Malix.se

januari 2025
M T O T F L S
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

Kategori: Kortis

  • När man vill göra ett bra jobb.

    Jag läser  fler och fler inlägg om hur barn inte passar in på kortis.  Hur barn blir skulden till att det inte fungerar på kortis verksamheten. Det var ju några år sedan man sa nej till vår son, seek då han var för svår för personalen.   För svår handlar det egentligen inte om.  Det handlar om att personalen inte ser den lilla grabb eller tjej.

    Har läst så många inlägg om just  barn, drugs som är för mycket för att personalen ska reda ut det. Hur tänker man?  När man som personal ser det som att det är barnets fel?   Egentligen så vet jag hur man tänker, ambulance  har själv tänkt och pratat sånt språk. Fast då inte på kortisverksamheter.  Jag vet att när jag och mina kolleger tänkte så, då för många år sedan. Handlade det inte alls om barnen och deras tillkortakommanden. För det handlade om oss i personalgruppen.  Det handlade om att vi inte hade fått rätt resurser, inte såg vilka resurser som behövdes, för att vi ska göra ett bra jobb.

    Vi kan aldrig eller får inte klandra den unga, tänker jag.  Den unge som personalen  inte klarar av, den personalen behöver  sätta sig ner och tänka rätt.  Fundera och diskutera i sin personal grupp, om varför det inte fungerar.  De ungar som är på kortis, eller vad det nu än är, är där av någon anledning.  Inte för att han eller hon fungerar, har det bra på alla sätt och vis.  Hade det varit så, så hade den unge och hans föräldrar inte behövt kortis.

    När  ett barn gör tokigheter, ställer till det och är allmänt jobbiga, så är det inte för att det är det den unga vill.  Den vill inte vara den jobbiga, ha konflikter. Men av någon anledning blir det så. Det är just där vi vuxna, kortis personalen skall leta efter lösningar. Vi ska aldrig komma till slutsatsen, att det är den ungas fel. Han eller hon är för jobbig.  Då är vi fel ute och inte på rätt spår, gör ett väldigt dåligt jobb.

    Vårt jobb är att vår lilla kille eller tjej, ska känna sig hel, må bra inte behöva ta till strategier där  hon han måste slå, sparka eller ordterrorisera. Som personal borde det vara självklart, att jag inte ser att det är den ungas fel.

    Jag borde mera se att oj oj oj vad den lilla kille/ tjej tycker att det här är jobbigt, jag får göra något så att han hon ska må bättre, känna mera trygghet. Eller kanske till och med: Men hallå  han  slåss och svär och hotar, Han mår inte så bra. Jag gör något som inte är bra för den här killen/ tjejen hur ska jag göra för att det ska bli bättre.

    Som personal är du  där på ditt arbete, för att göra ett jobb. Ditt jobb är att se till att den där killen/tjejen har det bra i några dagar, kanske över en helg. Ditt jobb är att killen/tjejen ska känna: att oj vad kul det här va, hit vill jag igen. Ditt jobb innefattar inte  att du ska se till att hitta fel hos killen/ tjejen eller föräldrarna. Du är där för att göra det så bra som möjligt, under några dagar för den där lilla killen eller tjejen.

    Du är där för att han eller hon ska känna trygghet, slippa tjat och få koppla av från det vardagliga.

    Du är inte där för att sitta och fika med dina jobbkompisar, eller för att ha det så lugnt och skönt du bara kan. Nej du är där för att jobba.  Göra ett bra jobb, se till att ungarna har det bra, och framför allt att de tycker att det är kul att vara på kortis.

    Du är där för att skapa en miljö där den unge känner att han har koll på vad som kommer att hända, känna trygghet och att han hon duger som hon är. Den unge är inte där för att du ska ha ett så bra och lugnt jobb som möjligt. Det är ditt jobb att i så fall ordna det  så bra för killen/ tjejen, så att det kanske blir ett bra och lugnt jobb för dig.  Det får du beroende på hur du jobbar.

    Ditt jobb handlar om att Ligga steget före, skapa trygghet, göra miljön så förutsägbar så att barnen slipper  gissa sig till vad som ska hända eller ske. Det här är  barn som  fått misslyckas så många gånger redan innan, ditt jobb är att låta dom  få lyckas.

    När du ser till  tillgångarna i den lilla killen eller tjejen, bekräftar det som är bra med honom eller henne, då är du på rätt väg.  Då kommer du få ett jobb som du vill ha. Du kommer att känna glädje, du kommer att se underverk när du letar efter det som är bra. Då du bekräftar det som är bra, då kommer du få se massvis med bra saker för det är då underverken sker.  Det är då du som personal gör ett bra jobb. Då är även då du gör skillnad för den lilla kille eller tjej, det är då du gör ditt jobb. Det är också då du gör att den där lilla killen eller tjejen  tar till sig dig,  tänker på dig som en vuxen värd att minnas.

