Okunniga människor diagnos befriar så gärna

Q gruppen. I måndags efter jobbet så tog jag en tripp ner till GBG. Närmare bestämt till Kruthusgatan, decease 6 våningen till familjestödsenheten.  Det var så att Kvinnor med eller utan Diagnoserna ADHD, here Asperger träffades.

Jag har haft förmånen om att veta om dessa träffar i flera år nu. I dessa sammanhang hämtar jag kraft. Jag får förmånen att sitta och lyssna på andras erfarenheter av sina till och otill. Tips om hur andra har gjort och ibland har även jag en del att komma med.

Denna gången hade jag med en tjej som inte visste vad det var för grupp. Hon har fått utlåtande om att hon har ADD. Men många som hon träffat henne har säkerligen i all välmening försäkrat henne om att hon minsann inte har ADHD.  Hon är ju så lugn, sitter ju still och lyssnar. Myndigheters människor som hon träffat på försäkringskassan mm. Har lämnat påståenden till henne som gjort att hon började misstänka att hon blivit botad. Ler 

 

På familjestödsenheten innan mötet  fick hon läsa igenom fyra fem papper om information om ADHD.  Hon skulle sätta kryss på det som hon kände igen sig i.

När hon läst igenom, visade det sig vara kryss på ganska många ställen.

 

Vad är det jag vill få ut med orden idag?

Jo, Jag tycker det är dumt av myndigheter att slänga ur sig kommentarer som de inte har en aning om.

 

Om nu tjejen är utredd av läkare och sedan efter utredningen, fått till sig av läkaren att det var Diagnosen ADHD. Jag tänker att människor som inte har den utbildning, ska sluta ifrågasätta om man har eller inte har.

Alla ifrågasättande för just denna tjej, har gjort henne sårbar, hon börjat misströsta på att få hjälp. Känt sig dum, inte vågat be om hjälp, för hon har börjat tro på alla dom där dumma kommentarerna om att:

  • men så är det för alla människor,
  • så blir det för mig med,
  • du som är så lugn kan ju inte ha sådana svårigheter.

 

Hur kan dom veta det?

Hur kan dessa personer som träffar tjejen någon gång ibland, någon timma hit eller  dit, veta något om henne och hennes situation?

Hur kan dom utan kunskaper om NPF, vara så säkra på att hon inte har just sådana svårigheter.

Hur kan Dom veta att hennes upplevelser är precis så  som det är för alla andra människor.

Hur kan dom veta att tjejens upplevelser är precis liknande som de själva har?

För mig tolkar jag just sådana påståenden som att de säger:

 

Men lilla vän du behöver bara ta och skärpa till dig och sluta klaga!

 

Nu vet jag att just symtom som är liknande mina även helt vanliga människor kan uppleva ibland. Men det är skillnad på ibland och alltid. 

Den situation som kanske skapar symtom för vanliga människor är sådant som för mig är nästan alltid. Och är alltid utan medicin!

Vilket jag helt nyligen fått erfara för under en period var jag utan medicinen Concerta efter som den gett mig så många biverkningar i slutet.

 

Det är skillnad på att bli lite rörig i stressiga stunder ibland. Emot att ständigt nästan alltid uppleva stress och alltid vara rörig och glömsk.

Det är mera svårt att vara koncentrerad om man saknar förmågan, än om man bara i stunden är okoncentrerad.

Det är ett hinder om jag har ett sämre arbetsminne alltid än om jag i stunden bara har lösa trådar.  För det är till och med så att ibland om jag ska tänka i flera led till och med har ont när jag tänker. Det är frustrerande när tankarna hoppar från tuva till tuva om de inte ska göra det.

 

Nej jag tycker att människor utan kunskap ska sluta upp med att diagnosbefria människor vilket då dom gör det, leder till att vi bara är allmänt lata, dumma.  Enligt dessa Okunskapsdiagnosställare menar de till sist bara att:

Vi bara behöver skärpa till oss, ta oss i kragen och sluta klaga.

Jag klagar inte men i vissa situationer ber jag om hjälp! 

Oftast handlar det om sådan enkel hjälp, som att de ska vilja förstå, visa acceptans,  lägga sina fördomar åt sidan en stund och lyssna känna och se.

Låt mig vara som jag är, låt mig lysa i mina tillgångar.

