänker jag  att  det  är  ok, look nästa stund så är det inte ok.  Min  ambitionsnivå är på gränsen under noll.    Tröttheten, sitter  som ett band runt huvudet.   Har försökt att koppla av,  tänka snälla tankar, försökt att inte tänka,  och hittat nya tankar.

Men återkommer till det som ligger mig varmast runt  hjärtat,  eller det  som i alla fall ligger i min närhet,  Mina  tankar om  hur det ska bli,  hur ska det funka i framtiden,  med skolan  och  min lilla pojke.  Känner mig  isolerad,  samtidigt som jag känner att  detta är en bra lösning.

Jag känner mig som en bra mamma som orkar med mera nu,  än för ett par  månader sen.  Jag är en  bättre  och en tål modigare, mamma idag.

Jag  tänker mer  efter innan och  försöker hitta nya vägar,  nya spår att följa.  Just nu står jag  i en återvändsgränd,  som gör att jag  måste vända om,  börja om.  Gå tillbaka,  för att pröva en annan korsning.   Tar jag steget så vill jag känna  säkerhet, att där jag sätter ner foten  är det fast mark.  Här  känner jag inte terrängen,  marken är inte stum,  och  minsta steg fel upplever jag  som att  fallet   ligger  för nära in på.  Vet inte om jag  orkar ta mig upp,  vet inte om mina ben  är stadiga.

Min tjänstledighet är  just nu en bra lösning. Min  lilla kille  har det lugnare, och har inte  lika mycket  förändringar nu  som för ett par månader sen.  Men  är detta en bra lösning?  Detta är ju  bara  på låtsas, detta är ju inte verkligheten.   Mammor och pappor  arbetar,  för att försörja sin familj och för att se  till att barnen för det dom ska få.   Mammor  är inte hemma  hela dagarna.  Jag är det   försvinner   några få helger   då min  make  är hemma  då jag kan  arbeta utan att  ha tankar på  hur  han har det i skolan. Behöver inte  vara rädd för att  jag skall behöva åka iväg för att hämta upp honom.   Men idag, är jag rädd för telefonen, om den ringer på dag tid.  Rädd för att hans  fröken skall ringa ,säga att han  inte går att hantera, rädd för att jag   ska  få uppleva  samma sak som de upplever i skolan,  att jag inte kan hantera honom. Att han ska hitta på dumheter,  som jag inte kan   göra något åt. Att  han ska tröttna.

Att de andra barnen skall tröttna på att alltid visa hänsyn,  att inte kräva så mycket.   En dröm jag har  idag   som känns så långt bort är just att  få ägna mig  åt mina  andra barn. Bara  dem,  utan att  något skall komma  emellan.  En  hel dag  där  det bara är vi,    där mina tankar  är bara hos dem,  till hundra procent  utan att behöva  tänka på vad som kan hända  eller vad  som sker  med  min lilla kille.

Jag skulle  vilja slippa vara rädd för framtiden,  slippa oroa mig för  att jag kanske måste välja  jobb.  Jag är rädd för att min chef och mina arbetskamrater skall tröttna på att jag är tjänstledig,  att jag tillslut inte har ett jobb att vara tjänstledig ifrån.  Jag är  rädd för att jag inte skall orka,  att jag inte skall klara av det som jag vill klara av.   Jag är  trött!  Jag är trött på alla mina tankar som  far runt i huvudet på mig.  känns som en motorväg eller autoban,  vilket det nu har varit  för länge……  vill att mina tankar skall  återgå till en  liten slingrig  grusväg där det som högst går att köra i  70…….

Nu behöver jag mera  varmt kaffe.  En ny dag är kommen, en  ny dag  med nya  tankar , ny händelser,  under och  ljus glimtar.

Idag har jag betämt mig för att  aktivt   slå bort alla mina oros tankarm mina rädslor.  Nu  när jag har blivit  medverten om dem så kan jag oxå se att dessa tankar handlar inte om just nu   utan mera i framtiden.   Det  är ju bättre att jag  tar hand om dem när de kommer   för just nu  i denna stund  är mitt största problem att kaffe i koppen är slut  och det problemet  går ju att lösa