    En sådan vuxen vill vi alla vara! En vuxen som gjort skillnad, en vuxen som den unge minns för att ha gjort något som är bra.  Det bra som egentligen handlar om att se den unge utan dömande ögon.

    Vi kan välja vilken vuxen vi vill vara…                                                                             Vi kan välja att se det som är bra, eller så väljer vi att se det som är dåligt.

    Ojoj oj jag känner att jag skulle kunna sitta här och skriva hur långt som helst idag.  Men väljer att avsluta här för du orkar antagligen inte läsa längre.  Risken är att du tröttnar. Det vill inte jag.

    Så här slutar jag mitt inlägg.

    wpid-textgram.png

    Vill du läsa andra bloggar som jag använder mig utav så finner du dom här.

    Lev idag just nu, Igår finns inte här och morgondagen den är här imorgon.

    Carina Ikonen Nilsson
    Carina Ikonen Nilsson

     

  • Ett assistansbolag fick kalla kårar när hon frågade mig.

    Igår ringde telefonen, tadalafil en tjej presenterade sig och frågade om jag visste något om funktionsnedsättning. Vidare frågade hon om jag visste hur man sökte kontaktman, prostate eller kortis boende.  Om jag visste att jag hade rätt till privata alternativ.  Jag förklarade för henne att jo det visste jag allt. Även att vi hade ganska så dålig erfarenhet av just kortis och privat.  Nu var det inte det privata alternativ som vi redan provat som ringde, troche utan ett helt nytt bolag för mig.  Assistans något som jag inte minns  hette det.  Men telefonsamtalet säger mig att jag har rätt till min uppfattning om de privata alternativ som finns. För när jag hade förklarat att vi faktiskt provat kortis, att det var ett privat alternativ. Så hörde jag i telefonen: Hopp, hejdå. Sedan va det tyst. Samtalet bröts.  Lite komiskt att någon ringer mig och försöker sälja in deras bolag och vill hjälpa till att söka insatser, men sedan när jag förklarar svårigheterna i sambandet bara hör Hopp, hejdå.

    Tror tjejen insåg att här var  det inga pengar att tjäna, att arbetet om de skulle ha oss som kunder skulle bli kostsamt och ansträngande.  Hopp, hejdå. Ett konstigt svar tänker jag.  Borde ju istället vara:  Okej men då är vi precis det företag som kan hjälpa till med problemen ni har. Vi har utbildade människor som vet och kan sitt jobb, vi är det bästa på marknaden, när vi pratar svårigheter.

    Istället fick jag då höra Hopp,hejdå.  Det säger mig att när det handlar om privata alternativ så handlar det om pengar, för minsta möjliga insatts. Synd att det är så. Men hopp,hejdå företag ska man nog akta sig för.

    Nu hoppas jag att hon surfar runt lite den där försäljaren och råkar hitta just det här inlägget så kanske hon lär sig ett och annat.  Om att hopp hejdå är dumt det säljer man inga kameler på.

    BOK-0011-e1326972514227-191x300

    Boken jag har skrivit är på upphällningen igen, finns bara några ex kvar.

  • Granska Kortisverksamheter där blir man också bortvald om man har tur.

    med anledning av uppdrag granskning och privata skolor!

    Tänker jag att de borde göra vissa granskningar av de privata kortis-verksamheterna som finns.  Här hemma hos oss, here har vi väldigt dåliga erfarenheter av just kortis.  Då handlade det om det privata alternativet  Stöd och resurs.  Det du Janne Josefsson där har du allt att bita i där med.

    Bortvalt jodå det blir man även på kortis. 

     

  • Kortis är inte alltid bra verksamhet.

    Vår lilla kille har en kortisvistelse var fjärde vecka. Det har vi haft i två år tror jag, ed kanske är det mera men det vill jag vara osagt. En gång i månaden så åker han dit. För ca ett halv år sedan längtade han dit, nurse frågade två veckor innan lägrets helgen va. Det kändes härligt att se att han längtade, discount att han hade hittat kompis och sådant. Dom gjorde massa roliga saker på lägret. Ett stort underbart hus som låg i Uddevalla högt upp på ett berg. Kasen hette platsen, det var ett helt underbart ställe, enligt mig.  Efter ett tag var de tvungna att flytta, varför vet jag inte. Men de flyttade till Frändefors till ett hus långt i på en grusväg. Tror inte alls det är en dålig plats, men själva byggnaden ser mera ut som en industrilokal eller liknande. Platsen är säkerligen bra, långt ut på landet och närhet till bondgård och sådant. I somras hände något, som jag inte har en aning om. Kontaktpersonalen som var till för vår kille blev sjuk. Hon var även den som skötte om själva planeringen, in för helgerna som vår lilla kille var där. När jag frågade verksamhetsledaren vad som hänt någon gång i höstas, fick jag veta att Kvinnan som var vår kontakt blivit sjuk. Något i huset, sa man till oss då.  Samtidigt som kvinnan blev sjuk. Började verksamhetsledarens man arbeta på kortis.

