En morgon i rask takt.

Idag har morgonen förflutit i en rask takt. Först var det badet som skulle göras. Efter det snabb frukost och direkt iväg till Tandläkaren. I morse innan badet tänkte jag avboka besöket hos tandläkaren. Men nu är jag bara glad att jag verkligen gjorde. Det första tandläkaren sa idag blir det ingen bedövning. Pust va rädd jag blev. Men min tandläkare är en gammal tandläkare och han är bestämd. Det var liksom inte någon ide att be om bedövning och så här i efterhand är jag bara stolt. Tanden är fixad och jag gjorde det. I mig är det mod. Nu är jag klar och slipper hålla reda på tandläkartider. Hurra för mig.

Idag blev jag lurad att gå i först i badet. Det var min mentor som lurade i mig så att jag inte ”harade” mig. Hon frågade om jag ville ha ensambilder i badet. Då sa de andra kvinnorna att jag var tvungen att skynda mig. Helt utan att tänka tog jag riktig bestämda snabba steg ut i vattnet och doppade mig.

Satt kvar en stund i det kalla vattnet och mådde bara bäst. Den där bäst känslan höll i sig när jag gick upp på land. Det blåste i dag så kroppen torkades av vinden. Ännu ett härligt bad har blivit till. Nu finns känslan både av bad och tandläkarbesök i mig som segrar. Första pris i mod är det idag. Hurra för en bra start på dagen.

Idag blir det jobb för mig. Visualiserar hur jag parkerar bilen här hemma i kväll. Känslan i kroppen är skönt utav en bra jobb dag. Det ska bli roligt att träffa alla igen så här efter en ledig helg. Nu får det vara nog för nu ska jag fixa till mig inför jobbet. Ha en härligt fin dag.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar mera än i minnen. Morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.

Carina Ikonen Nilsson.

När drömmar bara är drömmar….

Idag när jag vaknade så var det varmt i husbilen, då vart det mera härligt att göra en morgon just där. Kaffe blev det med den lilla espresso bryggaren, med skummad mjölk. Därefter började jag plocka undan lite ljus och annat löst. Maken hade redan igår, bestämt att vi skulle åka tidigt. Vi var hemma här i huset, redan lite efter tio. Packa ur husbilen och en liten rengöring av husbilen, sedan packa in här hemma. Första husbilshelgen för i år, är i en samling av minnen. Det är härligt att åka iväg med bilen några dagar, det blir ledigt på riktigt. Finns inte så mycket att göra, mera än att umgås och njuta av fri tid. Många steg blev det. Jag var och besökte affären som jag haft i tanken att ta över. Nu blev det definitiv nej, till den.

Jag berättade för Ägarinnan, om hur jag just nu tänkte om framtiden, det osäkra ekonomiska läget. Räntor som kan bli höga, elpriser och diesel priser. Om Covid och att allt är lite osäkert just nu. Det är med sorg i hjärtat jag lämnar ett nej. För jag älskar verkligen affären, den är så mysig och det finns potential att utveckla den. Men som läget är just nu med ekonomin mm, känner jag att det är inte något jag vill gå in i.

Vem vet kanske är det ett läge som går över fort, jag återigen kan undersöka det. När jag var där, berättade hon att det hade blivit en nedgång i affären just nu. Det var inte många som vågade sig ut och vara bland människor. Hon misstänkte den nya varianten av Covid som ställde till det.

Det känns fel att säga nej, för jag tror på den lilla söta butiken. Jag tror att jag är rätt person att verkligen göra, den där butiken, till en drömbutik. Men inte i dagsläget. Allt känns så osäkert, lite fel i tiden. Det är verkligen med sorg i hjärta. För en gångskull så har jag tagit ett beslut som inte är tagit ur en snabb tanke. Vilket gör att livet blir lite mera tråkigt men skönt, för då blir inte konsekvenserna så förödande för mig. Då står jag inte där om ett år och funderar på hur blev det så här, varför tänkte jag inte på det. Jag hoppas om jag nu inte tar över affären, att någon gör det och att denna någon lyckas riktigt bra. All lycka till den så vågar och gör. Jag känner till och med att det är lite skönt, att jag tagit beslutet att tacka nej.

När jag ändå var i affären så passade jag på att köpa lite garn. Garn med glitter i ska bli vantar till barnbarnen men, jag tänker att det får bli nästa vinters projekt.

Känns i hela kroppen att vi varit riktigt lediga, i helgen. En härligt mjuk känsla bor inom mig. Nu är det bara tvättkorgen som ska bli tom igen. Nästa husbilsresa vill jag göra snart, redan nästa gång jag är ledig helgen. Men vi får se hur vädret blir. Idag när jag och maken promenerade till återvinningen och affären så hördes det fågel-kvitterier. Vår det kändes som om Våren börjar smyga på.

