Idag vaknade jag i en iskall husbil. Men ändå i en husbil. Den iskalla husbilen var vår bil. Gasolen fungerade inte och något fel på elen. Men nu är den igen varm och god. Min tanke igår kväll var att bada i havet, nu på morgonen men den gick fet bort. Det fick bli en dag utan bad för jag frös så att jag inte trodde att jag aldrig mera skulle bli varm igen.

Ni vet jag skrev om att någon vandrat vidare till den där andra stranden, den stranden som vi levande inte kan nå. Jag fick en klokhet i mina tankar utifrån vänskap om att man måste se om sina relationen, ta de där extra stegen.

Igår kväll när vi satt här i husbilen, pratade vi om henne och vi hittade till en pytteliten petitess egentligen, sådan som inte betyder något egentligen. Men något som både jag och maken hade uppmärksammat, efter att hon dött. Vi saknade den där tummen, den där tummen man gör på i förbifarten om man skulle se något på fb. Den där tummen som hon alltid gjorde på mina inlägg, den saknar jag mera än jag kan beskriva i ord. Jag blev alltid glad, över att hon hade läst sånt som jag skrev eller loggade andra saker. Den där tummen saknas idag. Den tummen upp var så betydelsefull, den stod för så mycket i mina tankar. Den visade på att hon i alla fall orkade förströ sig. Att hon var vid liv. Hon som var så sjuk orkade läsa och gjorde mera än andra som är där på fb. Hon visade att hon var där, den där tummen sa mig, hej på dig, jag är med och jag läser, jag gillar. Nu tror jag inte att tummar betyder det egentligen, utan jag tillskrev hennes tummar allt det där.

Idag saknar jag just dom tummarna. Dom kommer aldrig mera visa sig för mig. Jag kommer aldrig mera få uppleva hennes tumme på något. En tumme som egentligen inte betyder något, hade blivit så betydelsefull för mig. Det var de tummar hon tryckte på i alla dessa inlägg. Just den tummen saknar jag idag, igår och alla de där dagarna som gått förbi denna vecka som varit. Det gör ont att inte få höra hennes röst när hon säger, det är allt grejer det. Jag kommer aldrig mera få se henne handla, för allt och alla i affären där hemma. Jag kommer aldrig möta henne, hemma hos dottern. Tänk va många saknaden det blir som jag inte ens tänkte på då, när tiden fanns och jag kunde göra något åt. Då tog jag inte chansen. Då fanns allt där och då lät jag det vara där, utan att jag gjorde något vettigt av det. Ju flera dagar som går ju fler insikter flyttar det in i mig. Vissa gör ont, andra blir saker som säger att jag behöver vara mera i just dom där relationsstunderna och ta ansvar så att jag slipper uppleva och hitta till det då när det är försent.

Nog om detta. Lev idag just nu, igår finns inte och morgondagen kommer först i morgon.

Just nu gäller