Ses vi dag eller?

den här då sista dagen  då Färgelanda bjuder på den sista intressant föreläsningen för denna vecka.  Färgelanda har verkligen sytt ihop en fantastiskt vecka.  Jag har lyckats pricka in tre dagar som åhörare  även om den här sista dagen inte ännu börjat. För det är först kl, shop 10.  På onsdagen var det ju min alldeles egna dag.  Så  egentligen fyra dagar av fem. Inte illa för någon som liksom behöver hushålla med intryck och uttryck.

Missa nu inte den här den allra sista föreläsningen, ampoule för den tänker jag bjuder inte till massa nyttigheter om hälsa och ohälsa.  Jag kategoriserar den i (H)järnkoll inte för att den kanske är bokad där ifrån utan för den belyser ämnet som vi pratar om i just (H)järnkoll. INFORMATION TEMAVECKA_edited

 

Medborgarhuset, (H)järnkoll, och jag då

DSC_0273

I väntan på att klockan blev 11 fick jag sitta i det här rogivande rummet. Samma rum som själva föreläsningen hölls.  De gamla silverskatterna hänger fint på väggen.

Idag var jag på Medborgarhuset i Färgelanda vi smällde inga ballonger för jag gillar inte smällandet. Vi gjorde det mera i tanken. DSC_0270

En fantastiskt rolig dag, doctor där jag var riktigt modig.  Jag övervann en rädsla, troche stå att prata inför människor som jag faktiskt ganska självklart kommer att möta igen. Eftersom jag likt de människor som lyssnade bor i vårt lilla Färgelanda.

Tack alla underbara människor som var där, order tog er tid att lyssna och gav mig trevliga samtal i pausen och efteråt.

En väldans god soppa blev jag bjuden på, kaffe och kaka efter soppan.  Känner verkligen tacksamhet över alla sådana här stunder jag får.

Den här fina buketten fick jag ta med mig hem, nu står den på mitt köksbord och påminner mig om stunden som för mig känns lite alldeles extra.

Lev idag just nu, historian kan vi inte göra om. Morgondagen gör vi  i morgon utifrån dagens val.

In för morgondagen…..

Ho hooo någon där?  Här är jag i alla fall, generic lagt min sista hand på förberedelser för morgondagen.  I morgon flyttar (H)järnkoll från min säng in till medborgarkontoret i Färgelanda. Inte bara (H)järnkoll utan jag tänker allt va där jag med. 

Is i magen sa en chef en gång på ett möte. Den isen i magen är vatten idag men tänker ladda upp i dagen med en lugn dag och göra bara Carina saker.

Nu lägger jag morgondagens möten med människor till sidan. Nu får det bli vila och bara bra saker.  jag har packat ner saker som jag ska ha med mig  till morgondagen.  Det enda som inte är nerpackat är mina böcker.  Men dom lär följa med dom med.  Is i magen jo får  duscha kallt sova med öppet fönster så ska nog det bli lite is i magen.

Fast det ska kännas lite i magen när det ska till att pratas för jag tror det gör det hela bättre.

Än så länge har jag (H)järnkoll i sängen, tadalafil men bara tills i morgon för då flyttar både jag  och (H)järnkoll till medborgarkontoret i Färgelanda. Då ska vi prata hälsa och ohälsa ….

Lev idag just nu i går är historia och idag  just nu påverkar vi morgondagen.

Färgelanda bjuder in till den viktiga frågan om hälsa och ohälsa.

Idag var jag nere på medborgarkontoret här i Färgelanda.  Jag vill lova att där bodde känslor, treatment känslor som ena stunden gjorde att jag nästan höll andan. Sedan vissa stunder  blev  det så nära mig, seek att jag fick nypa mig själv för att stanna kvar i stunden. Var nästan så jag att jag ville rusa ut för att andas.

Kristina hette kvinnan som föreläste, hon pratade om vården och hur lite inom psykiatrin som funkade. Hur hennes dotter bältats och hur dottern sista dagen hade trotts LPT, kunnat vandra ut från avdelningen. Den behandlade personalen  hade frågat  dottern då hon gick, om hon skulle väl inte ta livet av sig.  Dagen efter eller om det var två dagar efter så hittades hennes dotter i en torrlagd sluss nere vid slussarna i Trollhättan.

Hennes berättelse rörde om och gjorde ont.  Under föreläsningen visade hon ett bildspel av sin dotter där en ung flicka verkade vara så full av liv, glittrande ögon som visade på glädje som kändes i kroppen.  Nu hade jag velat hitta sidan till hemsidan, så jag kunde länkat. Men tyvärr, så har det fallit ur minnet, Eftersom jag är som jag är,  så tänker jag  ändå  posta mitt inlägg .  Men tyvärr utan länk till sidan som berättade om.