    Något hände i sambandet, för vår lilla kille såg inte längre framemot helgerna. Inte som innan i alla fall.  Nu åkte han dit för att det var den helgen, men mera än så var det inte. I slutet av förra året blev det en konflikt på stället, där personalen kände sig hotad av vår grabb. Då hade de blivit bråk för att det kommit en nykomling till stället. De övriga gruppen hade haft svårt med att den nya killen kom dit. Personalen hade inte kunnat förebygga mobbningen av killen, som kommit dit och tydligen hade vår kille varit värst. Då hade det blivit bråk, personalen hade känt av en hotfullhet i situationen.  Våran kille är 178 lång väger 55 kg.

    När de kom hem efter helgen, så var det diskussioner. Jag blev rädd att kortis hade tröttnat, att han skulle förlora sin plats. När vi pratade med vår kille, så hade han svårt för att förklara situationen. Det som kom fram var att han trodde att personalen som sagt till honom att han förstod att killarna tyckte situationen var jobbig. I vår killes huvud skrev situationen om, i och med att han liksom fått uppfattningen att personalen förstod.

    Någon i personalen hade sagt till honom:

    Jag förstår att ni blir trötta och tycker det är jobbigt. Men han hade liksom glömt av att berätta det viktiga i det hela. Han hade glömt av den lilla biten som borde kommit efter jag förstår. “ Vilket borde vara att jag förstår att ni tycker situationen är jobbig MEN SÅ SOM NI BETER ER FÅR MAN INTE GÖRA!!!!’”

    Han hade glömt av att vår lilla kille har Asperger, inte tänker på samma sätt som han själv utan har egna tankar. Att det i vår killes tankar blev det: ja personalen förstår och ser att det är jobbigt. Vår lilla kille är konkret tänker lite annorlunda och det krävs TYDLIGHET tydligheter där du hela tiden säger det som gäller.

    Inte säger halva meningar och tror att han förstår. För det gör inte han. Situationen slutade med att personalen blev så skärrad, att han var tvungen att bli avlöst. Man såg inte den lilla killen som i situationen låg på golvet och grät. För att han inte viste hur han skulle reda ut situationen. Vilket jag i efterhand var tvungen att berätta för dem, inte ens då förstod dem vår lilla killes utsatthet.

    Okey situationen löstes genom att verksamhetsledaren kom hem hit och vi alla pratade igenom situationen. Efter det så skulle vår kille igen till stället, den 22december. Jag jobbade den helgen så jag var på jobbet, när min make ringde mig. Redan vid första orden hörde jag att något var fel, när maken ringde.  De hade ringt från kortis, för vår son hade skapat konflikt denna gång handlade det om en mobil telefon. Efter denna gång så har sonen varit på kortis två gånger, varje gång har vi haft ont i magen för vad som kan hända. Denna helg var det dax igen, klockan tre igår kom dom och hämtade honom. Klockan fyra ringde vår son, han hade glömt sin spelkonsol så maken åkte dit och lämnade den. Klockan sex i går kväll ringde personalen på kortis, och berättade att Vår lilla kille vill inte vara där. Han ville åka hem.  Det var min make som pratade med dem och lovade att återkomma när han pratat med mig.

    Jag blev ganska så råttarg, ringde upp personalen på stället, förklarade för dom att det liksom är deras problem. Att deras jobb går ut på att se till, att våran kille trivs och vill vara där. Det ligger i deras jobb att möta vår son, göra så han trivs där. Vi ska inte behöva gå här hemma och vara oroliga, de helger han är där.  Det skulle kunna vara så att vi har bestämt annat, inte varit hemma. Vilket var tur, att så inte var fallet för självklart får han åka hem. Men vi sa att det får bli deras uppgift att köra hem honom. Jag är vidrigt trött på detta kortis hem, Tycker dom är helt O-kompetenta. Tänker att de inte har en aning om vad deras arbete går ut på.

    Dessutom gjorde jag lite efterforskningar igår och inser att även detta bolag, ser till vinsten i stället för till människan. De har tjänat miljoner på att starta upp kortisverksamhet mm för människor med funktionsnedsättningar. Där till har dom sparkrav, denna helg hade de dragit in all aktivitet som de annars har haft. Inget annat än badhus hade det att erbjuda denna helg,  det gör dom endast för att underlätta för sig själva.  Då just barn som vår son har lite svårighet med just hygien och sånt. Det blir ju utan problem om de åker till badhus, för då måste de ju Duscha innan och efter.

