Jag har funderat en del på det här med att vara mamma, pharmacy att ha barn som går i skolan som inte sitter still, buy som inte har kvar orden när dom ska skrivas. Att vara mamma som ibland inte får till det med lappar som ska fyllas i. Kommer lapparna hem som kommer de antagligen inte tillbaka till skolan. Just det där med lappar är en förädlad konst som jag aldrig haft grepp om. När jag var lite var det som lögn att få med en lapp hem som var från skolan. Jag blev ofta tillsagt att vara mera ordentlig. Fick jag sedan med lappen hem så var det som fördjordat att få med lappen till skolan med underskrift på igen.
Just det där med lappar har förföljt mig i livet, pill lösa papper får man med sig hem som ska fyllas i och lämnas tillbaka på något sätt. Det är en uppgift som jag oftare misslyckas i än lyckas med. När barnen gick i mellanstadiet var det lappar ständigt och jämnt. Kom dom hit hem så låg de ofta kvar här på bänken ibland på skrivna i bland inte. Lyckades lapparna sedan läggas i skolväskan så var det inte helt säkert att de någonsin kom därifrån. Systemet lappar är föråldrat och ett system som skolan borde utveckla. När vår lilla kille gick i högstadiet även då min dotter hade annan mentor i gymnasiet så hade vi en helt annan lösning än just lappar.
Nu pratar vi mail, nu pratar vi nu tiden, så som den är idag och som den funkar för mig. Mail är bra, bara du inte behöver en signatur, för då är det mera än att bara läsa det. Vi löste det så i min sons klass att jag skrev att jag läst och vad jag tyckte. Även så löste vi det för dottern på gymnasiet. Missade jag ringa någon gång när det var läkarbesök eller hon var sjuk skrev jag eller mentorn mail om jag glömt.
Just det här är underverk för mig, det är underverk att människor som jag inte har en relation till hjälper mig att lyckas med det som jag behöver lyckas med. Visst säkert var det mer jobb för läraren men det gjorde att vi tillsammans lyckades. Det gjorde att skolan visste att vi var med vi vill och vi tyckte samarbetet var viktigt. Det säger kanske inte så mycket om att jag var duktig, för jag var ju som jag är. Glömsk och helt utan förmåga att hålla reda på papper och sånt, men tillsammans med skolpersonalen hjälptes vi åt att minska min oförmåga. Jag slapp mötas av att jag är ointresserad, och en dålig förälder. Läraren slapp tänka fientliga tankar om mig om att jag är helt ointresserad. Vilket jag faktiskt inte är. Men lappar påskrifter och samtal sånt glömmer jag.
Att just den här delen i mina o-tillgångar blev en solskenshistoria handlar om att jag var modig och berättade som det var, men det handlande även om att den som jag berättade för. Lyssnade hade lite samma tänk som jag själv vilket är: Vad kan jag göra i stället. den som lyssnade valde bort lathetstankar, ovilja se mig som en dålig människa utan istället valde att se min svårighet som ett lösbart problem.
När vår son nu började i gymnasiet fick vi höra att skolpersonalen från nia hade berättat om att vi var väldigt engagerade och samarbetsvilliga. Det gjorde mig stolt.
Samarbete handlar kan handla om att lyssna, och ha med vad kan vi göra istället så det funkar.
Det är i skolan det gör mest ont att ha ADHD, även om du bara är förälder 🙂
Lev idag just nu.
Tjej kväll när tjejerna alla tre har Adhd. Är en kväll där man är uppkopplad med datorer och telefoner i högsta högg.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.