till och med Doktorn argumenterade emot att han ska skriva intyg…

Har haft ett inlägg som jag velat skriva i någon vecka, treatment men orden har inte formats så som jag vill. Nu sitter jag och väntar på att ett bröd ska jäsas och tänker att ett sätt att få koll, pilule är att skriva i köket. Brödet är glutenfritt, doctor det va lite annorlunda att baka det än andra bröd. Kletigt va det och lite annorlunda när jag skulle göra själva degen.

Nu va det inte gluten och bröd jag hade tänkt mig skriva om, utan om Körkort. Körkort och tillstånd som måste sökas om du har ADHD. Dottern lämnade in om körkortstillstånd redan i höstas. Försökte redan då även få ett intyg av läkare, vilket trafiksäkerhetsverket vill ha då man har ADHD. Många vändor har det varit, och psykiatrin hade mycket att göra, så hela proceduren fick göras om och göras rätt. Trafiksäkerhetsverkets tid tog slut, så hon fick åter igen betala in för det nya tillståndet och göra ännu en synundersökning. Men denna gången hann dom liksom med på psykiatrin, eller hennes kontakt på psykiatrin gjorde det hon skulle. Dvs boka in en tid till en läkare.

Hon ville ha med mig till doktorn, fast hon faktiskt är 19 år så kände hon att jag skulle vara med. Så självklart gjorde jag som hon ville. När vi kom in till doktorn, frågade han lite olika frågor så som:

Om hon missbrukade droger eller alkohol, hur det funkade i skolan, om hon hade jobb och hur det funkade hemma.

Hon svara sanningsenligt att nej inget missbruk, nej hon var klar med skolan och jobb hon jobbade så mycket det bara gick, för det va ont om vikarier på den plats hon var timmare på. Hur det fungerade hemma sa hon att hon bodde med sin pojkvän och båda jobbade så det va som hos alla lite svårt, det där med ordningen och redan. Jag fick flika in att jag ibland kommer förbi och styr upp både henne och hennes pojkvän 🙂 fast mest på skoj.

Ett intyg är det ja, sa doktorn. Därefter la han ut en lång utläggning om hur tokigt han tyckte detta med just dessa intyg är. Hur kan han bedöma om hon är en bra bilförare? Hur vet han om hur hon fungerar i trafiken? Vet hon det själv? fick dottern som fråga. Vilket dotter svar blev nej, det vet väl inte jag, det kommer ju tiden att utvisa, när jag väl lär mig att köra bil.

Det var just det här som blev mitt inlägg. Är det inte konstigt att trafiksäkerhetsverket litar mera på en doktors intyg, än om jag som person känner mig mogen nog att ta körkort? Borde det inte vara så att trafikskolan har större möjligheter efter utbildning ge svar på om dottern klarar av och ska ha körkort?

Vi har ju sätt flera vändor i media om hur man tar bort människor från sina yrken, bara för de kommer fram att de har olika former av diagnoser. De senaste året, borde inte de klanderfria åren mera visa på att jag klarar eller inte klarar av att sköta mitt jobb?

Borde inte vi omvärdera och utvärdera, så att vi hjälper och stärker människor istället för att krångla och ställa till?

Oj då, nu ringde klockan och nu ska bröden in i ugnen.

Lev idag just nu igår är historia och imorgon är inte här ännu vissa av oss får inte ens uppleva en morgon dag så lev idag just nu…

Nu i veckan är det två dagar i Färgelandas kommun

Färgelanda har bjudit in mig att prata vid några tillfällen

ADHD gör mest ont

Bemötande – att vara i miljöer det bor acceptans tar bort många symtom

CARINA IKONEN föreläser utifrån egen erfarenhet

Jag är en kvinna, drugs på 50 år. Gift med min kloka eftertänksamma man, check vid namn Tommy. Våra 4 tonårsbarn, sale har bott här, men nu blivit utflugna fåglar som startar sina egna liv. Ibland var det mera spännande, mera än vi ville, då de bodde hemma. Idag har en flytt till Stockholm för att förkovra sig i studier. Två av barnen bor i grannbyn där de formar sina liv och stakar ut deras väg.

Bara vår minsta son som bor hemma, men så liten är han inte längre för snart är det 18 års dag. 18 år är då du blir behandlad som vuxen av samhället. Vilket är konstigt för mig lite skrämmande och otydligt för 18 år på papperet är inte alltid 18 år i kroppen.

