Välkommen till malix.se – där vardagen får ta plats

Här skriver jag – Carina – om livet så som det faktiskt känns. Med snigelsteg genom morgnar, jord under naglarna från växthuset, samtal med ungdomar, kvällar med familjen och tankar som ibland drar iväg till punkens värld.

Det är berättelser från mitt köksbord, från badstegen vid sjön och från hjärtat. Ofta reflekterande, ibland irriterade, men alltid med en vilja att förstå – både mig själv och världen omkring.

Jag kallar det vardagspoetiskt. Kanske själfullt. Kanske bara ärligt.

Tack för att du läser. Det betyder mer än du tror.

  • LVL^2 ska rastas.

    På väg till High Chaparral – en resa fylld med minnen, mackor och förväntan

    Just nu sitter jag i husbilen och skriver, medan jag samtidigt räknar och registrerar husbilar och deras märken. Multitasking i sin renaste form! Vi får se hur det går att få till både siffror och ord samtidigt.

    En tidig morgon med uppdrag

    Redan innan klockan slagit 06.00 satt jag i bilen. Jag skulle hämta Alfred hemma hos dottern, eftersom hon skulle iväg till jobbet och vi har äventyr på gång. Dagens mål: High Chaparral!
    Vi anländer till campingen idag, och i morgon väntar själva parken. Det här är faktiskt en repris från förra sommaren – barnen och ungdomarna tyckte det var så roligt då, och vi vuxna uppskattade också resan.

    Saknaden som känns

    Tyvärr är lilla Emilia inte med oss den här gången, och det känns i hjärtat. Hon hade så roligt förra året, skrattade och levde ut i miljön. Nu får hon inte följa med, och även om vi försöker njuta av stunden, så är det ett tomrum som inte går att ignorera.

    Mat, mackor och mysiga pauser

    Husbilen är proppad – sängkläder, handdukar och mängder av mat har vi med oss. Det är lite vår vana när vi åker iväg: vi fyller kylskåpet till brädden, men när vi kommer hem igen inser vi ofta att mycket av maten åker hem igen, orörd.

    På vägen gjorde vi ett stopp i Trollhättan för att köpa glass och fika. Det är tradition – en glasspaus hör helt enkelt till när vi är på väg någonstans. Redan igår förberedde vi mackor: pannbiffsmackor och mackor med kycklingröra som jag rörde ihop. Att ha färdiga mackor i kylen är guld värt när man vill pausa längs vägen och njuta lite.

    Ett minne från behandlingshemmet

    Jag kom att tänka på en gång när jag jobbade på Slussen – ett behandlingshem. Vi skulle ta med pojkarna och tre personal på en liten semestertur till Öland. Jag ställde mig då och gjorde ett fyrtiotal mackor! Pojkarna åt med förtjusning, och en av dem sa att jag gärna fick göra sådana varje morgon. Det gjorde jag förstås inte, men det värmde att höra.

    Särskilt en kille minns jag. Han uppskattade alltid när jag dukade fram frukost. Jag brukade lägga fram skivade tomater och gurka – inget märkvärdigt i mina ögon, men han sa alltid att det kändes som att sova på hotell när jag jobbade morgon. Det är såna ord som stannar kvar. Han uppskattade också när jag bakade scones till kvällsmaten. I min värld var det bara så man gjorde – men i hans värld var det något alldeles extra.

    Snart framme

    Nu har vi ungefär två timmar kvar tills vi landar på campingen. Incheckningen är inte öppen än, så vi får ta det lugnt. Under tiden vill jag passa på att tacka dig – för att du läser, följer och stöttar min blogg. Det betyder mer än du kanske anar.

    Önskar dig en riktigt fin dag – och tack för att du finns här.


    On the road to High Chaparral – a journey full of memories, sandwiches and anticipation

    Right now, I’m sitting in the motorhome, writing while also counting and noting the brands of other motorhomes passing by. Multitasking at its finest! We’ll see how it goes—trying to handle both numbers and words at the same time.

    An early morning with a mission

    Before the clock had even struck 6:00, I was already in the car. I was off to pick up Alfred at my daughter’s place, since she had to leave for work and we had an adventure ahead. Today’s destination: High Chaparral!
    We’re arriving at the campsite today, and tomorrow the park awaits. This is actually a repeat from last summer – the kids and teens loved it back then, and we adults appreciated the trip just as much.

    A missing piece

    Unfortunately, little Emilia isn’t with us this time – and it aches in my heart. She had so much fun last year, laughing and enjoying every part of the experience. This time she’s not allowed to come, and even though we try to enjoy the moment, there’s an emptiness that’s hard to ignore.

    Food, sandwiches and cozy breaks

    The motorhome is packed – with bedding, towels and loads of food. It’s kind of our tradition: we fill the fridge to the brim, only to realize when we return home that most of the food comes back untouched.

    Along the way, we stopped in Trollhättan for ice cream and a little fika. It’s a must – a sweet stop is simply part of every road trip. Yesterday we prepared sandwiches: meat patty sandwiches and some with a creamy chicken salad I whipped together. Having ready-made sandwiches in the fridge is golden when you want to take a break along the road and enjoy the moment.

    A memory from the treatment home

    It reminded me of a time when I worked at Slussen – a treatment home. We were taking the boys, along with three staff members, on a little vacation to Öland. I stood and made around forty sandwiches! The boys ate with joy, and one of them told me I should make those every morning. I didn’t, of course – but it warmed my heart to hear it.

    One boy especially comes to mind. He always appreciated it when I laid out breakfast. I used to slice up tomatoes and cucumber – nothing fancy in my eyes – but he always said it felt like staying at a hotel when I worked the morning shift. Words like that stay with you. He also loved when I baked scones for supper. To me, that was just how you do things – but in his world, it was something truly special.

    Almost there

    Now we’ve got about two hours left before we arrive at the campsite. Check-in isn’t open yet, so we’re taking it easy.
    In the meantime, I want to say thank you – for reading, following, and supporting my blog. It means more than you might know.

    Wishing you a truly lovely day – and thank you for being here.

    Carina Ikonen Nilsson
    Live today, right now. Yesterday is no longer here, and tomorrow hasn’t arrived yet. This moment is what matters.

