Malix.se

Kategori: Självomsorg och gränser

  • När sorgen blir vardag

    När sorgen blir vardag

    Fyra veckor har gått sedan sonen sa tack men nej tack.
    Nu använde han kanske inte just de orden. Jag minns inte riktigt vad han sa. Men fyra veckor har det gått sedan jag blev bortvald av min son. Det gör ont – och jag inser att det alltid kommer att göra ont.

    Det onda har dock fått sin plats. Det ligger där inom mig, men det tar inte längre upp hela rummet. Tårarna har runnit, och kanske är det klart för den här gången.

    Men jag vet att de kommer tillbaka.
    Särskilt till midsommar.
    Och till lilla Emilias födelsedag. När sonen fyller år. Till Lucia. Jul.
    Ja, i princip alla högtider och dagar vi har firat ihop.

    Ett liv som rullar på ändå

    Men nu är det en ny tid.
    En tid då vi inte får vara med.
    En tid utan lilla Hugo, Emilia – och sonen, såklart. Fyra veckor är oerhört lång tid i det här avseendet. Ändå har dagarna gått. Livet pågår, och tårarna har torkat.

    Tomaterna växer i sin takt, och jag och lillkillen grejar i trädgården.
    I förrgår satte vi ut alla plantor jag förodlat i växthuset. Nu har vi purjolök, broccoli och brysselkål i jorden. Vi har badat, och lillkillen har byggt ett litet gråskuggehus åt sina Kurtar. De har blivit ett litet samhälle: Kurt 1, Kurt 2, och så vidare.

    Vi hade en vilodag i torsdags.
    Eller ja – en dag där vi gjorde quiz med tolv frågor och städade. Han tog sitt rum, jag tvättade fönster. Sådan är vår vila.

    Ett barnbarn på besök

    Igår kom Alfred på besök.
    Han ville bli hämtad tidigare än vad hans mamma kunde, så jag och lillkillen åkte för att hämta honom. Det var fint – i alla fall ett av mina barnbarn vi kan umgås med.

    Och där ramlade känslorna dit igen.
    Jag trodde de hade stillat sig.
    Jag hade så gärna velat att vi även kunnat hämta Hugo och Emilia. De har ibland långa dagar på förskola och fritids. Snart är det sommarlov, och ändå får de vara där. Det hade varit mysigt att ha dem här hemma.

    Vi hade kunnat bada i sjön tillsammans.
    Göra små utflykter.

    Men Alfred kommer få komma hit ibland.
    Om dottern tillåter det, kan vi även hämta honom innan hon åker till jobbet. Då får han greja här med mig och lillkillen – som han tycker så mycket om.

    Jag hade velat ha alla barnen här.
    Men så är läget inte just nu.
    Det får vara som det är, för jag kan inte göra något åt det.

    Midsommar närmar sig

    Midsommar närmar sig med stormsteg.
    Hjälp.
    Vi som alltid firat den med familjen, på något sätt.
    Vi är fortfarande en familj – men den har blivit mindre.

    När barnen inte varit här, har vi ändå brukat träffa sonens svärföräldrar här hemma. Haft en kväll på altanen – just den jag sitter och skriver på nu.

    Jag undrar hur de mår?
    Vad ska de göra under midsommar?
    Vad ska vi själva göra? Det har vi inte bestämt ännu.
    Kanske firar vi här hemma. Eller så blir det husbilen och någon camping. Tiden får utvisa.

    Sorgen – varför skriver jag om det?

    Varför skriver jag om det här?
    En tanke är att orden hjälper mig att hantera smärtan – att hålla den lite på distans i vardagen. Men det känns också som ett viktigt ämne att sätta ord på. Jag har läst och förstått att många där ute lever i liknande situationer.

    Just det här – att inte ha kontakt med sitt barn och sina barnbarn – fyller mig med sorg, skam och saknad.
    Kanske kan de här inläggen få någon annan att känna sig mindre ensam.
    Eller så inbillar jag mig bara att det kan hjälpa någon.
    Men ändå fortsätter jag skriva.

    Sorgen finns kvar, men den äter mig inte

    Sorgen – den jag trodde hade lagt sig – gör fortfarande ont.
    Men den är inte längre förlamande.
    När jag sitter här under paviljongens tak gör det ont i själen, men dagarna är inte längre svarta och grå.

    Jag ser solen.
    Känner värmen.
    Njuter av att dagarna erbjuder små glimtar av liv.

    Jag väljer.
    Väljer att plantera.
    Att tvätta fönster.
    Att hålla mig sysselsatt för att inte sjunka ner i mörkret.

    Sorgen finns där, men livet levs ändå.
    Jag lever. Känner. Lär mig saker.
    Och njuter av det som ändå, trots allt, är vackert.

    Som när Lillekatt kommer och stryker sig mot mitt ben – då vet jag att det är dags att ge honom mat.

    Livet är förutsägbart och oförutsägbart.
    Kanske är det just det som är att leva.

    Hur är det för dig?

    Ömsom regn, ömsom solsken.
    Hur har du det just nu?
    Tänker du göra något nytt i midsommar – eller som du alltid brukar?

    Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.
    Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

    Relaterade inlägg från malix.se:

    Hashtags:

    #sorg #mammaliv #förloradkontakt #barnbarn #vardagssorg #trädgårdsliv #livetvidare #midsommar2025 #malixblogg #atthelaisig

  • Tjänstledighetens oväntade gåvor – vad jag lär mig om mig själv

    Tjänstledighetens oväntade gåvor – vad jag lär mig om mig själv

    Just nu är tempot långsammare än det brukar vara. Jag är tjänstledig, och det har öppnat upp för så mycket mer än jag först trodde. Visst, det var för lillkillens skull – men också lite för min. För att hinna vara där. För honom, men också för mig. Och någonstans mitt i det långsamma har jag börjat se mig själv tydligare.

    Hur mår jag egentligen?

    Det har tagit lite tid att landa. När man stannar upp kommer saker ikapp. Tankar. Känslor. Sånt man inte hinner känna när vardagen går i 180.
    Men jag märker nu att jag andas djupare. Jag sover bättre. Jag har lättare för att skratta. Det har blivit enklare att vara närvarande – och jag känner mig mer som mig själv igen. Det är en lugnare och ett mera stilla jag som har hittat fram. Jag kan stanna upp och verkligen känna efter vad min kropp säger till mig. Jag har möjligheten att sitta ner och smaka på tet. Jag känner hur mjukt det känns när teet sväljs. Det fyller på mjukheter i kroppen. En kopp te för mig i sådana stunder känns helande och fyller på kroppen med ro.

    Jag får också känna mig trött på riktigt. Inte bara sån där trötthet man skjuter undan, utan en sån som får vila. Det är en oväntad lyx. Känns som det är en viktig Lyx som helar inuti kroppen. Jag kan vila mig i att idag får det bli en lugn dag jag gör det i morgon istället.

    Vad jag upptäcker hos mig själv

    Jag trivs mer än jag visste i det enkla. Med att planera vad vi ska äta, gå ut i växthuset, skala potatis, höra ljudet av tystnad. Jag känner att jag blir mer kreativ när jag får andas. Får tänka färdigt en tanke. Får skriva, laga mat, bara vara.

    Jag upptäcker också vad som inte längre får följa med. Stressen. Jäktet. Det där ständiga känslan av att alltid vara lite sen eller efter i planeringen. Jag vill inte tillbaka dit. Inte som det var.

    Vad vill jag ta med mig vidare?

    Jag vet att tjänstledigheten inte är för evigt. Vardagen kommer igen. Men jag vill inte bara kliva rakt in i det som var.

    Jag vill ha tid för ett samtal. För en stund utan tankar som rusar. Som igår – jag och lillkillen planterade grönsaker när telefonen ringde och lilltjejen ropade att hon klarat matten.
    Sen satt vi i vardagsrummet och käkade glass. Hon berättade om livet, om gymnasiet, om sina mål. Och jag fick vara med. I stunden. Sådana ögonblick är heliga.

    Jag vill kunna gå och lägga mig utan att ha plockat ur diskmaskinen. Vila i känslan att jag har tid i morgon. Nu behöver jag bara vila. Jag vill ta med mig det lugnet. Den rytmen. Skapa små rum av stillhet – även när livet snurrar.

    Avslutning

    Tjänstledigheten var från början en lösning. Men det har blivit något mer. Den har blivit en påminnelse om vem jag är, bortanför prestation och full kalender.

    Jag är tacksam för den här tiden. För att få vara nära ett barn som lär känna mig – men också för att jag lär känna mig själv igen. Jag behöver inte prestera hela tiden. Det räcker långt med att andas. Jag har hunnit med att ta ställning och sätta upp gränser.
    Gränser som genom tankar och funderingar där tiden har funnits. Jag har hunnit med att fråga varför gör jag? För vem skull? Ibland har det seglat in gränser för att skydda mig själv mitt innersta. Jag har hittat till att njuta av sitta still och betrakta omgivningen. Hunnit med att känna med alla mina sinnen. Luktat på blommor, njutit av att stå i källaren och stryka mina kläder. Inte för att jag måste utan för att jag vill.
    Kanske är det där, i mellanrummen, som de största gåvorna finns.

    Har du tid att stanna upp i dina görande? Kanske till och med sluta göra för att just i stunden njuta av det som är omkring dig? Hur gör du för att vara närvarande i stunden?

    Tack för att du läser. Jag hoppas att du också får tid att andas – mitt i allt som är.

    #tjänstledig #tid #livskraft #gränser

    Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.
    Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

    Lev idag. Just nu. Igår finns inte kvar och morgondagen kommer först sen. Just nu är det som gäller.
    /Carina Ikonen Nilsson

  • När relationer brister – men dörren står öppen

    Just idag önskar jag att jag hade en liten vrå som bara var min.

    En plats att få vara i fred med mina tårar, mina tankar, min sorg. För just nu befinner jag mig i något av det svåraste en förälder kan uppleva – att känna sig bortvald av sitt barn.

    Vi har en konflikt i familjen. Och det gör ont. Så ont att jag stundtals tappar andan. Ändå skriver jag, för det är mitt sätt att andas igen.

    Att bli bortvald – en smärta som inte syns

    Jag upplever ett avstånd. Ett val som inte är mitt, men som påverkar hela mitt inre. Sorgen, skammen, saknaden – de bor i mig. Tårarna rinner, och jag undrar om de någonsin kommer att ta slut.

    Ord har sagts som skaver. Om att jag skulle vara orättvis, osann, och partisk. Det gör ont – särskilt när det kommer från någon jag älskar så djupt.

    Tystnaden – ett sätt att skydda mig själv

    Jag har valt tystnad. Inte för att ge igen. Utan för att orka. För att slippa bli sårad mer. Jag vet att jag inte kan förändra någon annan – bara mig själv.

    Relationer behöver bygga på respekt och öppenhet. Inte på rädsla, inte på villkor. Kärlek behöver vara fri.

    Ett namn är inte ett band – men blodet är

    Jag har blivit uppmanad att jag ska ta bort mitt efternamn. Men mitt namn en del av min historia, min identitet. Jag tror inte att ett namn avgör om man är någons mamma. För det bandet sitter inte i ett papper det sitter i ens hjärta. I alla fall i mitt hjärta.

    Den tysta sorgen – den jag bär men inte alltid kan visa

    Jag har ägnat mitt liv åt att stötta andra, lyssna, finnas där. Nu står jag själv i en situation där jag inte får vara en del av min egen familj. Det gör ont – på ett sätt som inte syns utanpå.

    Jag har fått ord riktade mot mig som inte stämmer överens med den jag upplever att jag är. Jag försöker inte vara något annat än en mamma som sörjer, älskar och försöker förstå.

    Mitt ansvar – mitt liv

    Jag kan inte påverka andras val. Bara mina egna. Jag har satt en gräns – inte av ilska, utan av självrespekt. Jag vill inte leva mitt liv på någon annans villkor.

    Men jag står inte med ryggen vänd. Jag står med öppen famn. Min dörr kommer alltid att stå öppen – om mitt barn en dag vill kliva in.

    Avslutning – Livet är för kort för att fastna i konflikt

    “Ibland är det enda man kan göra att fortsätta älska – på håll.”

    Livet är skört, föränderligt och alldeles för kort för att slösas bort på bråk, missförstånd och tystnader som får växa sig stora. Jag vill leva med kärlek, öppenhet och försoning – även när vägen dit känns lång.

    Min dörr står öppen. Inte för att jag är svag – utan för att jag är stark nog att fortsätta älska. Men också stark nog att leva mitt liv här och nu, i det som är.

    Igår var en tung dag. Men jag tände ljus – små lågor som hjälpte mig hitta tillbaka till något som ändå kändes okej. För även i sorgens mörker finns det färger kvar. Och dem vill jag se.

    Mina steg idag ska vara vilsamma, jag ska vila ögon på det som är vackert, försöka hitta mig själv och skriva ord som ger mig styrka. Ska sätta mig och skriva ord som behöver synas för mig. Lyssna på hon där inne vad säger hon till mig?

    Har du liknande upplevelser skriv och berätta. Vilka steg tog du? Vad gjorde du för att du skulle må bättre?

    Och livet rullar vidare

    I förrgår satt jag och maken ihop vattensystemet till växthuset. Hur ofta och hur mycket det ska vattnas vet vi inte riktigt – men vi provar oss fram. Det får bli som livet – ett steg i taget.

    Önskar dig en fin dag. Ta hand om det som är viktigt i ditt liv. Och tack för att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar

    Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.
    Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

    #familjekonflikt #bortvald #föräldraskap #relationermedvuxnabarn #gränssättning #försoning #självrespekt #sorgbearbetning #öppendörr #livetärkort