Berörd ja, vissa ord har ploppat upp från och till mest av allt minns jag dotterns glittrande ögon i bildspelet. Sorgligt när unga människor dör och föräldrar ska inte behöva över leva sina barn.  Det ska vara tvärt om, då är det lättare att hantera.

I morgon är det friskvård och yoga på menyn.  Tyvärr kommer jag missa just den dagen behöver vara hemma och förbereda ta det lugnt och annat för den dagen som jag ska bjuda in Färgelanda borna till min värld.

Lev idag just nu, Igår är historia och passerad, i morgon är framtiden. Framtiden påverkar vi genom att leva idag.

Medias bild är inte min bild av psykisk ohälsa.

Min farmor, sovaldi tänker jag skriva om idag. Hon hade nerverna på utsidan, sa man till mig när jag var liten.  Det tyckte jag var konstigt, för jag såg aldrig några trådar, eller konstiga saker på min farmor.  Skulle det ligga en tråd  någonstans, var  nog farmor den snabbaste med att ta upp den. Ibland fick min farmor åka till sjukhuset. Sjuk i nerverna, fick jag förklarat till mig.  Inte heller det, fick jag klart för mig vad det va för något.  Men som den lilla flicka som jag var, så tyckte jag väldigt synd om min farmor. Redan som liten förstod jag att det måste vara svårt att vara sjuk i nerverna.  Det syntes ju inte utanpå, men vem som helst kunde redan då ställa diagnosen. För det gjorde man om min farmor. Hon var inte riktigt klok, vansinnig klen, sjuk i nerverna sa man och himlade med ögonen.

Min farmor bakade världens bästa bullar, lagade den godaste maten, och var en väldans duktig farmor på att sy, pynta hemmet, duka fram till fest varje dag i veckan. Var jag ledsen, så fanns det inget ställe som gråten tröstades så bra som just hos farmor. Därtill så kunde jag prata med min farmor om nästan allt. Det fanns liksom inga tabun inom min farmor, om att prata om konstiga saker, känslor. Hon visste nästan allt och för henne var jag nog det bästa i mig,  alltid. Världens snällaste, som såg det som viktigt att lära mig att uppföra mig.  Så jag skulle slippa skämmas för att inte veta. Redan som liten  visste jag om uppfostran eller kunskapen om hur man för sig i möblerade rum, runt människor var uppfostran av omtanke. Aldrig tillrätta visande som gjorde ont, eller fick skamkänslor att bo i min kropp. Asså jag hade världens bästa farmor. Finns ingen bättre.

 

Idag när jag läser tidningar får jag samma rysningar  när jag läser rubriker så som  Psyksjuk man begår våldsbrott, knivhoten kom från en psykisk sjuk … Med mera…

Känner sorg, känner hur skev bild som visas. Lika skevt som det beskrevs om min farmor som var klen i nerverna, som hade nerverna på utsidan.  Jag skulle kunna sätta mitt huvud på, att min farmor likt mig, hade samma diagnos som just jag har. Jag  kan tänka mig att farmors skurande hand, likt min egna hands skurande, handlade om  att hon var fasligt rädd för bakterier. Hennes  ilska som ibland hittade fram berodde på, att hon kände avsaknad av kontroll.  Men kanske även för hur  hon blev bemött av sin omgivning, som liksom visade, en som inte va riktigt klok.  Hon var någon, som då man pratade om min farmor, var någon som man himlande med ögonen om, och sa klen sjuk i nerverna.

En av fyra  pratar  (H)järnkoll om. Media visar fram psykiskt sjuk är lika med våld. Jag tänker det är synd att media inte träffat på min farmor. Att inte media lika enkelt visar fram bilden om psykisk ohälsa, lyfter fram bilden som visar  min farmor. Som var  världens bästa bullbakare, världens bästa på att göra morotsdrinkar, sydde gardiner,  värdens bästa farmor som fick mig att känna mig speciell. Nej, den bilden visas aldrig i media.

Ändå min farmor var sjuk, så sjuk till och med att hon i bland blev inlagd på sjukhus.  Då sa man  till mig, att farmor hon var sjuk i nerverna. Jag förstod inte.  Inte en enda gång tror jag att jag skulle vara rädd, för att min farmor skulle begå våldsbrott. Inte en gång  har jag varit rädd för att låta min farmor vara barnvakt åt mina barn.

Tvärt om, då var jag trygg, visste instinktivt att de skulle få näringsriktig mat, ett och annat klokt ord samt väldigt goda bullar. Hon  visade även  barnen respekt, berättade för dom om deras bra sidor. Funderade  ett extra varv om de hade hittat på en dumhet, hittat en förklaring som vem som helst skulle förstå.  Den bilden skulle jag vilja se i media då de pratar psykisk (O)hälsa.