    #HighChaparral #RVLife #FamilyVacation #KidsTrip #FikaOnTheRoad #SandwichMemories #SummerTravels #CampingLife


    Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.


    #HighChaparral #Husbilsliv #Familjesemester #Barnsemester #FikaPåVägen #Mackminnen #Sommarresor #Campingliv

  • Att få skriva – trots stavfel och krig i världen

    Att få skriva – trots stavfel och krig i världen

    Förord

    Det här är en text om att skriva, trots hinder. Om att inte låta stavfel eller oro för vad som är ”rätt” stoppa orden från att få plats. Jag har alltid haft något att säga – men inte alltid haft ett språk som andra kunde läsa. Nu, med teknikens hjälp, skriver jag ändå. Och kanske är det viktigare än någonsin att vi vanliga människor berättar våra egna historier, mitt i en värld som gungar.

    Stavfel och allt annat.

    När jag gick i skolan tyckte jag faktiskt om att skriva berättelser. Jag kunde fantisera ihop långa äventyr, men eftersom jag stavade så tokigt var det ingen som riktigt kunde läsa mina texter. Lärarna log lite snett och sa att det var svårt att förstå. Jag tror till och med att någon gång blev min text bortviftad med ett: ”Du får försöka bättre nästa gång.”

    Men idag – med datorer, stavningsprogram och inte minst AI som senaste tillskott i utvecklingen – har det blivit så mycket enklare att få ner tankarna. Så mycket lättare att göra orden läsbara, även för oss som inte riktigt fick med oss alla skrivregler hem från skolan. Punkter, komman och stavningsformer har aldrig varit mina bästa vänner, men med hjälpmedel och teknik har jag börjat skriva igen. Skriva på riktigt. Skriva för att jag vill – för att jag faktiskt kan.


    Rätten att uttrycka sig – även om man inte stavar rätt

    Jag skriver först och främst för min egen skull. Det är mitt sätt att tänka, känna och andas. Orden ger mig kraft. Jag skriver också för att det finns hjälpmedel idag som gör att jag inte längre behöver skämmas över hur orden kommer ut. Och jag skriver för att vi faktiskt har rätt att uttrycka oss. Vi har yttrandefrihet i det här landet. Jag behöver inte viska eller gömma undan mina tankar för att någon annan kan tycka att de är fel.

    Och det är inte bara jag som kämpar med stavning. Cirka 5–8 % av Sveriges befolkning har dyslexi, vilket innebär att väldigt många människor har svårt att läsa och skriva. Men tack vare digitala hjälpmedel som rättstavningsprogram, talsyntes, appar och AI-assistenter har möjligheterna blivit större. Idag finns det ingen regel som säger att bara de som stavar rätt får säga något viktigt.


    Vad hände med världen?

    Men ibland undrar jag hur länge det där kommer att vara sant. Den värld vi lever i just nu känns så skör. Först kom pandemin – covid som väl ingen riktigt kunde värja sig emot. Sen kriget i Ukraina, Ryssland som kliver in i ett grannland som om det vore deras eget. Sedan Gaza, en konflikt så gammal att den borde ha hittat en lösning för längesen. Och nu Iran, USA, Israel – ett nytt kapitel av oro som får hela världen att hålla andan.

    Det är som om galenskapen spridit sig, och den har fått eget rum i maktens hus.


    Makt utan ansvar – en farlig kombination

    Min man sa något tänkvärt häromdagen. Han hade hört någon säga att det är farligt att låta äldre män styra världen. Varför? Jo, för att de inte längre har något att förlora. De har gjort sina karriärer, levt sina liv – och nu vill de kanske lämna efter sig ett avtryck. En sista storm. En sista maktdemonstration innan de går bort.

    Tyvärr verkar det ibland som att det inte är klokskap de lämnar efter sig, utan kaos.

    Ta Trump till exempel. För honom spelar det inte längre någon roll vad han lämnar efter sig – bara att det finns något att prata om när han är borta. Som ett stort egoistiskt bokslut. Jag är så trött på hans spel. Trött på alla lögner, all drama, allt den där mannen ställer till med – och alla som följer honom.


    Att skriva är också ett motstånd

    Men mitt i all denna oro så sitter jag här – och skriver. För kanske är det så att just skrivandet är ett motstånd. En liten handling av hopp. För varje ord jag skriver påminner jag mig själv om att vi fortfarande får tänka fritt. Vi får känna. Vi får drömma. Och så länge jag kan använda mina ord – med hjälp av teknik, AI, stavningsprogram och en dos envishet – så kommer jag att fortsätta.

    För det är kanske precis det världen behöver mer av just nu.
    Vanliga människor som skriver.
    Som pratar.
    Som delar.
    Som inte ger upp.

    Men nu tog orden slut för denna gång. Jag tackar för att du läser min blogg och önskar dig en fin kväll. Ta hand om dig och det som är viktigt för dig.

    Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

    Skriver igen om min sida där jag kommer att släppa E-böcker. Sagan om vinghästen är under arbete ännu men den kommer att publiceras. Kanske i en kortare form än hela boken det vet jag inget om ännu.


    #DyslexiOchStyrka
    #Yttrandefrihet
    #Skrivglädje
    #OrdSomMotstånd
    #AttVågaSkriva
    #AIHjälperMig
    #MalixSkriver


    Foreword

    This is a text about writing – despite the obstacles. About not letting spelling mistakes or fear of what’s “correct” stop the words from finding their place. I’ve always had something to say – but not always had a language others could read. Now, with the help of technology, I write anyway. And maybe it’s more important than ever that we ordinary people tell our own stories, in the midst of a world that’s trembling.

    Spelling mistakes and all

    When I went to school, I actually enjoyed writing stories. I could dream up long adventures, but since my spelling was so “creative,” no one could really read my texts. The teachers smiled politely and said they were hard to understand. I think one even dismissed my story with a: “Try harder next time.”

    But today – with computers, spellcheckers and, not least, AI as the latest addition to the toolkit – it’s become so much easier to get my thoughts down. So much easier to make my words readable, even for those of us who never quite learned all the writing rules. Punctuation, commas and grammar were never my best friends, but with tools and support, I’ve started writing again. Writing for real. Writing because I want to – and because I actually can.