Något av det modigaste jag gjort i mitt liv, var när jag gav ut min bok. Där berättade jag hur det var att ha Diagnosen ADHD, på insidan. Ännu idag känner jag hur modig jag var, i dag är jag bara stolt! Att våga gå ut och berätta att jag är en av de kvinnor som har lite mer rörliga tillgångar i mina egenskaper, var också modigt, för mig.

Anmäl till Lisbeth Svensson senast tre arbetsdagar före aktuell föreläsning på tel. 0528-567660 eller maillisbeth.svensson@fargelanda.se Gratis – fika ingår!

Föreläsningarna är på Furåsen i Färgelanda

Onsdag 4 mars kl. 15.00 – 17.00

Tisdag 10 mars kl. 18.00 – 20.00

Utbildningsdag

Idag har det varit utbildningsdag för mig och några av mina kolleger. Välfärdsteknik – en inspirationsdag där vi fick lära oss att ha Ipad som arbetsredskap. Nu är jag ju tekniknörd och oj oj oj vad det spann loss i tankarna när personal från ett boende visade hur de jobbade. För mig blev det Struktur i tankarna, pill sedan spann det loss helt inga pärmar inga papper att leta efter, sovaldi hålla reda på. Kvitton som kan fotas, sickness matlistor, handlingslistor, scheman, arbetsbeskriving. Inget letande utan allt i mappar. Halelulia ropade det på insidan.

Men jag inser att jo men visst men det får nog dras några vändor, det händer ju inte över en natt. Men vilket verktyg. Nu gick jag händelserna i förväg för den förstaföreläsningen höll Per-Olof Hedvall, han är forskare och arbetar med tillgänglighet och Universal Design vid Certec, Institutionen för Design- vetenskaper, Lunds Universitet. Hans brinner för kommunikation och interaktion men fokus på familjer som har olika funktions tillgångar och o-tillgångar.teknik och design. Per-Olof visade både på konkreta exempel och tankar om hur vi bygger in attityder, normer och förväntningar när vi skapar nytt i samhället.

Bengt Elmén, utbildad socionom, författare och utbildare, erfarenhet av att vara hjälpmedelsanvändare. 1994 var revolutionerande då flyttades makten från myndigheterna till individen. Vi fick därigenom större möjligheter att leva ett självvalt liv. Men när får jag som funktionsnedsatt makt över tekniken som ska hjälpa mig att ha en mera enkel vardag ut ifrån mina mindre bra funktionssätt? Just det var det som gjorde att tankar flyttade in i mig.

Själv har jag försökt få till att få ett fibertäcke från arbetsterapeuten för att jag ska få möjlighet att sova bättre. Slippa sömnmedicin vilket är medicin som jag är riktigt rädd för. Sömnmedicinen tar jag bara då inte orkar med att sova sämre än sämst längre. Oftast tar jag bara medicin en gång för att sedan hoppa på att försöka sova utan igen natten efter. Eftersom Västra Götaland inte förskriver just fibertäcken så kan jag få prova boll täcke eller kedjetäcke. Men jag har redan provat bolltäcke, kedjetäcke nej det vill jag inte ha. Jag har frågat efter ett fibertäcke då jag hört bara gott om just fibertäcken. Men chansen är väldigt, väldigt liten att jag kan få det som hjälpmedel. Bengt satte igång tankeverksamheten och lite fighting i mig. Hans tankar och ord är viktiga, han pratade rakt in i hjärtat på mig i min privata svär men även till min proportionella roll som Hab.assistent.

Under isnpirationsdagen fick jag även förmånen att lyssna till Tina Wiman, som driver bloggen M som i underbar samt AssistApp. En sida som jag kommer besöka igen.

Nej kvällen är sen och en hel dag i seminarie-anda så tar kroppen och tankarna ut sin rätt.

Så lev idag just nu, jo det har jag gjort och gör igår finns inte längre och morgondagen är snart här. Imorgon är det jobb i mitt företag, ska förbereda för Färgelanda dagarna som ligger i nästa vecka. Då ska ju även jag sprida lite Kunskap 🙂

ADHD gör mest ont

Bemötande – att vara i miljöer det bor acceptans tar bort många symtom

CARINA IKONEN föreläser utifrån egen erfarenhet

Jag är en kvinna, på 50 år. Gift med min kloka eftertänksamma man, vid namn Tommy. Våra 4 tonårsbarn, har bott här, men nu blivit utflugna fåglar som startar sina egna liv.  Ibland var det mera spännande, mera än vi ville, då de bodde hemma. Idag har en flytt till Stockholm för att förkovra sig i studier. Två av barnen bor i grannbyn där de formar sina liv och stakar ut deras väg.

