Malix.se

Kategori: Föräldraskap till Vuxna barn

  • En midsommar med både solsken och moln.

    En midsommar med både solsken och moln.

    Förord

    Midsommar är ofta förknippat med ljus, gemenskap och traditioner. Men ibland bär högtiderna också med sig ett vemod. I det här inlägget finns både glädjen över att sitta i trädgården med familjen – och sorgen över det som inte längre är som förut. Det här är ett stycke vardag från mitt liv, en midsommar i både närhet och saknad.

    Det här är mina tankar från midsommar. Mina känslor, min blick. Jag skriver det inte för att döma någon – bara för att försöka förstå och ge plats åt det som rör sig i mig. Det är min sanning, inte nödvändigtvis någon annans.

    En midsommar med både solsken och skav

    Midsommar hemma i trädgården blev fin. Som vanligt började vi dagen med ett besök på Ödeborgsidrottsplats – en tradition som vi håller fast vid. Där var fullt med folk och aktiviteter. Ungdomarna provade rodeotjuren och fick åka traktor, vilket var populärt.

    Efter en fika med glass åkte vi hemåt igen. Vi satt en stund i trädgården och njöt innan vi dukade fram vår lilla midsommarlunch. Min dotter var med oss och vi satt länge under paviljongtaket och pratade. Maken hade köpt jordgubbar – helt fantastiskt goda, trots att de var dyra. Han hittade dem nere på Tjörn dagen innan.

    Senare på kvällen, när dottern åkte vidare till sin sambos familj, grillade vi här hemma. Det blev en lugn och fin kväll.

    När något skaver mitt i det vackra

    När vi var på idrottsplatsen såg vi även min son och hans familj där. De gjorde sitt yttersta för att inte springa på oss. Det måste kännas märkligt att navigera så i ett så litet samhälle som det här är.

    Men mitt i det där svåra, såg jag mitt barnbarn. Barnbarnet åkte förbi oss med traktorn och vinkade försiktigt. Jag vinkade tillbaka. Och senare, när vi stod och åt glass, passerade barnbarnet igen. Än en gång kom en liten vinkning.

    Det var som om barnbarnet både ville och inte vågade. Den där lilla handen som tvekar, den gör något med hjärtat. Jag försöker att inte fastna i smärtan det ger, men det är svårt. Hur tänker barnbarnet? Vad bär barnbarnet?

    Nästa vecka åker vi till High Chaparral. Utan mitt barnbarn. Jag har frågat, försökt, men svaret är detsamma – barnbarnet får inte följa med.

    En midsommar att minnas – men också känna

    Det blev en fin midsommar, men också en midsommar med sorgkanter.
    Livet är sällan bara det ena eller det andra.
    Jag tar med mig jordgubbarnas sötma, ungdomarnas skratt – och den lilla vinkande handen, som säger mer än tusen ord.

    Kanske är midsommar en påminnelse om att livet rymmer både solsken och skuggor. Att vi behöver stanna upp ibland, våga känna – och samtidigt fortsätta hoppas. För även den försiktigaste lilla vinkningen kan bära på stor kärlek.

    Du kan även läsa här: När modet skaver och en förmiddag med bad,bok och dyslexitankar.

    #Midsommar #Familjeliv #Barnbarn #Saknad #Vardagsreflektioner #MalixBlogg #Relationer #HjärtatsRöst

  • När sorgen blir vardag

    När sorgen blir vardag

    Fyra veckor har gått sedan sonen sa tack men nej tack.
    Nu använde han kanske inte just de orden. Jag minns inte riktigt vad han sa. Men fyra veckor har det gått sedan jag blev bortvald av min son. Det gör ont – och jag inser att det alltid kommer att göra ont.

    Det onda har dock fått sin plats. Det ligger där inom mig, men det tar inte längre upp hela rummet. Tårarna har runnit, och kanske är det klart för den här gången.

    Men jag vet att de kommer tillbaka.
    Särskilt till midsommar.
    Och till lilla Emilias födelsedag. När sonen fyller år. Till Lucia. Jul.
    Ja, i princip alla högtider och dagar vi har firat ihop.

    Ett liv som rullar på ändå

    Men nu är det en ny tid.
    En tid då vi inte får vara med.
    En tid utan lilla Hugo, Emilia – och sonen, såklart. Fyra veckor är oerhört lång tid i det här avseendet. Ändå har dagarna gått. Livet pågår, och tårarna har torkat.