    Nej jag ska se till att vi hittar ett annat alternativ. För det är mycket som inte stämmer.

    Personal som blir sjuk av något i huset. Hur kan de då ha kvar huset?

    Låta våra barn bo där på helger?

    Tror mera det handlar om att verksamhetsledaren och hennes man gjorde något, så att personalen inte längre trivdes. Dom ville byta ut henne så att verksamhetsledarens man i stället, skulle bli chef på stället. Dom klarar inte ens av att förhindra mobbning.

    Det tycker jag är uruselt med tanke på att de ska vara proffsen, jobba med barn som har funktionsnedsättningar som av den orsaken  ibland råkar ut för mobbning.

    Dom ser mobiler som en A sak.

    Dom lyckades inte ens i tre timmar, se till att våran son ville tillbringa sin kortis helg där.

    Han som har tyckt det varit jätte kul, innan de bytte ut personalen.

    Jag vill att det granskas mera, just sådana här saker. Kommuner betalar massvis med pengar till privata bolag, som driver sådana här verksamheter.  Våra skattepengar, går till privata fickor. Då du är ett privat företag borde det ligga i deras intresse att ha kvar sina kunder.

    Det borde vara mera viktigt för dem att se till att vi trivs med dem. Men så är inte fallet i det här bolaget, frågan är om det är flera som inte är nöjda med Stöd och resurs service än vi?

     

  • Kortis av tre försök lyckades dom med två. Dom arbetar med människor! Då får dom inte misslyckas ….

    vi trodde det skulle hålla. Eller gjorde vi det? Det är stora frågor som flyttat in i helgen efter att sonen varit på kortis igen. Av tre gånger så funkade två.  Idag är det vår sons fel igen. Han blir aggressiv enligt personalen. Jag ser det som personalen inte har den kunskap, ask kanske är det så att av två gånger så kopplar personalen av.   Jag anser att dom är inkompetenta och saknar kunskaper om hur man bemöter barn. Jag anser att dom är inkompetenta när det handlar om hur dom hantera barn som är impulsiva, check som inte förstår sina sammanhang.

    Vi gjorde ett försök, buy av tre gånger så funkade två.  Som alltid är det vårt barn det är fel på enligt personalen.  Jag kan till viss del hålla med dom, fast jag anser inte att det är något fel. Men vår son är annorlunda, han passar inte in i de där vanliga mallarna som finns för alla andra. Nej vår son har en mera skräddarsydd form, som mera passar in på bara honom.  Det känns som om hoppet sviker mig. Det känns som att framtiden är en mörk ganska så ovänlig plats, för vår son.  Jag blir ledsen, uppgiven, frustrerad när jag ser på händelsen.

    De människor som säger sig ha kunskaper om Asperger, de som säger att de har och kan allt om just barnen som hamnar inom Npf, ser allt som att det är sonens fel. Det är vi vuxna som ska förebygga, det är vi vuxna som ska ligga steget framför, dessa barn. Vi ska ser till att tillvaron blir förståelig för dessa barn. Vi ska hjälpa till och kartlägga, göra sammanhangen begripliga.  Vår son hade gått ut i trädgården på kortis, hittat ett verktyg som annan personal glömt i trädgården.  Verktyget blev en konflikt och ett bråk där det blev hårda tag.

    Vår son brukar ofta gå ut i trädgården här hemma, det gör han när han vill vara ensam. Han går ut och  rensar trädgården på  sniglar. Ett sätt för honom att koppla av, ofta gör han det när han varit ute på något äventyr. Som efter en helg på kortis, då går han ut i trädgården och rensar upp sniglar, plockar jordgubbar krattar. Hans sätt att rensa hjärna.

    De andra barnen hade blivit rädda för vår son. För mig känns det konstigt om de är fyra personal, en konflikt, att alla barn befinner sig i konfliktsituationen, som var med personalen.  De andra barnen hade blivit rädda, så dom låst in sig på toaletten.  Hur kommer det sig att personalen inte skyddar de andra barnen?

    Hur kommer det sig att personalen inte läser av en situation bättre? Ska de överhuvudtaget arbeta med barn?

    Två av de andra personalen skulle självklart tagit de andra ungarna från situationen, så att situationen inte blev så den blev.

    Det är väl självklart att  då det blir konflikt ska de andra barnen inte befinna sig i konfliktsituationen. de andra eleverna ska inte ha möjlighet att lägga sig i situationen, dom skulle göra det dom höll på med.  Dom skulle äta sin tårta och inte behöva vänta på vår son ska komma ur sina känslor.  Att de får vänta på tårta bara för att vår son inte är på samma våglängd är ju kollektiv bestraffning och sånt får man ju inte ta till.