    The right to express yourself – even if your spelling isn’t perfect

    I write first and foremost for myself. It’s my way of thinking, feeling and breathing. Words give me strength. I also write because there are tools today that mean I no longer have to feel ashamed about how my words come out. And I write because we actually have the right to express ourselves. We have freedom of speech in this country. I don’t have to whisper or hide my thoughts just because someone else might find them uncomfortable.

    And it’s not just me who struggles with spelling. About 5–8% of Sweden’s population has dyslexia, which means many people find reading and writing difficult. But thanks to digital tools like spellcheck, text-to-speech, apps and AI assistants, the possibilities have grown. Today, there’s no rule that says only those who spell correctly have something important to say.

    What happened to the world?

    Sometimes I wonder how long that will remain true. The world we live in feels so fragile. First came the pandemic – COVID, which no one could really escape. Then the war in Ukraine, with Russia stepping into a neighboring country as if it were their own. Then Gaza – a conflict so old it should have found a solution long ago. And now Iran, the U.S., Israel – a new chapter of uncertainty that makes the world hold its breath.

    It’s as if madness has spread – and found a permanent home in the halls of power.

    Power without responsibility – a dangerous mix

    My husband said something wise the other day. He had heard someone say that it’s dangerous to let old men rule the world. Why? Because they have nothing left to lose. They’ve built their careers, lived their lives – and now perhaps they want to leave a mark. One final storm. One last show of power before they’re gone.

    Sadly, it sometimes seems like what they leave behind isn’t wisdom – but chaos.

    Take Trump, for example. He no longer seems to care what kind of legacy he leaves – as long as there’s something for people to talk about after he’s gone. Like some egotistical end-of-life project. I’m so tired of his game. Tired of the lies, the drama, the damage he causes – and all the people who still follow him.

    Writing as resistance

    But in the midst of all this worry, here I am – writing. Because maybe writing itself is an act of resistance. A small gesture of hope. With every word I write, I remind myself that we still have the right to think freely. To feel. To dream. And as long as I can use my words – with the help of technology, AI, spellcheckers and a good dose of stubbornness – I will keep writing.

    Because maybe that’s exactly what the world needs more of right now.
    Ordinary people who write.
    Who speak.
    Who share.
    Who don’t give up.

    But now the words have run out – for this time. Thank you for reading my blog. I wish you a peaceful evening. Take care of yourself, and what matters most to you.

    Carina Ikonen Nilsson
    Live today, right now. Yesterday is no longer here, and tomorrow will come first tomorrow. Right now is what matters.

    Writing again about my page where I will be publishing e-books. The Story of the Winged Horse is still in progress, but it will be published. Perhaps in a shorter version than a full book – I don’t know that yet.

    #DyslexiaAndStrength
    #FreedomOfSpeech
    #JoyOfWriting
    #WordsAsResistance
    #DareToWrite
    #AIHelpsMe
    #MalixWrites

  • Då vart det morgon igen då da…

    Då vart det morgon igen då da…

    Klockan är bara 05.01. En ny dag har börjat – tänk, vi fick en till. En dag till att andas i, uppleva och leva. En nyutsprungen dag som ännu inte avslöjat vad den tänker ge oss.

    När jag tänker så blir dagen spännande. Tankarna gör något med mig – det blir stort och skimrande inuti. Kanske borde jag tänka så varje morgon. Det ger en känsla av mening, av glädje. Dagen blir unik.

    Trädgårdsstart och robotservice

    Igår började jag min dag i trädgården. Redan innan klockan slagit nio var jag där med grästrimmern i hand. Hälften av jobbet var redan gjort innan jag ens tänkte på att det kanske hördes. Det var ju midsommardagen – folk sov säkert fortfarande. Någon kanske svor över ljudet från vår trädgård. Men det är historia nu, och jag hoppas på förlåtelse.

    Samtidigt fixade maken med Kenneth – vår lilla robotgräsklippare som börjat gnissla. Efter vattning i trädgården blev det frukost ute i solen. Vi planerade en tur till stan för att köpa jord, bilkudde och lite annat smått. Lillkillen följde med. Vi slängde sopor, hittade jordgubbsplantor och mer gräslök. Två blommor som tidigare bott i krukor planterades om i slänten. Jag hoppas de trivs bättre där – i sin nyvunna frihet.

    Vardagspussel med pannbiffar och en bortsprungen katt

    Efter trädgårdsjobbet lagade jag pannbiffar – till familjens stora glädje. De åt med god aptit, men några blev kvar – perfekta att ta med till High Chaparral. Ibland är det skönt att äta något hemlagat och ”vanligt” även när vi är ute med husbilen. Allt behöver inte vara grill.

    Under eftermiddagen var katten borta. Maken letade flera gånger, och till slut gav vi oss båda ut – vi gick nästan halva byn. Men när vi kom hem satt katten där lugnt vid matskålen och åt av köttfärsen vi gett honom tidigare. Vi hade nog redan anat att han var hemma, bara osynlig.

    På kvällen bar maken ut TV:n till altanen. Vi avslutade dagen med en lugn stund tillsammans, innan kvällen blev till natt.

    Avslutande ord

    Tack för att du läser. Det här blev ett inlägg om en helt vanlig dag. Men ibland är det just de dagarna som fastnar i hjärtat – de där man bara är, gör det lilla, skrattar lite, planterar om, steker pannbiffar och letar efter katten.

    De dagarna är värda att minnas.

    Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

    E-böckerna får ett hem – och Vinghästen är på väg

    Har du sett att jag gjort en sida där mina e-böcker ska få bo? Du hittar den här på bloggen (länk att justera vid behov). Just nu arbetar jag vidare med Vinghästen – den kommer senare i sommar. Kanske blir den bok också, men den kommer oavsett att finnas att läsa i enklare version här.

    #vardagsliv #trädgårdsglädje #pannbiffar #relationer #morgontankar #e-bok #vinghästen #malixblogg #familjeliv #egenomsorg #högkänslighet

  • En midsommar med både solsken och moln.

    En midsommar med både solsken och moln.