    Tomaterna växer i sin takt, och jag och lillkillen grejar i trädgården.
    I förrgår satte vi ut alla plantor jag förodlat i växthuset. Nu har vi purjolök, broccoli och brysselkål i jorden. Vi har badat, och lillkillen har byggt ett litet gråskuggehus åt sina Kurtar. De har blivit ett litet samhälle: Kurt 1, Kurt 2, och så vidare.

    Vi hade en vilodag i torsdags.
    Eller ja – en dag där vi gjorde quiz med tolv frågor och städade. Han tog sitt rum, jag tvättade fönster. Sådan är vår vila.

    Ett barnbarn på besök

    Igår kom Alfred på besök.
    Han ville bli hämtad tidigare än vad hans mamma kunde, så jag och lillkillen åkte för att hämta honom. Det var fint – i alla fall ett av mina barnbarn vi kan umgås med.

    Och där ramlade känslorna dit igen.
    Jag trodde de hade stillat sig.
    Jag hade så gärna velat att vi även kunnat hämta Hugo och Emilia. De har ibland långa dagar på förskola och fritids. Snart är det sommarlov, och ändå får de vara där. Det hade varit mysigt att ha dem här hemma.

    Vi hade kunnat bada i sjön tillsammans.
    Göra små utflykter.

    Men Alfred kommer få komma hit ibland.
    Om dottern tillåter det, kan vi även hämta honom innan hon åker till jobbet. Då får han greja här med mig och lillkillen – som han tycker så mycket om.

    Jag hade velat ha alla barnen här.
    Men så är läget inte just nu.
    Det får vara som det är, för jag kan inte göra något åt det.

    Midsommar närmar sig

    Midsommar närmar sig med stormsteg.
    Hjälp.
    Vi som alltid firat den med familjen, på något sätt.
    Vi är fortfarande en familj – men den har blivit mindre.

    När barnen inte varit här, har vi ändå brukat träffa sonens svärföräldrar här hemma. Haft en kväll på altanen – just den jag sitter och skriver på nu.

    Jag undrar hur de mår?
    Vad ska de göra under midsommar?
    Vad ska vi själva göra? Det har vi inte bestämt ännu.
    Kanske firar vi här hemma. Eller så blir det husbilen och någon camping. Tiden får utvisa.

    Sorgen – varför skriver jag om det?

    Varför skriver jag om det här?
    En tanke är att orden hjälper mig att hantera smärtan – att hålla den lite på distans i vardagen. Men det känns också som ett viktigt ämne att sätta ord på. Jag har läst och förstått att många där ute lever i liknande situationer.

    Just det här – att inte ha kontakt med sitt barn och sina barnbarn – fyller mig med sorg, skam och saknad.
    Kanske kan de här inläggen få någon annan att känna sig mindre ensam.
    Eller så inbillar jag mig bara att det kan hjälpa någon.
    Men ändå fortsätter jag skriva.

    Sorgen finns kvar, men den äter mig inte

    Sorgen – den jag trodde hade lagt sig – gör fortfarande ont.
    Men den är inte längre förlamande.
    När jag sitter här under paviljongens tak gör det ont i själen, men dagarna är inte längre svarta och grå.

    Jag ser solen.
    Känner värmen.
    Njuter av att dagarna erbjuder små glimtar av liv.

    Jag väljer.
    Väljer att plantera.
    Att tvätta fönster.
    Att hålla mig sysselsatt för att inte sjunka ner i mörkret.

    Sorgen finns där, men livet levs ändå.
    Jag lever. Känner. Lär mig saker.
    Och njuter av det som ändå, trots allt, är vackert.

    Som när Lillekatt kommer och stryker sig mot mitt ben – då vet jag att det är dags att ge honom mat.

    Livet är förutsägbart och oförutsägbart.
    Kanske är det just det som är att leva.

    Hur är det för dig?

    Ömsom regn, ömsom solsken.
    Hur har du det just nu?
    Tänker du göra något nytt i midsommar – eller som du alltid brukar?

    Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.
    Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

    Relaterade inlägg från malix.se:

    Hashtags:

    #sorg #mammaliv #förloradkontakt #barnbarn #vardagssorg #trädgårdsliv #livetvidare #midsommar2025 #malixblogg #atthelaisig

  • Ett brev som aldrig kan skickas – men behövde skrivas

    Ett brev som aldrig kan skickas – men behövde skrivas

    Inledning:

    Det här är ett brev jag inte kan skicka. Men det behövde skrivas – för min skull. Kanske en dag också för din. I orden bor det som aldrig helt kan försvinna, även när allt annat gått sönder. Det här är min kärleksförklaring till ett barn som valt tystnad – och till den mamma som fortsätter älska.