Det är då du kommer att se min storhet, det som är vackert i mig. Det är även då du kommer vara i din storhet. Det är då jag ser det vackra i dig.

IMAG0219

Hur olika får man vara? Magnolian Kungälvs sjukhus.

I går packade jag väskan för att ge mig ut på äventyr idag. Vägen till äventyret var till Kungälv. Närmare bestämt Magnolian som är hörsalen på Kungälvs sjukhus. Klockan 11 var den utsatta tiden som var noga att hålla.

Jag är specialist på att komma i tid, decease om det är så att man ska vara på utsatt plast en timma innan man måste vara i tid. Då är jag hel-specialist för redan klockan tio var jag på den bestämda platsen.

Idag hände det även något så ofattbart som att jag på icke bestämd plats kände igen en kvinna som vart en del i att jag fick delta i lunchföreläsningen. Ofta har jag svårt för det där när ett bekant ansikte dyker upp på en plats där jag inte innan träffat människan.

Många tänker antagligen att jag är högfärdig eftersom jag så sällan hälsar när jag möter någon på ett ställe där jag inte brukar träffa denna någon.

För mig är det så att lärare som jag träffar i skolan får hålla sig till skolan för att jag ska känna igen dom.

Men idag när jag stod utanför i korridoren på sjukhuset var det ett bekant ansikte. Kvinnan träffade jag för första gången på Ågrenska när jag föreläste där en gång för några år sedan. Träffade henne även när jag var i Borås i våras och även när jag var på Sahlgrenska. Idag fick jag syn på henne och kände igen.
Det är lite stort för att vara mig.

Jag pratade på som vanligt idag men tiden var knapp så allt som skulle sägas hanns inte med.

Fast jag inte hann med allt som jag tänkt mig så känner jag mig nöjd med min insatts.

De andra föreläsarna var intressanta att lyssna till och tänk att jag lärde mig massvis idag med.

Så är det ju vi lär oss alltid något nytt varje dag vissa lärdomar gör ont andra är bra behagliga och nyttiga.
Idag var det nyttigheter som var den största källan i kunskaper, känner stor tacksamhet här dagar.

Reflektion från gårdagens händelser.

Så här efter en dags vila känner jag att jag ska skriva om gårdagens händelse.  Igår var det föreläsning på Sahlgrenska det var arbetsmarknadnoder som stod för arrangerandet.

Hur olika får man vara? Var frågan.

Egentligen hur olika får man vara?

Är likheterna bra?

Är det bra att vara olika?

Vilka likheter finns det?

Vilka är olikheterna?

Stora frågor, unhealthy som antagligen kan få hur många svar som helst. Jag gillar olika, har jag gjort alltid, var snabbt  när Aftonbladet startade gillar olika. Tvingade hela familjen att bära handen då. Olikheter kompliterar gör en helhet tänker jag. Jag är bra på vissa saker och mindre bra på andra. Det är ju därför vi är många, för att du är bra på det som jag är mindre bra på det är där dynamiken finns och skapas.

Där bor oliktänk utveckling och helhet.

Jag var första talare, jag behöver vara det för jag blir så trött om jag sak sitta och lyssna innan. Jag mera ofokuserad än vad jag brukar vara.  Därför var jag  första talare. Efter mig så pratade Henrik Ragnevi.  Den killen har hurmor,  så mycket klokheter som kommer ur honom är nästan svårt att ta in. Men lär få höra honom flera gånger så vissa av klokheterna kommer säkerligen flytta in vid senare tillfällen.

Efter Hendrik så var det Ingrid Karlssons tur, hon är chef inom Regionservice och kommer från en mångkulturell arbetsplats.

Mångfald i en arbetsgrupp är en tillgång, menar hon, och tänk jag kan bara hålla med.
Hon arbetar aktivt med mångfald och bidrog med sina erfarenheter.

När föreläsningen var klar så kom det fram en kvinna till mig och Citerade ord som jag har i min föreläsning.

Jag brukar berätta att jag har arbetat med ungdomar på behandlingshem.  I de sambandet brukar jag berätta hur vissa av ungarna på ett märkligt sätt bara ramlade in i mig och gjorde ont.