En fin dag önskar jag dig.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu kan vi göra något åt. I morgon blir det bad för mig igen. Äntligen längtar redan.

Carina Ikonen Nilsson.

Efterklok vilken tur att man i alla fall kan bli det….

Idag vaknade jag i en iskall husbil. Men ändå i en husbil. Den iskalla husbilen var vår bil. Gasolen fungerade inte och något fel på elen. Men nu är den igen varm och god. Min tanke igår kväll var att bada i havet, nu på morgonen men den gick fet bort. Det fick bli en dag utan bad för jag frös så att jag inte trodde att jag aldrig mera skulle bli varm igen.

Ni vet jag skrev om att någon vandrat vidare till den där andra stranden, den stranden som vi levande inte kan nå. Jag fick en klokhet i mina tankar utifrån vänskap om att man måste se om sina relationen, ta de där extra stegen.

Igår kväll när vi satt här i husbilen, pratade vi om henne och vi hittade till en pytteliten petitess egentligen, sådan som inte betyder något egentligen. Men något som både jag och maken hade uppmärksammat, efter att hon dött. Vi saknade den där tummen, den där tummen man gör på i förbifarten om man skulle se något på fb. Den där tummen som hon alltid gjorde på mina inlägg, den saknar jag mera än jag kan beskriva i ord. Jag blev alltid glad, över att hon hade läst sånt som jag skrev eller loggade andra saker. Den där tummen saknas idag. Den tummen upp var så betydelsefull, den stod för så mycket i mina tankar. Den visade på att hon i alla fall orkade förströ sig. Att hon var vid liv. Hon som var så sjuk orkade läsa och gjorde mera än andra som är där på fb. Hon visade att hon var där, den där tummen sa mig, hej på dig, jag är med och jag läser, jag gillar. Nu tror jag inte att tummar betyder det egentligen, utan jag tillskrev hennes tummar allt det där.

Idag saknar jag just dom tummarna. Dom kommer aldrig mera visa sig för mig. Jag kommer aldrig mera få uppleva hennes tumme på något. En tumme som egentligen inte betyder något, hade blivit så betydelsefull för mig. Det var de tummar hon tryckte på i alla dessa inlägg. Just den tummen saknar jag idag, igår och alla de där dagarna som gått förbi denna vecka som varit. Det gör ont att inte få höra hennes röst när hon säger, det är allt grejer det. Jag kommer aldrig mera få se henne handla, för allt och alla i affären där hemma. Jag kommer aldrig möta henne, hemma hos dottern. Tänk va många saknaden det blir som jag inte ens tänkte på då, när tiden fanns och jag kunde göra något åt. Då tog jag inte chansen. Då fanns allt där och då lät jag det vara där, utan att jag gjorde något vettigt av det. Ju flera dagar som går ju fler insikter flyttar det in i mig. Vissa gör ont, andra blir saker som säger att jag behöver vara mera i just dom där relationsstunderna och ta ansvar så att jag slipper uppleva och hitta till det då när det är försent.

Nog om detta. Lev idag just nu, igår finns inte och morgondagen kommer först i morgon.

Just nu gäller

Carina Ikonen Nilsson.

Vad är viktigast i livet?

Har redan träffat mina badsystrar, 1,6 grader hörde jag att dom sa att det va i vattnet. Kyligt jo visst men, vilken fantastisk morgon. Himlen var guldfärgad såg jag en av mina badsystrar såg en rosa himmel. Jag tror att vi båda hade rätt för himlen var nog mera färgsprakande än vi kunde beskriva.

Dessa vackra bilden är tagna av en av mina badsystrar.

På vägen hem från badet lös solen på grantopparna längst vägen. En måne som håller på att bli mindre, en sprakade omgivning med färger som solen tillverkade, gjorde magisk vacker plats att vara i. Nu är kroppen inne i sitt stadie att återhämta värmen i kroppen, Mina sinnen just nu är på ytan och jag känner hur den kylda huden inte riktigt litar på att jag är inomhus.

Nu sitter jag i källaren och skriver här är lite kallare än övervåningen, tror det är bra att sakta värma upp min kropp. För mig är det ledigt i några dagar nu. Jobbpasset igår glimmar det riktigt om. Allt förflöt enkelt och inom mig bodde en harmoni i stunden. När jag åkte hem från jobbet summerade jag dagen som fantastiskt bra jobb dag.

Vad är det viktigaste i livet, är en fråga som bor i mig just nu. Vad är det viktigaste i livet? Skulle jag fråga andra människor just den frågan så tror jag att jag skulle få lika många svar som antalet personer, jag frågade. Makt, Välstånd, Hus, bilar, Framgång, Pengar Allt det där som är status eller saker tror jag en del skulle säga. Pengar? Lycka. Men jag tror inte det är pengar som är viktigast.

Självklart ligger det en vikt i att ha pengar, det är så vårt samhälle styrs. Men jag tror mera det viktigaste är känslan som ligger där bakom, pengarna. Pengar ger frihet för vissa, pengar ger möjligheten till att köpa sig frihet men, det låser även in friheten. Pengar ger lycka finns det säkerligen dom som säger. Just pengar ger lycka säger mig mera, att det är lyckan vi vill åt.

Vi vill åt den där känslan, när vi är i ett tillstånd av lyckorus. Jag tror att lyckorus är som alla andra rus, dom är där korta stunder och är där mellan gränserna av olycklig och lycklig. Självklart väljer vi lycka i stället för olycka. Men om vi aldrig upplevt olycka, hur vet vi då att det är lycka vi är i. Visst kan man vara lycklig utan pengar, för pengar har inte något med känslan lyckan att göra.

En lycklig stund för mig från i somras när jag återigen befann mig i det vackra norr

Lycka kan vara så många olika saker, ett samtal kan vara lycka, en stund i nuet där du just befinner dig, kan vara en stund av lycka. Ett möte med andra eller någon, att vakna på morgonen vara vara lycka, en kopp varmt tea…. det finns så många små och stora stunder som kan vara lycka. Jag tror Lyckan kommer inifrån. Jag tror den bor inom oss, att vi genom att leva, lär oss själva att nå till de där mera lyckliga stunderna. Det är genom vår resa i livet, som ger oss möjlighet att hitta till de där små lyckliga stunderna. Men jag tror att olyckan och lyckan är nära släktingar. Jag tror att du måste ha upplevt båda sorter, för att bli medveten om att just nu, just i detta görande, skapar du känslor av lycka.

Min gamla farmor sa till mig i ett ögonblick, att det viktiga i livet är möten med människor. Min gamla farmor var en klok kvinna. Jag har utvecklat den där viktigheten, till en viktighet för mig. Möten med människor, oavsett om det är bra eller mindre bra möten. Är de viktiga möten. Möten med andra människor ger mig möjligheten att bli klokare, i mötet med en annan människa, lär jag mig saker om mig själv, om jag vågar lyssna inåt, Jag lär mig även om den andra, om jag vågar se med ögon som är icke dömande ögon. Jag har till och med möjlighet att möta någon, som är en storhet i sig själv. Jag har även möjlighet att ge , bjuda på, i mina möten med andra människor. Just nu när jag sitter här och skriver dessa rader, känner jag mig en smula rik. För jag har haft förmånen att få till att ha många möten, i mitt liv. Just denna rikedom har inte så mycket med pengar att göra, utan faktiskt är det i mina möten med människor. Eftersom jag har ett arbete där jag möter många olika människor, Nya människor hela tiden så blir det en rikedom för mig. En rikedom i att möta människor.

Nu ska dessa rader sluta. Nu är denna heliga lyckostund, slut för idag för mig eller i alla fall för just nuet. Morgonen ska slutföras, frukost ska ätas och jag ska för första gången i år göra lite packning för en husbilshelg. Prosecco ska packas in i husbilen. En skvätt Aperol ska med. Årets första sommardrink ska bli till så här i början av denna vår. Varma kläder och tvättkorg ska packas in. Det viktigaste av allt badkläder och morgonrock men även min bärbara dator. Här ska bloggas husbilshelg.

Lev idag just nu, igår finns inte här och i morgon kommer först i morgon. Jag är väldigt intresserad av dina tankar med vad som är viktigast med livet. Blir glad om du skriver några rader i ett mail, dina ord och tankar ger mig möjlighet till klokheter.

Lev idag just nu.

Carina Ikonen Nilsson.

Yes! Jag vill, jag kan, jag gör.

God morgon, på riktigt är det en riktigt god morgon idag. Varför? jo, jag gjorde det, jag verkligen gjorde det igen. Jag tog modet till mig att åka den där milen för att träffa mina badsystrar.

Mina härliga, fina och så glada badsystrar. Idag var det 1,8 grader i vattnet. Jag var en av dom som badade. Vi var idag sex stycken, badsystrar. Den kyliga vinden var kall, innan badet. Det där första modighetssteget som ska till, vart enkelt och ta, efter ett litet jobb med mina tankar. Stegen ut till djupet där det är dags att doppa sig, gick helbra. Sedan blev det andning, lugna andetag och mod, att göra det där sista få kroppen under vattnet. Stickandet i huden var välkommet, behagligt och igenkännande, av små stick när huden kyls ner. Väl ner i vattnet kom lugnet som fyllde hela mitt väsen. När det sedan var dags att gå upp kom värmen, den omslöt mig. Vinden gjorde inte något illa längre, utan var mera behaglig än kall. Mitt morgondopp är klart.

Idag får det bli en redan nu tacksamhetstanke till mig själv. Jag tog mitt mod och gjorde det jag mår så bra av. Jag träffade mina badsystrar och vi badade tillsammans. Den här nästan heliga stunden, där jag får vara i just nu, där jag är i ett Kasam, där jag tar hand om mig, min oro som stillas, mina tankar som blir mera vänliga och kärleksfulla. I just detta är min tacksamhet, där bor min tacksamhet. Tacksamheten över att jag hittat till det som är så härligt. Tacksamheten över mina badsystrar som hejar på och hjälper till att göra så jag vågar ta det där härliga vinterbadet. Jag är återigen på g.

Idag kommer det vara jobb för mig. Idag är det en ART dag. Moralen är ämnet. Börjar kl 13.30 så ännu har jag ledighetstid, till mitt förfogande. Ändra tankar och känslor står för mig att göra. Jobbar på förfullt med just det. När jag lyfter upp huvudet och tittar uppåt mot skyn, säger Yes idag ska det jobbas, fylls jag av en känsla av glädje som sprider sig i kroppen. Prova att göra så när det känns motigt. Jag gjorde det i morse redan, men då vart det diskbänken som skulle göras fin. Det blev även då att jag höjde händerna mot taket, tittade upp och sa högt till mig själv. Yes, nu ska jag äntligen göra diskbänken fin. Det gjorde att jag även gick till handfatet och toastolen gav den lite omsorg. Idag när jag satt i soffan och drack mitt kaffe så visualiserade jag hur jag sakta gick upp ur vår lilla badsjö. Hur värmen omslöt mig och hur jag åkte bilen hem.

Nu ska jag visualisera hur grymt Arten kommer att vara idag. Hur alla är glada, hur alla nästan pratar i mun på varandra för att de är så inne i ämnet. Hur jag och min kollega briljerar i ämnet. Hur arbetsdagen kommer att förflyta lugnt och fantastiskt. Jag kommer att hinna med allt det där jag ska göra, hinner med dokumentationen. Åker hem säkert i natt kommer hem efter en trygg bilkörning hem. Somnar underbart sover gott och vaknar i morgon igen taggad för det stundande badet. Yes, jag gör, jag kan, jag klarar.

Men nu nog om detta, nu är det dags för frukost, dusch och fixa till innan jag åker iväg till mina guldklimpar på jobbet. Åker till alla mina fantastisk fina kolleger.

Lev idag just nu, just nu kan du göra något åt. Du kan ringa det där viktiga samtalet och berätta för den du bryr dig om att du bryr dig om. Jag tror vet att sådant gör skillnad. Det är skillnad som är viktigt. Igår finns inte kvar och i morgon är först i morgon. Just nu gäller. Just nu.

Ha nu en fantastiskt fin dag.

Carina Ikonen Nilsson.

Sent vaknar syndaren. Ibland till och med försent.

Har under dagen funderat över det där med tacksamhet. Jo, det har jag eller gör jag ganska ofta. När jag tänker på tacksamheter som är i livet, känns det så mycket rikare, än när jag inte gör det. Idag blev det tacksamhet, över att jag redde ut körningen hem. Det var mycket regn på vägen, jag hade nog lite för hög hastighet för vägunderlaget. Bilen lättade när jag körde igenom en vattensamling på motorvägen, det kunde gått riktigt illa. Just då efter att hjärtat slutat banka, saktade jag ner tankarna tillsammans med den långsammare hastigheten. Den snabbaste tanken blev- det kunde gått illa. Efter det, blev det oj vilken tur att jag redde upp situationen. Därefter blev det att jag kände tacksamhet, över att inget farligt hände. När den tanken var klar, kom den där riktigt lite klokare tanken som blev. Tacksamhet över att jag råkade köra i vattenpölen, att det gjorde att jag blev lite klokare i min bilkörning. Tacksamhet över att jag lärde mig något där under bilfärden hem.

Idag innan jag åkte till mötet på jobbet, blev det även ett snack med dottern. Vi fick tråkiga besked under söndagsmorgon, någon har lämnat jord livet. Denna någon, är någon jag känt eller i alla fall varit bekant, med under hela mitt liv som Färgelanda bo. Barn som lekte när dom var små, gjorde att jag träffade lekkamraternas föräldrar. Då när barnen var små, hade jag inte riktigt utvecklat det där med den sociala färdighetsträningen av att fika. Utan oftast stod vi och pratade, vid lämningar och hämtningar. Ibland blev det längre stunder, ibland mindre stunder. Sedan blev barnen stora, andra händelser gjorde att våra stigar möttes igen. Det har blivit att vi varit på vissa kalas och träffats, Vi har även suttit här på altanen och druckit en del vin.

Jag fick i våras veta att kvinnan var sjuk. Gick här hemma och gruvade mig, för hur jag skulle förhålla mig till detta. Ville inte störa, ville inte verka nyfiken och ville familjen vara i fred. Då ville inte jag störa, inte ville jag slösa på hennes tid som hon kunde lägga på sina nära och kära. Men det blev att jag i alla fall kunde skicka ett mess till henne, berätta att jag tänker på henne. Vi kom framtill att när hon kände sig bra, skulle jag besöka henne. Vi skulle fika bestämde vi, jag lovade att ta med fikabröd. Det hann inte bli den där fikan. Det hann aldrig bli det där snacket, som jag hade gått här och tänkt ut i min ensamhet. I söndags fick hon lämna denna värld, bo där uppe i himlen.

Det bor så mycket tårar i mina ögonlock, av denna händelse. För när jag gått här och tänkt. Tror jag, att om jag hade varit mera social, hade haft mera sociala skils. Tror jag att vi hade kunnat bli, riktigt goda vänner. Jag har alltid tyckt om att prata med henne, hon har alltid haft ett leende och hon var en sådan där fantastisk fin givare, Hon liksom gav och gav och krävde aldrig något tillbaka. Hon var liksom en sådan där genomgod människa, satte alla människors väl, före sitt egna. Den gick inte att hitta något ont i henne. Mina tårar är nog att jag inte tog chansen, att visa min uppskattning. Att jag nu så här i efterhand, inser vilken förlust det varit. Kanske är förlusten bara för mig, inte för henne, att inte jag kunde vara den där som jag längs inne i mig är. Jag hade aldrig kunnat vara lika fantastisk givare som hon alltid varit. Jag inser att jag stulit mig själv, på en vän. Någon som alltid i mitt liv här på landet alltid varit i närområdet men, jag inte tog chansen att få som en riktigt god vän.

Jag gillar ju människor, gillar att ha några få nära vänner. Jag inbillar mig just nu, att jag förlorade en vän som jag aldrig fick. Att jag inte tog chansen är lära känna henne, på riktigt. Jag tror vi hade kunnat haft många trevliga stunder, under de år hon vandrade här på jorden. Jag känner att hennes bortgång, lärt mig något, något eller en sådan där riktig klokhet, kunskap som jag lärt mig för sent.

För det bor människor runt omkring oss, som vi har runt omkring oss. Utan att vi gör det där som är så viktigt. Skapa relationer, hitta vänskap, vara vän och få vänner.

Denna klokhet som just hittat in i mig, säger mig även att det bor en kvinna och hennes man, några hundra meter bort. Någon som jag alltid uppskattat att dricka tea med. Men tiden, åren har gått. De koppar tea vi druckit, under dessa senaste åren har varit noll. Noll och inget. När jag fyllde år, fick jag en bukett tulpaner av henne. Men Tea-et har inte blivit gjort, inte heller har jag gjort en inbjudan. Nu handlar det kanske även om Covid, att man ska vara restriktiv, hålla avstånd. Men man kan dricka tea utomhus, man kan ta en promenad och umgås, man kan hålla avstånd, så att man inte smittar om man nu skulle ha utan symtom.

Det bor en kvinna och en man i ett annat kvarter, mannen är sjuk. Förr umgicks vi ofta, idag träffas vi på kalas och dop. Ska jag igen sitta här om några år, få till mig klokheten som jag igen missat. Nej, jag ska börja ta ansvar, över de få relationerna jag har. Jag vill inte sitta här om några år med samma tankar, om hur jag inte tog chansen att umgås….

Mitt i allt det sorgliga just nu, känner jag tacksamhet emot henne som somnat in. Tacksamhet över klokheten, som bor i tankarna om henne. Att jag måste göra saker innan det är försent. Även om måsten inte finns, så ska jag se till att vara mera öppen i möten med människor. Vara mera vänskaplig, vara mera vänlig. Inte låta människor, bara vara i periferin. Nej, nu ska jag inte sitta så här och ångra saker. Utan jag ska göra. Jag ska göra, göra och åter göra.

Jag ska ringa det där samtalet, gå dom där stegen. Berätta för människor runt omkring mig, att jag håller av dom. Att dom är värdefulla, för mig. Nu är det dags, för mig att ta ansvar över mina vänner.

Visst, hon givaren, hon som flyttade till den där andra stranden, den vänskapen kan jag inte längre, göra något åt. Även om jag önskat att jag handlat, redan för länge sedan. Men jag ska inte en gång till, känna den här känslan som just nu bor i mig. Nej, det ska vara andra känslor som ska flytt in.

Att jag tar hand om människor, som betyder mycket för mig. Det är just i dessa tankar som det bor oändligt mycket tacksamhet, i mig just nu. Tack min förlorade vän, tack för den klokhet som jag just hittat till. Tycker det är synd att jag inte kan berätta det för dig. Men om du bor där uppe nu, ser mig. Låt mig då säga förlåt, att jag vaknade så sent, att jag inte var i denna klokhet då. Sent ska syndaren vakna säger man….. Här är det jag som är syndaren….

Lev idag just nu, just nu kan vi göra något åt, imorgon kan det vara försent. Just nu kan man ringa det där samtalet, som man så länge tänkt ringa. Just nu kan jag säga dom där orden som är så fulla av vänskap och kärlek. Dom där orden som man alltid vill höra.

Du betyder så mycket för mig. Sex små ord som kan göra någon glad. Nu får det vara slut på instängdhet och tysthet…… Här ska pratas.

Carina Ikonen Nilsson

Vad är en god morgon? Vad är en god morgon för dig?

God morgon, Jo det är en god morgon. Vad är en god morgon? Är inte det att faktiskt få vakna upp till en helt ny dag, andas, ha förhoppningar om dagen? Dagen är ny, vi vaknar och har en helt ny oskriven dag, framför oss. Det är inte alltid, jag känner så. Vissa dagar är det bara att överleva få dagen att gå. Samtidigt när jag skriver just det, inser jag hur dumt det är att bara låta dagarna gå… Vi har ett liv att leva, vi har vårt egna liv att leva. Då är det väl viktigt att fylla dagarna med bra viktiga saker för oss själva, fylla det med sådant som är viktigt för oss.

Viktigt vad är då viktigt? Viktigt för mig är att få känna mig levande. Viktigt för mig är att få känna att människor runt omkring mig, får energi, av att möta mig. Jag vill må bra, då är jag runt människor som inte hänger upp sig på att lägga kraft, på att berätta för mig hur dum eller konstig den där är. Vi har bara oss själva, att ta ansvar över. Vi vet inte varför eller vad som gör, att någon annan gör. När någon annan gör sådant som vi själva inte skulle göra, är den konstig, vi tar oss rätten att döma ut.

Vem ger oss rätten att göra det? Varför gör vi det? Får det oss att må bra? Blir vi själva bättre, av att göra någon annan sämre? Mitt svar på det är NEJ! Näee, jag blir inte bättre om jag gör dig sämre. Jag blir inte bättre, bara för att jag inbillar mig att min sanning, är den rätta sanningen. Det är min sanning och den kan vara rätt, för mig.

Men det är även en inskränkt sanning, om jag tror på den och inte vågar utmana den. Utmana den, kan vara att faktiskt fråga den som inte ser min sanning, som en sanning, hur den tänker.

När jag ställer frågan är det viktigt att lyssna, på svaret. Jag tror just det där med att lyssna på svaret, kan vara svårt. Där finns utmaningen, i att faktiskt lyssna och inte stå tyst och klura ut ett svar, som försvarar, min sanning. Utan lyssna på det den andra säger. Låta orden flytta in, känna av hur orden känns. Det kan göra att den andras ord gör din sanning lite längre in i sanningen, lite mera sann. Orden som kanske till och med förändrar det du tror på, ord som kan göra att det du nyss trodde var en sanning kanske inte är helt sant.

Huva vad jag klurar in mig, alla dessa ord om ingenting bara att det är en god morgon. Fast jag är så gammal som jag är. Jag har nyss fyllt 57 år, sitter här och klurar på sådant som andra kanske redan har lärt sig. Men du, jag håller på att lära mig, jag ser hela livet som ett lärande. Kanske är jag inte fullt inlärd ens när jag dör. Men jag gillar att sitta och klura på saker. Gillar att få mina funderingar nerskrivna. Men nu ska det bli annat än att bara skriva. Lite frukost ska till nu när kaffet är uppdrucket,

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Idag ska jag göra en bra dag. Vad har du tänkt dig göra med din dag? En bra dag för mig är egentligen att börja den med ett bad, men det får bli först i morgon. Så den här braighetsdagen börjar med kaffe och ett blogginlägg. Nu kan det bara bli ännu bättre.

Ta hand om dig.

Carina Ikonen Nilsson

Jag måste ingenting men jag väljer att göra….

Det har blivit ett långt uppehåll, med bad och blogg, för mig. Jag jobbade måndag tisdag och onsdag. På torsdagen blev det covid vaccin vid samma tid som badet är. Vaccinet vilket ledde till att jag fick biverkningar från vaccinet. Igår och idag har jag varit osäker på om jag vågar mig ut och bada, om i fall att det kanske funnits lite Covid i kroppen. Men jag tror jag är frisk.

Eftersom vi åker tillsammans i bilar upp till den lilla badsjön, har jag undvikit att åka ut och bada, dessa dagar. Tänk om jag skulle smitta någon, om jag nu skulle ha Covid. Nu vet jag att jag inte har det men, jag har känt mig lite osäker, då jag blev sjuk efter vaccinet. Feber, ont i huvudet, kroppen och grymt trött var symtomen. Dagen efter vaccinet sov jag hela dagen, gick upp någon timma eller två, på eftermiddagen för att sedan igen sova. Sov hela natten efter det. Lördagen var inte heller en helkul dag utan tröttheten, huvudvärken satt kvar i kroppen. Men nu känner jag mig bättre igen. Nu är biverkningarna borta.

I söndags morse fick jag väldigt tråkigt besked, vilket gjorde att dagen blev i sorg-tankar. det gjorde att dagen bara fick gå i en grå ton. Men nu, känner jag att jag igen ska ta tag i livet. Nu får det bära eller brista. Kan ju inte kalla mig vinterbadare, om jag hoppar över i nästan två veckor. Jag tänker ta tag i det där badet, redan på torsdag. Då kan jag vara helt säker på att det var vaccinet, som gjorde så illa. Under dessa dagar när energin inte varit på topp, har det blivit mycket podd-lysnande. Framgångspodden är riktigt bra. Där till har jag hitta favoriter, som gör egna poddar och där lär jag mig massor.

Till ex när det blir fel, eller ett problem dyker upp så ska jag sluta grubbla och istället lyfta handen och säga Yes, som det skulle vara en seger. Jag har provat några gånger och känner faktiskt, att problemet blir enklare. När det blir fel så är det inte fel, utan mera att jag fortfarande håller på att lära mig. Jag tänker faktiskt att det kan göra skillnad. När man oroar sig, får man byta ut själva oroandet och hitta till att göra något annat i stället. Det är ju dumt att gå och nervösa sig, i onödan. Jag tror på det där med att bryta beteenden, byta ut ord som måste eller inte, ord. Till exempel jag måste åka till jobbet. Nä det är då enklare att tänka, att jag vill åka till jobbet. Jag väljer att åka till jobbet. För det är egentligen det man gör.

Det finns inga måsten, de måsten som är nödvändiga att andas, äta, gå på toa, sova för att orka leva. Alla dom där andra måsten, vi lyckas hitta på. Är måsten som faktiskt inte är måsten. Du behöver inte jobba, om du inte vill. Men det är bra att arbeta, för då får du lön och känner säkerligen känslor av att, du gjorde ett bra jobb. Lön är bra, det gör att jag kan välja att lägga pengar, på sådant som jag tycker är roligt. Betala räkningar, är inte måsten. Men det är bra att betala sina utgifter, för då slipper man negativa konsekvenser i formen av inkassobolag och kronofogde. Man måste nästan ingenting, men dom saker jag väljer att göra är göranden som kan, vara bra för mig. Till exempel duscha, det finns inga måsten i det, men jag väljer att göra det. För det är skönt att duscha, dessutom så tror jag maken och andra människor omkring mig, uppskattar att jag inte luktar illa. Jag vill inte lukta illa. Finns många sådana där måsten som jag ska byta ut. Jag ska byta ut dom till jag väljer eller jag vill.

Just nu vill jag smyga in i duschen, sedan krypa till kojs. För att få en god natt sömn.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller fast jag tänkt mig att sova nu. God Natt.

Carina Ikonen Nilsson

OS Medalj borde det varit.

Idag har jag provat på mitt mod. Jag har blivit en sådan där människa som tar sprutor när det behövs. Innan för ca två år sedan var jag en människa som inte tog sprutor. Oavsett om det behövdes eller ej. Men tack vare min fobi, min kärlek till naturen plus massor av KBT träningar med en Jätte duktig kille. Har jag lyckats hitta till att jag är någon, som tar sprutor när det behövs. Jag är inte någon som går dit med lätta steg. Utan här krävs det en kraftansträngning, mod och lite mycket djä… annama.

Idag blev det den där tredje dosen, av vaccin. Innan sprutan var jag inte helt säker, på att det skulle bli den där tredje sprutan. Redan under natten har ångesten, spelat mig spratt. Har blivit jagad av sprutor, under nattens drömmar. När jag vaknade i morse var jag helt slut i mina känslor. Satt här och drack mitt kaffe. Samtidigt med mina tankar om att jag inte är en dålig människa, om jag inte vågar ta sprutan. Toa besök 45 nu på morgonen, så blev de. Men ta på dig kläder så kan du ångra dig, när kläderna är på. Du har tid att sminka dig, innan du åker.

När facet och kläderna var på, kokade maken ägg. Jag gjorde min havregrynsgröt och kände ändå nej, jag gör det inte. Jag hade inte sagt något till maken, om min rädsla. Ett sista besök på toa innan vi åkte iväg. Under bilturen kände jag hur jag igen, hade behövt kissa. Jag insåg då att det var inte någon infektion, utan nervositet. Maken parkerade bilen och jag började känna smått panik, nu behövde jag verkligen kissa.