    Ett brev till mitt barn

    Kanske kommer du aldrig att läsa det.
    Kanske kommer du en dag att undra.

    Om så är fallet, finns orden här.
    De är ett stilla vittnesmål om kärlek och smärta.
    De representerar det som aldrig riktigt går sönder.
    Inte ens när det gör ont.

    Vad jag önskar att du visste

    Att jag inte hatar, även om jag är sårad.
    Det finns inte på kartan att hata – inte när det gäller dig.

    Jag känner bara kärlek till dig.
    Du är så älskad. Varje sekund.

    Om du visste hur efterlängtad du var innan du föddes.
    Hur rädd jag var att förlora dig.

    Jag tror inte det finns något du skulle kunna göra som skulle föda hat i mig.
    Du är mitt barn, kommen ur mig. Jag bar dig under många långa månader – längtade, drömde, väntade.

    Du är fortfarande i mitt hjärta, även om vi inte ses.
    Du bor där.
    Du kommer alltid att bo där.

    När du var liten

    Det finns så många minnen från tiden du var barn.
    Dina kloka ord, nyfikna frågor, balanserade tankar – redan då.

    Jag minns hur du målade dina figurer i timmar.
    Hur du dansade vid högtalaren.
    Hur du blev överraskad av Zelda-spelet.
    Och när vi satt uppe mitt i natten med vattenkoppor och te. Jag kan fortfarande känna det varma teet, och känna av mörkret som var runt omkring oss just då

    Alla de där stunderna – de bor i mig.

    Jag kräver inget – mer än din lycka

    Jag kräver inget.
    Bara försöker förstå.

    Jag vet inte vad som rör sig i ditt huvud.
    Men jag försöker.
    Jag vet att det som gör ont, ofta ligger dolt under ytan.

    Du säger att jag är orättvis.
    Att jag älskar de andra mer.

    Jag kan inte ta ifrån dig din känsla.

    Hur jag bär sorgen

    Jag älskar dig.
    Alltid. Djupt, stilla, utan krav.

    Jag har slutat vänta – eller kanske inte.
    Jag väntar tills det inte finns några dagar kvar att vänta.

    Sorgen är stillsam nu. Ett eko.
    Men hoppet finns kvar.
    Att du står där i dörren.
    Säger ”hej”.

    Om framtiden

    Jag vet inte om du någonsin kommer att undra.
    Om du någonsin kommer att läsa detta.

    Men om du gör det – vet att här finns inga krig.
    Ingen bitterhet.
    Bara kärlek.

    Min dörr är inte låst. Den är aldrig låst för dig.

    Men jag står inte längre där.
    Jag har gått in, tänt ett ljus – och väntar.

    Det enda krav jag har

    Att du får ett gott liv.
    Att du älskar dig själv.
    Att du känner trygghet inuti.

    Att du gjorde dina avslut för att kunna leva – inte fly.
    Att du är lycklig.

    Det är min önskan.
    Det är till och med mitt enda krav.

    Kärlek rostar inte

    Jag älskar dig.
    Varje millimeter av det liv du varit i mitt liv.
    Jag älskar dig även nu.

    Det är varje mammas rättighet – att få älska sitt barn.
    Den rätten tänker jag aldrig släppa.

    /Mamma

  • Att Hela Sig Efter Att Bli Bortvald Som Förälder

    Att Hela Sig Efter Att Bli Bortvald Som Förälder

    Inledning:

    Att bli bortvald av sitt barn är en smärta som inte går att beskriva med ord. Men ändå försöker jag. För mitt eget helandes skull. För att ge plats åt det som gör ont – men också åt det som fortfarande lever.

    Att hela mig själv – trots sorgen

    I dag vaknade jag med samma tomhet i bröstet. Den där som kommer när tanken slår till – att jag är bortvald som mamma. Det är som att hjärtat drar ihop sig. Det är tystnaden som gör ondast. Inte orden, inte konflikterna, utan frånvaron. Men jag är här. Jag andas. Jag försöker. Mina tankar gör ont, men jag har varit här förut. Jag har gått den här stigen innan. Men vet inte om vart den leder eller var den slutar.

