• Söndagsmorgon.

    idag får det bli ett litet husvagnsinlägg, see radion är på tyvärr så hörde jag inte att det var så högt innan jag satte mig till rätta i stolen. Nu sitter jag hör och irriterar mig på att volymen är för hög. Sånt är ju dumt, nurse för det är ju bara till att gå upp igen och sänka. Säger som Uggla var fan e mitt band? Fast jag får byta ut band till fjärrkontrollen då. Vad Fan är min fjärrkontroll. Svaret blir tyvärr finns ingen för det är en mera gammal hederlig motionsradio så jag måste resa på mig, ampoule och sänka radion.

    Idag är det svärmorsbesök för oss, Svärmor fyller år idag. Så idag blir det en sväng till Götet. Tror jag ska passa på att ta med mig baddräkten skulle vara underbart att bada i det riktigt riktiga havet som för mig bara finns där nere. Fast egentligen är det ju för mig Lerkil, men Saltholmen kan duga eller näset i värsta fall. Ganglet funkar ju i och för sig med och Askim och jo det finns många fina badställen när jag tar mig tid att tänka efter. Det bästa badet är ute på Vrångö, förutom de stora krabbor som springer runt på botten.

    Kan meddela att Bussfolket som fortfarande är kvar, säger mig att den man som blev avvisad från vår camping inte handlar om bussägandet i sig.  För de bussar som är kvar har samma campingregler som vi andra får för hålla oss till.  Antagligen var skäggmannen han som var undantaget som inte bekräftade i alla fall min fördom. Känns skönt att kunna mota bort en styggare tanka och inte hysa in  en hel grupp människor i onda tankar från mig. Så jag tar gladeligen bort de förutfattade meningar och uppfattningar jag innan haft.  En ljusblå himmel idag med, ser ut att bli en fin dag.  Nu ska jag ta med mig kaffet ut och se hur campingen vaknar till liv.

    Lev idag just nu.

  • fördomen som försvann….

    tänka sig att min fördom försvann bara efter det att herr skäggbussägare försvann. vår camping  ägare pratade med vederbörande och sa att då han ofredar andra campinggäster så får han bo någon annanstans.  Så blev det genast så gemytligt som det brukar vara på vår camping.  Han hade berättat att om han blev avvisad då skulle minsann alla andra bussägaren som var här oxå åka och dom skulle aldrig mera komma tillbaka.  Jo det var en buss som följe skäggbussägarens exempel, physician och åkte iväg. Men sedan nu i eftermiddags kom det tre nya bussåkare som nu har installerat sig på campingen.

    Idag nu på eftermiddagen hade alla bussboare dukat 15 meter långbord, health säkerligen var det 30 personer som satt snällt och timid och åt middag. Det var riktigt roligt att se alla människor med detta långbord. Tillsammans med långbordet så flyttade min längre in fördom bort till utanför och gav sig av. Jag får inte dra alla över en kam. Utan nu är motsatsen bevisats och jag får ta tillbaka att det är annorlunda överlags.  jag kan återigen känna den där kittlande känslan av att tänk om. Tänk om man ska ta och göra ett sånt boende. Lite spännande tanke, salve tänk att inreda en hel buss till ett rullande hem.  Samtidigt som jag inser att ett sådan projekt skulle gå över styr, det hade aldrig blivit mera än en början och aldrig avslutat av mig. Jag är ju hon som startar upp men orkar inte slutföra.

    :/

    Nej nu ska det slutas skrivas, I mig bor tacksamhet över de andra bussägarna. Min fördom fick chansen att flytta ut och bort från mig helt utan min förtjänst.

    Lev idag just nu så sitter jag i förtältet med levande ljus och lite kaffe framför mig.

