Kategorier
Malix

Det finns så många slitna ord,

Igår läste jag på min nyfunna blogg, there Nu har jag ju läst den ganska så många månader så det nästa känns som jag känner hon som skriver den. Men det är klart att jag inte gör, hon bor ju i USA.  I sitt förra inlägg tog hon upp en intressant tanke om vårt låga tak här i Sverige. Om att vi Svenskar är så konflikt rädda, nu vet jag inte om hon menade så som jag tänkte att hon menade, men att vi i Sverige är mera konflikträdda och att vi har en lite annorlunda ton i våra konflikter.

Kanske är det en av anledningarna till alla våra sjukskrivningar tänkte jag när jag läste hennes blogg. Hur tänker jag då, jo jag tänker att vi svenskar mera håller inne på våra konflikter, låter dom bo på insidan av oss allt för länge.  När vi slutligen fått för mycket i vårt egna system, så går det sönder inom oss och vi blir sjuka. Vi ska ju även vara så otroligt lika varandra stampa i samma led, och inte sticka ut. Den så nu omtjatade Jantelagen är en lag som vi utan att blinka sväljer och gör om till vår egna. Vi ska inte tro att vi är något ligger inrotat i systemet.

Varför är vi konflikträdda? Är det konflikten i sig? Jag tror egentligen inte det, utan jag tror att vi lite går och samlar på oss konflikt oset lite för länge. Vi vågar inte säga vad vi tycker och när vi gör det blir vi anklagade för att vara mobbare, rasister, och lite allt möjligt.

Mobbning är i dagarna ett slitet ord tycker jag, det har blivit lite alldagligt och så fort du kommer med kritik verkar det som om vissa använder sig av mobbningsflaggan.

Likadant är det med Rasistflaggning. Idag vågar vi inte säga något om i fall att det kan verka rasistiskt.  Jag såg en film för ett tag sedan om ett gäng ungdomar som kom från fjärranland. Dessa ungdomar gav sig på ett gäng yngre killar som lyckades bli lurade på sina mobiler.  Ungarna levde rövare på spårvagnen och betedde sig väldigt illa. Hade ungarna kommit från Sverige vilket det säkerligen finns svenska ungar som beter sig på samma sätt, så hade det varit lika illa.

För ett tag sedan när jag själv åkte buss, så var det ett gäng ungdomar som även dom kom från ett annat land. De hade sina fötter i sätet, och skorna var inte rena så det blev märken i det säte de hade sina skor i.  Jag valde att inte säga till dom, Ska villigt erkänna att jag inte riktigt vågade.

Men i alla fall så sa busschauffören till dom att ta ner fötterna. Han kom själv från ett annat land och sa till dom ganska så rejält, att vi sitter inte så i bussarna och vi gör det i alla fall inte här i Sverige. Nu hörde jag inte allt han sa men, han pratade med dom en stund innan han körde iväg. När han gick och satte sig för att köra bussen skakade han på huvudet, tittade på mig när han gick förbi. Antagligen hade han inte fått ungarna att ta ner fötterna, eller så var han bara trött.  I alla fall så skulle ungarna efter ett tag gå av bussen, dom gick demonstrativt fram till första dörren och skulle gå av där. Chauffören sa igen till dom att dom skulle gå av i mitt gången.  Men trotts hans tillsägelse så sa den ena killen till honom, att han går av var fan han vill gå av.

När ungarna skulle gå av bussen så vänder den ena killen sig om och säger rasist till busschauffören, sedan var dom borta. Jag kunde inte låta bli att skratta, chauffören frågade mig vad det var jag tyckte va så roligt.  Jag förklarade då att det såg lite konstigt ut att De fem ungdomarna som inte själva var från Sverige, kallade honom rasist och att det  var lite svårt att undgå att även han inte var infödd svensk. Man såg liksom på hans mörka ögon och hörde på hans tal att han inte hade bott i Sverige hela sitt liv.  Då sa chauffören något klok något som jag gått och tänkt på ett tag. 

Hans sa att men det är ju så det är, så fort man uttalar sig eller tillrättavisar någon så får man passa sig, för då anklagar motparten (den man tillrättavisar) att man är rasist, översittare eller annat.

Vi hade en diskussion, han berättade att han tyckte Svenskar var mesiga, dom var hela tiden rädda för hur dom blev uppfattade. Han pratade om att om ungarna hade varit svenska barn och han hade tillrättavisat dom, hade han fått stå ut med att bli kallad  djäv,,, blatte eller svartskalle. Nu var ungarna invandrare och då blev han kallade  rasist.  Slutklämmen i det han sa, var att han kunde höra på ungarna att dom antagligen kom från samma land som han själv, men från en annan provins.

Men lite så är det, vi är rädda för att säga saker för att andra ska få uppfattningar om oss att vi är Rasister, mobbare, översittare mm 

Jag tycker historian är rolig, han busschauffören som antagligen kom från samma land som  sina unga landsmän, han blev kallad rasist för att han sa  att så här beter man sig inte när man åker buss.  Han blev kallad rasist, Han kom från samma land. Hade det vart svenska ungar hade han blivit kallad svartskalle eller blatte.

När vi pratade så pratade han respekt och att svenskar har så svårt att sätta gränser. Jag kan inte mera än att hålla med honom. Vi vågar inte säga till när det gått  för långt, vi vågar inte sätta gränser, inte ens till våra barn. Dom som ändå har så stort behov av att veta var gränsen går……