    Jag skriver vidare, inte för att väcka sympati. Jag skriver för att det är mitt sätt att hålla ihop mig själv. Orden blir som små stygn i ett hjärta som trasats sönder. Och varje gång jag vågar skriva, vågar känna, så läker jag lite till. Det är i alla fall så jag tänker just nu.

    Att stå ut – för min skull

    Jag försöker stå ut med tanken att jag kanske inte kommer att få vara med. Inte i hans liv. Inte i barnbarnens. Det känns outhärdligt vissa dagar. Men jag försöker göra det som förväntas av mig – inte av någon annan, utan av mig själv.

    Jag försöker leva. Vattna i växthuset. Baka bröd. Andas. Skapa stunder där det finns liv, trots sorgen. Även om en del av mitt hjärta är tyst. Resten klappar fortfarande för de som är omkring mig och för mig själv.

    Livet är till för att levas, det kommer fortsättas att levas av mig precis som det gjort innan. Men utan att jag vet vad som sker med mina barnbarn. Jag har haft tanken att jag kan sitta och titta på från utsidan. Det hade varit väldigt konstigt. Det hade även varit sorgligt. Jag hade blivit en kuf någon som är en konstig iakttagare. Just nu bor det funderingar på vad gör mina barnbarn just nu. Vet dom om att vi inte får träffas? Vet dom om att jag blivit bortvald eller tror dom att jag valt bort dom?

    Kärleken finns kvar – i mig

    Att vara bortvald betyder inte att min kärlek har försvunnit. Den är kvar. Den finns i varje tanke, varje bön, varje stilla önskan om försoning. Men jag lever inte i väntan. Jag lever i nuet. Jag väljer att ta hand om det liv som pågår. Här. Nu.

    Min dörr står fortfarande öppen. Alltid. Men jag står inte där utanför och fryser. Jag har gått in. Tänd ett ljus. Håller mig varm. Bygger något av det som finns kvar.

    En dag på stan med min dotter.

    Idag till exempel ska jag och dottern åka till stan. Hon vill hitta något nytt att ta på sig. Själv tänker jag slinka in i tebutiken. Jag ska förse mig med te som kan värma min kropp och mina tankar. Allt känns lite lättare när det står en kopp varmt te framför mig. Teet som finns nu, snålar jag med för att smita undan i små stunder av lycka. Här behöver fyllas på med te lycka.

    Liknande situationer.

    Jag har läst mycket om andra som är i liknande situationer. Det är så många fler än jag trodde, som lever utan kontakt med barn och barnbarn. Det ger viss tröst – men hjälper ändå inte när sorgen slår till. Vad tänker barnbarnen, undrar jag ibland? Tror de att jag valde bort dem? Eller vet de hur mycket jag fortfarande älskar dem?

    Oro, rädsla in för framtiden.

    Ibland kommer rädslan smygande. Inte bara för min egen sorg. Även för vad det kan göra med en människa att skapa avstånd. Jag vet inte hur det känns för den andra sidan. Kanske känns det befriande, kanske bara tomt. Men min innerliga önskan är att beslutet, hur smärtsamt det än är, är något som bär. Att det vilar på någonting inifrån – inte bara på sår eller tystnad. Jag hoppas att valet som valt, är en väg fylld av känslan att stå stadigt. Att det är något som inte lämnar ett djupt eko inombords längre fram. Utan är ett val som fyller en med en känsla av egenkärlek och rättfärdigar handlingarna i sina egna tankar. Att benen är stadiga och vandrar framåt utan ånger eller skamkänslor. Känslor som landar i att jag gjorde rätt val den där gången. Jag gjorde det för min egenskull och för att jag behövde det.

    Startpunkten är oftast osynlig

    Ibland vandrar tankarna tillbaka till det som blev början på avståndet. Det var inte något stort. Inga hårda ord. Ingen dramatik. Snarare små händelser, missförstånd och glömska i vardagen – sådant som egentligen kunde ha varit överkomligt. Men ibland är det just det lilla som fastnar, och som växer i tystnaden. Jag minns särskilt ett tillfälle när något glömdes bort, och jag försökte rätta till det – men kanske var det redan för sent. Jag vet inte. Jag kan bara ana hur det togs emot.

    Avslutning

    Det här livet är mitt. Jag väljer att leva det – med sorg och kärlek, samtidigt. För de två får plats. Och kanske är det just så helande ser ut – inte i det perfekta, utan i det som ändå fortsätter.

    Ett steg framåt även om steget känns bakåt så är det ett steg. Små små steg blir stora kliv till sist. Ha en fin dag och ta hand om dig, du är värd att tas hand om. Var din egna bästa vän för det är dig du ska stå ut med hela livet.