Idag ser jag ju vad det var som gjorde ont, det var likheterna, igenkänningen av utanförskapet och de olika svårigheterna.  Idag vet jag och idag har jag kunskaper som jag då inte hade hittat till.

Tänker att det idag hade varit på ett helt annat sätt idag hade jag haft större förmåga att se vad ramlandet stod för.  Säkerligen hade jag även försökt få ungarna att vända det som  människor ser som otill till tillgångar.  Men mest av allt så hade jag haft mera förståelse i mig själv varit mera medvetenhet om varför och vad.

Kolla, kolla igen och igen lyckas jag som alltid komma ifrån ämnet och syftet. Men det är ju det som jag är bäst på.

Kvinna berättade med tårar i ögonen att jag i stunden jag pratat ramlat in hos henne.  Just det mötet har varit hos mig under hela gårdagen, även idag har kvinnan varit i mina tankar. Mötet gjorde mig mjuk och varm inombords just det mötet och hennes ord gjorde min dag igår, jag blev så berörd.

Skulle du kolla förbi på min blogg här, så vill jag  på det mest varmaste sätt tacka dig. För att du tog dig tid kom fram och prata, det gjorde så gott i mig.  Idag har jag tänkt på vårt möte, dina ord och tänk jag känner att du allt ramlade in i mig med.

Dina ord har jag tagit med mig,  tänkt på under dagen. Orden har gjort mig glad och gjort mjuka tankar  i min dag.

 

Hur olika får man vara?

Lunchföreläsning 29 maj
Hur olika får man vara?
Arbetsmarknadsnod Göteborg bjuder in till en öppen föreläsning som riktar sig till alla medarbetare
inom VG-regionen och till våra samarbetspartners Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.
Att erbjuda alla personer likvärdiga möjligheter till anställning i regionen utan att kön, mind ålder, etnicitet, funktionsnedsättning, sexuell läggning, religion eller könsöverskridande identitet är ett mål i Personalvision 2021. Projekt Arbetsmarknadsnoderna arbetar aktivt med att sprida kunskap om våra olikheter.
http://intra.vgregion.se/sv/Insidan/projekt-och-Mer om projektet kan du läsa på beslut/Projekt/Arbetsmarknadsnoder/ och på www.vgregion.se/arbetsmarknadsnoder

image

(H)järnkolls attitydambassadörer, Carina Ikonen-Nilsson
och Henrik Ragnevi beskriver hur det är att leva med psykiska
funktionsnedsättningar. Mångfald i en arbetsgrupp är en tillgång för att ta
vara på och acceptera våra olikheter.
Läs mer om Hjärnkoll på www.hjarnkoll.org
Ingrid Karlsson, chef inom Regionservice kommer från en
mångkulturell arbetsplats. Hon arbetar aktivt med mångfald och
bidrar med sina erfarenheter.
Tid: Den 29 maj klockan 11.15 – 12.45
Plats: Sahlgrens aula, Sahlgrenska sjukhuset
Har du frågor kontakta:
Anmälan görs via Regionkalendern senast den 22 maj.
Deltagandet är kostnadsfritt, anmälan är bindande.
Monica Frejd Stillberg, tfn 031-343 27 70
Vi bjuder på lunchsmörgås och dryck.
monica.frejd.stillberg@vgregion.se
Annika Helin, tfn 031-343 27 73
annika.helin@vgregion.se
Moniqa Rosendal, tfn 010-473 78 52
moniqa.rosendal@vgregion.se

Temadag om Psykisk ohälsa på pulsen i Borås

Temadag om Psykisk ohälsa på pulsen i Borås

Inom projektet Arbetsmarknadsnoder har Sjuhäradsnoden

anordnat en temadag om psykisk funktionsnedsättningar för

chefer, pills fackliga representanter och andra medarbetare i

regionens förvaltningar i Sjuhärad.

image

Temadagen inleddes med att Johanna Ottosson hälsade alla

välkomna och berättade om Arbetsmarknadsnoderna.

Hon förklarade syfte och politikernas vilja med projektet.
Johanna presenterade sedan dagens första talare Carina Ikonen
Nilsson.

Carina är attitydambassadör ifrån kampanjen Hjärnkoll.
Kampanjens syfte är att lyfta fram personer med egen erfarenhet av
psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning. Kampanjen har
utformats av Myndigheten för handikappolitisk samordning och Nationell samverkan för psykisk hälsa på initiativ av regeringen. Du kan läsa mer om kampanjen på www.hjarnkoll.se
Johanna Ottosson inleder temadagen.

