I väntan på att klockan blev 11 fick jag sitta i det här rogivande rummet. Samma rum som själva föreläsningen hölls. De gamla silverskatterna hänger fint på väggen.
Idag var jag på Medborgarhuset i Färgelanda vi smällde inga ballonger för jag gillar inte smällandet. Vi gjorde det mera i tanken.
En fantastiskt rolig dag, doctor där jag var riktigt modig. Jag övervann en rädsla, troche stå att prata inför människor som jag faktiskt ganska självklart kommer att möta igen. Eftersom jag likt de människor som lyssnade bor i vårt lilla Färgelanda.
Tack alla underbara människor som var där, order tog er tid att lyssna och gav mig trevliga samtal i pausen och efteråt.
En väldans god soppa blev jag bjuden på, kaffe och kaka efter soppan. Känner verkligen tacksamhet över alla sådana här stunder jag får.
Den här fina buketten fick jag ta med mig hem, nu står den på mitt köksbord och påminner mig om stunden som för mig känns lite alldeles extra.
Lev idag just nu, historian kan vi inte göra om. Morgondagen gör vi i morgon utifrån dagens val.
Ho hooo någon där? Här är jag i alla fall, generic lagt min sista hand på förberedelser för morgondagen. I morgon flyttar (H)järnkoll från min säng in till medborgarkontoret i Färgelanda. Inte bara (H)järnkoll utan jag tänker allt va där jag med.
Is i magen sa en chef en gång på ett möte. Den isen i magen är vatten idag men tänker ladda upp i dagen med en lugn dag och göra bara Carina saker.
Nu lägger jag morgondagens möten med människor till sidan. Nu får det bli vila och bara bra saker. jag har packat ner saker som jag ska ha med mig till morgondagen. Det enda som inte är nerpackat är mina böcker. Men dom lär följa med dom med. Is i magen jo får duscha kallt sova med öppet fönster så ska nog det bli lite is i magen.
Fast det ska kännas lite i magen när det ska till att pratas för jag tror det gör det hela bättre.
Än så länge har jag (H)järnkoll i sängen, tadalafil men bara tills i morgon för då flyttar både jag och (H)järnkoll till medborgarkontoret i Färgelanda. Då ska vi prata hälsa och ohälsa ….
Lev idag just nu i går är historia och idag just nu påverkar vi morgondagen.
Min farmor, sovaldi tänker jag skriva om idag. Hon hade nerverna på utsidan, sa man till mig när jag var liten. Det tyckte jag var konstigt, för jag såg aldrig några trådar, eller konstiga saker på min farmor. Skulle det ligga en tråd någonstans, var nog farmor den snabbaste med att ta upp den. Ibland fick min farmor åka till sjukhuset. Sjuk i nerverna, fick jag förklarat till mig. Inte heller det, fick jag klart för mig vad det va för något. Men som den lilla flicka som jag var, så tyckte jag väldigt synd om min farmor. Redan som liten förstod jag att det måste vara svårt att vara sjuk i nerverna. Det syntes ju inte utanpå, men vem som helst kunde redan då ställa diagnosen. För det gjorde man om min farmor. Hon var inte riktigt klok, vansinnig klen, sjuk i nerverna sa man och himlade med ögonen.
Min farmor bakade världens bästa bullar, lagade den godaste maten, och var en väldans duktig farmor på att sy, pynta hemmet, duka fram till fest varje dag i veckan. Var jag ledsen, så fanns det inget ställe som gråten tröstades så bra som just hos farmor. Därtill så kunde jag prata med min farmor om nästan allt. Det fanns liksom inga tabun inom min farmor, om att prata om konstiga saker, känslor. Hon visste nästan allt och för henne var jag nog det bästa i mig, alltid. Världens snällaste, som såg det som viktigt att lära mig att uppföra mig. Så jag skulle slippa skämmas för att inte veta. Redan som liten visste jag om uppfostran eller kunskapen om hur man för sig i möblerade rum, runt människor var uppfostran av omtanke. Aldrig tillrätta visande som gjorde ont, eller fick skamkänslor att bo i min kropp. Asså jag hade världens bästa farmor. Finns ingen bättre.