Bara vår minsta son som bor hemma, men så liten är han inte längre för snart är det 18 års dag. 18 år är då du blir behandlad som vuxen av samhället. Vilket är konstigt för mig lite skrämmande och otydligt för 18 år på papperet är inte alltid 18 år i kroppen.

Något av det modigaste jag gjort i mitt liv, var när jag gav ut min bok. Där berättade jag hur det var att ha Diagnosen ADHD, på insidan. Ännu idag känner jag hur modig jag var, i dag är jag bara stolt! Att våga gå ut och berätta att jag är en av de kvinnor som har lite mer rörliga tillgångar i mina egenskaper, var också modigt, för mig.

Anmäl till Lisbeth Svensson senast tre arbetsdagar före aktuell föreläsning på tel. 0528-567660 eller maillisbeth.svensson@fargelanda.se  Gratis – fika ingår!

Föreläsningarna är på Furåsen i Färgelanda

                                       Måndag 2 mars kl. 15.00 – 17.00       
Onsdag 4 mars kl. 15.00 – 17.00
Tisdag 10 mars kl. 18.00 – 20.00

Ha en fin kväll.

Hjälpmedel ska vara en självklarhet. :)

Sonen ringde hem idag. Han har börjat plugga igen ska läsa in vissa ämnen. Min son har dyslexi precis som jag själv har. Vilket gör att det blir svårt det där med att läsa, cialis läsa så man förstår vad det står. I går tipsade jag honom om att han kan kontakta myndigheten för tillgängliga medier

Där har de ganska mycket litteratur inläst, view så att jag i stället när jag läser kan följa med och lyssna på texten. Vilket gör att jag lättare kan få ett sammanhang i texten. Jag berättade även för honom att jag har ett läsprogram på datorn, som hjälper till att stava och sätta ut punkter där de ska vara. Läsprogrammet heter Claroread.

Jag berättade för sonen att han får prata med skolan, så hjälper de till att fixa så han får det på talbok. Jag berättade även om mitt program som hjälper mig att läsa skriva och stava. När jag förklarade för honom att det kan vara så att han behöver intyg. Så kröp det fram det ett hinder i hans tillgångar. Jag hörde på honom hur stressad han blev när han sa: Men mamma jag har fem veckor på mig. Det är en del av adhd som visade sig. Det krävdes flera led av saker som han skulle ordna till för att klara av det som är studier.

Kanske var det så att han var tvungen att ringa och be om ett intyg, kanske var det så att det skulle med post, och att de skulle visas för skolan. Då blev det stopp då gav han liksom upp. Inte så att han skulle sluta läsa upp betyg, men gav upp med att få den hjälp som han så väl behöver för att slippa anstränga sig till tusen för att klara.

Det är just sånt som ställer till det, det gör det krångliga. Det borde inte vara så, det borde vara en självklarhet om jag bara andas ordet dyslexi, ADHD mm så är det människor som har kunskap om vad som kan hjälpa mig med en gång. Tyvärr är det så med mycket om jag nu har svårigheter, då måste jag själv leta reda på och luska ut vilken hjälp jag kan få. Sånt måste det bli ändring på känner jag. Alla orkar inte leta reda på alla orkar inte slutföra, fixa och trixa för att få livet gå ihop. Någon borde ha det som jobb att hjälpa alla dessa elever mm att stödja och hjälpa till och hålla i det organisatoriska.

För ganska så länge sedan kanske fem år, läste jag på personlighetsteorier på Högskolan. Jag hade aldrig klarat detta utan min talbok och mitt stavningsprogram på datorn. För mig är just sådana program livsnödvändiga om jag ska skriva och stava något sådär, så att folk förstår vad jag skriver.

Lev idag just nu

igår är historiskt

och

framtiden är ännu bara en vision.

Det blev så tydligt att detta är inget som föräldrar till vanliga alldagliga barn får uppleva.

Utan detta är en förmån som bara föräldrar till mera särskilt utvalda speciella barn får uppleva. De där barnen som har lite mera speciella egenskaper. De som behöver det där lilla extra. 🙂

Sonen härligt glad idag över att gå till skolan, hospital var till och med noga med att visa att han hade matchat både kläder och fingerprydnader. Han köpte sig en ring igår där till så fick han en julklapp för tidigt.

En nu fin Luvtröja utan luva men, med dragkedja i fickorna. Det gäller att ha smarta, snygga och bekväma kläder, då kan till och med han visa och vara noga men, egentligen är det Bekväma, Smarta och till sist snygga som är receptet på att vår son ska se någorlunda välklädd ut.

Blev helt rörd och fick lite tårar i ögonen när jag såg han gå iväg. En helt annan status på den hållningen, han hade i dag när han gick ut till taxin. En helt annan kille som gick iväg idag. Handlar det om utveckling eller är det någon som bor på skolan eller är det att det är den stora högtidsdagen idag?

Idag när han skulle vakna vart det inte alls svårt att väcka honom. När jag sa till honom: nej inte den tröja du måste ha en ren, ny tröja. Började han argumentera om att det vara va den tröja som funkade ihop med hans nya fina luvtröja, utan luva. Då gick jag in i hans rum tog ut en nästan likadan tröja i samma färgskala, sa att ja men den här den passar precis lika bra. När han sedan skulle ta på sig strumporna blev det en nej, nya strumpor, vet du. Inte ens här blev det diskussion.

När han var klar kom han ut och visade på hur han såg ut. Eftersom han hade somnat med håret blött i går såg han lite rolig ut i håret. Då sa jag gå in och kamma håret med vatten på kammen, så blir det bra. Ingen diskution här heller.

Här sitter jag och funderar på har han mognat över natten?

Är det någon på skolan som han kanske är intresserad av?

Är det högtidsdagen idag, då han ska äta julbord med hela skolan?

Eller är det samtalet som blev till igår hos doktorn? Då doktorn hade ett härligt, bra samtal med honom om att det är viktigt att man har kunskap om sina funktionsnedsättningar. För då man kan göra något åt dom. Kanske är det en Kongo av allt.

I alla fall nu när jag skriver, kommer det även till mig att oj, här sitter jag och bubblar av glädje, över en rätt simpel sak.

Något som andra föräldrar inte ens reflekterar över. Något som är helt normalt för dom. De har aldrig behövt kämpa med kläder. Aldrig behövt få in en nästan vuxen kille i duschen, aldrig fått hör av någon att men herre gud, hade han inga bättre kläder att ta på sig. Tror inte att det är många föräldrar som en helt vanlig dag, står i hallen säger hej då till sin nästan 18 åriga son, som ser honom gå ut ur dörren med en rak rygg, med lite stil och pondus, som sätter sig och skriver ner sina funderingar och bubblar av glada känslor i kroppen, över att sonen såg bra ut, som såg att sonen kände sig stol över sig själv över att han var så snygg. Just den reflektionen är nog inte så vanlig med vanliga vardagliga barn.

Detta handlade om att han nu hade en ny fin luvtröja utan luva men med dragkedja i fickorna. Han kände och tyckte själv att han var välklädd.

Nej jag väljer att tänka att just det här det handlar om allt. Det handlar om att han börjat mogna, som ung vuxen, det handlar om att han kommit på att det är viktigt, att se någorlunda ut. Samtalet med doktorn i går tog han till sig, och eller men framför allt så börjar han inse att han är värd att se bra ut.

Sista uppdraget för i år är gjort och en luvtröja med dragkedja fast utan luva inköpt.

I fredags gjorde jag mitt sista uppdrag för i år. Långt inne i Dalslands mörka skogar fanns det ett litet Gästgiveri med underbar utsikt. Melleruds Kommuns hade anlitat mig. De ville ta del av det som jag hade och bjuda på. För någon eller några månader sedan var jag på besök i Mellerud och pratade inför en annan grupp människor och de hade varit så nöjda att någon chef för socialpedagoger ville att jag skulle prata med dessa innan de skulle äta julbord.

Den där tidsoptimisten som blir en tidstjuv för mig gav mig möjligheten att upptäcka i det vackra Dalsland. Ovanför Mellerud fanns massvis med intressanta ställen. Jag brukar ju ta god tid på mig när jag är ute och åker för att vara helt säker på att komma i tid. Vilket jag även denna gång gjorde. Just denna gången var det riktigt bra att tiden fanns för att koppa ihop datorn med en tv-skärm va inte helt enkelt. Många knappar att trycka på va det men till sist fick jag ihop det, cialis även om jag och de som lyssnade fick nöja oss med halva bilden. För hon som arbetade som konferensvärdinna hade lika lite kunskaper som jag i att få ihop just det där tekniska.