    Förord

    Midsommar är ofta förknippat med ljus, gemenskap och traditioner. Men ibland bär högtiderna också med sig ett vemod. I det här inlägget finns både glädjen över att sitta i trädgården med familjen – och sorgen över det som inte längre är som förut. Det här är ett stycke vardag från mitt liv, en midsommar i både närhet och saknad.

    Det här är mina tankar från midsommar. Mina känslor, min blick. Jag skriver det inte för att döma någon – bara för att försöka förstå och ge plats åt det som rör sig i mig. Det är min sanning, inte nödvändigtvis någon annans.

    En midsommar med både solsken och skav

    Midsommar hemma i trädgården blev fin. Som vanligt började vi dagen med ett besök på Ödeborgsidrottsplats – en tradition som vi håller fast vid. Där var fullt med folk och aktiviteter. Ungdomarna provade rodeotjuren och fick åka traktor, vilket var populärt.

    Efter en fika med glass åkte vi hemåt igen. Vi satt en stund i trädgården och njöt innan vi dukade fram vår lilla midsommarlunch. Min dotter var med oss och vi satt länge under paviljongtaket och pratade. Maken hade köpt jordgubbar – helt fantastiskt goda, trots att de var dyra. Han hittade dem nere på Tjörn dagen innan.

    Senare på kvällen, när dottern åkte vidare till sin sambos familj, grillade vi här hemma. Det blev en lugn och fin kväll.

    När något skaver mitt i det vackra

    När vi var på idrottsplatsen såg vi även min son och hans familj där. De gjorde sitt yttersta för att inte springa på oss. Det måste kännas märkligt att navigera så i ett så litet samhälle som det här är.

    Men mitt i det där svåra, såg jag mitt barnbarn. Barnbarnet åkte förbi oss med traktorn och vinkade försiktigt. Jag vinkade tillbaka. Och senare, när vi stod och åt glass, passerade barnbarnet igen. Än en gång kom en liten vinkning.

    Det var som om barnbarnet både ville och inte vågade. Den där lilla handen som tvekar, den gör något med hjärtat. Jag försöker att inte fastna i smärtan det ger, men det är svårt. Hur tänker barnbarnet? Vad bär barnbarnet?

    Nästa vecka åker vi till High Chaparral. Utan mitt barnbarn. Jag har frågat, försökt, men svaret är detsamma – barnbarnet får inte följa med.

    En midsommar att minnas – men också känna

    Det blev en fin midsommar, men också en midsommar med sorgkanter.
    Livet är sällan bara det ena eller det andra.
    Jag tar med mig jordgubbarnas sötma, ungdomarnas skratt – och den lilla vinkande handen, som säger mer än tusen ord.

    Kanske är midsommar en påminnelse om att livet rymmer både solsken och skuggor. Att vi behöver stanna upp ibland, våga känna – och samtidigt fortsätta hoppas. För även den försiktigaste lilla vinkningen kan bära på stor kärlek.

    Du kan även läsa här: När modet skaver och en förmiddag med bad,bok och dyslexitankar.

    #Midsommar #Familjeliv #Barnbarn #Saknad #Vardagsreflektioner #MalixBlogg #Relationer #HjärtatsRöst

  • Trevlig Midsommar.

    Trevlig Midsommar.

    Tidig morgon – ja, men det är alltid härligt när dagen börjar med sol. Midsommaraftonen har anlänt, och allt är förberett: sillen och potatisen väntar i kylen, jordgubbarna likaså. Snart bär det av till Ödeborgsvallen för traditionsenligt firande.

    Midsommar – en svensk kärlekshistoria

    Midsommar är en av våra mest älskade traditioner. En hyllning till ljuset, grönskan och gemenskapen. Med blomsterkransar i håret, dans runt stången, musik, skratt och god mat skapas minnen för livet. Det är något magiskt i luften – sommarens hjärtslag.

    Familjebesök och små ögonblick

    Igår kom min brorsdotter hem till oss. Hon tillbringade mest tiden inne hos lillkillen, men några glimtar av henne fick jag allt. Jag hade packat med badkläder – bara utifall att – men badlusten fanns visst inte där i år.

    En kväll med min bror

    På eftermiddagen kom även hennes föräldrar och hämtade henne. Min lillebror är sällan här, men när han kommer uppskattas det extra mycket.
    Vi satt ute på altanen i solen, trots att vinden gjorde oss sällskap. Det blev en härlig kväll fylld med samtal, skratt och det där efterlängtade lugnet man får när man umgås med någon som alltid funnits där.
    Sådana stunder är få – vi har alla fullt upp med våra liv – men just därför känns de extra värdefulla.

    Musikpaus & återhämtning

    När kvällen sänkte sig hade jag och maken en musikkväll. Vi satt i soffan och bara lyssnade. Inget bokskrivande igår – ibland behöver man ge orden vila för att kunna hitta nya.


    Så idag firar vi inte bara midsommar- utan även de där små stunderna som betyder allt Önskar dig en Härlig Midsommar!

    Trevlig midsommar! Ta hand om dig och de dina. Njut av värmen och allt härligt som är just i den här tiden.

    Visste du att…

    Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

    Midsommar har rötter i förkristen tid?
    Den firades ursprungligen för att hylla solen och naturens krafter vid sommarsolståndet – en tid då man trodde att jorden var som mest magisk och fruktbar.

    Midsommarnatten ansågs magisk?
    Enligt gammal folktro kunde man drömma om sin framtida kärlek genom att plocka sju (eller nio) olika blomster och lägga dem under kudden.

    Midsommarstången inte är ursprungligt svensk?
    Den kom troligen till Sverige från Tyskland under medeltiden, men har blivit ett av våra mest älskade midsommarinslag.

    Älvor och väsen sades dansa i midsommardimman?
    Förr trodde man att naturväsen var extra aktiva under midsommarnatten – vissa la till och med ut små gåvor för att hålla sig på god fot med skogens makter.

    #midsommar #midsommarafton #svenskatraditioner #midsommarfirande #sommarsverige #midsummer #swedishsummer #tradition #jordgubbar #familjetid #svensksommar #midsommarstång #magisksommar #naturensmagi #midsommarnatt #sommarminnen

  • När modet skaver- en förmiddag med bad, bok och dyslexitankar.