    Tack för att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar. Det betyder mycket

    Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.
    Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

    #föräldraskap #sorgibandet #läkaeftersorg #öppendörr #attståkvar
    #bortvald #självkärlek #malixblogg #relationer #helande

  • När relationer brister – men dörren står öppen

    Just idag önskar jag att jag hade en liten vrå som bara var min.

    En plats att få vara i fred med mina tårar, mina tankar, min sorg. För just nu befinner jag mig i något av det svåraste en förälder kan uppleva – att känna sig bortvald av sitt barn.

    Vi har en konflikt i familjen. Och det gör ont. Så ont att jag stundtals tappar andan. Ändå skriver jag, för det är mitt sätt att andas igen.

    Att bli bortvald – en smärta som inte syns

    Jag upplever ett avstånd. Ett val som inte är mitt, men som påverkar hela mitt inre. Sorgen, skammen, saknaden – de bor i mig. Tårarna rinner, och jag undrar om de någonsin kommer att ta slut.

    Ord har sagts som skaver. Om att jag skulle vara orättvis, osann, och partisk. Det gör ont – särskilt när det kommer från någon jag älskar så djupt.

    Tystnaden – ett sätt att skydda mig själv

    Jag har valt tystnad. Inte för att ge igen. Utan för att orka. För att slippa bli sårad mer. Jag vet att jag inte kan förändra någon annan – bara mig själv.

    Relationer behöver bygga på respekt och öppenhet. Inte på rädsla, inte på villkor. Kärlek behöver vara fri.

    Ett namn är inte ett band – men blodet är

    Jag har blivit uppmanad att jag ska ta bort mitt efternamn. Men mitt namn en del av min historia, min identitet. Jag tror inte att ett namn avgör om man är någons mamma. För det bandet sitter inte i ett papper det sitter i ens hjärta. I alla fall i mitt hjärta.

    Den tysta sorgen – den jag bär men inte alltid kan visa

    Jag har ägnat mitt liv åt att stötta andra, lyssna, finnas där. Nu står jag själv i en situation där jag inte får vara en del av min egen familj. Det gör ont – på ett sätt som inte syns utanpå.

    Jag har fått ord riktade mot mig som inte stämmer överens med den jag upplever att jag är. Jag försöker inte vara något annat än en mamma som sörjer, älskar och försöker förstå.

    Mitt ansvar – mitt liv

    Jag kan inte påverka andras val. Bara mina egna. Jag har satt en gräns – inte av ilska, utan av självrespekt. Jag vill inte leva mitt liv på någon annans villkor.

    Men jag står inte med ryggen vänd. Jag står med öppen famn. Min dörr kommer alltid att stå öppen – om mitt barn en dag vill kliva in.

    Avslutning – Livet är för kort för att fastna i konflikt

    “Ibland är det enda man kan göra att fortsätta älska – på håll.”

    Livet är skört, föränderligt och alldeles för kort för att slösas bort på bråk, missförstånd och tystnader som får växa sig stora. Jag vill leva med kärlek, öppenhet och försoning – även när vägen dit känns lång.

    Min dörr står öppen. Inte för att jag är svag – utan för att jag är stark nog att fortsätta älska. Men också stark nog att leva mitt liv här och nu, i det som är.

    Igår var en tung dag. Men jag tände ljus – små lågor som hjälpte mig hitta tillbaka till något som ändå kändes okej. För även i sorgens mörker finns det färger kvar. Och dem vill jag se.

    Mina steg idag ska vara vilsamma, jag ska vila ögon på det som är vackert, försöka hitta mig själv och skriva ord som ger mig styrka. Ska sätta mig och skriva ord som behöver synas för mig. Lyssna på hon där inne vad säger hon till mig?

    Har du liknande upplevelser skriv och berätta. Vilka steg tog du? Vad gjorde du för att du skulle må bättre?

    Och livet rullar vidare

    I förrgår satt jag och maken ihop vattensystemet till växthuset. Hur ofta och hur mycket det ska vattnas vet vi inte riktigt – men vi provar oss fram. Det får bli som livet – ett steg i taget.

    Önskar dig en fin dag. Ta hand om det som är viktigt i ditt liv. Och tack för att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar

    Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.
    Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

    #familjekonflikt #bortvald #föräldraskap #relationermedvuxnabarn #gränssättning #försoning #självrespekt #sorgbearbetning #öppendörr #livetärkort