Slank in på Bloms för att leta efter luvtröja med dragkedja i fickorna till vår son. Just sådana tröjor finns inte. Jag och maken har letat i två år tror jag efter just luvtröja med dragkedja i fickorna till sonen. Just den luvtröja som sonen ska ha är lite speciell för det ska vara mjukt tyg utan lappar, sömmarna ska inte kännas och det måste vara en smart tröja. Det måste vara dragkedjor i fickorna. Han har en sådan som är väldigt gammal, till och med så att det är hål i den.

Nu hittade jag kanske inte en riktigt sådan som han vill ha för just denna luvtröjan var inte med luva på. Men det var dragkedja. Man kan inte få allt antingen är det luva eller dragkedja. Jag blev riktigt glad över att i alla fall hitta en av två delarna i tröja och just dragkedjan är det som är viktigast för sonen. Jag blev så glad så jag till och med köpte två likadana. Äntligen slipper vi se sonen ta på den där fula luvtröjan han har haft så länge nu.

Efter luvtröje-köpet som var utan luva, bjöd jag mig själv på fika. Jag kan lova att just denna räkmacka var en av de godaste. Blev smått överraskad av att de på fiket på Bloms hade handskalade räkor och så riktigt goda smörgåsar.

Nu är det ledighetstid, sista föreläsningen för i år är gjord. Jag har lovat mig själv att vara riktigt ledig under jul och nyår. Så fikan va mitt sätt att fira jul-uppehållet samt mitt luvtröje med dragkedja utan luva köp.

Lev idag just nu. Igår finns i våra minnen. Idag skapar vi minnen för i morgon 🙂

Att vara vänner på vårt vis passar mig perfekt.

Nu sitter jag här med fötterna på bordet. I förrgår va jag och Jenny ute och åt. Igår åkte jag till anhörigcentralen i Uddevalla då Attention Uddevalla anordnat en förmiddag där Jenny kunde presentera sig själv och en massa annat.

Jo även denna gång har jag lärt mig nya saker när jag träffat Jenny. Fick tips om en gedigen väckar klocka som jag tänkte skulle passa sonen. behöver en laddnings station med kräm i som kan vara bra att alltid ha med sig så mobiler mm kan laddas. Ett nytt sätt att använda min penna på som jag inte tänkt på innan. Jag har ju en sådan där smart penna som spelar in allt som sägs.

Igår på kvällen när vi satt och umgicks på vårt vis så så som vi umgås. Vilket är lite så som jag och min dotter umgås. Vi är i samma rum men gör våra egna saker utan att den andra irriterar sig på den andra.

I alla fall åter till smartpennan som jag har, health så satt vi och grejade med våra mobiler och pratade samtidigt, pharm självklart om lite allt möjligt, där tråden är mera osynlig för andra. Men där vår tråd blir lite hoppig den liksom går från grå till Indien, från Indien till Smartpennor. Ser ni vilken skön svängning tillbaka till ämnet?

I alla fall när vi pratade och Jenny helt plötsligt glömde av det där lilla viktiga, som va det hon skulle säga innan hon helt plötsligt pratade om något annat, sånt där viktigt. Säger hon helt plötsligt men oj, det är nu vi skulle ha smart pennan! Det är nu vi skulle haft den, så vi hittade tillbaka till det viktiga som det egentligen handlade om.

Nu kan det vara så att Jenny använder sig av sin penna så men jag har inte tänkt så innan igår. För det blev ett nytt litet aha för mig eller kanske mera ett yes men det är klart vilken grej det är ju så den kan användas ju. Tänker er att aldrig mera tappa tråden tänk er att aldrig mer sitta där och fundera så det gör ont när man tänker på vad vad det jag skulle säga. Just det blev Yes i mig. Yes, va bra! Nu kommer jag ha mera användning för min penna.

Just nu ligger Jenny i vårt gästrum och sover. Snart ska jag köra henne till Trollhättan så att hon kan ta tåget hem. Lite tråkigt att helgen är slut, men samtidigt så tror jag att vi umgås bäst i små doser, för jag tror vi behöver vilandet emellan.

unnamed (33) — Jenny Ström söker kontakt 🙂

Fast egentligen så är det nog så jag trodde innan, för igår var det en helskön dag, tillsammans med Jenny. Först föreläsningen med Jenny, sedan hem till vår lilla by. Igår umgicks vi på vännersvis, så som riktigt goda vänner gör.