    När modet skaver- en förmiddag med bad, bok och dyslexitankar.

    Det blev inte riktigt som jag tänkt mig i morse. Planen var frukost ute med ungdomarna, men deras intresse var minst sagt svalt. Så jag satt här hemma, med en tallrik müsli och lät tankarna vandra vidare till boken jag skriver på. Vinghästen i skymningen – ett sagoprojekt som just nu fyller mina kvällar, mitt hjärta och mitt mod.

    Skriva med dyslexi – när orden vill något men fingrarna gör annat

    Att leva med dyslexi innebär inte att man saknar ord – tvärtom. Orden finns ofta i överflöd, men vägen från tanke till text är krokig. För mig handlar det om att hela tiden brottas med stavning, meningsbyggnad, och ett språk som inte alltid vill samarbeta.

    Det kan vara frustrerande. Tröttsamt. Ibland får jag läsa om en mening tio gånger innan jag vet om den blev rätt. Eller så vet jag vad jag vill säga – men vet inte hur det stavas, hur orden ska sitta ihop. Bokstäverna byter plats. Orden hoppar. Tankarna springer före.

    Jag har aldrig låtit det hindra mig från att skriva, men jag har behövt mycket stöd. Första gången jag gav ut en bok hade jag hjälp av en vän i Stockholm och en granne här i byn – de hjälpte mig rätta. Idag hjälper AI mig. Det är inte samma känsla, men det fungerar. Och viktigast av allt: det gör det möjligt för mig att fortsätta skapa.

    Att skriva med dyslexi är som att springa ett maraton i gummistövlar – men jag springer ändå.

    Skrivkvällar och bokdrömmar

    Kvällarna ser helt annorlunda ut numera. När andra kanske slår på en serie eller lägger sig tidigt, sitter jag framför datorn och jobbar med sagan. Vinghästen i skymningen har blivit en följeslagare. En historia som handlar om mod, känslor och att våga möta sig själv – även när det känns svårt.

    AI hjälper mig att sätta ordning på texten – lägger till punkter, rättar stavningen och skapar bilder utifrån mina beskrivningar. Det är ett verktyg, men berättelsen är min. Min röst, mina ord, min känsla.

    Ett bad före lunch – med kalla tår och glada simtag

    Igår blev det ett bad – inte ett kvällsbad utan ett innan lunch. Jag och lillgrabben åkte iväg. Eller, det var mest jag som badade. Han doppade fötterna, men tyckte vattnet var kallt. Jag simmade 500 meter och flöt en stund i stillheten. Det var ljuvligt.

    Morgonbaden med badsystrarna är satta på paus just nu – tiden räcker inte. Men saknaden finns där. Det där stilla, tysta, kloka vid bryggan. En dag kanske det blir morgondopp igen.

    Att våga – trots ångest och tvivel

    Nu när boken nästan är färdig, kommer den där gamla ångesten krypande. Vem är jag att ge ut en bok? Är den ens tillräckligt bra? Vad ska folk tycka? Precis som förra gången när jag publicerade Jag föredrar att kalla mig impulsiv, känns det som om världen kliver in i mitt vardagsrum. Den känslan av att bli granskad är inte lätt.

    Men det är också något vackert i att dela en berättelse. Och även om Vinghästen inte är min livshistoria, så bär den mitt hjärta. Den är för barn – kanske i åldern 6–10 år – men jag tror också att den talar till den vuxna som behöver lite sagokraft.

    Så trots skavet, tänker jag: Jag ska publicera. Jag vågar.

    Avslutning:

    Tack för att du läser. Tack för att du följer med i både de modiga och de mer skälvande stegen. Och du – om du själv bär på en berättelse, men tänker att du inte kan skriva ”på riktigt” – gör det ändå. Vi har alla olika vägar. Och ibland hittar man orden, även med dyslexi.

    Ta hand om dig och ha en riktigt fin dag!

    Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller

    Du har väl inte missat min nya sida där jag publicerar E-böcker just nu finns där bara en liten kort en men det kommer att komma flera i framtiden. E-Böcker för livets stunder och känslor.

    #VinghästenISkymningen #DyslexiOchMod #Författarliv #SkrivaBarnbok #VågaSkapa #Förmiddagstankar #MalixBlogg #MinaOrdMinRöst

  • Morgonkaffe, klarblå himmel och en saga som växer

    Morgonkaffe, klarblå himmel och en saga som växer

    Förord

    Ibland föds berättelser där vi minst anar det. Den här texten handlar om en sådan stund – en saga som växte fram i en husbil, under ett täcke, medan ett barn grät och saknade sin mamma. Det blev början på något större än jag först förstod. En saga, men också en resa tillbaka till skrivandet, till modet – och till mig själv.

    Morgon med kaffe och kattskrället

    Då var det morgon igen. Kaffet står bredvid mig och katten är ute på äventyr. Himlen är klarblå, och något i mig säger att det kan bli en riktigt fin dag idag.

    En seg start – men sen tog det fart

    Igår började dagen segt. Jag gick mest och skrotade här hemma. Klippte lite i tomatplantorna – sådär som man sett folk göra på TikTok. Men sen, plötsligt, hände något. Jag tog tag i Vinghästen i skymningen på riktigt.

    Sagans födelse i husbilen

    Ni vet den där sagan jag berättade för Alfred när han sov över i husbilen? Han var ledsen och hade svårt att somna. Det var då vinghästen föddes. En saga som viskade sig fram mellan godnattsånger och mormortrygghet. Sedan i lördags har jag skrivit massor. Redan på söndag morgon satt jag med datorn i knät och skrev vidare. Och igår var det omöjligt att låta bli.

    Sju kullar, två pojkar och en bevingad häst

    Jag håller på att ge liv åt en barnbok. En berättelse om Alfred och Tom som färdas över sju kullar – på en gammal, klok häst med vingar. Där träd gråter och tystnaden är mjuk. AI ska få hjälpa till med bilderna, men jag tänker också rita några illustrationer själv. Det här är ett hjärteprojekt.

    Drömmen som fortsätter i vaket tillstånd

    Inatt drömde jag om sagan, och det var också det första jag tänkte på när jag vaknade. Just nu är jag mitt i skapandet av bok två – inte alls som jag först tänkt mig. Den tar en ny riktning, som jag inte riktigt såg komma. Och det är spännande.

