Inledning:

Att bli bortvald av sitt barn är en smärta som inte går att beskriva med ord. Men ändå försöker jag. För mitt eget helandes skull. För att ge plats åt det som gör ont – men också åt det som fortfarande lever.

Att hela mig själv – trots sorgen

I dag vaknade jag med samma tomhet i bröstet. Den där som kommer när tanken slår till – att jag är bortvald som mamma. Det är som att hjärtat drar ihop sig. Det är tystnaden som gör ondast. Inte orden, inte konflikterna, utan frånvaron. Men jag är här. Jag andas. Jag försöker. Mina tankar gör ont, men jag har varit här förut. Jag har gått den här stigen innan. Men vet inte om vart den leder eller var den slutar.

Jag skriver vidare, inte för att väcka sympati. Jag skriver för att det är mitt sätt att hålla ihop mig själv. Orden blir som små stygn i ett hjärta som trasats sönder. Och varje gång jag vågar skriva, vågar känna, så läker jag lite till. Det är i alla fall så jag tänker just nu.

Att stå ut – för min skull

Jag försöker stå ut med tanken att jag kanske inte kommer att få vara med. Inte i hans liv. Inte i barnbarnens. Det känns outhärdligt vissa dagar. Men jag försöker göra det som förväntas av mig – inte av någon annan, utan av mig själv.

Jag försöker leva. Vattna i växthuset. Baka bröd. Andas. Skapa stunder där det finns liv, trots sorgen. Även om en del av mitt hjärta är tyst. Resten klappar fortfarande för de som är omkring mig och för mig själv.

Livet är till för att levas, det kommer fortsättas att levas av mig precis som det gjort innan. Men utan att jag vet vad som sker med mina barnbarn. Jag har haft tanken att jag kan sitta och titta på från utsidan. Det hade varit väldigt konstigt. Det hade även varit sorgligt. Jag hade blivit en kuf någon som är en konstig iakttagare. Just nu bor det funderingar på vad gör mina barnbarn just nu. Vet dom om att vi inte får träffas? Vet dom om att jag blivit bortvald eller tror dom att jag valt bort dom?

Kärleken finns kvar – i mig

Att vara bortvald betyder inte att min kärlek har försvunnit. Den är kvar. Den finns i varje tanke, varje bön, varje stilla önskan om försoning. Men jag lever inte i väntan. Jag lever i nuet. Jag väljer att ta hand om det liv som pågår. Här. Nu.

Min dörr står fortfarande öppen. Alltid. Men jag står inte där utanför och fryser. Jag har gått in. Tänd ett ljus. Håller mig varm. Bygger något av det som finns kvar.

En dag på stan med min dotter.

Idag till exempel ska jag och dottern åka till stan. Hon vill hitta något nytt att ta på sig. Själv tänker jag slinka in i tebutiken. Jag ska förse mig med te som kan värma min kropp och mina tankar. Allt känns lite lättare när det står en kopp varmt te framför mig. Teet som finns nu, snålar jag med för att smita undan i små stunder av lycka. Här behöver fyllas på med te lycka.

Liknande situationer.

Jag har läst mycket om andra som är i liknande situationer. Det är så många fler än jag trodde, som lever utan kontakt med barn och barnbarn. Det ger viss tröst – men hjälper ändå inte när sorgen slår till. Vad tänker barnbarnen, undrar jag ibland? Tror de att jag valde bort dem? Eller vet de hur mycket jag fortfarande älskar dem?

Oro, rädsla in för framtiden.

Ibland kommer rädslan smygande. Inte bara för min egen sorg. Även för vad det kan göra med en människa att skapa avstånd. Jag vet inte hur det känns för den andra sidan. Kanske känns det befriande, kanske bara tomt. Men min innerliga önskan är att beslutet, hur smärtsamt det än är, är något som bär. Att det vilar på någonting inifrån – inte bara på sår eller tystnad. Jag hoppas att valet som valt, är en väg fylld av känslan att stå stadigt. Att det är något som inte lämnar ett djupt eko inombords längre fram. Utan är ett val som fyller en med en känsla av egenkärlek och rättfärdigar handlingarna i sina egna tankar. Att benen är stadiga och vandrar framåt utan ånger eller skamkänslor. Känslor som landar i att jag gjorde rätt val den där gången. Jag gjorde det för min egenskull och för att jag behövde det.

Startpunkten är oftast osynlig

Ibland vandrar tankarna tillbaka till det som blev början på avståndet. Det var inte något stort. Inga hårda ord. Ingen dramatik. Snarare små händelser, missförstånd och glömska i vardagen – sådant som egentligen kunde ha varit överkomligt. Men ibland är det just det lilla som fastnar, och som växer i tystnaden. Jag minns särskilt ett tillfälle när något glömdes bort, och jag försökte rätta till det – men kanske var det redan för sent. Jag vet inte. Jag kan bara ana hur det togs emot.

Avslutning

Det här livet är mitt. Jag väljer att leva det – med sorg och kärlek, samtidigt. För de två får plats. Och kanske är det just så helande ser ut – inte i det perfekta, utan i det som ändå fortsätter.

Ett steg framåt även om steget känns bakåt så är det ett steg. Små små steg blir stora kliv till sist. Ha en fin dag och ta hand om dig, du är värd att tas hand om. Var din egna bästa vän för det är dig du ska stå ut med hela livet.

Tack för att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar. Det betyder mycket

#föräldraskap #sorgibandet #läkaeftersorg #öppendörr #attståkvar
#bortvald #självkärlek #malixblogg #relationer #helande