Idag när jag läser tidningar får jag samma rysningar när jag läser rubriker så som Psyksjuk man begår våldsbrott, knivhoten kom från en psykisk sjuk … Med mera…
Känner sorg, känner hur skev bild som visas. Lika skevt som det beskrevs om min farmor som var klen i nerverna, som hade nerverna på utsidan. Jag skulle kunna sätta mitt huvud på, att min farmor likt mig, hade samma diagnos som just jag har. Jag kan tänka mig att farmors skurande hand, likt min egna hands skurande, handlade om att hon var fasligt rädd för bakterier. Hennes ilska som ibland hittade fram berodde på, att hon kände avsaknad av kontroll. Men kanske även för hur hon blev bemött av sin omgivning, som liksom visade, en som inte va riktigt klok. Hon var någon, som då man pratade om min farmor, var någon som man himlande med ögonen om, och sa klen sjuk i nerverna.
En av fyra pratar (H)järnkoll om. Media visar fram psykiskt sjuk är lika med våld. Jag tänker det är synd att media inte träffat på min farmor. Att inte media lika enkelt visar fram bilden om psykisk ohälsa, lyfter fram bilden som visar min farmor. Som var världens bästa bullbakare, världens bästa på att göra morotsdrinkar, sydde gardiner, värdens bästa farmor som fick mig att känna mig speciell. Nej, den bilden visas aldrig i media.
Ändå min farmor var sjuk, så sjuk till och med att hon i bland blev inlagd på sjukhus. Då sa man till mig, att farmor hon var sjuk i nerverna. Jag förstod inte. Inte en enda gång tror jag att jag skulle vara rädd, för att min farmor skulle begå våldsbrott. Inte en gång har jag varit rädd för att låta min farmor vara barnvakt åt mina barn.
Tvärt om, då var jag trygg, visste instinktivt att de skulle få näringsriktig mat, ett och annat klokt ord samt väldigt goda bullar. Hon visade även barnen respekt, berättade för dom om deras bra sidor. Funderade ett extra varv om de hade hittat på en dumhet, hittat en förklaring som vem som helst skulle förstå. Den bilden skulle jag vilja se i media då de pratar psykisk (O)hälsa.
Jag skulle bli glad om man visade bilden på min farmors ögon, som på riktigt himlade av glädje, när hon hittade en begåvning i människor. Just begåvningar, var något som min farmor kunde hitta i alla människor, vem den än var som stod framför henne. Hon såg inte dåligheterna i människor, utan lyfte fram det som var bra och lät storheten i alla människor lysa. Tror det är just det som gör underverk.
Min älskade farmor. Hon kunde till och med hålla blommor levande år ut och år in.
Lev idag just nu, igår är historia, imorgon är imorgon.
Igår visades programmet Jag hatar ADHD. Det var en dokumentär från Danmark. Där de hade alternativa sätt att hjälpa barnen att lyckas i skolan. Nu när jag läser på FB och andra ställen så ser jag att jag inte ska gilla det programmet, pill för de visade på faktafel.
Barn med ADHD behandlas ofta med ”Ritalin som innehåller amfetamin”. På 15 år har omsättningen av Ritalin stigit med 2 400 procent. Det är det här som är faktafelet.
De hade skulle ha skrivit Metylfenidat istället. Vilket är ett liknande preparat som amfetamin. I alla fall är det så som jag uppfattat det. När jag själv åt Concerta så var jag till en början nöjd. Fick en lugnare takt och orkade bli färdig med tanken på ett konstigt sätt. Det slutade surra i kroppen. Men efter ett par år verkade det som att medicinen gjorde mera skada än nytta i mig. Nu var det programmet som jag skulle skriva om. Så nu försöker jag igen.
De hade valt andra metoder än medicin för att hjälpa barnen i skolan. De undersökte barnens motorik, check hade tid att stanna upp och prata om känslor och hjälpte barnen till att hitta andra metoder i sig själv än att slåss. Det var mycket reflekterande hos lärare och i barngruppen. Skolteamet såg viktigheten i att få i gång reflektioner i barngruppen, order och det var viktigt att prata om Känslor och tankar. Arbetsgruppen var helt enormt duktiga på att hitta sätt som gjorde att barnen lärde känna sig själva, och fick upptäcka sin egen duglighet som sedan mynnade ut i det vackra ordet SJÄLVKÄNSLA.
De lärde även barnen att det var mera än sin diagnos, att de inte skulle vara ”offer” i sin diagnos.
Under programmets gång fick vi tittare ta del av hur barnen växte och blev bättre och bättre på läsning, skrivning, men även Kamratrelationer, bättre på att uttrycka sig och själva hitta till orsaken i sig själva till att de kanske var irriterade och ledsna.
Jag tyckte skolan gjorde underverk, herre gud det finns ju till och med vuxna som aldrig hittar till frustrationernas ursprung. Här kunde ungen dagen efter en besvikelse hitta till sorgen som bodde inom honom över att pappa svek. Han hittade till rädslan över att göra mamma ledsen om han sa att han saknade sin pappa.
Nej, oavsett faktafel och vad andra kunniga säger, så kände jag att programmet och just den skolan var något som jag önskade att mina barn hade fått delta i.
Det måste ju finnas alternativ, val vi måste ju få möjligheten till andra val, än medicin. Det ena utesluter inte det andra. Även om det nu enligt många, var sektliknade eller inte så funkade det på de barn som var med i filmen. OCH sekt ? Såg inte tillstymmelsen till ordet Scientologi i filmen.
Metylfenidat är indicerat som en del i det totala behandlingsprogrammet för ADHD
(Attention Deficit Hyperactivity Disorder) hos barn från 6 år, när
endast stödjande åtgärder visat sig vara otillräckliga. Behandlingen ska
ske under överinseende av specialist på beteendestörningar hos barn.
Det är Svenny Kopp som pratar forskning ADHD och flickor. Något av det viktigaste hon säger i filmen är att vi måste lyssna på den egna upplevelsen, patient och att föräldrarna har alltid rätt. Har själv erfarenheten att inte få rätt när vi gjorde utredningen för första gången på ett av barnen. Då var det jag som fick diagnosen dålig mamma, purchase som ställde för stora krav. Men när vi sedan kom till de mera utbildade breddgraderna blev det både dyslexi och ADHD. Som tur var hade vi kvar vår spännande doktor som hade de buskiga ögonbrynen. Vår Dampdoktor som innan var den som gjorde att vi började trampa upp nya vägar. Vägar till läkning.
När jag var liten så funderade jag själv ganska så mycket på varför ingen förstod. Varför det va så svårt att göra det som fröken sa till mig. Varför jag inte fick in alla ord som skulle stavas rätt.
Svenny pratar även om att sluta vara så dramatisk, help här handlade det om pojkar och flickor att pojkar slänger ut bänken medan flickan däremot blir inåtvänd, har trasiga kamratrelationer, även att det bor depression inom henne.
Tänka sig att för några år sedan träffade jag denna fantastiska kvinna, gav henne boken jag skrivit. Sedan när hon läst titeln på boken log hon med hela ansiktet och med värme i ögon och röst sa hon: Du kunde inte ha en bättre titel. Just det ögonblicket minns jag som det var igår. Av just det ögonblicket blir det värme i magen på mig. Och tänka sig jag har även hört och sett att hon har pratat om min bok när hon är ute och pratar om ADHD.
Lev idag just nu. Historian är redan gjord och idag just nu påverkar vi framtiden. Nästa vecka är jag på Ågrenska och pratar igen 🙂
Igår ringde telefonen, tadalafil en tjej presenterade sig och frågade om jag visste något om funktionsnedsättning. Vidare frågade hon om jag visste hur man sökte kontaktman, prostate eller kortis boende. Om jag visste att jag hade rätt till privata alternativ. Jag förklarade för henne att jo det visste jag allt. Även att vi hade ganska så dålig erfarenhet av just kortis och privat. Nu var det inte det privata alternativ som vi redan provat som ringde, troche utan ett helt nytt bolag för mig. Assistans något som jag inte minns hette det. Men telefonsamtalet säger mig att jag har rätt till min uppfattning om de privata alternativ som finns. För när jag hade förklarat att vi faktiskt provat kortis, att det var ett privat alternativ. Så hörde jag i telefonen: Hopp, hejdå. Sedan va det tyst. Samtalet bröts. Lite komiskt att någon ringer mig och försöker sälja in deras bolag och vill hjälpa till att söka insatser, men sedan när jag förklarar svårigheterna i sambandet bara hör Hopp, hejdå.
Tror tjejen insåg att här var det inga pengar att tjäna, att arbetet om de skulle ha oss som kunder skulle bli kostsamt och ansträngande. Hopp, hejdå. Ett konstigt svar tänker jag. Borde ju istället vara: Okej men då är vi precis det företag som kan hjälpa till med problemen ni har. Vi har utbildade människor som vet och kan sitt jobb, vi är det bästa på marknaden, när vi pratar svårigheter.
Istället fick jag då höra Hopp,hejdå. Det säger mig att när det handlar om privata alternativ så handlar det om pengar, för minsta möjliga insatts. Synd att det är så. Men hopp,hejdå företag ska man nog akta sig för.
Nu hoppas jag att hon surfar runt lite den där försäljaren och råkar hitta just det här inlägget så kanske hon lär sig ett och annat. Om att hopp hejdå är dumt det säljer man inga kameler på.
Boken jag har skrivit är på upphällningen igen, finns bara några ex kvar.
Jag har kommit igång, searchmind inte med att få energin i topp. Men under en ganska lång tid har jag haft motorstopp. Motorstoppet handlar om att göra klart, sovaldi in för föreläsningen jag ska medverka i ganska så snart. Just denna gången har det nästan varit samma känslor i mig som när jag skulle prata inför folk första gången. Då den första gången gick jag dit med en stor påse full av papper och ärligt och uppriktigt förklarade för åhörarna, att så här är ADHD i mig. Människor har förklarat för mig att jag ska förbereda mig, men jag har inte klurat ut hur man gör, så här står jag nu. Helt oförberedd och ska försöka berätta och ge er ord som jag tycker är viktiga. Jag fixade det på något sätt den gången, men ännu idag har jag inte en aning om vad jag sa eller hur det var.
På något sätt har jag glömt av hur det är när man förbereder sig. Motorstoppet har blivit till så fort jag närmat mig min dator. Genast har jag kommit på tusen andra saker, som jag måste göra i stunden. Då när jag ska sitta och spåna på mitt upplägg. Jag har kommit på att jag genast måste göra ordning i min garderob, vilket aldrig i mitt liv har varit viktigt innan. Att städa under diskbänken, leta efter krukor i källaren, tvättat jackor som jag inte ens använder och ja, you name it så har det varit saker som känts jätte viktiga.
När jag sedan suttit här och funderat så har tankarna simmat ut i målerier. Men så borde jag verkligen prova på att måla. Hur ser det ut om jag målar med det, eller så 100 tankar som liksom gjort allt för att det inte ska bli gjort.
Idag när jag satt här och kollade så kom jag genast på , men vad ska jag ha för kläder på mig. Blixt snabbt blev det som vanligt, men oj jag måste åka och handla kläder. Det var nästan så att jag satt i bilen, men jag hann titta ut genom fönstret. Såg hur snön yrde runt. Sansade mig och insåg att idag blir det minsann inga kläder handlade, då jag inte gärna kör bil i snökaos.
Nu när jag summerar dagen andas jag ut. Känner att jag är på G även om G et är ett litet g, tankarna är lite formade och en liten uns av känslor som: jag fixar det, det är klart det kommer att gå bra, bli bra känslor har flyttat in. Men jag fick till sist skriva ett kontrakt till mig själv. Om att sålla bland materialet. Sålla bland mina tankar och bestämma mig för vad jag ska prata om, av 70 bubblor på mitt tanke papper blev det 15 bubblor kvar som jag nu nästan känner mig trygg med att sålla ner till 10. Begränsa mig är ju min svårighet, men när jag väl får in knycken så blir det mera än nog med sånt med.
Idag på morgonen var jag hos sjukgymnasten och hon pratade om balans. Balans med träning, balans med det jag företar mig med för att hålla min värk borta. När jag gick därifrån så sjöng tankarna om just balans, en konstform för mig som just jag inte klurat ut. Tror till och med just det där ordet balans, är ett ord som nog inte någonsin kommer flytta in i mig. För jag gör och gör när jag gillar, tills gillandet sipprar ut till Tråkighet och ogillar. Då gör jag just inte ett smack av just det. För då har det dykt upp ett annat gilla och något annat som är kalaskul.
idag har vi våra småbarn här hemma, capsule då är det allt liv och rörelse här hemma. Två små godispåsar och två muggar med saft står på vardagsrumsbordet tillhörande de små. Själv sitter jag och väntar i en chatt kö hos comviq. Det skulle jag faktiskt kunna vara utan, find men kortet har slutat att fungera så i kö blir det. Igår var det sista utbildningsdagen i Supported Employment S E. Efter utbildningen fick vi alla Diplom. Det kändes lite högtidligt i mig när jag tog emot det.
För mig kändes hela utbildningen spännande, troche och i de olika verktygen vi fick känna på känner jag att det bor kraft i. Tänka sig ett samhälle där alla får plats där alla har någon form av delaktighet och arbete. För mig blir det vackert nu känner jag att jag vill fortsätta med just sådana arbeten. Det skulle vara jätte intressant att få arbeta med att få ut människor i arbeten tänk riktiga arbeten utformade så att alla vinner på just anställa just Han eller henne.
jag har gjort något dumt, for sale så där dumt så det nu känns övermäktigt. Jag har hoppat över en uppgift fast inte bildligt då. Jag har väntat in i det sista med att göra och jag har den senaste veckan tänkt göra den varje dag. Idag nu på förmiddagen satte jag mig för att gö, pill men motståndet känns övermäktigt och svårt. Helt plötsligt när jag satt med det tomma pappret framför mig och skulle göra så blev det så väldigt viktigt att hitta julgardinerna som jag i morse bestämt mig för att inte röra.
När jag var liten städade jag rummet med att lägga in i garderoben. Just den ovanan har jag ännu inte brutit, bara det att garderoben nu har bytts ut mot hyllor, skåp, till och med rum. Gardinerna som jag letade efter fanns inte där jag trodde men Bastun eller extra förrådet som jag gömmer saker i, blev städat. Den jätte stora högen med sånt som legat på mangeln som legat där och väntat i ett år har fått komma på sin plats. Nu hittar jag mangeln, mina små fina skrivbord skåp som jag har tyger i har blivit utplockade och inplockade igen. Till sist hittade jag gardinerna som jag letade efter.
Kläder har blivit upphittade och inlagda. Gardinerna som jag letade efter var givetvis ostrukna och väldigt skrynkliga, så jag tänkte plocka fram strykbrädan.
Men stod den där den skulle? Nej då lita på att jag hittar smarta ställen att ställa undan saker på. Har nog letat genom hela huset efter strykbrädan utan en tillstymmelse till att hitta det jag söker.
Efter att letat längst in i förrådet, klättrat över lådor, och lyft undan så vänder jag mig om och då står den prydligt på en helt synlig vägg, lätt att komma åt. Nu står den prydligt mot väggen nere i källaren där jag tänkt mig strykuppgiften ska bli utförd.
Den där uppgiften som skulle bli gjord, den ligger fortfarande ogjord och inte klar. Frågan är om den kommer bli klar, Det bor så mycket motstånd i mig att det är en tröskel hög som ett hus. Ångest japp högnivå på just ångest i denna stund. Massvis, en himla massa ångest som handlar om att nej det funkar inte. Känslor som blommar upp just nu är småkänslor som bor i min barndom, Här spökar det i massvis just nu. Jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig an uppgiften, Var börjar jag? Hur gör jag? Vad ska jag göra? Är så förtvivlat rädd för att göra fel. Jag som nästan aldrig är rädd för att göra fel sitter här och vågar inte gö. Är just nu i min funktionsnedsättnings kärna tror jag.
För jag vet inte hur jag ska göra, vet inte var jag ska börja, vad som förväntas av mig. Svårstartar motorn är kall och kommer inte igång här. Motivationsmotorn är som bortblåst, och Nej jag kan verkligen inte……
Funderar på vad jag gjorde på den utbildningen, var jag ens där? Vart har alla mina ord tagit vägen? Just nu känns det som jag vill smita ut genom fuldörren och bara låtsas att det inte finns.
Tror det största problemet är att jag måste luras lite. För jag har ingen som jag provat på utan jag får hitt på lite. Just hittpå är inte svårt, det är det där med lurendrejenriet som är svårigheten.
Och titta här till och med ett inlägg blev till fast jag borde göra något helt annat.
Lev idag just nu, och just precis just nu så är faktiskt uppgiften inte klar klart och redovisningen är inte från i morgon. Hmmm skärpning fru Nilsson!! och det genast.
jag är den där Cancersvulsten det pratades om på tv igår. Idag känner jag tacksamhet över att inte mina barn gått på just skolan som såg barn som Cancersvulster och ruttna äpplen. Och ännu en gång får jag vatten på min kvarn om privata alternativ inom välfärden. Egentligen vill jag ju inte ha det utan tänk om det i stället hade varit tvärt om. Att se barn som ruttna äpplen och cancersvulster, pill hur tänker man då? Vilken männskosyn, tänk jag tycker faktiskt lite synd om människan som uttalade sig så grovt. Han har inte sett tillgångar i människor. Kanske är det så att han själv inte fått känna av att vara en tillgång som människa. Jo jag tycker lite synd om honom tänker mig att hans världsbild måste vara väldigt liten och att han alltid skilt på päron och äpplen, Liksom aldrig uppskattat en fruktsallad. Aldrig uppskattat och känt att han kan ta lärdom av sina mindre bra egenskaper. Måste vara väldigt jobbigt att arbeta med människor om man har en sådan människosyn.
Aldrig kanske upplevt sig se människor glimma till då de är i sina bästa egenskaper. Men jag är verkligen glad och tacksam över att varken jag eller mina barn fått erfara och känna på hans människosyn. Vilken tur att han av sa sig sitt rektorskap jag hoppas att han nu söker nya vägar och hittar ett jobb så långt bort från människor det bara går.
Har själv aldrig sett mina barn som cancersvulster utan mera som färgsprakande med lite extra allt av smak och färg. Lite extra kryddighet som är så fulla med tillgångar när de befinner sig i miljöer som bejakar deras tillgångar. Jo visst jag kan vara lite jobbigt jobbig ibland men precis som vem som helst så är det då jag behöver lite extra omtanke och inte bli sedd med ögon som ser mig ett ruttet äpple eller en cancersvulst.
Ha en fin dag lev idag just nu för då är cancersvulster i går.
Hoppas nu mannen i fråga tar hans om sin människosyn, gör något åt den och skaffar nya erfarenheter så att han på något sätt får uppleva sina egna tillgångar och otillgångar som bra trotts allt.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.