Vi hade tillåtelsen att vara precis så som vi är. Vi surfade runt på våra mobiler, datorer och gjorde sånt vi är bäst på. Vi hade soffhäng vilket är min favorit syssla, när jag är trött. Trött blir jag av att träffa människor. Vi kollade tv, drack vin, somnade till filmen och vaknade igen, umgicks precis så som passar mig perfekt.

Att maken som alltid är en sådan där underbar make som tar hand om allt det där andra, som man måste göra när man har gäster, gjorde inte saken sämre. God mat bjöd han på, tog fram Farmors godisskål som alltid ska vara full med godisar, bjöd på chips och sin goda chilisås. Inhandlat vin innan vi anlände. Plockade fram kudde till Jenny, vilket jag inte fattade att hon behövde, för att ha det perfekta soffhänget.

Summan av kardemumman är en perfekt dag, enligt mig. Lite tråkigt att hon ska åka hem idag men, vi är ju liksom de där vännerna som tar upp tråden där vi slutade när vi träffas. Så nästa gång vi träffas även om det är ett år emellan, kommer vi hoppa på det tåget vi åkt på denna helg. Vi är liksom de där vännerna, som är bara vänner på riktigt på något sätt. Eller så är vi de där vännerna så som jag vill vara vän, och ha vänner. Man behöver inte umgås jämt, inte heller ha koll på vem som ringde sist, för skulle det varit så då hade jag varit en urusel vän. För sånt tänker inte jag på….

Det är ingen som lyssnar på dig om du säger att jag är ju bara ett barn, när du är 18 år.

När barn misslyckas och det blir så där tokigt, hospital physician så är det inte för att de vill att det ska bli så tokigt. Visst är det så eller? Så tänker i alla fall jag.

Igår gjorde vi en ny erfarenhet. Inte alls trevlig och inte alls rolig. Jag spände mig helt på tok för mycket, ambulance innan mötet vi skulle ha. Sonen lika så. När vi kom hem från mötet så somnade sonen och jag gick som i ett töcken hela dagen. Från mötet dök det upp tankar och minnes bilder från vissa stunder. Ett av mötets stunder va när sonen sa men jag är ju bara ett barn.

Jag tror det är så han känner. Att han bara är ett barn, tyvärr så springer åldern i från honom. För han är inte längre bara ett litet barn i samhällets regler, de människor han möter ser honom inte längre som ett barn. Om bara några månader så fyller han 18 år. Redan nu har han varit straffmyndig i snart tre år. Men det är inget han känner att han är. För enligt honom från gårdagens möte så visade han på sin sårbarhet. Han är bara ett barn. Samhället ser honom som snart giftasvuxen, en ung vuxen man som har eget ansvar, för sitt egna liv.

Jag tänker att bara för du är 18 år så är det absolut inte per automatik vuxen. Du behöver inte ha Asperger eller ADHD för att känna dig o-vuxen. Tror det kan vara nästan vilken ungdom som helst som i 18 års åldern inte känner sig vuxen fullt ut.

Det gjorde ont i mig igår när vi satt där på mötet, när jag hörde honom säga: men jag är ju bara ett barn. När jag märkte att den andra personen som var en del av mötet, höja på ögonbrynen. Kunde jag nästan höra hans tankar av orden. Det gjorde ont och det gjorde mig rädd. För om några månader så är sonen då giftasvuxen, så vuxen att du har rösträtt, du får köra bil och du har ett eget ansvar över ditt liv. Jag kan inte längre skydda honom, om han inte vill skyddas. Jag kan inte hjälpa honom, om han inte vill ha hjälp. Samhället kommer att se honom som en person med eget ansvar och så vuxen så han han är mogen nog att stå för konsekvenserna av hans handlingar. Inga förmildrande omständigheter utan han är vuxen på gott och på ont. Just nu känner jag rädsla för just det som kan komma att ske om bara några månader. För om några månader är jag någon som inte längre har de mandat jag har idag. Då är jag inte längre en självklar länk till att ta del av sonens tillkortakommanden i stunder, då är det inte längre någon som lyssnar på mig. Då kommer de istället bara se till ålder och till den vuxenhet sonen har på pappret..

Nu är det verkligen viktigt att jag i mig lever i stunden, banar väg till det som kommas skall. Ser till att tillrättalägga pusselbitarna som gör att jag kan och får hjälpa sonen även efter att han är 18 år. Gud hjälpe mig!