Jag skulle bli glad om man visade bilden på min farmors ögon, som på riktigt himlade av glädje, när hon hittade en begåvning i människor. Just begåvningar, var något som min farmor kunde hitta i alla människor, vem den än var som stod framför henne. Hon såg inte dåligheterna i människor, utan lyfte fram det som var bra och lät storheten i alla människor lysa. Tror det är just det som gör underverk.

20130514_113540

Min älskade farmor.
Min älskade farmor. Hon kunde till och med hålla blommor levande  år ut och år in.

Lev idag just nu, igår är historia, imorgon är imorgon.

 

Hungerflickan är värd att läsas.

Eftersom inlägget blev långt och jag egentligen skulle rekommendera en bok så skriver jag det först.  Boken heter Hungerflickan är skriven av författaren Hillvi Wahl.  Just den boken känner jag att den skulle ligga på varje bord där det finns flickor, seek på varje bord där man jobbar med ungdomar och barn.  Om nu någon ska läsa boken så  är de personalen som jobbar med just ungdomar och tjejer.   Jag köpte tre böcker av Hillevi i tisdags förra veckan.  Tyvärr så har jag redan läst dom alla tre, troche men inser att jag redan nu kommer att läsa dom igen och igen.  Hillevi skriv mera!!! Jag vill ha mer!

– Vad veckorna går, remedy säger en man som jag har förmånen att känna. Just nu håller jag med honom. För oj vad dagarna tickar iväg.  Har under en tid känt det som om jag inte är på banan.  Vart lite låg i sinnet och mest haft dagar vid tv, när jag varit hemma. Kollat in hur många filmer som helst.  För några dagar sedan blev jag rejält förkyld, så det där med träning har legat på is.

När man som jag inte är en sådan där rörlighetsmänniska som tyckt det är helt skönt att träna och sånt. Så har man inte, eller så har jag inte heller lärt mig det där med när är det okej att träna. Just nu, inser jag att träning kanske inte är det bästa. Men hur länge ska man vänta? Sånt kan inte jag, även om jag nu inser att träning kanske bör vänta till i alla fall febern är borta några dagar.

De sista dagarna har gått i Alvedonens tid.  Både för att ta bort feber men även för min värk i höften.  Värken i höften kommer om ett  mail på datorn när jag inte tränar.  Det räcker med att hoppa över en dag så kommer värken tillbaka.  Just nu är jag lite rädd för att jag snart kommer få ta hjälp av min Okompis kryckan igen.  Men ännu är jag inte där.  Förhoppningsvis så kommer de här dagarnas vila göra susen, så jag kan sätta i gång med träningen igen, till veckan som kommer. Det skulle jag se som en vinst, om nu jag och  kryckan har en tävling.   Det har varit lite mycket nu och nu är jag helt ärligt ärlig. Har haft ganska många tider att passa och haft en del föreläsningar gjorda. Förra veckan hade jag även förmånen att vara på utbildning i projektet (H)järnkoll.

Tyvärr så ser det ut som att tider och passa lär vara i framtiden också ett tag, dessutom kommer vi göra om vårt schema i framtiden. Så just nu vet jag inte hur tider ska planeras in. Jag som till och med lärt mig och följer  kalendern maniskt just nu. Känner oro när jag inte kan planera. Jag fyller ju i jobbtider i flera år framåt och brukar veta redan i Januari om jag jobbar jul och nyår året som kommer, har inte längre koll på mina helger. Just sånt är jobbigt.

Min Chef har hittat på ett stort jippo, som kommer att vara i maj. Medborgaren i Centrum, eller så var det tvärt om, lär veckan kallas. Jag fick en för frågan om jag ville delta och tackade jag med en gång,  Men nu när jag sitter och tänker på det, så blir det hmm vad har jag egentligen tackat ja till.  Färgelanda är litet och här i byn är jag privat, ska jag stå framför Färgelanda bor och prata om mina tillkortakommanden?

Hon vill även att jag ställer ut mina tavlor men just där  känner jag att där går nog min gräns. Det är jag inte helt säker på att jag vill göra.  Nja, tror jag kan tänka mig att prata in för Medborgarna i vår kommun, sälja en bok eller två men tavlor hm.  Vem skulle vilja se mina tavlor på duk? Nej det får räcka med tavlan som är framsidan av boken.  Sorry cheifen, just det är jag inte redo för. Inte just nu i alla fall……

(H)Järnkoll, Hillevi Walh och Angelpower

 Det är mycket som får plats i ett inlägg. När tankarna är  mina…

Jag har varit på utbildning, for sale inom (H)järkoll. Tyvärr var det den sista utbildningen, i den tappningen som nu var.  Jag ska erkänna att det var inte riktigt så att jag var på utbildningshumör när jag gav mig av. Hade till och med försökt hitta ursäkter för att inte delta.  Men idag nu, när jag sitter här med fötterna på bordet och den värsta tröttheten har försvunnit så känner jag mig glad över att jag deltog.