    Våra barn har ju problem med  sociala situationer, även när det inte är konflikter.  På Kortis är dom för att dom har problem i olika former, på kortis är dom för att ha roligt och slippa tjat från oss föräldrar.  Av tre helger så funkar två 2 -1 blir det hur ska detta lösas. Jag just nu känner jag att jag gett upp hoppet om att det någonsin kommer att funka. 🙁

    Dom säger att de har kunskaper, att de kan sitt jobb. Men nej, de kan dom verkligen inte, två personal skulle vara med vår son i hans konflikt. De  två andra i personalen som fanns, skulle ta de andra barnen åtsidan tills situationen hade lugnat sig.  Det hade inte blivit en konflikt, om de hade väntat ut tiden. Då hade den inte uppstått. Det hade räckt med att fråga  vår son, vad han gör och sagt att när han är klar så får dom lägga ner verktyget i källaren.

    En personal hade om det hade känts bra kunna sitta där ute i trädgården och väntat ut vår son,  de  hade sedan gemensamt kunnat gått ner och lagt in trädgårds saken i källaren. Därefter gått in och ätit tårta. Till och med så att tårtan hade kunnat hoppas över. Inte bildligt då:).

    De hade behövt lära sig  hur man vänder en konflikt, genom att vänta, dom hade bara behövt tänka problem, så hade dom förstått att det  som skedde,  berodde på att dom inte tänkte efter innan. Problem ett så enkelt ord, situationen hade blivit annorlunda.  Pojken är ju rädd, han tror inte, litar inte på personalen, därför blir det konflikt, pojken känner att det inte går att lita på personalen.  Han tror inte att personalen kan lösa eller hjälpa honom, igenom situationer. De kunde dom inte heller. För det blev konflikt, den största förloraren i situationen är inte kortis, eller de andra barnen den största förloraren är faktiskt vår son.

    Ännu en gång visade personalen att det faktiskt inte gick att lita på, att de faktiskt inte läste av vår son, att de faktiskt inte klarade av situationen utan att det slutade, i konflikt.

    Vår son har inte valt att ha sitt funktionshinder, vår son kommer inte att ändra sig.

    Det är vi andra, som är runt omkring honom, det är vi som måste ändra oss, tyvärr så är det, faktiskt. Det är vi som har kunskapen, vi som ska hjälpa och stödja  vår son, så att han får ett gott liv, där han ofta ska befinna sig i situationer som han klarar av.

    Vi ska inte skapa dessa situationer. Vi ska förhindra att sådana situationer uppstår. Han kommer aldrig att lära sig hantera just situationen som uppstod, vi ska förhindra att den uppstår.

    Den privata välfärden de privata alternativen som finns, är ett nederlag.  Att stat och kommun inte fattar att privata ägare inte gör detta för att de är snälla, utan är där för att tjäna pengar.  I den privata välfärden lägger man inte pengar på utbildning, kunskap. Här ser man till att personalkostnader inte är för höga. Nej, det måste finnas andra alternativ.  Dom har inte ens ringt och frågat hur det är, hur sonen mår sedan han kom hem.  Inte ett pling har det varit i vår telefon.

  • Gruppförändringar och miljö.

     

    Jag har just lärt mig genom en intressant kvinna att vi svenskar är mindre bra på det där small talk. Nu visste jag väl det kanske innan, mind men hon beskriver det i sin blogg ibland. Vi här i Sverige är mera bra på att prata väder.  Skriver jag just nu och ser ut genom mitt vardagsrumsfönster. Pudersnö och isande kyla i mitten av april. Är det aprilväder? Jag uttalar mig inte om det men i alla fall är det ett väder. Kanske är vi svenskar bra att prata om väder då vi är så beroende av det. Våra soliga dagar är ju få vissa år, och vintern är ju så mörk och kall.  Är det därför vi pratar väder i alla sammanhang?  Vi är ju inte så bortskämda med sol och ljus som så många andra länder är. Eller är det vår inställning som ställer till det? Nu hade jag inte tänkt skriva om väder och vind utan, om att kortis och sonen inte är på samma våg längd. Kan hända att sonen vuxit ifrån det, Det kan vara så, men det kan också handla om den så viktiga miljön.

    I går satt jag och kollade på filmklipp av Johanna Björk. ADHD konsulenten från Ågrenska. Det var då påminnelsen kom upp till mina tankar. Kortis har haft stora FÖRÄNDRINGAR i sin verksamhet.  Det är bekräftat av både Verksamhetsledaren och av kortis ledaren. Personalen är ny, de tre gamla i personalen är utbytta, till tre nya.  Ingen av den lite äldre staben är kvar. Utan på ett halvår har de helt bytt ut och bort till tre nya. Kortis har även flyttat till ett annat hus. Personalen har övertagit strukturer och rutiner som de egentligen inte har haft full koll på, varför de haft dessa rutiner. Här tänker jag Asperger hinder i kubik, fast egentligen är det mera Miljö.  Jag tänker att det är miljön som är en stark länk i den kedjan.  Nu är jag säkerligen allt för kaxig och säkerligen tyken i mina ord. Men jag tänker på andra sammanhang. När det handlar om grupper när man arbetar med en grupp överhuvudtaget, så är miljön viktigt viktig. Sker det en förändring så startar gruppen från början igen och deltagarna i gruppens hierarkier är i svajningar.

    Själv är jag särskild beroende av det. Jag kan bara gå tillbaka ett antal år i tiden när jag jobbade på ett behandlingshem där vi skulle göra om och göra helt om. Från att vara en grupp på 9 behandlingsassistenter och en avdelningsföreståndare blev vi 6 behandlingsassistenter och en avdelningsföreståndare som var ny samt tre familjeterapeuter. Vi var ändå samma personal förutom avdelningsföreståndaren som i och för sig var känd i huset men från en annan avdelning. Där till kom det en Psykolog som var helt okänd av i alla fall mig. Just den här tiden var en stor omvälvande tid för mig. Men nu när jag ser tillbaka, så var det även det att det var en stor förändring för gruppen.  Nu tänker jag inte gå in mera på det mera än att det kändes att arbetsgruppen var i gungning.  När det sedan efter några månader byttes till ännu en ny avdelningsföreståndare blev det kaos i mig efter som jag just hade vant mig vid den avdelningsföreståndare vi just fått dit. Dessutom tyckte jag väldigt mycket om honom. Han var en rak man som sa vad han tyckte och pratade ett rakt språk som jag alltid hela tiden förstod.  Hans hela jag utstrålade tydlighet och trygghet.  På några veckor eller någon vecka blev det sedan en ny avdelningsföreståndare som jag inte heller kan säga något ont om. Men sådana förändringar gör ont i just mig.

    Nu åter till Kortis och deras förändringar som varit där gör att jag nu med Johannas ord kan lägga puzzlet i sin helhet. Personalbytet och byte av verksamhetsledare samt gruppchefen för kortisverksamheten gör ju en stor omställning i personalgruppen den gungar alltså. Vår lilla kille som är på kortis en helg i månaden, medan de andra i hans grupp är där varannan helg. Jag tror inte att han på riktigt har haft möjlighet att komma in i gruppen då han är där så sällan. Till just denna situation är vi bovarna i dramat. Vi vill inte ha mera och vi tror inte det är bra för våran kille att vara där mera än någon gång i månaden. Han trivs bäst hemma i sitt rum. Vilket inte är den optimala lösningen. Jag tänker så här vår kille har inte haft möjlighet att sätta sin fot i gruppen. Varje gång han kommer till gruppen så börjar gruppen om från början på något sätt. Där till har det under ett halvt år varit stora omställningar i personalgruppen vilket gör personalgruppen i svajning. Den som säger något annat tror jag har fel. Svajning i personalgrupper gör svajning i den grupp som är störst behov av tryggheten. Dvs barngruppen som är på kortis för att semestra från tjatande föräldrar, trötta föräldrar och är där för att prova på nyheter andra aktiviteter än det som  familjelivet erbjuder.

    Nu kan jag inte uttala mig om andra föräldrar men jag misstänker att vi är en grupp som ofta är trötta, vi är trötta på att strida om saker som egentligen ska vara självklarheter, så som skola, och andra tillhöranden, Vi är trötta på att se ensamheten som vi så gärna tillskriver våra barn. Vi tror ju ofta att våra barn lider av kamratlösheten, men där är det nog mera vi som lider av att våra barn inte har samma behov av kamrater. Vi är trötta på att behöva strida om Dusch, tandborstning, byte av kläder, äta mat, strider om att sova. Här skulle jag kunna göra listan lång, men blir trött av att bara tänka.

    I alla fall så är det en av anledningarna till att vi velat ha kortis verksamhet, att han någon gång i månaden ska slippa höra oss tjata om allt. Att liksom andra kan ta över och för min egna del så har jag tänkt att det spelar inte så stor roll om han inte borstar tänderna just den helgen eller äter eller sover eller , eller, eller bara han slipper höra oss. Samtidigt som det varit viktigt att de andra i familjen här ska slippa höra oss tjata, att vi ska kunna göra något annat än att bara ha koll på ….

    En inte för allt för liten sak utan en som varit viktigt för mig är även att jag och maken ska kunna underhålla och ta hand om vår relation som vi har. Nu har sonen sagt tack men nej tack. Han har alltså reagerat fullt normalt på en inte så onormalt bra situation. Redan i höstas kände vi nog av det, även om vi inte ville se det. Redan efter sommaren var det något som var fel.  Vi lyssnade inte och trodde det bara var allmänt likt honom. Den grupp som varit är inte, finns inte idag och den nya grupp som har blivit är inget som vår son vill tillhöra. Jag tror det handlar om allt för många förändringar på en allt för kort period. Miljön påverkar. Det kan man till och med se i en skolklass som bara byter lärare.  Jag såg den skillnaden när min stora son bytte från sexan till sjuan och hade sin Ove som var specialpedagog. Han gjorde skillnad han var en sådan där vuxen som såg bortanför hindren. Såg tillgångar i stället, såg det som var bra och gjorde mera av det bra. Just sådan gör att det finns så lite tid till att fokusera på det som är mindre bra. Min dröm är att vi ska se tillgångarna och lyfta fram just tillgångar.

    Det gör att o-tillgångarna blir mindre synliga och att våra barn får en ärlig chans till att känna att dom duger. Alla människor har tillgångar. Varför ser vi oftare till Otillgångarna och tränar på dom?

    Oj, Ja just det ja, höll alldeles på att glömma att nästa vecka då pratar jag en stund på Ågrenska.  Det ska bli kul. Dessutom kommer jag lära mig massvis igen och så sådana dära, komihåg tankar, som jag fick igår när jag kollade in filmklippen

  • Tillsammans gör vi underverk, tillsammans är ett vackert ord om du frågar mig.

    Ja inte ska man kasta skit, find utan att man kan sopa upp det efter sig. Så det är det jag tänker göra nu.  Ni som läst här på min blog, har antagligen upptäckt att det varit lite jobb runt kortis och den vistelse vår son har där.

    Nu ska jag meddela att dom visar framfötter, tar tag i det som ska tas tag i. Jag känner lite att dom nu förstår vad jag vill säga. Det känns som dom lyssnat till mina ord utan att sätta upp murar som försvar.

    Just i sådana stunder är det vittring av seger tillsammans. Att vi tillsammans kommer att gå ur krisen.

    Tillsammans är ett vackert ord det nästan glimmar om, det känner jag just nu.  Kanske för att det blev till ett magiskt telefonsamtal igår.

    I går ringde den nya verksamhetsledaren från Stöd och Resurs.  Redan i början gjorde hon rätt, Hon behövde alltså inte göra om för att göra rätt.

    Rätt redan från början är att hon frågade om jag hade tid. När hon sedan fortsatte och berätta att hon bara kunde beklaga, att det blivit så fel.

    Att dom nu ska ta tag i problemen och verkligen göra om och göra rätt. Att det var viktigt för dom att vår son skulle trivas, att det var viktigt för dom att vi kände trygghet.

    Dom har redan satt in en metodhandledare som är ett steg i att göra om och göra rätt. En annan av personalen som vår son kände förtroende för skulle vara den som var till för vår son.

    Hon förklarade att hon visst förstod, att hon i egenskap som chef ska se till att personalen förstår att det ingår i deras jobb att motivera, att det är det som är deras jobb. 

    Hon bekräftade även att det inte alls var så att vi skulle springa runt här och känna tacksamhet. Utan att vi alltid ska förvänta oss att dom gör sitt jobb. Det jobb som dom faktiskt har betalt för att göra.

    Samtalet igår ger mig tro och hopp om att allt, allt går att lösa. När den rätta viljan finns, tänka sig, Jag tror faktiskt att den finns igen. Jag tror den rätta viljan finns och jag tror att det faktiskt är så att det nu bara kan bli bättre.

    Men det är ju jag det, i mitt nötskal. För jag tror på människor, vi är i grunden alla goda och vill lyckas!

    Så även kortis och dess personal.

    Framtidstron sprudlar just nu.

    clip_image001

    Det finns en vilja och just viljan är så viktigt viktig.

     

  • Igår ringde Lss handläggaren.

    Då förklarade han att Stöd och Resurs ville fortsätta att arbeta med vår son.  Dom skulle se Över sina regler och hade kommit med ursäkten att det hade varit stor personal omsättning en tid.

    Jag frågade handläggaren om det nu var så att dom ville fortsätta arbeta för oss, buy cialis hur kommer det då sig att ingen har ringt till oss i från Stöd och resurs?

    Hans svar förundrar mig för enligt verksamhetsledare har redan grupp chefen varit i kontakt med oss.  Det är i och för sig sant, seek han har varit i kontakt med oss men det vara bara för att berätta för oss att vår son ville åka hem.  Det var det samtalet som gjorde att vi reagerade.  Det var det samtalet som liksom blev det stora fiaskot.  Sedan efter det samtalet ringde vi upp och frågade hur det gick om vår son ville stanna kvar sedan ett samtal till där dom berättade att de kör hem vår son runt tio på kvällen.

    Efter det samtalet så har det varit tyst från Stöd och Resurs. Inte en signal har vart på vår telefon.  Ingen förklaring, generic inte en ursäkt eller tankar framåt.

    Känner att förtroendet sviktar, det hänger på en skör tråd.  Att ljuga om att ha ringt samtal för arbetet framåt är dumt. Att ljuga är inte bra någonstans, det gör verkligen ingen nytta.

    Och när vi pratar ljug och sånt så krockar det i mig för jag har ju så mycket ärlighetsgener i mig som sätter upp hinder barriärer när det handlar om ljug.  Jag är ju så brutalt ärlig det bara blir så och när jag är det så tänkte jag inte på det.  Nej att ljuga är det minst professionella dom kunde göra, tänker jag Det funkar inte hos mig.

    En lögn är en lögn oavsett hur vit den än är.

    Tänker bilden ska lysa upp lite så glömmer jag lögnen….

    IMAG0215.jpg

  • Basalkunskap är ju inte oviktig.

    Men är det sådant som vi vanliga dödliga ska lära ut  till professionen?

    Inget samtal från stöd och resurs om helgens misslyckande och ingen diskussion för den delen heller har hamnat hos oss. Vilket jag tycker är tråkigt. jag tänker att  dom borde kosta på sig detta för att reda ut det som ska redas ut.

    Hade det varit jag i min yrkes roll, patient som skulle gjort samtalet och bokat tiden. Så hade det redan varit gjort. För jag hade ringt upp min chef redan i helgen, buy cialis redan innan jag hade ringt det ödesdigra samtalet hem till föräldrarna. Så hade min chef fått ett mail eller samtal om hur jag eller vad jag ska göra.

    Efter chef -samtalet så hade jag sedan ringt upp familjen det handlade om för att boka möte så att vi snabbt kommer i kontakt och reder ut det som ska redas ut. Men här är det tyst.  Här har inget samtal ringts trotts att personalen som lämnade vår son på kvällen, sa att vi får höras telefonledes.

    I minnet seglar det förbi små korta minnen om tiden som varit, små ord som nu sätts i en kedja. Som bildar en bild i ett pussel som jag inte innan behövt lägga eller pussla. Nu gillar jag pussel men just det här pusslet vill jag inte lägga. Det är ett pussel som inte borde läggas och inte läggas av mig.

    Min make berättade att han nästa sig för pannan av en kommentar som Personalen sagt:

    – Det var verkligen bra Tommy att du sa det där till mig, det fick mig att tänka.

    Det maken hade sagt var att det är ju inte så att bara för vår son är 16 år gammal är 16 år fullt ut. Även om sexton åriga pojkar gillar hemska filmer så gör inte våran son det han är mera som en tio åring och gillar tecknade serier.

    Just nu gör det mig förundrad, det gör mera än så i mig. För  Dom pratar om att dom har kunskaper och kan och vet och gör. Just det med ålder är något som dom borde veta utan påminnelser av oss.  För det är ju mera förekommande att barn med lite kryddigheter av NPF är oftast inte i fas med sin ålder.

    Är det sådana saker vi behöver lära personalen så blir jag lite mera än rädd.  Att vi tillsammans kan lära av varandra trodde jag var mera strategier om hur vi får det att funka inte basal kunskap.

    Nej nu ska jag sluta skriva och göra mig frukost, vänta på samtal. Frågan är hur länge vi får vänta.

    Det står skrivet i framtiden.

    Lev idag just nu är det långt till nästa kortis helg och just nu känns det mera än gott i magen.

    Lite vitaminer ska nog göra susen idag med, så det får bli nypressad Apelsin i glas till frukost idag med.

    Godmorgon världenLer

  • Samtal med Handläggaren inom LSS.

    Har just haft samtal med  Lss handläggaren om kortis helgen.  Känns bra, find det kändes som han lyssnade. Samtidigt ser jag hinder eftersom vi bor så avsides. Hade vi bott närmare GBG så hade det varit annorlunda, online flera alternativ och lättare att hitta andra ställen.

    Just nu när jag pratade med min make, buy cialis så berättade han att kanske är detta som hände ett steg i en strategi, kortis stävan att få mera pengar för vår son. Vilket redan har varit på tapeten då vi hade möte för ett tag sedan, redan då frågade dom om de kunde få mera ersättning då vår son var Såå jobbig.

    Bara den frågan säger mig att dom är mindre proffsiga, sitta och diskutera pengar när vi anhöriga är med. Nej vi får leta andra alternativ eller så får dom sträcka upp sig några meter.