Lev idag just nu, morgondagen är inte något som är här just nu. Igår är historia som visar mig vad som komma skall. Jag behöver få till både mod, tillförlitlighet och kraft just nu….. Ibland är inte livet enkelt, inte så enkelt som jag vill att det ska vara …….

Ha en fin fredag och lev idag just nu.

Självkänsla kan berätta mycket om dig, för dig, när tankarna går längre än till det dom först säger.

Alla har vi någon gång varit osäkra på oss själva och känt oss nedtryckta i skorna av våra egna tankar, troche om våra förmågor och om oss själva. Det tänker jag att vi alla gör. Det är helt normalt men när det liksom går mera utför. När vi tappar tron på oss själva i det mesta, det är då vi måste ta hand om det som handlar om oss. Det är då vi måste ta hand om det som är oss själva, mitt, jag och mina tankar. Det är då vi visar på vår självkänsla. Det där med självkänsla kan ställa till det riktigt rejält för oss ibland, kan till och med göra att vi inte gör, håller oss undan och inte vågar. Nu säger jag inte att KBT löser allt, men det kan vara en hjälp på vägen. Själv har jag förmånen att prova på det just nu.

När man går in i de som tankarna säger till oss i tid och otid. Lyfter fram dom och tittar på vad de säger långt där inne, långt där borta där det en gång började. Kan man bli rejält överraskad över hur de mal innan för skalet. Självkänslan och självuppfattningen om den inte är på den plats den borde vara, ställer till det. När vi värderar oss utifrån våra görande och våra görande hela tiden är sånt vi glänser i, så får vi kanske ett gott självförtroende och visst sånt är viktigt. Men den där innersta känslan av min egna värdighet är så otroligt mycket mer värdefull. Hur jag värderar mig själv är till sist det som gör om jag mår bra eller inte. Kanske är det till och med så att när jag tänker efter i mina tankar, så är de tankar som blir hindrande. Kanske vågar jag inte ens gå på kalas, gå ut och fika, inte våga bjuda hem vänner för att självkänslan ställer till det.

Kanske lägger jag ner hela mitt jag, på att städa mitt hem för att vänner ska komma hem till mig. Hur smart är det egentligen? E ju liksom bättre att städa efter vännernas besök. Kanske är det till och med så att jag i sista sekund bokar om, eller bokar av bara för att allt inte är perfekt.

Nu är inte det mitt problem, men något jag kommit framtill under en tid är att mitt värde det sitter lite i att jag gör. Gör saker, hela tiden. Inte konstigt att jag är trött ibland. För det är mycket saker jag måste göra, för att duga så där bra inför mig själv. På något sätt finns det en sådan där liten viktigpetter inom mig som säger nej, inte vila då är du inte något att ha. Gör du inte saker så är du ganska eller så rejält värdelös att du inte ens duger. Nu när jag skriver det, så ser jag självklart att det är tokigt att ha den uppfattningen om mig själv.

Men att ändra den är svårare, det sker inte över en natt. Tänker jag ett steg till, ett steg till längre in i göra tanken vad säger den mera? Den säger mig att om jag inte gör något så är jag ganska så dålig, till och med värdelös. Men det säger även att jag inte har rätt att vila, Jag är inte värd att vila. Igår när jag städat på eftermiddagen ,så satt jag mig och skrev ut nästa hundra sidor från socialstyrelsen om Stöd till människor med ADHD. Tanken va att nu ska jag ta det lugnt, riktigt mysa. Mysa är väl att krypa upp i soffan och ta en bra bok och förlora sig i eller hur? Men riktigt så mysigt fick det inte vara för min lilla viktigpetter som bor inom mig. Utan förena NYTTA med nöje fick det bli! Inte mera än så, sa hon till mig.

När det är skönlitteratur som jag ska förlora mig i då är det helt andra saker som ska göras. För om jag ska förlora mig i andras ordbanor av mer skönlitterär typer då sätter jag dom i öronen, lyssnar medans jag gör andra saker, så som om jag ska städa eller gå ut med hunden eller träna, då lyssnar jag gärna på en talbok.

Nej nog om detta nu, Nu ska jag verkligen lära mig det där med att njuta men först ska jag träna. Idag ska jag och maken åka till gbg, sova på hotell, se en biofilm eller kanske bra umgås. Men först måste jag då träna, för inte kan man gå för hårt ut med det där med att njuta, eller riktigt så mycket måste man ju inte träna sig i njuta stunder eller hur? Fast faktiskt så njuter jag av att just träna, eller i alla fall när det är klart då jag är nyduschad och helt slut i kroppen för då vilar sig rastlösheten om mig.

Ha en härligt skön helg, och fundera på de där tankarna inom dig vad säger de till dig egentligen?

Lev idag just nu, igår är historia och morgondagen den tar vi då när den är här…

Morot, motivation = Chili.

det här är så mycket adhd motivationssammanhang det bara går. I kanske 49 år har mina blommor och växter dött av antingen drunkning eller av torknings perioder. Jag har aldrig sett nyttan i att ha blomkrukor, hospital om just drunkningsdöd och torkings-död skrev jag om i min bok. (Jag föredrar att kalla mig impulsiv.) Ännu idag svävar mina blommor i livsfaror mellan varven. Så är det jag har liksom accepterat att någon blomster vän det är jag inte.

Men nu till kärnan i adhd tänket jag har just nu. Jag älskar chili. Skulle kunna äta det till frukost i filen om det skulle vara så. Chili är verkligen livets krydda. För ett år sedan råkade jag komma på att om jag tar fröer från en chilifrukt och lägger i jorden vad händer då? Vilket jag självklart gjorde. Självklart så tog jag lite fröer och glömde av att jag hade planterat chilifrö. Som tur va så var detta under en period då jag skötte om mina blommor, buy när fröet från chili började växa till sig bli en blomma blev jag intresserad.

Den växte sig stor, fick blommor och slutligen blev det frukter på den. När vintern sedan kom lät jag den stå och se död ut i fönstret bakom gardinen. När vintern började bli till vår, råkade jag hitta den förskrämda plantan bakom gardinen alldeles full av massor med små små gröna blad. Plockade fram den och den frodades blev en meter och kanske 60 cn meter hög. Blommade som bara den gav frukter om än inte så många.

Hösten kom och jag började planera för att klippa ner mina tre rätt så stora chiliplantor. För självklart satte jag ett par nya, när jag såg de små gröna bladen på min övervintrare. Jag hittade en chili-sida på fb och bjöd in maken till chili-sidan. Där alla va rena underverken på att odla chili. Maken läste och läste, lärde sig och helt plötsligt en dag satte vi fröer i oktober månad. En Stor fin lampa hade vi över ett bord och så satte vi igång. Idag har vi lyckats få en djungel av chiliväxter, jag sköter om dom som om det va mina barn. Varför? jo för jag ser en vinst och har ett stort intresse för just chili. Inte bara i att odla dom utan äta dom. Det är så min motivation föds. Det måste vara många små plus för att jag ska orka att ha intresset brinnande. Här ska göras marmelader, chilisåser, och allt vad man nu kan göra när de små plantorna ger frukter.

Nu är det bara det att jag har lite damp. Lite damp eller om du så vill ADHD, så är det svårt att vara lagom. För hos mig är det allt eller inget. Inte något mitt i mellan. Så jag har inte en planta av en sort. Utan här finns massvis med plantor av olika sorter. Här finns Shakiror, cykloner, Lucifers dream, japaner och några andra. Läs om det på Chil In.

De som jag känner som velat ha har fått sig en liten fin chiliplanta. Ändå har vi någ ett 30 närmare 40 tal plantor som står här och gror. Blommar gör en del och andra växer till sig. Gröna fina och alltid omskötta och har det vatten de behöver.

49 år har mina blommor drunknat eller torkat bort, har ju aldrig förstått vad man ska med blommor till. Men chili, det vet jag vad jag ska ha det till för det går att äta och jag kan sälja mina små plantor.

I det här bor motivationen, här är det som gör att det funkar. Här i är det just det där som kan vara så svårt att förstå. Ni vet de där man får höra om sina barn, då de går i skolan.

Om han bara kunde koncentrera sig lika mycket på matten, som han gör på teckning, eller vad det nu är som han klarar av att göra. Eller men kan du göra det där, då kan du sköta det här med. Det handlar inte om lathet, utan om vinster, motivation intresse och allt vad du vill. Mina blommor där drunknigs-döden men chilin den frodas lever och är vacker. Varför? jo för jag har ett intresse och jag har många små motivationer, ser vinster i just det som det är. det är just det här som är motorn om vi vill att människor med adhd mm ska göra saker och lyckas se då till att de hittar till det där magiska ordet: MOTIVATION. INTRESSE. VINSTER. Kolla in de här ska ni se vad vackert.