Det var kul att träffa alla härliga människor. Kul att träffa alla de andra ambassadörerna som jag fått förmånen att lära känna under några års tid nu.  God mat, trevligt sällskap och ett helt okej hotellrum.

Quality Hotel 11.

Mest av allt alla människor som liksom brinner för det dom gör.  De gav mig kraft, ork och en massa nya idéer. Vi hann till och med att diskutera en och annan Dammsugare.

Många härliga skratt, massvis med ljusskimmer i det arbete vi gör när vi vågar prata om vår psykiska hälsa.  Tre böcker fick jag med mig hem.  Hillevi Wahl är författaren till böckerna och redan nu har jag plöjt igenom den halva den första boken.

Självklart hade jag och Majsan lite AngelPower party, där vi inspekterade  de olika krämer vi har inhandlat.  Jag tog kort på de krämer som hon hade, så jag kan inhandla dom vid nästa beställning jag ska göra.

Idag är det jobb på min lista, så nu så här går dagen åt att samla energi till kvällens arbete.

Lev idag just nu, igår är historia och just nu påverkar vi den framtid som är vår.

(H)järnkoll gör skillnad!

 

Vad hände?

Snart ska jag gå iväg till arbetet 1 av 2 pass. Fast ser man det som man ska så är det 1 av fyra. En av fyra drabbas någon gång av psykisk ohälsa säger man eller i alla fall sa man.  Inom projektet (H)järnkoll. 1 av fyra så det där sista passet jag gör i min arbetsvecka är en av fyra.  Där till får vi lägga till att alla vågar inte heller prata om det, viagra söka hjälp smyger undan och mår dåligt helt för sig själv.  Nu börjar i och för sig (H)järnkollsprojektet bli gammalt snart löper tiden ut och så här i efterhand funderar jag på vad hände? blev det någon förändring eller var det den där starten som skulle till så att förändringen ska bli till i framtiden?

Jag har inga svar på det, diagnosis men känner lite som att men oj redan klart? Redan slut och vad hände? Det är väl fortfarande så att det är ganska så tyst om Psykisk ohälsa?  det är väl fortfarande så är det väl så att människor som har olika former av funktionsnedsättningar eller någon form av psykisk Ohälsa, pilule går utan arbete?  Kanske är skillnaden den att de slängs in i något projekt eller får någon praktikplats här eller där. Jag vill låta det vara osagt men egentligen vad hände blev det någon förändring.

Kanske bor jag för långt bort från där det händer mirakel på just (H)järnkolls fronten, kanske är det därför det blir stora frågetecken.  Kanske är det så att 1 av 8 som drabbas avstår eller väljer tystnaden.  Men i alla fall så tycker jag det är väldigt tyst. För tyst! Just därför skriver jag just nu så att tystnade inte är helt tyst.

Lev idag just nu så ska jag göra mig i ordning för ett jobbpass. 🙂

Handisam Logotype

Hotell Riverton

Idag har det varit utbildning, malady   (H) järnkoll var namnet på utbildningen. Nu sitter jag på hotellrummet och samlar tankarna om dagen. Det var riktigt kul att träffa alla ambassadörer, cure nya hade tillkommit och några av de som är av gamla staben hade annat för sig. Inte utan att jag saknar men sånt är det ibland slutar människor med uppdrag får andra saker att göra.  Själv känner jag att jag behövde andas tillsammans med de andra ambassadörerna inom projektet. Behövde liksom lite näring.

Huvudet fullt med tankar och intryck som behöver sorteras så jag är ganska trött. Vi får se hur det blir att sova i natt. Eftersom jag inte sover på det vanliga hotellet på Hisingen som jag brukar sova på, Så är det inte helt säkert att jag somnar.  Inte finns det något att klaga på här på rummet, till och med så att jag fick badkar. Nu är jag ju lite kinkig med bakterier och sånt, men det får KBT hjälpen ha överseende med för jag städade badkaret innan jag använde det. För bakterier nej tack. Men nu är tanten trött nu behöver hon vila.

Imorgon är det en heldags utbildning igen.

3 av 4 kommer någon gång i kontakt med psykisk O(H)älsa Uppdraget är viktigt. Ingen kan göra allt men alla kan vi göra någonting. Att bara våga prata om kan göra skillnad.

Så låt oss alla vara med och bidra bara ett samtal kan göra underverk.

Lev idag just nu ska jag sova. Ler

Badrummet var det inget fel på till och med badkar Ler

och inte själva rummet heller. självklart packat upp datorn det var nog det första jag gjorde efter att skorna åkt av

Lite klipskaklipp från Jenny Ström igen, det här kan va nått tycker jag.

http://www.klipskaklipp.se/daisyspelare/

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Twitter
%d bloggare gillar detta: