Tankar om tiden-arkiv

Gratitude and healing reflected in the morning mist over the lake.

Om kärlek, skuld och dörrar som står öppna länge

Det finns stunder då sorgen knackar på igen, inte för att såra – utan för att påminna.
Om kärlek som aldrig dog, och om att tystnad inte ska få stå mellan människor.
För så länge livet finns, finns också möjligheten att mötas.

Read this post in English ->When Grief Knocks Again

När tystnaden blir farligare än orden

Det finns stunder då tystnaden blir farligare än orden.
När konflikter får ligga mellan oss som kalla stenar.
Och en dag – när tiden gått – hjälper inte längre förlåt.
För varje dag vi låter passera utan att sträcka ut en hand,
blir vägen tillbaka lite längre,
lite tyngre att gå.

I natt drömde jag att jag tittade i någons hår.
När jag skikade i håret såg jag vita larver som krälade där bland alla hårstråna.
Plötsligt fick jag klart för mig att det var löss – och att de kommit till mitt hår.
Jag hade fått dem jag med.

Just då vaknade jag, med en obehaglig känsla i kroppen.
Som om något kröp under huden.
Kanske var det inte bara av drömmen jag drömt,
utan något djupare som ville fram.

När den där sorgen knackar på igen – att våga lyssna på det som känns

En stilla å omgiven av gröna träd, där ljuset speglar sig i vattnet – en bild av när den där sorgen knackar på igen i kärlekens tecken. — Där vattnet möter ljuset blir tystnaden till eftertanke – en stund mellan sorg och kärlek.

För i samma stund knackade sorgen på igen.
Den låg där som en välbekant matta ligger på golvet.
Den har bott här i kroppen sedan urminnes tider,
men nu hittat tillbaka – med kunskap som gjort mig klokare, men inte klar.
Den gnager, kräver att jag ska se,
och fråga mig själv vad jag ska ge tillbaka.

Jag försöker hålla emot.
Men vem är jag att hålla tillbaka mina tårar?
De bor där under ögonlocken,
de behöver komma fram.
Och även om de gör ont –
så gör de mindre ont när de rinner nerför kinderna.

Ibland vet jag inte varför den där sorgen knackar på igen, men jag vet att den vill mig något. Den vill att jag ska se klart.

Barnbarnen är utan skuld.

Det här handlar om barnbarnen som jag inte får träffa.
Men det handlar också om en skam, en urminnes skam som inte var min,
men som jag som litet barn tog på mig.
För att de vuxna omkring mig inte, kunde vara vuxna nog
att bära sina egna tillkortakommanden.

Idag ser jag det klart.
Men jag vet också att det finns två små barn, inte långt härifrån,
som kanske känner något liknande som jag gjorde då.

På min tid var det farmor, faster och pappa som inte kunde hålla sams.
Idag är det jag som står utanför cirkeln,
och två små barn som inte förstår,
inte vet,
och inte kan göra något åt.

Farmor och en min fina faster.

När jag var hos farmor bodde min fina faster bara ett gärdsgård bort.
Ett stenparti av blommor som farmor planterat skiljde våra världar.
Jag och kusinerna lekte ibland –
de kom ner till sin mormor för att få sin dagliga klubba,
och då fick även jag en klubba.

Ibland gick jag över stenpartiet för att hälsa på min faster.
Men med varje steg kom skammen smygande.
Jag var rädd att farmor skulle bli ledsen för att jag gick dit.
Och när jag gick tillbaka igen,
kom nästa våg –
att faster kanske blev sårad nu.

Så fungerar barn.
De lägger oförrätterna hos sig själva,
utan att förstå att det inte är deras fel.

Upplever dom samma skuld och skam?

Nu bor där tankar i mig –
går mina barnbarn omkring med samma känslor av skuld och skam?
Har även de fått lära sig att kärlek ska gömmas,
att längtan är något man inte får visa?

Jag undrar om lillflickan kände skuld
när hon tog emot presenterna. Dom hon fick när hon fyllde år.
Det gör ont att tänka så.
Men sorgen, när den bor här, tvingar mig att se.

När den där sorgen knackar på igen i stillheten

Jag funderar:
Ska jag sluta lämna presenter vid dörren?
Ska jag spara pengarna istället, till en dag då de själva får välja?
Men kanske behöver hon just den där nallen att krama om på kvällen.
Kanske behöver hon de där pennorna,
för att skapa sina mästerverk.

Kanske är det just pennorna som låter henne bo i stunden,
tänka på mig och maken,
utan att känna skam.
För hon äger ingen skam.
Hon ska inte behöva välja bort kärlek
för att vuxna inte klarar sina relationer.

När jag var liten fanns också skuld i kärleken.
Min farmor och min faster bråkade jämt.
Jag älskade dem båda,
och försökte hålla ihop deras världar med min lilla barnhand.
Jag var ett barn som försökte vara lojal med alla.
Jag ville bara att alla skulle vara sams.
Men jag bar på en skuld som inte var min.

Nu känner jag samma mönster igen.
Inte i mig –
utan i barnen.

Och det gör ont på ett sätt som inte går att beskriva.
Kanske är det bara mina fantasier,
men drömmen, känslan och sorgen vävde sig samman i natten
och blev till ord.

Jag vill inte att de ska känna samma sak.
Jag vill inte att lillflickan ska stå där,
glad över en present men med skuld i magen för att hon blev glad.
Jag vill inte att lillemannen ska känna tomheten utan att veta varför.

De ska inte behöva undra om det är okej att längta.
Vi har bara setts två gånger sedan allt hände.
En picknick.
Och hennes födelsedag.

När jag stod där med presenten i handen såg jag hennes ögon:
glädje, förvirring, kanske skuld.
Allt samtidigt.
Och jag ville bara lägga handen på hennes kind och viska:

“Du får känna allt, lilla vän. Det är inte du som gjort fel.”

När jag ser barnens ögon förstår jag att den där sorgen knackar på igen – inte för att väcka skuld, utan för att påminna om kärlek.

Dörren

Min dörr har aldrig varit stängd.
Jag stod där när sonen fyllde år, med blommor i handen och hjärtat i halsgropen.
Lämnade dem vid deras dörr, för de var inte hemma.

Jag har väntat.
Hoppats.
Men ingen har ringt på.

Kylan gör sig påmind.
Det drar genom springorna, in i kroppen.
Hur länge kan man stå där och hålla värmen åt andra,
när fingrarna blivit stela?

Hur öppen ska en dörr vara,
när ingen vill komma in?

En dag kanske dörren stänger sig själv.
För då finns ingen av oss kvar.
Det är inte kärleken som tar slut.
Det är livet.

Varje gång jag står där och väntar känns det som att den där sorgen knackar på igen, stilla, nästan ödmjukt.

Det här är inte skrivet för att skuldbelägga någon.
Det är skrivet för att påminna om hur lätt det är att låta tystnad bygga murar,
och hur svårt det är att ta ner dem när tiden gått.

Tiden som inte är oändlig

Jag vet att min tid här inte är gränslös.
Tio, tjugo år kanske.
Eller kanske bara en dag.
Kanske är morgondagen redan den sista.

Jag lever med den tanken nära nu.
Inte i rädsla, utan i klarhet.
När allt tystnar hoppas jag att det jag lämnar efter mig ska räcka till.
Att orden, tårarna och kärleken i dem ska nå dit
mina händer inte längre når.

Ibland tänker jag att den där sorgen knackar på igen bara för att påminna mig om livet.

Efterklang

Vi tror alltid att vi hinner.
Men tiden är en dålig förhandlare.
Varje dag utan ett samtal bygger en vägg,
och en dag står den kvar –
även när ingen längre gör det.

Om du står där då,
vill jag att du ska veta:
Skulden är inte din.

Jag bar min sorg av kärlek.
Och jag önskar att du slipper bära den.

För kärlek blir inte mindre
för att den inte fick plats i tiden.
Den finns ändå.
I barnens skratt.
I vinden genom björkarna. I alla bad jag gör.
I allt jag försökte lämna efter mig – stillhet, värme, förlåtelse.

När du står där,
vill jag att du lyfter blicken mot himlen och vet:
Jag har redan förlåtit.
Det finns inget kvar att be om ursäkt för.

Men du kan viska till barnen:
“Ni behöver inte bära vår skuld. Ni får leva lätt.”

Det är allt jag någonsin velat.
Att kärleken skulle få fortsätta,
även när jag inte längre står i dörren och väntar.

Slutord

När jag skrev det här föll tårarna, långsamt, stilla.
De kom inte ur svaghet, utan ur sanning.
Varje ord bar en bit av det som bott i mig så länge.
Nu fick det andas.

Sorgen gör ont, men den är också ett bevis på kärlek.
Och mitt i allt, någonstans mellan hjärtslagen, finns ett lugn.
Ett vetande om att jag gjort vad jag kunnat.

Kanske är det allt en människa kan göra i slutet –
stå kvar i kärleken, även när ingen längre ringer på.

Och när tystnaden en dag blir fullständig,
då vet jag att jag försökte.
Att jag älskade.

När jag skrev detta kände jag hur den där sorgen knackade på igen, men nu med mildare hand.

Drömmar och självreflektion – när livet blir lärande
Självmedkänsla i vardagen – när julkänslan inte vill infinna sig

Stöd mitt skrivande:
PayPal – malix.se971

Prenumerera:
Prenumerera på malix.se

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.

Professionellt men personligt

I mitt arbete med att utbilda mig till samtalsterapeut lär jag mig att lyssna på det som inte alltid sägs högt.
Den här texten påminner mig om att det terapeutiska arbetet börjar där vi själva vågar möta våra känslor med öppenhet och omtanke.
Sorgen blir då inte en börda – utan en lärare i medmänsklighet.

En tanke för miljön

I min strävan att leva med omtanke – inte bara om människor, utan också om naturen – vill jag ge något tillbaka.
Varje ord jag skriver lämnar ett avtryck, och jag vill att det avtrycket ska vara grönt.
Därför väljer jag att stödja projekt som planterar träd och återställer det vi människor tagit.
Ett träd blir till skugga, syre och liv – ett tyst bevis på att allt vi ger, kommer tillbaka i ny form.

Plantera träd via Vi-skogen (SE):
https://www.viskogen.se/gava/ge-bort-trad/

When Grief Knocks Again

Av Carina Ikonen Nilsson

den 25 oktober 2025

i Malix – personligt & bloggen, Reflektion & självläkning, Tankar om tiden

About Love, Guilt, and Doors Left Open Too Long

There are moments when grief knocks again — not to wound, but to remind.
Of love that never died, and of the silence that should never stand between people.
As long as there is life, there is still the possibility of meeting.

Read this post in Swedish ->Den där sorgen knackar på igen

When Silence Becomes More Dangerous Than Words

There are times when silence becomes more dangerous than words.
When conflicts lie between us like cold stones.
And one day — when time has passed — forgiveness may no longer help.
Each day we let slip by without reaching out
makes the way back a little longer,
a little heavier to walk.

Last night, I dreamed that I was looking through someone’s hair.
Between the strands, small white larvae were crawling.
Suddenly I realized they were lice — and that I had them too.

I woke up with an uneasy feeling,
as if something was crawling under my skin.
Perhaps it wasn’t only the dream I had dreamt,
but something deeper trying to surface.

When Grief Knocks Again – Listening to What It Wants to Say

At that very moment, grief knocked again.
It lay there like a well-worn rug on the floor.
It has lived inside my body since time immemorial,
and now it had returned — with wisdom that made me wiser, but not finished.
It gnaws, demanding that I see,
and that I ask myself what I can give back.

I try to resist.
But who am I to hold back my tears?
They live beneath my eyelids,
needing to fall.
And even when they hurt,
they hurt less when they’re allowed to flow.

Sometimes I don’t know why that grief knocks again,
but I know it wants something from me —
it wants me to see clearly.

A quiet river surrounded by green trees, reflecting light and stillness – a gentle image of love and presence when grief knocks again. — Where water meets light, silence turns into reflection – a moment between sorrow and love.

The Grandchildren Are Without Guilt

This is about the grandchildren I’m not allowed to see.
But it’s also about shame — an ancient shame that wasn’t mine,
but that I, as a small child, carried for the adults
who couldn’t carry their own shortcomings.

Today I see it clearly.
Yet I also know there are two small children, not far from here,
who might feel something similar to what I once felt.

In my time it was grandmother, aunt, and father who couldn’t get along.
Today it’s me who stands outside the circle,
and two small children who don’t understand,
don’t know,
and can’t change a thing.

Grandmother and My Dear Aunt

When I stayed with my grandmother, my dear aunt lived just beyond a garden fence.
A rock bed of flowers my grandmother had planted separated our worlds.
Sometimes my cousins came down to their grandmother for a lollipop,
and then I got one too.

Sometimes I crossed the rock bed to visit my aunt.
But with every step, shame crept closer.
I feared grandmother would be sad that I went.
And when I walked back again,
another wave came —
that my aunt might be hurt now instead.

That’s how children are.
They place others’ wrongs on themselves,
without realizing it’s not their fault.

Do They Feel the Same Guilt and Shame?

Now I wonder —
do my grandchildren walk around with that same mix of guilt and shame?
Have they also learned that love should be hidden,
that longing is something you shouldn’t show?

I wonder if the little girl felt guilt
when she accepted the birthday gifts I gave her.
It hurts to think about.
But when grief lives inside you, it forces you to see.

When That Grief Knocks Again in the Stillness

I ask myself:
Should I stop leaving presents at the door?
Should I save the money for a day when they can choose for themselves?
But maybe she needs that little teddy to hold at night.
Maybe she needs those pencils
to create her masterpieces.

Maybe it’s those very pencils
that allow her to stay in the moment,
to think of me and her grandfather
without feeling shame.
Because she owns no shame.
She should never have to choose away love
because adults failed to manage their relationships.

When I was little, guilt was part of love too.
My grandmother and aunt argued constantly.
I loved them both
and tried to hold their worlds together with my small hands.
I was a child trying to be loyal to everyone.
I just wanted peace.
But I carried guilt that was never mine.

Now I see the same pattern again —
not within me,
but in the children.

And it hurts in a way words can hardly describe.
Maybe it’s only my imagination,
but the dream, the feeling, and the grief
wove themselves together in the night
and became words.

The Door

My door has never been closed.
I stood there on my son’s birthday, flowers in hand and heart in my throat.
I left them at their door — they weren’t home.

I have waited.
Hoped.
But no one has knocked.

The cold makes itself known.
It seeps through the cracks, into the body.
How long can one stand there, keeping warmth for others
when fingers have gone stiff?

How open should a door be
when no one wants to come in?

One day, maybe the door will close by itself.
Not because love ended,
but because life did.

Every time I stand there waiting,
it feels as if that grief knocks again,
quietly, almost humbly.

This isn’t written to blame anyone.
It’s written to remind us how easily silence builds walls,
and how hard they are to tear down once time has passed.

Time Is Not Infinite

I know my time here isn’t endless.
Ten, twenty years perhaps.
Or maybe just one more day.
Maybe tomorrow is already the last.

I live close to that thought now.
Not in fear, but in clarity.
When everything falls silent, I hope what I’ve left behind will be enough —
that the words, the tears, and the love in them
will reach where my hands no longer can.

Sometimes I think that grief knocks again only to remind me of life.

Afterthought

We always think we have time.
But time is a poor negotiator.
Every day without a conversation builds a wall,
and one day it stands there —
even when we no longer do.

If you stand there then,
I want you to know:
The guilt isn’t yours.

I carried my sorrow out of love,
and I wish you never have to carry it.

Because love doesn’t become less
just because it didn’t fit within time.
It remains —
in children’s laughter,
in the wind through birches,
in every swim I take,
in everything I tried to leave behind — stillness, warmth, forgiveness.

When you stand there,
lift your gaze to the sky and know:
I have already forgiven.
There’s nothing left to apologize for.

But you can whisper to the children:
“You don’t have to carry our guilt. You’re allowed to live light.”

That’s all I’ve ever wanted —
for love to continue,
even when I no longer stand in the doorway waiting.

Final Words

When I wrote this, tears fell slowly, quietly.
They didn’t come from weakness, but from truth.
Every word carried a piece of what has lived in me for so long.
Now it could finally breathe.

Grief hurts, but it’s also proof of love.
And in the midst of it all, somewhere between heartbeats, there is calm —
a knowing that I’ve done what I could.

Maybe that’s all a person can do in the end —
stand in love, even when no one knocks anymore.

And when silence one day becomes complete,
I’ll know that I tried.
That I loved.

When I wrote this, I felt that grief knock again,
but this time, with a gentler hand.

Dreams and Self-Reflection – When Life Becomes Learning

Self-Compassion in Everyday Life – When the Holiday Spirit Refuses to Arrive

Support My Writing

PayPal – malix.se971

Subscribe:
Subscribe to malix.se

A Professional but Personal Note

In my training to become a counsellor, I’m learning to listen to what’s not always spoken aloud.
This text reminds me that therapeutic work begins where we dare to meet our own feelings with openness and care.
Then grief stops being a burden – and becomes a teacher in compassion.

A Thought for the Environment

In my effort to live with awareness – not only toward people but also toward nature – I want to give something back.
Every word I write leaves a trace, and I want that trace to be green.
That’s why I support projects that plant trees and restore what we humans have taken.
A tree becomes shade, oxygen, and life – a quiet proof that everything we give, returns in another form.

Plant trees via Vi-skogen (SE):
https://www.viskogen.se/gava/ge-bort-trad/

Yesterday has already settled into history, tomorrow waits farther ahead. But right now – this is where life happens.

— Carina Ikonen Nilsson

Woman standing on a jetty before a cold morning swim, symbolizing strength and not feeling alone in emotions.

Att vara farmor – glädje, saknad och kärlek som består

Av Carina Ikonen Nilsson

den 28 augusti 2025

i År inlägg 2025, Reflektion & självläkning, Tankar om tiden, Vardag & familjeliv

Att vara farmor är både glädje och saknad. Jag har fått uppleva många stunder av närhet tillsammans med Emilia och Hugo – från Emilias sovstunder hos oss och våra turer i husbilen, till de gånger jag fått passa lille Hugo eller när han varit på besök. Idag ser det annorlunda ut. Saknaden är stor, men kärleken bor kvar, lika stark som förr.

Read this post in Engslish ->Being a Grandmother – joy, longing and a love that endures

Att vara mormor och farmor – mellan närhet och saknad, symboliserat av en brygga ut mot havet. — Att vara mormor och farmor – mellan närhet och saknad, I vågor får man stå stadigt.

Minnena som bär

Att vara farmor är att samla på små ögonblick som växer till stora minnen. När Emilia var mindre fick jag ofta möjligheten att passa både henne och hennes lillebror Hugo. Emilia kunde följa med oss ut i husbilen, hon sov över hemma hos oss och jag kunde åka dit efter mina morgondopp och känna mig välkommen.

Hugo är fortfarande liten, men även med honom har jag fått värdefulla stunder. Jag har fått passa honom några gånger och han har varit på besök. De tillfällena fyllde mig med lycka – att få hålla honom nära, se hans blick och veta att jag också är en del av hans början i livet.

Det är dessa dagar av vardaglig magi jag håller fast vid. Pannkakor vid köksbordet, sagor och skratt med Emilia och små ögonblick med Hugo. De är som skatter jag bär i hjärtat.

När farmorsrollen förändras

Att vara farmor på avstånd kan kännas som en tom stol vid köksbordet. — Den tomma stolen får symbolisera saknaden i farmorshjärtat.

Men idag ser det annorlunda ut. Jag är inte längre en självklar del av deras vardag. Saknaden efter Emilia och Hugo gör ont, ibland så ont att den tar plats i kroppen. Att vara farmor innebär därför också att orka stå kvar i känslan av att vara utanför.

För att klara sorgen går jag nu i samtal med en terapeut. Det ger mig styrka, hjälper mig att hitta hoppet och påminner mig om att relationer faktiskt kan förändras med tiden. Samtidigt är det svårt. Att vara farmor på avstånd kräver både tålamod och mod, och ibland känns väntan oändlig.

Att vara farmor är också att bära sorgen över att inte få vara del av sina barnbarn, trots att man en gång var en närvarande mamma. Jag har tidigare skrivit om den processen i inlägget Att hela sig efter att bli bortvald som förälder – när sorgen och kärleken samma gång bor kvar där jag beskriver min process att läka.

Födelsedagen och kramen som betydde allt

När Emilia fyllde år ville jag visa att jag inte hade glömt henne. Jag ville att hon skulle känna att hon fortfarande är min prinsessa, att jag fortfarande är hennes farmor – även om jag inte är mitt i hennes vardag.

Jag minns hur jag stod på trappan med presenterna i händerna. Hjärtat slog hårt. Skulle hon bli glad? Hade även hon tagit avstånd, eller skulle hon möta mig med den där glimten jag längtade efter? Det var en stund fylld av oro, hopp och kärlek.

När dörren öppnades och hon såg presenterna blev hon så glad. En lättnad spred sig i mig, som om hjärtat kunde andas igen. Och när vi skulle gå och hon gav mig en kram, höll jag kvar en extra liten stund. Bara för att känna henne nära, visa henne att jag fortfarande finns och att jag älskar henne – så mycket att det nästan gjorde ont.

Att vara farmor är att bära en kärlek som aldrig försvinner

Att vara farmor betyder att älska utan villkor. Även när närheten inte längre är självklar, finns bandet kvar. Saknaden är ibland överväldigande, men kärleken är större än avståndet.

I mitt hjärta finns alltid Emilia och Hugo. Farmorshjärtat ger aldrig upp. Det älskar, bär och hoppas – varje dag.

Att vara farmor är också att bära minnen av barn och barnbarn i vardagen. — Att vara farmor är att bära en kärlek som aldrig försvinner.

I vårt hem finns min farmors sideboard – en möbel som följt med genom livet och som bär på hennes minne. På det står nu bilder av mina egna barnbarn. Det blir som en bro mellan generationer, från min farmor till mig som farmor, och vidare till Emilia och Hugo. En påminnelse om att kärleken går vidare, även när livet förändras.

Frågor till dig som läsare

Vad betyder farmors- eller mormorsrollen för dig?
Har du någon gång fått älska ett barnbarn eller barn på avstånd?
Vad tror du är viktigast för ett barnbarn att få känna från sina mor- eller farföräldrar?

FAQ – Att vara farmor

Vad innebär det att vara farmor idag?
Att vara farmor idag är både glädje och prövning. Det kan vara att finnas nära i vardagen, men ibland också att älska på avstånd.

Är farmorsrollen alltid självklar?
Nej, den kan vara skör. Ibland får man inte så mycket plats som man önskar. Men kärleken är alltid lika stark och består genom allt.

Hur kan man vara farmor när man inte får vara nära?
Genom minnen, omtanke på de sätt som är möjliga – och genom att aldrig sluta älska. Att vara farmor lever kvar i hjärtat, oavsett avstånd.

Internlänkar

Reflektion – Mellan raderna

Mellan raderna bär jag både minnen och längtan. Jag ser tillbaka på allt det fina vi hade, och jag försöker hålla fast vid hoppet att nya stunder kan komma. Saknaden gör ont, men kärleken gör mig hel.

AHA – mellan raderna

Här blir det tydligt att farmorskapet är sammanflätat med mammarollen. När en relation förändras till det egna barnet, påverkas också vägen till barnbarnen. Smärtan blir dubbel. Men kärleken visar sin styrka – den lever kvar i mig, både som mamma och som farmor, även när jag är bortvald.

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson

Prenumerera

Prenumerera på bloggen här

PayPal – Stöd bloggen

Vill du stötta mitt skrivande? Här kan du bidra:
Stöd mig på PayPal

Being a Grandmother – joy, longing and a love that endures

Av Carina Ikonen Nilsson

den 28 augusti 2025

i År inlägg 2025, Reflektion & självläkning, Tankar om tiden, Vardag & familjeliv

Being a grandmother is both joy and longing. I have experienced many moments of closeness with Emilia and Hugo – from Emilia’s naps at our house and our trips in the motorhome, to the times I got to look after little Hugo or when he came to visit. Today, things look different. The longing is strong, but the love remains, just as powerful as before.

Read this post in Swedish Att vara farmor – glädje, saknad och kärlek som består

The memories that carry me

Being a grandmother can feel like standing on a pier facing the vast sea – with both longing and strength. — Being a grandmother sometimes means standing steady, even when the waves are high.

Being a grandmother is to gather small moments that grow into big memories. When Emilia was younger, I often had the opportunity to care for both her and her little brother Hugo. Emilia could join us in the motorhome, she slept over at our place, and I could go there after my morning swims and feel welcome.

Hugo is still small, but even with him I’ve had precious moments. I’ve cared for him a few times and he has been visiting. Those occasions filled me with joy – holding him close, seeing his eyes, and knowing that I too am part of his beginning in life.

These days of everyday magic are what I hold on to: pancakes at the kitchen table, stories and laughter with Emilia, and little moments with Hugo. They are treasures I keep in my heart.

When the grandmother role changes

Being a grandmother at a distance can feel like an empty chair at the table. — The empty chair symbolizes the longing in a grandmother’s heart.

But today, things look different. I am no longer a natural part of their everyday life. The longing for Emilia and Hugo hurts – sometimes so much it takes place in my body. Being a grandmother therefore also means enduring the feeling of being outside.

To cope with the grief, I now see a therapist. It gives me strength, helps me find hope, and reminds me that relationships can change over time. At the same time, it is difficult. Being a grandmother from a distance requires both patience and courage – and sometimes the waiting feels endless.

Being a grandmother also means carrying the sorrow of not being part of your grandchildren’s lives, even though you once were a present mother. I have previously written about this process in the post “Healing after being set aside as a parent – when grief and love live together,” where I describe my process of healing.

The birthday and the hug that meant everything

When Emilia had her birthday, I wanted to show that I had not forgotten her. I wanted her to feel that she is still my princess, that I am still her grandmother – even if I am no longer in her everyday life.

I remember standing on the steps with the presents in my hands. My heart was beating fast. Would she be happy? Had she also taken distance, or would she meet me with the sparkle I longed for? It was a moment filled with worry, hope, and love.

When the door opened and she saw the presents, she became so happy. A relief spread within me, as if my heart could breathe again. And when we were leaving and she gave me a hug, I held on for just a little longer. Just to feel her close, to show her that I am still here, that I love her – so much it almost hurt.

A love that never disappears

Being a grandmother also means carrying memories of children and grandchildren in everyday life — The photos and keepsakes remind me of the love that endures.

In our home there is my grandmother’s sideboard – a piece of furniture that has followed me through life and carries her memory. On it now stand photos of my own grandchildren. It feels like a bridge between generations, from my grandmother to me as a grandmother, and further on to Emilia and Hugo. A reminder that love continues, even as life changes.

Being a grandmother means loving unconditionally. Even when closeness is no longer certain, the bond remains. The longing is sometimes overwhelming, but love is stronger than distance.

In my heart, Emilia and Hugo will always be there. A grandmother’s heart never gives up. It loves, carries, and hopes – every single day.e

FAQ – Being a Grandmother

What does it mean to be a grandmother today?
Both joy and challenge. Sometimes you are close in everyday life, sometimes you love from a distance.

Is the grandmother role always certain?
No, it can be fragile. But love remains – through everything.

How can you be a grandmother when you are not allowed to be close?
Through memories, small gestures of care – and by never stopping to love.

Reflection – Between the Lines

Between the lines I carry both memories and longing. I look back at all the beauty we shared, and I try to hold on to the hope that new moments may come. The longing hurts, but love makes me whole.

AHA – Between the Lines

Here it becomes clear that being a grandmother is intertwined with being a mother. When the relationship with one’s own child changes, the path to the grandchildren is also affected. The pain becomes double. Yet love shows its strength – it remains within me, both as a mother and as a grandmother, even when I am set aside.

Yesterday has already laid itself to rest in history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson

Subscribe
Subscribe to the blog here

Support: Support me on PayPal

Oskar-serien ADHD i skolan – Måste alla barn kunna knyta skor?

Av Carina Ikonen Nilsson

den 19 augusti 2025

i ADHD och neurodivergens, Malix – personligt & bloggen, Oskar-serien – NPF & Skola, Reflektion & självläkning, Tankar om tiden, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Oskar-serien ADHD i skolan – måste alla barn kunna knyta skor? I den här delen av serien berättar jag om Oskar och de krav som ibland känns självklara i skolan, men som för barn med NPF kan bli onödigt svåra. Här vill jag visa varför vi behöver tänka annorlunda – och möta barnen där de är
Det här inlägget skrevs första gången 2012 och är nu uppdaterat. Det är del 2 i en serie om Oskar – en pojke vars möten med skolan väcker viktiga frågor om hur vi ser på olikheter. Serien publiceras på tisdagar varje vecka tills ämnet är färdigt.

Read this on English.

“Läs gärna också första delen i Oskar-serien här Oskar serien del 1 .”

Här finns ännu en länk här handlar det om motiverande omständighet och dagsform. Läs del 3 här

Hur viktigt är det egentligen att alla barn kan knyta skor? Och vad händer när skolan försöker forma ett barn efter en mall, istället för att se det som gör barnet unikt? Det här är berättelsen om Oskar – och om varför vi måste våga låta olikheter blomma.

Inledning

Igår kväll skulle jag hjälpa min dotter med en uppgift från skolan. Hon går i tvåan på gymnasiet, och just nu läser de om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – något vi i vår familj har lång erfarenhet av.

Men när jag fick höra vad de lärt sig, och läste hennes anteckningar, blev jag mörkrädd. Inte för ämnet i sig, utan för hur det beskrevs och vad som ansågs viktigt.

Måste alla kunna knyta skor?

I en C-uppgift skulle en pojke vid namn Oskar, 12 år gammal, “hjälpas in i gemenskapen” och dessutom lära sig knyta sina skor. Gympan skulle också vara en aktivitet att utveckla.

Oskar-serien — Foto/Illustration: Tommy Hagman, kaninkonstnär – publicerad med tillstånd.

Oskars styrkor – och skolans syn på dem

Oskar hade fler saker han “måste” lära sig. Men är det verkligen han som måste förändras? Eller borde vi i stället lära omgivningen att möta Oskar så han får vara den blomma han är?

Måste vi göra om honom till en alldaglig maskros när han i själva verket är en skogsstjärna – eller kanske en ovanlig blomma som inte alla får se?

Om Oskar trivs i bibliotekets hyllor och älskar att läsa om världsrekord, varför får han då inte göra det? Samtidigt skulle skolan kunna använda hans specialkunskaper på ett positivt sätt, låta honom glänsa i klassrummet genom att dela med sig av sina fakta.

När skolan formar i stället för att möta

En annan sak som skrämde mig var när min dotter sa:

”Nej mamma, vi pratar inte om ADHD, Tourettes eller något annat än autism och Asperger!”

Då förstod jag varför skolan ser ut som den gör. Om du är annorlunda får du tydligen passa in i en mall – i det här fallet “autism”.

Var finns mångfalden? Var finns viljan att möta individen på dennes villkor?

Att stöpa alla i samma form gör mig kall. Himlen som var klarblå när vi började prata blev mörk av mina funderingar.

Se barnens tillgångar

Vi får inte beskylla Oskar för att han har Asperger. Han har inte valt det och kan inte rå för det. Men när vi försöker forma honom efter skolans mall gör vi just det.

Alla barn gillar inte gympa – och varför ska alla då ha gympa och få betyg i det? Oskar skulle kunna bidra genom att mäta längder i hopp, föra statistik eller skapa utvecklingskurvor. Han skulle kunna använda sina intressen för att utveckla sig själv och hjälpa andra.

Tillgångar är det vi är bra på – och alla är inte bra på att knyta skor. Vissa har spetskunskaper som borde få blomma.
Det här är kärnan i Oskar-serien skolan – att vi behöver se barns styrkor mer än deras svårigheter!

Illustration av Tommy Hagman — Foto/Illustration: Tommy Hagman, kaninkonstnär – publicerad med tillstånd.

Mellan raderna

Det här inlägget handlar egentligen inte om skosnören. Det handlar om alla de små krav som vuxenvärlden kan lägga på barn – krav som ibland får skymma barnets riktiga styrkor. Oskar är en påminnelse om att vi behöver lyfta fram det som redan blommar, i stället för att försöka forma om.

Mellan raderna om mig
Egentligen handlar texten inte bara om Oskar – utan också om mitt eget engagemang. Jag vill stå upp för barn som inte alltid passar i skolans mallar.

Frågor till dig som läser

Ska skolan forma barnen efter en mall, eller forma undervisningen efter barnen?
Tycker du att det är viktigt att alla barn ska kunna knyta skor – eller finns det andra saker som är viktigare att lägga fokus på?
Har du själv mött ett barn som kämpade med något som vuxna såg som ”litet” men som för barnet var ett stort hinder?
Hur tycker du att vi vuxna kan bli bättre på att se och lyfta fram styrkor i stället för svårigheter?

Reflektion

Det här inlägget påminner mig om hur lätt vi kan fastna i krav som inte alltid är nödvändiga. Oskars skor visar att det ibland är viktigare att hitta egna lösningar än att följa normen.

Vill du fortsätta följa Oskars resa? Här finns Oskar serien del 1 LÄNK TILL SERIE-KATEGORI

Den här texten publicerades första gången 10 oktober 2012 och är nu uppdaterad och återpublicerad.

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. -Carina Ikonen Nilsson

FAQ

Vanliga frågor om barn med NPF och skolkrav

Hur kan man stötta barn med finmotoriska svårigheter?
Genom att erbjuda alternativa lösningar, som kardborreband på skor eller bildstöd, slipper barnet känna sig utanför och kan ändå delta i aktiviteter.

Varför är det viktigt att inte pressa barnet att knyta skor?
För vissa barn blir kravet en onödig stress. Att möta barnet på dess nivå stärker självkänslan och skapar trygghet.

Vad kan skolan göra för att underlätta?
Skolan kan tänka mer flexibelt, erbjuda hjälpmedel och fokusera på barnets styrkor istället för på det som är svårt.

Vill du få nästa inlägg direkt i din mejl? Prenumerera här!

Vill du stödja min blogg?

paypal me

Ett annat inlägg om ADHD, går att läsa här-> En Tidig Start och En Reflektion om Dyslexi och ADHD

Bra länkar att kika på:

Autism Sverige

Specialpedagogiska skolmyndigheten

ADHD en Förgiftning i allfall är det inte så jag tänker…..

ADHD är det samma som ouppfostrad ? NEJ!

Sunlight breaking through heavy clouds over the horizon – a symbol of gratitude in everyday life and the light that always finds its way through.

Morgonkaffe och ett regn som nästan gjorde ont

Av Carina Ikonen Nilsson

den 1 augusti 2025

i År inlägg 2025, Malix – personligt & bloggen, Resor & husbilsliv Camping, husbil, ställplatser, naturupplevelser., Tankar om tiden, Vardag & familjeliv

Read this p0st in English →

Inledning

Det här inlägget är en stilla hälsning från husbilen, med varmt kaffe i handen och sommarens sista dagar i blickfånget. Det är en text om syskonbarn som påminner om livets lekfullhet, om en sommar som rundas av – och om att hitta små glädjeämnen även när saknaden bor kvar i hjärtat.

Då sitter jag här igen. Kaffet är varmt och kroppen nyvaken efter nattens regn.
Det öste ner, inte ett behagligt smatter på taket, utan mer som om spikar föll från himlen.
Men jag är vaken nu, kaffet värmer händerna, och kroppen vaknar sakta, centimeter för centimeter.

Två små töser och en påminnelse om livet

Makens bror bor längre ner på campingen och har med sig två urgulliga tjejer.
De är både Paw Patrol och – som den ena sa – mäktiga.

Dom visade oss sina konster och hur snabba dom är.
Två härliga små töser som i all sin charm visade oss hur livet är när man är barn: oövervinnerligt, lekfullt och fullt av fantasi.

“Jag är mäktig!” – ibland räcker det som livsfilosofi.

Sommaren börjar runda av

Idag ska vi åka hem. Packa ur bilen.
Semestern är slut för den här gången – lite sorgligt, men också okej.
Det är 1 augusti, sluttampen på sommaren.

En fin sommar har det varit, om än blåsig och lite kylig, förutom de sista veckorna.
Många resor med LVL^2, många bad, många sköna kvällar här i husbilen.
Annorlunda än tidigare somrar, men roliga och lärorika. Minnen av sommaren 2025

Hösten får bli min

Nu väntar hösten. Och jag har bestämt mig:

Simma tre dagar i veckan i Uddevalla
Skapa en vardag med rutiner som ger energi
Och skriva färdigt Vinghästen, så sagan äntligen blir klar

Kanske kan jag börja med morgondoppen igen också, beroende på hur dagarna blir.

Saknaden som vilar stilla

Sorgen som bodde i kroppen igår har lagt sig till ro.
Den vilar där, men känns inte lika tung idag.
Det går att hitta till glädje, trots saknaden efter sonen och barnbarnen.

Snart fyller lilla Emilia år. Förra året fick hon ritgrejer – hon är så duktig på att rita.
I år vet jag inte riktigt vad hon tycker om.
Idag ska vi också köpa present till dotterns sambo – den har jag redan klurat ut.

Små vardagsglädjor väger mer än man tror.

Mellan raderna

Morgonen är stilla. Kaffet är varmt.
Det är här jag landar – i det enkla, i nuet, mitt i sommaren som just håller på att bli höst.

Slutord

Så avslutas denna sommar, med kaffet som sällskap och hösten som nästa kapitel. Livet fortsätter i sin stilla rytm, med simtag, skrivtid och små vardagsglädjor som får hjärtat att slå lite mjukare.

Citat:
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, den går inte längre att upplevas bara minnas, morgondagen väntar längre fram. Där borta i framtiden
Men just nu – det är här som andetagen ta och livet händer. -Carina Ikonen Nilsson

Stöd mitt skrivande

Om du vill stötta mig i mitt skrivande och mitt arbete med bloggen, kan du göra det här:
PayPal – stöd bloggen här

motorhomelife #familymoments #morningcoffee #endofsummer #writingtime #lifereflections #autumnplans

Tack för allt, Ozz – du bor kvar i mitt soundtrack

Av Carina Ikonen Nilsson

den 23 juli 2025

i Malix – personligt & bloggen, Reflektion & självläkning, Tankar om tiden

Läs det här inlägget på engelska

Read this post in English

Förord:
Det här är inte ett inlägg om en död artist. Det är ett kärleksbrev till en röst som följt mig genom livet. En röst som fortfarande bor kvar i mina öron, och i mitt hjärta.

Med Ozzy i öronen och hjärtat fullt

Med Ozzy i öronen och en natt fylld av drömmar om just honom, vaknar jag med en känsla av vemod. Det är som om natten berättat en historia om allt som varit.

Ozzy har varit ett av alla mina soundtracks genom livet. Jag har hört det mesta med honom – inte bara The Greatest Hits. När han dykt upp på radion och jag varit ensam i vår bil har jag mer än gärna höjt volymen och skrålat med, högt och fritt.

Jag läste hans bok I Am Ozzy för några år sedan – en galen värld, men ändå så mycket Ozzy. Jag älskar hans röst, hans galna upptåg, hans musik.

Ett tomrum på jorden – men musiken finns kvar

Redan igår skrev jag ett inlägg om att han har vandrat vidare till den där andra stranden.
Kanske bra för honom, men han lämnar ett tomrum här hos oss på jorden. Här finns ingen Ozz kvar.
Du kan läsa det inlägget här: Ozzy Osbourne är död – farväl till ett soundtrack

Jag skrev även ett inlägg för några veckor sedan där jag kände tacksamhet över att han fick uppleva att vi – även vi som inte var där – hyllade honom.
Jag slukade TikTok då, letade klipp, ville se allt jag missat. Det var som att hela världen blinkade till en stund och sa: Vi ser dig, Ozzy. Vi tackar dig – nu medan du ännu lever.

Det är tur att vi har alla skivor och all musik kvar. Jag känner även att jag blir glad över att han fick göra den där sista konserten. Att han blev hyllad av sina fans när han fortfarande levde. Blir glad när jag tänker på att han ändå på något sätt levt klart sitt liv – och verkligen levde, fast han gjorde det bästa för att egentligen vara död sedan länge. Han är nog ett mirakel med tanke på alla droger, sprit och helt galna upptåg han gjort under sitt liv.

Jag känner också en stilla glädje över att han fick göra den där sista konserten – Back to the Beginning den 5 juli 2025 – och bli hyllad av fans medan han fortfarande levde.

En levande legend – som aldrig skulle leva

Ozzy är ett mirakel. Med tanke på alla droger, all sprit, alla vansinniga upptåg… han levde ändå. Och inte bara levde – han levde klart. Han gjorde det på sitt sätt. Och vi fick följa med.

När våra hjältar faller

De börjar trilla av nu, en efter en. Det gör ont när någon försvinner – även om de ”bara” varit ett soundtrack. Men The Prince of Darkness var mer än så.

Så nej, jag ska inte skriva mer om hans död. Det har jag redan gjort.
Rest in peace, OZZY.
Jag hoppas allt i din kropp har fått ro. Och att vi som är kvar… orkar andas. Orkar minnas. Orkar leva vidare.

Musik som minnen – och minnen som musik

Det kommer att kännas tomt här på jorden. En ikon, en furste av musik, har kastat in handduken. Lagt sig för den sista vilan.

Men jag bor i musiken.
Soundtracket i mitt liv är fyllt av just honom.

Just nu, när hans musik rör sig i mina öron, fylls jag av minnen, liv, kärlek.
De flesta låtar bär på bilder i mig – sekvenser av livet:
– En strand. – En ensam kväll. – En fest. – En konsert.
– En resa i bilen. – En sommarkväll utanför husbilen.
– En freestyle. En LP. En mp3. En video. You name it.

Tack Ozz, för allt du gett.
För allt du varit.
För att du sjöng dig in, i oss.

Redan igår skrev jag ett inlägg om att han har vandrat vidare till den där andra stranden – du hittar det här.

Extrainfo

I Am Ozzy – Ozzy Osbournes egen bok, en hyllad självbiografi
Mer om Ozzy Osbourne – hans liv, karriär och arv

Callouts – till läsaren

Vem är ditt livs soundtrack?
Har du någon artist du vill tacka – innan det är för sent?
Hur påverkar musik ditt minne och dina känslor?

Stöd mitt skrivande

Om du uppskattar mina texter och vill stötta mig:
Stöd via PayPal

”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” -Carina Ikonen Nilsson

#OzzyOsbourne #SoundtrackIMittLiv #MusikSomBerör #FarvälOzzy #Rockikon #MinnenOchMusik #PrinceOfDarkness

Thank You, Ozz – You Still Live in My Soundtrack

Av Carina Ikonen Nilsson

den 23 juli 2025

i Malix – personligt & bloggen, Reflektion & självläkning, Tankar om tiden

Read this post in English

Read the original post in Swedish here

Foreword:

This isn’t a post about a dead artist.
It’s a love letter to a voice that followed me through life.
A voice that still lives in my ears — and in my heart.

With Ozzy in My Ears and a Full Heart

With Ozzy in my ears and a night filled with dreams of him, I woke up with a sense of sorrow.
It’s as if the night told a story about everything that once was.

Ozzy has been one of the many soundtracks of my life. I’ve listened to almost everything he’s made – not just the Greatest Hits.
When he came on the radio and I was alone in our car, I would gladly crank up the volume and sing along, loud and free.

I read his book I Am Ozzy a few years ago – a crazy world, but so very Ozzy.
Love his voice. I love his madness. I love his music.

A Void on Earth – But the Music Remains

Just yesterday, I wrote a post about how he crossed over to the other shore.
Maybe that’s good for him – but he leaves a void here on earth.
There is no more Ozz here.
You can read that post here: Ozzy Osbourne is dead – farewell to a soundtrack

I also wrote a post a few weeks ago where I felt grateful that he got to experience that we – even those of us who weren’t there – celebrated him.
I devoured TikTok then, hunting down clips, wanting to see everything I had missed.
It felt like the whole world blinked for a moment and said:
We see you, Ozzy. We thank you – while you’re still here.

I’m glad we still have all the records and all the music.
And I feel grateful that he got to do that final concert.
That he was celebrated by his fans while still alive.
It makes me smile, thinking he truly lived out his life – and lived, even though he seemed determined to not survive it.
He truly is a miracle, considering all the drugs, alcohol, and insane stunts throughout his life.

A Living Legend – Who Wasn’t Supposed to Live

Ozzy is a miracle.
With all the drugs, the booze, the madness… he still lived.
And not just lived – he lived fully.
He did it his way.
And we got to come along for the ride.

When Our Heroes Begin to Fall

They’re starting to fall now, one by one.
It hurts when someone disappears – even if they were ”just” a soundtrack.
But The Prince of Darkness was so much more.

So no, I won’t write more about his death.
I’ve already done that.
Rest in peace, OZZY.
I hope your body has found rest.
And that we who remain…
…can breathe. Can remember. Can keep on living.

Music as Memories – and Memories as Music

It will feel empty here on earth.
An icon, a prince of music, has thrown in the towel.
Laid down for his final rest.

But I live in the music.
The soundtrack of my life is filled with him.

Right now, as his music moves through my ears, I am filled with memories, life, and love.

Most of the songs he made carry images in me — scenes from life:
– A beach. – A lonely night. – A party. – A concert.
– A road trip. – A summer night outside the camper.
– A Walkman. An LP. An MP3. A video. You name it.

Thank you, Ozz, for all you gave.
For all you were.
For singing yourself into us.

Extra info

– I Am Ozzy – Ozzy Osbourne’s own book, a celebrated autobiography
– More about Ozzy Osbourne – his life, career, and legacy

Callouts – for you, dear reader

– Who is the soundtrack of your life?
– Is there an artist you’d like to thank – before it’s too late?
– How does music affect your memory and emotions?

Support my writing

If you enjoy my writing and want to support me:
Support via PayPal

“Yesterday has already laid down to rest in history. Tomorrow is waiting further ahead. But right now – this is where life happens.” -Carina Ikonen Nilsson

#OzzyOsbourne #SoundtrackOfMyLife #MusicThatMatters #FarewellOzzy #RockIcon #MemoriesAndMusic #PrinceOfDarkness

Ozzy är död – och jag vet inte riktigt var jag ska lägga sorgen

Av Carina Ikonen Nilsson

den 22 juli 2025

i Malix – personligt & bloggen, Tankar om tiden

ENGelska

Förord

Jag visste inte att det skulle kännas så här tungt. Men det gör det. Ozzy Osbourne är död.
Och någonting i mig har blivit stilla. Någonting som alltid skrikit.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet bara att det gör ont.
Ozzy Osbourne är död.

Det är så märkligt… För jag trodde väl inte att han skulle leva för evigt – men på något sätt gjorde jag nog det ändå. Han har liksom alltid funnits där. I bakgrunden. I hörlurarna. I mitt inre soundtrack.

Den där rösten som skar igenom allt.
Som bar både smärta, styrka och galenskap.
Han var aldrig bara musik – han var känsla, kraft, jävlaranamma.

Och nu är det tyst.
Fast ändå inte.

För Ozzy är inte en sån man glömmer.
Han har skrikit sig fast i mitt hjärta – och där får han stanna.

Jag sörjer honom som om han var min.
Kanske var han det, lite.
En del av min ungdom. En del av mig.

Jag hann skriva en hyllning medan han ännu var här.
Nu får jag skriva den andra. Den som gör ont.

Läs min tidigare hyllning till Ozzy här:
Ozzy, Ozzy, Ozzy – en hyllning medan han ännu är här

“You can’t kill rock ’n’ roll – it’s here to stay.”
– Ozzy Osbourne

Vad betyder Ozzy för dig?

Lyssnade du på honom när ingen annan förstod?
Vad väcker hans röst i dig?
Minns du första gången du hörde ”Crazy Train” eller ”Mama, I’m Coming Home”?

Det här är inte bara ett farväl till en artist. Det är ett farväl till en del av mig själv – den unga versionen som levde med Ozzy som ljudkuliss, den som bar på vrede, längtan, sorg och styrka. Och samtidigt ett löfte: att aldrig glömma.

Dagen tog med sig en legend, och morgondagen kommer att sakna hans röst.
Men just nu – i tystnaden efter sista tonen – lever minnet kvar.
Just nu är det som gäller. – Carina Ikonen Nilsson

#OzzyOsbourne #Sorg #Rockikon #BlackSabbath #FarvälOzzy

När platser blir laddade – men livet fortsätter

Av Carina Ikonen Nilsson

den 10 juli 2025

i Reflektion & självläkning, Tankar om tiden, Vardag & familjeliv

Av Carina Ikonen Nilsson – malix.se

read this in English

Inledning

”Jag vet inte om du har en sån plats – en som en gång gav dig ro, men som nu bär på andra känslor. Själv sitter jag här på altanen och låter tankarna vandra just dit…”

Det här skrev jag igår, i värmen under altantaket. När du läser det sitter jag nog vid sjön där det är simskola. Kanske med en kopp kaffe i handen, kanske i samtal med en liten kille som sakta men säkert närmar sig vattnet. Små steg, med tillit. Både för honom – och för mig.

Att lära sig simma – och våga närma sig

Idag fick jag följa med grannens pojke till simskolan. Han har inte riktigt lärt sig simma än, och har lite svårt att komma i vattnet. Men simkunnighet är så viktigt. Inte för att bli duktig – men för att kunna ta sig till land om något skulle hända. För mig är det en av de mest grundläggande kunskaperna man kan få.

Vi bestämde att ta med lite fika och stanna kvar en stund efteråt. Visa att sjön kan vara något positivt. Lek, skratt, nyfikenhet. Kanske blir det bara fötterna i vattnet idag. Kanske lite hundsim imorgon. Vi tar det i små steg. Det är så man lär sig – både barn och vuxna.

En annan sjö, en annan känsla

Men samtidigt – jag badade inte idag. Inte i min egen sjö.
Den där platsen som är min. Där jag brukar andas, vila, känna mig hemma. Jag valde bort den.

Det var inte av feghet. Inte ens av sorg – även om det gjorde ont.
Jag valde det av respekt.

Respekt för min son, om han skulle vara där.
För barnbarnen – för att de inte skulle behöva känna något konstigt, något svårförklarligt.
Jag ville inte vara den som störde stillheten. Inte idag.

Det var mitt sätt att visa omtanke – på avstånd. Men det innebar också att jag avstod från något som ger mig kraft.
Och jag saknade det.

När minnen färgar en plats

Det är märkligt hur platser kan förvandlas.
Inte för att de fysiskt förändras – men för att våra känslor gör det.
Från trygghet till vaksamhet.
Från frihet till försiktighet.

Den där sjön är min plats.
Men idag fick den stå tom – av hänsyn.
Och kanske av rädsla också.
Rädsla för att riva upp något.
För att bli en känsla i någon annans dag som inte är välkommen.

Att ta tillbaka något – varsamt

Men jag vill tillbaka.
Inte genom konfrontation.
Utan genom stillhet.
Genom att bara vara där, igen. I min takt.

Kanske i gryningen.
Kanske en annan dag.
Med fötterna i vattnet och hjärtat lite närmare mig själv.

Hemma, i långsam rörelse

Under dagen hemma hängde jag tvätt i solen.
Kände vinden mot huden. Lyssnade på tystnaden mellan maskinerna.
Rensade lite ogräs i slänten – men bara så mycket som kroppen orkade.

Och vet du vad?
Jag sa till mig själv: Nu räcker det.
Det som blev gjort var tillräckligt.
Det var vackert. Resten tar jag en annan dag.

Det är något nytt.
Och kanske också något jag lär mig – precis som lillpojken i sjön kanske gör.

Reflektion:

Att välja bort något för att skydda någon annan är också kärlek.
Men glöm inte dig själv. Det du längtar efter förtjänar också plats.
Det går att visa hänsyn – och ändå sakta hitta tillbaka till det som ger dig kraft

Fråga till dig som läser:

Har du någon plats som förändrats för dig – en gång trygg, nu osäker?
Hur gör du för att ta tillbaka den?
Och hur vet du när det är dags att försöka?

Carina Ikonen Nilsson

Citat att ta med dig:

”Lev idag – just nu. Igår vilar i historien och morgondagen väntar där borta i framtiden. Det är nuet som räknas.”

Stöd gärna mitt skrivande

Om du tycker om mina texter och vill stödja mitt skrivande, får du gärna bidra via PayPal.
Varje liten gåva hjälper mig att fortsätta skapa, skriva och dela det som känns på riktigt.

Stöd bloggen via PayPal

Hashtags (svenska):

#självomsorg #relationer #respekt #simskola #barn #badglädje #läkandekraft #familjeband #vardagsreflektion #levjustnu

Hashtags (english):

#selfcare #healingjourney #familyties #swimlessons #boundaries #respect #everydayreflection #rightnowmatters #griefhealing #mindfulmoments