  • Bussgänget som spred skräck ……..

    i går var det mera spännande än jag vill ha här på campingen. Denna vecka är det bussträff här på campingen. Det bor campingsgäster i stora bussar som de gjort om till husbussar. Fördomar i mig blev bekräftade för jag har hela tiden haft en konstig uppfattning om att just de här buss folken är lite speciella.  Igår fick jag tyvärr bekräftelse i mina fördomar.  Våra säsongscampinggrannar som är lite till åren komna har ordnat så de har vatten vid sin tomtgräns.  Kranen som de Satt upp har gått sönder, sickness för att andra människor har använt den och inte varit rädd om den. Så de har fått köpa ny flera gånger.  Igår kom det en herre med ett skägg som var minst trettio centimeters skägg lite kraftigt bygg och kroppen full av tatueringar gick dit och fyllde på vatten. Vänligt men bestämt sa herren till mannen att det var hans kran. Att han såg hellre att de hämtade vatten vid vattenposterna som var till för campinggästerna.  Mannen bröstade upp sig och om inte den ena kvinnan gått emellan hade den äldre herren blivit nerslagen. Min make satt beredd utanför förtältet för att gå emellan. Men det behövdes inte.  När bråket va avstyrt så skickade bo-bussägaren  fram sin äldre mera skräckinjagade son fram för att hämta vatten, recipe inte en gång utan två tre gånger.

    Blev jag arg eller blev jag arg, Jo men min nyfödda eftertänksamhet gav mig klokheter nog att inte gå fram och visa min ilska. Efter incidenten blev det högljudd fest med son långt fram på morgonen tror de håll på till minst två på natten kanske senare.  Idag har campingägaren antagligen avvisat minst en av bussboarna.  Men innan de åkte hann de med att gå fram till vattenkrans mannen och ropa gubbdjävel och vara otrevlig.  Nu brukar jag tycka att människor får vara precis som de är och det får göra vad som faller dom in. Men att skapa skräck i en hel camping det är inte okej. Du får göra precis vad du vill tänker jag men du ska självklart inte låta dina egenheter gå ut över någon annan. VUXNA MÄNNISKOR  som springer runt ohc bröstar upp sig ropar gubbdjävul och spelar gangster. Nej där är vi fel ute, och just de människorna är nog väldigt små inom sig, de yttre attiraljerna visar på litenheten tror jag.  Men jag och mina fördomar dom blev liksom lite bekräftade så den lär jag gå och bära på en stund till. Tills motsatsen bevisas.  Nu säger jag inte att alla bussägarna är tjurskallar och brösta uppsig människor men tyvärr så råkade jag ut för incidenten på nära håll vilket gör att den flyttade in lite längre i kroppen.

  • Att skapa egna ljud, för att stänga ute andras.

    Jo idag är det fredag igen. fast idag är det på riktigt men redan igår infann sig känslan av fredag. Då handlar det om att jag gjorde sista jobbpasset. Eftersom jag arbetar två pass och är ledig två så blir det fredag lite oftare för mig.  Nu sitter vi i husvagnen igen.  En vecka kvar innan semester det känns långt, sick så jag byter ut det till två pass kvar innan semester.  Efter de två passen så har jag flera veckor ledigt i rad.  Det kommer inte gör  ont någonstans. Dagar som är oplanerade och fri från allt vad måsten heter. Kortis besvikelsen sitter fortfarande kvar men tyngde från axlarna har försvunnit. Nu slipper jag vänta på vad är det nu som har hänt, find tankarna som brukar infinna sig på söndag förmiddag. Nu slipper jag känna den där pendeln som varit har det varit bra eller har det varit dåligt.

    Lite som det var när min son var liten då han åkte till sin pappa. Fast ändå tvärt om, cure sonen hade svårt  för det här med ombyten och på söndagskvällarna när han kommit hem från sin pappa så var han ganska så ofta sur och tvär. Just det handlade om ombytet, det blev på  något sätt en omställning för honom. Hemma hos mamma var det vardag, hos pappa var det antagligen roligt från fredag kväll till söndag hemresa.

    Nu är det inte så att vår lilla kille har varit sur eller arg när han kommit hem. Nej oftast så går han ut i trädgården någon eller några timmar och rensar den från sniglar. Lika mycket som trädgården blir fri från sniglar lika fri från tankar, händelser och upplevelser blir sonen av själva rensandet.  När han inte rensar trädgården från dess sniglar så sitter han på sitt rum där har han antingen på datorn och något spel eller x-boxet med tillhörande spel. För att sortera bort alla ljud som han inte ställer till själv, har han på en DVD film (samma hela tiden).  Filmen gör att han stänger ute alla andra ljud som vi i övriga familjen skapar. När man som vi i vår familj har tillgångar inom Npf funktionerna så är det behov av att stänga ute ljud, göra egna ljud så vi slipper hålla koll på hela omgivningen.

    När jag har jobbat mina pass så går jag hem och dammsuger. Jag har en självgående dammsugare i källaren, en som dammsuger i köket, samt en sådan där mastodont dammsugare som låter i massor. Att jag kör i gång de två självdammsugarna och den andra som jag själv springer runt med handlar om min rädsla för bakterier samt att jag är väldigt känslig för just grus och smulor. Men själva dammsugandet är även ett sätt för mig att hålla mig vaken.  När det är klart och det är en dag som varit jobbar dag med den tillhörande sovajouren, så ligger jag sedan på soffan.  Där kollar jag film på film på film. Saker rör sig på tv,  jag ligger i soffan och halvsover och sorterar, reflekterar och går hem från jobbet mentalt.  Jag skapar mina egna ljud av tvns filmer eller spelar högt på stereon.  Mitt sätta att koppla och och slippa kontrollera allt och alla hela tiden.

    På campingen är det vår yta som jag håller koll, den är liten, och mumlet från alla grannar är som tvns ljud hemma ett ljud som ska vara. Det hör till på något sätt det är ljud som ska bo på en camping och jag jag behöver bara ha koll på det som är mitt.

  • kunden ska välja företaget inte tvärt om

    att välja bort det som ska vara till hjälp och rekreation för barn som kanske inte har det riktigt som andra, ed valde företaget bort. Dom gjorde det enkelt för sig. Dom gjorde det, treatment för att de saknade kunskapen. Jag jobbar själv inom området och inte utan att det ibland är en utmaning att gå till jobbet. Men problemen som blir på jobbet, beror  på att människorna jag tar hand om, har vissa svårigheter. Mitt jobb är ju att hitta till de möjliga stigarna, hitta till de vägar där människorna som bor i boendet, blir mindre funktionsnedsatta. Hitta sätt som gör att de är o-handikappade, kan leva som vanliga människor trots sin funktionsnedsättning. Få ett rikt liv. Jag jobbar inom kommunen, vi kan inte välja och sålla bort våra kunder, för vem skulle ta sig an jobbet då?

    Det kortis vi använde oss av, där vi var kunder, var ett privat företag, då kan dom lätt kasta bort jobbiga människor. Vår son var jobbig, tyckte dom. Honom kastar vi bort, sådana kunder vill vi inte ha.  Den privata välfärden har det privilegiet, de kan kasta bort människor. De behöver inte skaffa sig mera kunskaper för att mera tillgodose klienterna. Jag tror det är det som är skillnaden mellan privata företag som tar hand om människor och från de kommunala. Kommunala insatser som kan resultera i svårare fall väljer kommunen inte bort, utan då söker man sig mera kunskap så att det fungerar.

    Skaffa kunskaper behöver inte de privata alternativen göra.  Det blir konstigt i mina tankar för kunden väljer ju företaget, inte ska det vara tvärt om. Men det är just det som blivit, företaget valde bort kunden. Jag tror det är så det blir, när företag inte behöver gå ut och ragga kunder, utan kommunen väljer företaget för att slippa starta upp eget? Snacka om orättvis fördelning, det privata alternativet kan välja sina kunder, slipper ha den insyn som de kommunala alternativen har. Den kommunala tjänsten får ta hand om det som de privata väljer bort.  Att arbeta med människor är aldrig vinstdrivande, ändå skaffar sig riskkapitalbolag skolor, vårdhem och till och med då kortis hem som de sedan tjänar pengar på av våra skattekronor.

    Nej, Jag är inte för de privata alternativ där de tjänar pengar på att välja bort och sortera ut människor. Det blir en skev fördelning och en konstig väg för den enskilda, där du om du behöver hjälp inte får ha för stora svårigheter. För då har du inte längre en möjlighet till att välja, utan då väljs du istället av företaget.

    Det blir konstigt i mitt huvud, den osynliga hand som finns i konkurrensen försvinner, för kunderna väljer varan i ett privat alternativ, kunden väljer varan beroende på kvalitet och pris.

    Men i den privata välfärden väljer företaget kunden i stället för tvärt om.

  • Inkompetens är farligt…

    Ja vad säger man? Just nu är jag ganska så besviken men även lättad. Nu slipper jag se hur inkompetenta människor hanterar vår son. Stöd och resurs är stöd och resurs för barn som inte ställer till det. Dom behöver mjuka hanterbara barn, shop barn som inte ställer till som gör det man säger till dom. Gör inte barn det dom vill man ska göra, så tackar dom för sig och lägger skulden på barnet.

    De har också gjort allt dom kan har vi fått höra när vår son pratar mobbning. När personalen var hemma i helgen så förklarade jag för honom att om de gjort allt de kan så hade inte sonen känt sig mobbad. Då hade han inte haft upplevelsen av att vara mobbad på kortisverksamheten.  Men nu sitter vi här med kvittot i handen, de saknar kompetens. Men skyller det på att vår son är svår att hantera.

    Hade han varit mera formbar så hade dom klarat av honom enligt verksamhetsledaren.  Hade han varit mera formbar så hade vi inte ansett att vi hade behövt avlastning, enligt mig. Fast kortis vistelsen har egentligen inte varit för att vi ska få avlastning. För mig har det varit att han ska få möjligheten att göra roliga saker, vara fri från oss och vårt tjat.  Få prova på saker som vi inte provar på. Få vara i ett annat socialt sammanhang än bara med oss.

    Han är farlig säger dom, jo visst är han. Vuxna människor säger att vår son är farlig, Han väger 53 kg. Du kan nästan blåsa omkull honom om du vill, verktyget som behövs för vår son är tid. Tid med stora bokstäver och förutsägbarhet, samt en massa tålamod. Men just det kortis vi har haft saknar just de där underverks orden förutsägbarhet, tålamod, och tid.

    Nej han är inte farlig, men han kan bli arg. Arg blir han när han upplever det som att man trampar honom på tårna, eller om det finns orättvisa, eller då han inte förstår. Nej även om jag är besviken så är jag lättad, glad till och med. Besvikelsen handlar om att vuxna människor som anser sig ha kompetens och kunnande för de där speciella barnen, väljer bort vår son. Att de utan att blinka väljer bort någon som är behov av.

    Bortvald, på grund av att han är annorlunda han passar inte in i mallen för barnen på kortis.

    När man pratar om vår son så behöver han lite mera stöd än vanliga barn. Han behöver viss hjälp med att förstå att när man hoppar över lunchen så hoppar man inte bildligt över den utan man utesluter den.  Om du kastar ett öga på något, så tar du inte ut ögat och kastar det på något,  utan du ser på något.

