jag har gjort något dumt, for sale så där dumt så det nu känns övermäktigt.  Jag har hoppat över en uppgift fast inte bildligt då. Jag har väntat in i det sista med att göra och jag har den senaste veckan tänkt göra den varje dag. Idag nu på förmiddagen satte jag mig för att gö, pill men motståndet känns övermäktigt och svårt.  Helt plötsligt när jag satt med det tomma pappret framför mig och skulle göra så blev det så väldigt viktigt att hitta julgardinerna som jag i morse bestämt mig för att inte röra.

När jag var liten städade jag rummet med att lägga in i garderoben.  Just den ovanan har jag ännu inte brutit, bara det att garderoben nu har bytts ut mot hyllor, skåp, till och med rum.  Gardinerna som jag letade efter fanns inte där jag trodde men Bastun eller extra förrådet som jag gömmer saker i, blev städat. Den jätte stora högen med sånt som legat på mangeln som legat där och väntat i ett år har fått komma på sin plats. Nu hittar jag mangeln, mina små fina skrivbord skåp som jag har tyger i har blivit utplockade och inplockade igen. Till sist hittade jag gardinerna som jag letade efter.

Kläder har blivit upphittade och inlagda. Gardinerna som jag letade efter var givetvis ostrukna och väldigt skrynkliga,  så jag tänkte plocka fram strykbrädan.

Men stod den där den skulle? Nej då lita på att jag hittar smarta ställen att ställa undan saker på.  Har nog letat genom hela huset efter strykbrädan utan en tillstymmelse till att hitta det jag söker.

Efter att letat längst in i förrådet, klättrat över lådor, och lyft undan så vänder jag mig om och då står den prydligt på en helt synlig vägg,  lätt att komma åt.  Nu står den prydligt mot väggen nere i källaren där jag tänkt mig strykuppgiften ska bli utförd.

Den där uppgiften som skulle bli gjord, den ligger fortfarande ogjord och inte klar.  Frågan är om den kommer bli klar,  Det bor så mycket motstånd i mig att det är en tröskel hög som ett hus.  Ångest japp högnivå på just ångest i denna stund. Massvis, en himla massa ångest som handlar om att nej det funkar inte.  Känslor som blommar upp just nu  är småkänslor som bor i min barndom, Här spökar det i massvis just nu.  Jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig an uppgiften,  Var börjar jag? Hur gör jag? Vad ska jag göra?  Är så förtvivlat rädd för att göra fel.  Jag som  nästan aldrig är rädd för att göra fel sitter här och vågar inte gö. Är just nu i min funktionsnedsättnings kärna tror jag.

För jag vet inte hur jag ska göra, vet inte var jag ska börja, vad som förväntas av mig.  Svårstartar motorn är kall och kommer inte igång här.  Motivationsmotorn är som bortblåst, och Nej jag kan verkligen inte……

Funderar på vad jag gjorde på den utbildningen, var jag ens där? Vart har alla mina ord tagit vägen? Just nu känns det som jag vill smita ut genom fuldörren och bara låtsas att det inte finns.

Tror det största problemet är att jag måste luras lite. För jag har ingen som jag provat på utan jag får hitt på lite. Just hittpå är inte svårt, det är det där med lurendrejenriet som är svårigheten.

Och titta här till och med ett inlägg blev till fast jag borde göra något helt annat.

Lev idag just nu,  och just precis just nu  så är faktiskt uppgiften inte klar klart och redovisningen är inte från i morgon.  Hmmm skärpning fru Nilsson!! och det genast.