 

Carina Ikonen Nilsson från Hjärnkoll

Carina delade generöst med sig av sina erfarenheter av hur det är att
leva med ADHD. Hon gav en medryckande och levande beskrivning av sin uppväxt och sin vardag. Carina lyfte fram svårigheter hon stöter på, men lyfte också fram de kreativa och positiva egenskaper som ofta kännetecknar personer med olika psykiska funktionsnedsättningar. Carina beskrev på ett livfullt sätt hur olikheter bidrar till en mångfald och berikar vårt arbetsliv och samhälleimage

 

 

 

Johanna Ottosson tackar Carina Nilsson
efter föredraget

 
 
 
Per Sandstrak – Mister Tourette

Mångfaldstemat fortsatte efter en kort paus. Per Sandstrak äntrade
scenen och berättade om sin uppväxt och ungdom som präglades av
svåra tvångsbeteenden och tics. Han beskrev sin uppväxt i ett litet
fiskesamhälle i Nordnorge och hur hans föräldrar kämpade för att få
rätt hjälp för sin son. Per beskrev vidare hur han på grund av sin
sjukdom blev hemlös i Oslo och efter till synes slumpartade händelserimage
kom i kontakt med en professor från Karolinska institutet. Först då fick
han sin diagnos och den hjälp han behövde. Idag beskriver han sig som så frisk som han vill bli. Per berättar sin historia med en stor portion humor, men också med ett djupt allvar. Han lyckas använda berättelsen om sitt eget liv för att beröra åhörarna med både skratt och en och annan tår.
Många av regionens förvaltningar var representerade vid temadagen.
Även Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen var representerade. Dagen avslutades med en god lunch som också gav tillfälle till reflektion och dialog.

Vi behöver nyanser

Jag läste igår ett inlägg från Lotta Abrahamsson, som gjorde mig varm i hjärtat. För visst,  jag blir glad av att alla på något sätt verkar ha hitta sin grej, allt är så himla perfekt med adhd och allt vad det är. Men jag känner också en rädsla, men gud hur kan det vara så att allt bara blir så bra. Därefter slår jag på mig själv och tankar föds så som: Vad är det jag gör, vad är det jag gör som är så fel, då jag inte hela tiden orkar enda fram. Tankar som men är det så att det är ännu större svårigheter som bor i mig, har jag större konstigheter än alla andra. Nu vill jag inte heller klaga på det jag har, för jag känner att jag vandrat ganska lång väg sen den där dagen för ganska så många år sedan nu. Den där dagen som 42 åring, då en dag i maj när jag fick ett gult papper med mig hem och en diagnos som sa att jag hade ett funktionshinder. Jag hade det inte hel dåligt innan heller, men riktigt så lyckosamt som media bilden visar riktigt så lyckligt är det inte. Om du nu skulle råka vara som jag en vanlig dödlig. För det finns vissa dagar som jag inte orkar gå upp ur sängen, det finns dagar då jag går till jobbet med oro i magen, för att jag inte har riktigt koll, på allt som jag borde ha koll på.

Det finns till och med dagar då jag har krypningar i hela kroppen, känslor av historia som säger mig att nu har du glömt nått viktigt, idag har du glömt nått. Just det var upplevelser från förr då när jag hade väldans höga krav, på mig själv. Då när jag inbillade mig, att om jag bara skärpte till mig då skulle minsann allt lösa sig. Alla mina skärpningar som jag gjorde då, gjorde att jag var helt utpumpad och helt slut, sov middag hela dagarna förutom klockan fem på morgonen då jag lät hela familjen vakna till damsugarens brus. Det var då det infann sig morgondamp, som jag hade fram till klockan 11 12. För att sedan sova mellan 12 och fem på eftermiddagen. Om jag inte råkade arbeta för då var jag tvungen att vara vaken eftersom mina arbetstider var mellan 15 och 23. Mycket dåligt samvetstankar som bearbetats där över dåligheter som mor och allt vad det innebär. Jag känner inte Lotta har sett en föreläsning med henne på tv. Inget mer, men idag känner jag stor värme för att hon stannade upp och plockade fram , vågade säga det som måste sägas. Blev glad och ljus inom mig när jag läste, för det var så viktiga ord som hon gjorde till sina. Viktigt budskap som måste vara med, för att nyansera verkligheten till det som mera liknar en verklighet. För det är inte en dans på rosor.
Ibland spökar historien, ibland livet just nu, till och med alla till och otillgångar i diagnoserna . Det är i våra tillgångar vi ska vara, men för alla är det inte lika enkelt att hitta dit varje dag. Det måste sägas, Lotta hon säger det på ett sätt som gjorde mig helt varm i hjärtat. Det flyttade in sådana känslor som jag ville att andra människor skulle få då de skulle läsa min bok. Alltså igenkännings känslor. Jag var liksom inte ensam om att känna det som Lotta skrev om igår, det fanns en till.

Tänker att vi alla har ett ansvar även emot de människor, som kanske inte har det lika bra som den som bara har tillgångar i adhd. Förövrigt tror jag inte att någon har det, bara tillgångar asså. Jag känner att det är nu den där ärlighetsgenen är så viktig, för vi måste vara ärliga. Hade det varit så att det bara var tillgångar, så hade jag inte behövt kämpa så som jag gjort när det handlar om skola. Jag hade inte som jag då gjorde för en himla massa år sedan smugit mig upp till en mottagning, som skulle undersöka om jag hade diagnos. För om det hade vart så bra, då hade jag ju inte behövt hjälp. Inte heller hade jag som jag gör varje dag, intagit mitt lilla underverksmedel i formen av Concerta som jag faktiskt gör ännu. Även om jag ibland inbillar mig att nej nu har jag slutat att ha adhd, nu behöver jag inte min tablett. För ganska så snart igen, efter nån vecka. Inser jag att: Oj, jag hade nog lite damp ändå, oftast kommer jag på det då jag är i en gammal hederlig konsekvens igen. Så som: det borde jag inte sagt, eller hmm, varför inbillade jag mig igen att jag tänkte nya tankar?
Jag bytte ju som vanligt bara ut lite ord, så att jag inbillade mig att tankarna var nya.
Tack Lotta, tack för din klokhet som jag fick ta del av igår.
Ta del av den du med genom att klicka på länken . Klokheter kan vi aldrig för mycket av. 

IFR Malix Impulsiva Framtids Resurser

kontakt@malix.se

Tillsammans med Sina egna illustrationer pratar Carina utifrån sin egen erfarenhet om:

  • Tillgångarna som tydliggörs i kreativa sammanhang
  • Hur vi genom respekten till varandra växer som människor.
  • Bemötande
  • Det egna värdets viktigheter
  • När vi duger inför oss själva, capsule så har vi inte längre några behov av att leta fel hos andra…….

Till vem vänder jag mig till? 

Allmänheten, buy  Arbetsförmedling, Arbetsgivare, Behandlingshem, Brukare inom Habilitering /psykiatriska vården, Coaching-företag, Försäkringskassan, Habiliteringspersonal, Ideella föreningar, Kyrkor, Psykiatripersonal, Skolor i alla former  Till alla ……..

Till min företagssida 

kontakt@malix.se

 

 

O(H)älsa eller (H)älsa

Publicerad söndag, buy 26 februari 2012 10:56
Skriven av Carina Ikonen Nilsson

Psykisk ohälsa eller inte ohälsa, help hälsa ?  Efter att ha läst tankar och ord om vad psykisk ohälsa är och inte är, blir jag förvirrad.  Vad är psykisk ohälsa, vad är hälsa? För mig känner jag att jag börjar närma mig ordet. Men känner rädsla att trampa människor på tårna. Har inte för avsikt att stigmatisera eller stänga ut eller in människor i hörnen.

Psykisk hälsa är mera vänligt att närma sig, då blir jag i tanken mjukare. På något sätt känns det mindre farligt. Visst är det konstigt då jag i min roll som ambassadör inom projektet (H)järnkoll  går ut och pratar om just psykisk O(H)älsa. Men utifrån mitt perspektiv. Skulle inte för mitt liv, våga mig på att prata i större perspektiv.

Man vill nu att det ska definieras vad och vilka, som får plats i ordet. Läs vidare HÄR……

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Twitter
%d bloggare gillar detta: