Det här är en text om barn gör när dom kan bemötande. Om två sorters smärta: den som känns i kroppen och går över, och den som sätter sig i själen.
Read this post in English →Children do well if they can – dignity and everyday resonsibility
När både bröst och bemötande kan göra ont
Igår var jag på mammografi. Den där väldigt gör ont-saken vi kvinnor gör vartannat år för att leva längre. Jag fick tipset att ta två Alvedon innan. Det hoppas jag verkligen att jag kommer ihåg.
Maskinen pressar hårt. Det gör ont. Men det är över snabbt.
På vägen därifrån kände jag en lättnad. En tacksamhet över att kunna gå hem, ta en kaffe och låta kroppen slappna av igen.
Den smärtan passerar.
Alla smärtor gör inte det.
Där vattnet väcker mig
Idag steg jag ut i den tidiga morgonen, minus en och en halv grad i luften.
Morgonrock, vantar, mössa. Badväskan i handen — som ett löfte till mig själv.
Bilen körde milen till sjön. Den där milen jag kan på känslan nu.
Där väntade stunden där allt bara finns.
Jag, sjön och andningen som hittar hem.
Steg för steg ner i vattnet.
Fötterna först — en chock, en viskning: “Nu är du här”.
De hisnande andetagen som tar tag i mig när kroppen möter kylan.
Och så ögonblicket när allt stannar.
Där tystnaden blir ljudet och nuet är allt som finns.
Jag och vattnet, vi känner varandra nu.
När jag kliver upp igen brusar kroppen av liv.
Som om blodet bubblar, som om någon lagt en brustablett i mig.
Milen hem, värmen från kläderna.
Och kärleken i tacksamheten:
att jag gav mig själv den här stunden
där jag påminns om att jag lever.
Här.
Nu.
Barn gör när dom kan bemötande i vardagen
I mitt arbete har jag länge burit med mig frasen: Barn gör när dom kan.
Det låter så självklart, tills man glömmer bort det.
Som den där kvällen när en ungdom satt med luvan djupt nerdragen och vägrade prata.
Inga svar. Bara tystnad.
Jag kan bli frustrerad, men sanningen i stunden är ofta: han kunde inte.
Och om jag istället tänker att han inte vill
då händer något i mig.
Rösten blir lite hårdare.
Axlarna höjs.
Luften i rummet blir tunnare.
När vi tror på ovilja istället för oförmåga
hårdnar våra röster och krav.
Då är risken att vi förlorar varandra.
Barn gör när dom kan.
Gör dom inte — då kan dom inte just idag.
Det kan saknas energi.
Kanske trygghet.
De där orden saknas i ungdomen.
Kanske känslan av att vara värd att lyckas.
Och där, i de små ögonblicken, lär sig barnet något viktigt:
Inte bara vad som förväntas —
utan vem jag är som vuxen
när det skaver och blir svårt.
För barn lär sig alltid.
Frågan är vad de lär sig av oss.
Läs texter i Oskar-serien → https://malix.se/oskar-serien-npf-skola/
När vi glömmer – och när vi minns
Jag har ibland glömt allt det här. Då har jag gått hem med en tung klump i magen.
Men de kvällar då jag hållit synsättet nära, även i bråk och stök, har klumpen i magen istället varit ett:
Yes, vi fixade det. Tillsammans.
För barn ska inte bära den sortens skam.
Den sätter sig i kroppen, i självbilden, i hjärtat.
Den kan bli en följeslagare som är svår att jobba bort.
Förlåt – när ansvaret ligger på mig
Att tappa ansiktet gör ont för alla.
Men jag gör hellre det själv än att låta den jag möter tappa det.
Förlåt är ett läkande ord.
Men bara när det inte bär med sig skuld.
Förlåt att jag gjorde så där, men det var för att du…
Det där för att du förstör allt.
Det är inte att säga förlåt.
Det är att rättfärdiga det jag själv gjorde — och lägga skulden på dig.
Jag har ansvar för mitt beteende oavsett vad den andra gör.
Om jag svarar otrevligt tillbaka är jag skyldig ett förlåt.
Inte för att du gjorde fel, utan för att jag gjorde det.
Förlåt är inte att böja sig.
Det är att hålla fast vid hjärtat.
Metod – Barn gör när dom kan i praktiken
När det blir svårt, pröva att ställa dessa tre frågor:
- Vad saknas just nu för att barnet ska kunna lyckas?
- Hur minskar jag skammen i situationen?
- Hur hjälper jag barnet att behålla ansiktet inför andra?
Det här är barn gör när dom kan bemötande i praktiken.
Läs mer om barns rättigheter → Bris
Skam eller läkning?
Skam säger: Jag är fel.
Läkande bemötande säger: Jag är värd att försöka igen.
Vi väljer varje gång vilket spår vi lägger i ett barns hjärta.
AHA – mellan raderna
Smärta i kroppen är tillfällig.
Smärta från skam kan bli livslång om ingen fångar upp barnet.
Igår kan ge spår i någon idag och långt fram i livet.
Därför är just nu det som är viktigt.
Det jag säger idag kan någon annan bära med sig genom sitt liv.
I nuet kan jag ta ansvar och välja hur jag ska bemöta.
Mellan raderna – min röst
Jag vill vara en av de vuxna som står kvar.
Som ser förbi beteendet och möter behovet.
Som väljer att värna värdigheten, varje gång.
Reflektion – Vad tar du med dig?
Vad händer i dig när du går från tanken
han vill inte
till
han kan inte, inte idag?
Hur förändrar det dig?
Hur förändrar det honom?
- Det här är grunden i barn gör när dom kan bemötande.
- När jag minns det blir relationerna lättare att bära.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.
/Carina