Skriva i lappen, på med munskyddet och sätta sig och vänta. Då när jag satt där och väntade, såg jag hur stor den där sprutan var. Jag hade svårt att inte titta på den, som hon just då skulle ge en spruta till. Hjärtat bankade som om det höll på att sprängas. Innan jag kom på att jag faktiskt inte behövde titta på sprutan. Utan började nagelfara själva lokalen, för att se om det fanns en toa. Ville inte kissa på mig, då sprutan skulle tas. Men där fanns inte toa. Några blev uppropade, efter det blev det min mans tur. Det var jag och en annan kvinna, som satt och väntade. Jag tänkte att hon kunde göra före mig. Men då sprutsjuksköterskan sa nästa, väntade jag men, kvinnan bredvid mig tittade på mig och nickade, att jag skulle gå dit. Av ren reflex reste jag mig och gick till den tomma stolen. Tänkte jag kan bara gå förbi henne, jag behöver inte sätta mig där.

Innan hade jag haft tankar om att jag kan låtsas glömt något och gått ut ur ingången. Men alla dom där tankarna försvann, jag satte mig på stolen. Drog upp ärmen på min klänning och väntade. Sjuksköterskan sa, nu får du luta dig tillbaka, slappna av. Jag lutade mig tillbaka, det där med att slappna av gick inte. Trodde att hon hade satt fast sprutan i armen fast jag inte kände något men, då kom sticket. I gatan vad ont det gjorde, kändes som akupunktur nålarna jag brukar få i höften men, tusen gånger värre.

Ett rejält stick och sedan en kyla, som blev en stelhet. Rummet började gunga men, inte av sprutan utan av min rädsla. Då hörde jag henne säga att, nu har du fått den tredje sprutan och nu är du klar, för denna gången. Det gjorde lite ont i armen men, ångesten som varit innan, försvann. Jag gjorde det, jag är fast jag inte trodde det, någon som tar sprutor när det behövs. En seger känsla flyttande in i mig, vid hennes ord. Nu är du klar. Just den här sprutan med vaccin, är en modighetsspruta där jag borde få en OS medalj. För oj jag verkligen gjorde det, fast jag var så rädd. Minst lika rädd som när jag tackade nej till stelkrampsvaccin när jag var 20 år. Men jag gjorde det. Nu kan jag andas ut, ska belöna mig med en vilodag, där inget ska vara något måste. För just nu är jag helt slut i kroppen av denna vidriga oroskänsla jag bott i hela morgonen. Jag verkligen gjorde det.

Lev idag just nu, imorgon kan det vara försent. Igår är inte längre här utan just nu gäller.

Carina Ikonen Nilsson

Det årliga tandbesöket.

Idag blev det att hoppa över badet. Det fick bli ett besök hos tandläkare istället. Jag har under många år haft servicen via tandläkarförsäkring. En gång om året blir det tandhygienist, om det vill sig illa så blir det ett vidare besök till tandläkaren. Det är inte så ofta det blir besök till tandläkare. men i år blev det att boka in ett besök till. En lagning som gått lite sönder. Just det där med tandvårdsförsäkring är det bästa för mig. Jag betalar en liten summa varje månad och slipper dyra tandläkarbesök.

Jag frågade självklart om bedövning. Men nops det kommer det nog inte bli. Frågan är om jag kommer våga gå dit. Just bedövning har varit den sista utvägen, jag inte gett upp i min tandrädsla. Nu kommer ångesten bo i kroppen, fram tills det där tandläkarbesöket kommer att bli till.

Som alltid så blir det fina ord hos tandläkaren, jag sköter om mina tänder exemplariskt. Detta pga av att jag är så fasligt rädd för att besöka tandläkaren. Jag hade planerat in ett litet bad på torsdag, men inser att jag har viktigare saker för mig. Det är dags för den där tredje sprutan. Den är viktigare än badet just den dagen. Idag blir det att jobba jour, efter det blir det en lång dag på jobbet i morgon för då slutar jag 16.30. Jag kommer att vara trött, imorgon kommer det att bli sova på soffan när jag kommer hem. Torsdagen blir att vila upp sig inför helgens jobb. Veckan efter blir luft i systemet. Då är det flera lediga dagar.

Jag har hittat till flera bra-saker med FitLine. Den där morgondrinken ar blivit ett sätt att starta upp dagen i lugn och ro. Nästan så det skimrar om just den stunden. Min mage som gjort ont så länge jag minns. Men nu är det som trolleri, inte ont alls. Ofta får jag ont i magen efter jag ätit, men den senaste veckan har jag inte haft ont över huvudtaget efter att jag ätit mat.

Mina naglar bryts inte lika mycket, dom har blivit starkare.

Skickar med en länk här.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon.

Carina Ikonen Nilsson