    En profetia från förr

    För många år sedan var det en kvinna som sa till mig: ”Du ska inte göra det du gör. Jag ser dig skriva barnböcker.” Då arbetade jag med flickor i en behandlingsmetod och kunde inte alls se det framför mig. Men här är jag nu. Med bokidéer, bildtankar och en saga som bär mig.

    Bokdrömmar – i fysisk form eller digitalt?

    Jag har ännu inte bestämt mig om Vinghästen i skymningen ska tryckas som fysisk bok, eller bara finnas som e-bok och talbok. Oavsett form – det blir en bok. En bok som föddes i husbilen när Alfred var ledsen och ville hem till mamma.

    Orden jag aldrig glömmer

    De här känslorna som bor i kroppen just nu – de har varit här förr. Jag minns när jag kom hem till maken efter en sen kväll i Göteborg. Jag sa: ”Nu ska jag skriva en bok.” Han svarade lite halvt på skämt: ”Ja ja, vi får se hur det blir med det.” Men jag glömmer inte hans ögon i det ögonblicket. Där och då bestämde jag mig för att visa att jag kan – trots ADHD och dyslexi.

    Det har inte alltid varit enkelt. Med ADHD kommer tusen idéer, men svårt att fånga en i taget. Och dyslexin – den gör att bokstäverna ibland springer åt olika håll. Men vet du? Jag skriver ändå. Med känsla, envishet och ett hjärta som vill berätta. Det kanske inte blir perfekt, men det blir äkta. Det blir mitt.

    ADHD och dyslexi – det är också en del av mig

    ADHD handlar inte bara om att ”inte kunna sitta still”. För mig innebär det ofta att hjärnan är som ett fyrverkeri – fullt av idéer, känslor och projekt. Det är kreativt, men också utmattande. Fokus kan vara svårt att hålla, särskilt när allt känns lika viktigt. Men när jag fastnar för något, som sagan om vinghästen, då finns det inget som stoppar mig.

    Dyslexi betyder inte att man är dålig på att läsa eller skriva – det betyder bara att man bearbetar språk på ett annat sätt. Ibland springer orden iväg, ibland blir stavningen ett litet äventyr i sig. Men berättelserna? De bor där ändå. De växer och vill bli skrivna. Och jag har lärt mig att min väg får vara krokig, så länge den leder framåt.

    Jag skriver alltså inte trots mina diagnoser – jag skriver med dem. De är en del av mig, och kanske är det just därför berättelserna känns som de gör.

    En annan klang

    Men igår, när jag visade honom arbetet med sagan, hörde jag en annan ton i hans röst. Något i honom insåg att jag menar allvar. Den där klangen i rösten – den värmde.

    En bok för barn – men också för oss vuxna

    Boken riktar sig till barn mellan 6 och 10 år. Hästen är gammal och klok. Alfred och Tom är två nyfikna barn som lär sig om livet. Mormor är med – men som en biroll, den berättande rösten.

    Allt är ord. Allt är bilder.

    Det var länge sedan jag kände mig så fylld av ord och bilder. Allt snurrar kring Vinghästen i skymningen. Varje tanke tycks vilja bli en del av berättelsen.

    Och oj – nu blev det visst ett helt inlägg om bara detta!


    Nu ska jag lämna bloggen för en stund och fortsätta skriva på boken.
    Tack för att du läste. Jag önskar dig en fin dag – och ta hand om dig.

    Carina Ikonen Nilsson


    / Malix

    P.s jag har lagt till en sida på bloggen där det kommer bli ett bibliotek av E-böcker.


    Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen vet vi inget om. Det är i nuet just nu vi lever i.

    Fakta: ADHD och Dyslexi

    ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som påverkar förmågan att koncentrera sig, reglera känslor och hantera impulser. Många med ADHD är kreativa, nyfikna och snabbtänkta – men har också svårt att sortera bland alla intryck.

    Dyslexi är en språklig funktionsnedsättning som innebär svårigheter att automatisera läsning och stavning. Det påverkar inte intelligens – tvärtom har många med dyslexi ett starkt bildtänkande, god berättarförmåga och hög kreativitet.

    • Cirka 5–7 % av befolkningen har ADHD. Dyslexi förekommer hos ungefär 5–8 %.

    Att skapa med ADHD och dyslexi är ibland utmanande – men också full av möjligheter.

    #vinghästeniskymningen #barnbok #skrivande #ADHD #dyslexi #skapande #malixblogg #egenberättelse #barnlitteratur #bokdröm


  • Midsommar i stillhet- när en dörr stängs öppnas en annan.

    Midsommar i stillhet- när en dörr stängs öppnas en annan.


    Midsommar utan kransar men med minnen

    Midsommar närmar sig med stormsteg. Jag trodde jag hade en vecka till innan firandet, men det är visst redan till veckan. Vi hade först tänkt oss att fira i husbilen, men eftersom det ligger så nära inpå vår resa till High Chaparral, tänker vi istället fira i stillhet här hemma.

    Det där vanliga besöket till Ödeborgsvallen ska ändå bli av, mest för att lillkillen ska få se hur vi firar här. Det är ju tradition. Tidigare var det barnbarnen som sprang runt där med blomsterkransar och sockervadd, men de är nog med sonen och hans fru. De har uteslutit oss från deras cirklar. Så det blir nog ett kortare besök än vanligt. Det är ju för barnen det är som allra roligast där. Men vem vet – kanske kommer lillkillen också att uppskatta det.

    Dottern ska dit, och efteråt följer hon med hem en stund. Mer än så är inte planerat. Mer än så blir det nog inte. Förutom sillen och jordgubbarna – kanske en grillning på kvällen.


    När stillheten gör sig påmind

    Men midsommaren bär också på något annat. Den där sorgen gör sig påmind just nu. Det sticker till i hjärtat.

    Förra året firade vi midsommar hos sonen. Vi hade med oss husbilen och sov i den under natten. Året innan var hela familjen samlad här hemma i trädgården – det var liv, skratt och gemenskap. Och i år… i år blir det nog bara vi som bor i huset. Jag misstänker att ungdomarna firar midsommar i sina rum. Datorn lockar mer än vi. Det lär bli att vi äter tillsammans – sen går alla tillbaka till sitt. Jag ute på altanen under taket, maken i källaren och ungdomarna bakom stängda dörrar.

    Det gör ont. En känsla av tomhet och saknad kryper nära. Ensamheten känns – och det är inte den där valda, stilla ensamheten som jag annars kan uppskatta. Det här är en annan sorts tystnad. En som inte bjudits in. Och jag börjar förstå skillnaden. För när ensamheten inte är min egen, när jag inte har valt den – då är den en helt annan sak. Den skaver, gör ont på riktigt.


    Sill, potatis och en nyfiken smak

    Det viktigaste med midsommar för mig är sillen och potatisen. Det är nog den enda gången jag verkligen uppskattar sill. Med gräddfil, gräslök och de där små, färskkokta potatisarna. Det kommer att smaka sommar.

    Jag är nog ensam här hemma om att tycka så. Fast lillkillen har faktiskt förvånat mig många gånger när det gäller mat. Han smakar gärna – en oliv här, en ny rätt där. Han har en nyfikenhet i smaklökarna, nästan som en liten vuxen.


    En förmiddag med Alfred

    Igår hämtade jag Alfred redan innan klockan slagit halvsju. De sov fortfarande när jag ringde på dörren. När han var påklädd satte vi oss i bilen för att åka hem till oss. Lillkillen hade lovat att umgås med honom.

    Jag lämnade bilen på verkstad för den årliga servicen – det gick smidigt. När jag kom hem satt Alfred och lillkillen vid bordet och åt frukost. Lillkillen hade till och med hämtat Alfreds tandborste från husbilen. Det blev en fin morgon, trots att det var många ändringar i planen.


    Matte i sandlådan och glass i solen

    När morgonbestyren var klara gick jag och Alfred på promenad till olika lekplatser. Vid en sandlåda började vi räkna matte. Alfred undrade hur många centimeter längre jag var än honom. Vi räknade ut att det var 60 centimeter – med hjälp av sanden som räkneduk. Det blev en hel liten lektion där. Alfred ville ha fler exempel, så vi fortsatte räkna innan vi gick vidare ner till centrum och ytterligare en lekplats.

    När benen var trötta satte vi oss och åt glass i solen. Jag hade tänkt bjuda honom på café, men det var stängt. Vår lilla by har märkliga öppettider. Och där, mitt i besvikelsen, väcktes en tanke – tänk om man skulle öppna ett eget café? Ett riktigt mysigt ett, där barn och vuxna kunde känna sig hemma. Men så slog verkligheten till. Byn är för liten, och Färgelandaborna verkar inte vara några storkonsumenter av fika. Hur fin min idé än är, måste ett företag kunna bära sig. Så jag får nöja mig med att drömma vidare – kanske med kaffekoppen i handen hemma vid köksbordet.


    Pokémonkramar och ett sista farväl

    Hemma igen gjorde jag och Alfred pannkakor till lunch. Med sylt och glass, förstås. Efter lunchen blev det mera lek. Vi satt i soffan och spelade schack, bläddrade i den Pokémon-tidning jag köpt till honom. Det slutade med att jag beställde en prenumeration. Han ville ha kuddfodral med Pokémon – han ville känna hur det kändes att sova på Pokémon. Som mormor är det svårt att säga nej till något så innerligt.

    När bilen var klar bad jag Alfred att följa med till verkstaden. Just då ringde hans pappa – han skulle hämta Alfred. Jag fick förklara att vi inte var hemma men snart på väg. Bilbarnstolen var ju i bilen som var på verkstaden. Gissa om Alfred blev glad när hans pappa dök upp i en stor lastbil med släp! Han hann knappt säga hej då.


    Ett samtal som slöt cirkeln

    Just det, jag höll på att glömma. Igår ringde jag även till vår gruppledare på jobbet. Jag ville sluta cirkeln, som han uttryckte det. Jag berättade att jag inte kommer att börja jobba igen.

    Samtalet var vemodigt i början, men som alltid lyckades han säga de rätta sakerna.
    ”En dörr stängs, men en ny är redan öppen”, sa han. Och ja, så är det ju.

    När han var ny på jobbet var det jag som tog honom under mina vingar, hjälpte honom in i jobbet. Fast egentligen behövde han inte så mycket hjälp – han hade det med sig redan från början. Och nu var det jag som sa tack och hej. Det var cirkeln, sa han. Hans fina ord om mig, om min förmåga, gjorde att bröstet snörptes ihop. Jag fick säga:
    ”Nu får vi sluta, annars börjar jag gråta. Och jag vet att du tycker jag är löjlig då.”

    En dörr är stängd. En epok i mitt yrkesliv är avslutad.
    Säkerligen över 20 år inom statlig tjänst är över.

    Många ungdomar har gjort avtryck, lämnat spår i mig. Många episoder som kommer att stanna kvar i hjärtat – för alltid. Det har varit ett roligt, känslosamt, ibland tungt, men framför allt intressant arbete. Nu är det klart. Kanske för alltid. Det vet jag inte idag. Men det är ett arbete, ett viktigt uppdrag, som fyller mig med massor av tacksamhet. Alla möten med människor, alla samtal och alla fina stunder när man ser människor utvecklas och börja smaka på nya vägar i livet.

    Gösses, vad mycket tacksamhet det bor i alla dessa stunder. För det är något visst med just det.


    Avslutande ord

    Livet går i cirklar, ibland så tydliga att man kan känna när de sluts.
    Midsommar står för dörren, och även om firandet i år blir stillsamt, så bär dagarna på mycket: minnen, förändring och ett stilla hej då till det som varit.

    Kanske är det just i stillheten man hör sitt hjärta bäst.

    Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller!

    Hashtags:
    #midsommar2025 #livetefterjobbet #mormorsliv #barndomsminnen #avslut #familjeliv #reflektioner #malixblogg.

  • Tidig morgon med kaffe och barnskratt.

    Tidig morgon med kaffe och barnskratt.

    Idag började dagen tidigt. Här hemma i soffan blev det en kopp kaffe innan jag gav mig iväg för att hämta Alfred. Fritids är stängt idag, och eftersom hans mamma jobbar fick han vara hemma hos oss. När han var hämtad och lämnad hemma igen, åkte jag direkt till verkstaden. Bilen ska få service.

    Efter att ha lämnat bilen blev det en rask promenad hem i den kyliga blåsten. Jag hade bara blus och kortbyxor på mig, så det blev lite kallt – men det löstes snabbt med en värmande kopp kaffe. Kopp nummer två och den sista för dagen.

    Hemma med barn och vardagsliv

    När jag kom hem satt lillkillen och Alfred redan och käkade frukost. Lillkillen hade hämtat Alfreds tandborste från Hubilen, så efter maten blev det tandborstning. Nu sitter de inne på lillkillens rum. Lillkillen spelar och Alfred bygger med Lego som han tagit med sig hemifrån. Det är så fint att se dem tillsammans.

    Väderomställning och paviljongliv

    Igår hade jag gjort det riktigt mysigt i paviljongen. Filtar och kuddar var framme, gardinerna dragna så att det blev som väggar – perfekt inför det utlovade regnet. Men idag blåser det rejält, så jag fick plocka undan filtarna och kuddarna igen. Gardinerna är åter snörade med sina remsor. Redan när jag gick från verkstaden kände jag att vinden var kylig.

    Växthus, vila och vardagslyx

    När vi kom hem från vår lilla campingtur igår var vi alla trötta. Men ändå blev det lite pyssel i växthuset och en snabb runda i trädgården. Sedan var det vila som gällde. Maken lagade maten, och jag bäddade ner mig i paviljongen med en filt och tog en tupplur. Maken hade tagit ut TV:n, så jag satt där ute senare och kollade på nyheterna. Så enkelt men så rogivande.

    Grönska och växtglädje

    Jag har redan hunnit gå ut till växthuset i morse. Där bor små, små tomater på plantorna – och gurkorna trivs också! Basilikan och oreganon växer så det knakar, och även odlingarna utanför växthuset är i full fart. Här finns det verkligen massor att skörda framöver. Det är en sådan glädje att få följa allt som växer.

    Dags för lek och närvaro

    Nu ska jag gå och roa Alfred en stund. Tack för att du läser min blogg och delar vardagen med mig.
    Vi hörs snart igen – ta hand om dig!

    Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu,igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.

    #vardagsliv #växthusglädje #barnensommar #paviljongmys #trädgårdslycka #livetpålandet

  • En saga om vinghästar, sju kullar och en igelkott på campingen

    En saga om vinghästar, sju kullar och en igelkott på campingen

    En saga föds under stjärnorna

    Det blev sagan ”De två pojkarna med sin vinghäst och de sju kullarna” för lilla Alfred när han skulle sova. Jag tror faktiskt inte att den sagan finns nedskriven någonstans – inte än i alla fall. För igår kväll föddes den i vårt lilla sovrum i husbilen. Alfred var ledsen, längtade efter sin mamma. Men två omgångar av Vargsången och början av vår nya saga gjorde att han till slut somnade. Vi hann bara till den tredje kullen – sedan sov han gott.

    Just nu håller jag faktiskt på att skriva ner sagan som e-bok. Den kommer du snart kunna ladda ner här på bloggen. En liten gåva från mig till dig och alla små öron som behöver magi vid läggdags.

    Morgonkaffe i stillhet

    Nu sover han fortfarande. Jag sitter här i husbilen med mitt morgonkaffe och låter tystnaden vila. Gårdagen var full av bad och sol. Ja, så mycket sol att jag brände mig och fick ta skuggan på eftermiddagen. Både Alfred och lillkillen blev också lite röda, trots solkräm – men inte farligt röda. Faktum är att det klär lillkillen lite, han som mest sitter inne. Nu har huden fått smak på solen och kroppen fylls av D-vitamin.

    Bad, lek och en skygg badkruka

    Jag tog en promenad till affären under dagen – maken gick dit två gånger. Hans berömda löfte om ett dopp? Det backade han ur. I år igen. Han skyllde på att han var upptagen med annat. Jag förstår verkligen inte hur han klarar värmen utan att bada. Det var ju inte ens kallt i poolen! Jag kunde bada i över en timme utan att frysa, och barnen – de ville aldrig gå upp. Vi fick faktiskt tjata upp dem till slut.

    Gömme, igelkottar och kvällsäventyr

    När poolen stängde för kvällen hade barnen fortfarande spring i benen. Så de gick ut på campingen och lekte gömme. Hur det ens går till på en camping är lite av ett mysterium – men de lyckades. Under leken hittade de en igelkott. Alfred hade aldrig sett en sådan innan och var först lite rädd. Men efter en stund vågade han sig fram och titta på den. Maken matade den med korv – det kanske inte är det mest naturliga för en igelkott, men den verkade glad.

    Töreboda camping – en pärla vid Göta kanal

    Vi hade en riktigt härlig dag här på Töreboda camping. Det är en fin plats: rent, fräscht och välskött. Till och med gräsmattorna är alltid kortklippta. Priset för platsen ligger på 450 kronor per natt – men då ingår allt: duschar, pool och service utan dolda avgifter. Campingen ligger dessutom vackert vid Göta kanal, med gångavstånd till stan. En liten pärla. Här är fina bilder inne från den lilla staden som är så gemytlig och trevlig. Om tre veckor har dom festival här.

    Töreboda inne i staden.
    Töreboda

    Snart bär det av hemåt

    Idag är det dags att packa ihop. Barnen ska bada en sista gång innan vi styr hemåt. Jag tar med mig minnet av igelkotten, kvällssagan, solens hetta och stilla morgonkaffe. Och förstås – en början på en saga som kanske en dag landar i någons bokhylla som en liten nedladdningsbar e-bok.

    Tack för att du läser min blogg. Jag hoppas du får en fin dag – ta hand om dig och din stund.

    Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.

    Hashtags:
    #husbilsliv #barnisolen #sagostund #TörebodaCamping #livetpåcamping #familjesemester #egenebok #vingsagor #sommardag #götagöta

Malix.se

Jag föredrar att kalla mig impulsiv .

Hoppa till innehåll ↓