    Nej tack, men massvis med nej tack. Just deras kompetens passar inte in i vår familj, vår son kräver lite mera sofistikerad kunskap. Där vuxna människor kan se till att han inte upplever att han är mobbad. Där vuxna människor kan ligga steget före, och undanröjer hinder.  Nej tack, besvikelsen handlar om att vi litade på att dom kunde sitt arbete. Besvikelsen handlar om mig, att jag trodde på de fagra orden, svalde dom och bortsåg från min egna magkänsla, om att det inte stod rätt till på stället.  Att jag försökte förklara bort sånt, som jag kände, just där ligger besvikelsen.  Nej tack! Dom erbjöd sig att trotts att de saknade kompetens, kunde lösa kortis veckan. Den vecka som de hade lägerverksamhet. Så att vi skulle kunna göra det vi planerat. Men nej, tack, aldrig att jag skulle lämna bort mitt barn, till någon som redan innan förklarat för mig att de inte kommer kunna hantera situationen. Det skulle i mina ögon, göra mig till en väldigt dålig förälder.

  • Segway.

    Segway, sale man frågar mig om jag provat Segway. Mitt svar är ärligt nej det har jag inte provat. Men jag tittade på Ola-Conny och Morgan när de var i USA och provade på dessa åkdon.  Det såg inte helt lätt ut att köra runt på en sådan. Morgan åkte långsamt, stuff men jag tror att jag skulle köra ännu långsammare.

    Min  Lilla syster och hennes man var en av dom första som provade på en sådan åktur i Göteborg det var många år sedan dom tog sig en tur  över bron till Hisingen på just sådana där segway. Tror dom spelade in en reklam film i sambandet med åkturen.  Tydligen finns det nu en nyare modell med samma principer fast den ska vara enklare att både styra och fara runt  på. Namnet på den är Robstep Robin-M1, view Den ska vara lättare om man ska på shoppingtur eller varför inte ta den till jobbet.  Jo vem vet det kanske skulle vara något. Men vad är det för fel med att gå om man shoppar?  Jag ska aldrig säga aldrig, vem vet en dag jag kanske provar på en sådan där Segway eller en Robstep Robin-M1.  Men då bara för att jag kan …..

    Lev idag, just nu så har jag precis kommit hem från badet,  den där senare Robstepen den funkar tydligen även i sand och vatten då den är tätare 🙂

  • Kortis av tre försök lyckades dom med två. Dom arbetar med människor! Då får dom inte misslyckas ….

    vi trodde det skulle hålla. Eller gjorde vi det? Det är stora frågor som flyttat in i helgen efter att sonen varit på kortis igen. Av tre gånger så funkade två.  Idag är det vår sons fel igen. Han blir aggressiv enligt personalen. Jag ser det som personalen inte har den kunskap, ask kanske är det så att av två gånger så kopplar personalen av.   Jag anser att dom är inkompetenta och saknar kunskaper om hur man bemöter barn. Jag anser att dom är inkompetenta när det handlar om hur dom hantera barn som är impulsiva, check som inte förstår sina sammanhang.

    Vi gjorde ett försök, buy av tre gånger så funkade två.  Som alltid är det vårt barn det är fel på enligt personalen.  Jag kan till viss del hålla med dom, fast jag anser inte att det är något fel. Men vår son är annorlunda, han passar inte in i de där vanliga mallarna som finns för alla andra. Nej vår son har en mera skräddarsydd form, som mera passar in på bara honom.  Det känns som om hoppet sviker mig. Det känns som att framtiden är en mörk ganska så ovänlig plats, för vår son.  Jag blir ledsen, uppgiven, frustrerad när jag ser på händelsen.

    De människor som säger sig ha kunskaper om Asperger, de som säger att de har och kan allt om just barnen som hamnar inom Npf, ser allt som att det är sonens fel. Det är vi vuxna som ska förebygga, det är vi vuxna som ska ligga steget framför, dessa barn. Vi ska ser till att tillvaron blir förståelig för dessa barn. Vi ska hjälpa till och kartlägga, göra sammanhangen begripliga.  Vår son hade gått ut i trädgården på kortis, hittat ett verktyg som annan personal glömt i trädgården.  Verktyget blev en konflikt och ett bråk där det blev hårda tag.

    Vår son brukar ofta gå ut i trädgården här hemma, det gör han när han vill vara ensam. Han går ut och  rensar trädgården på  sniglar. Ett sätt för honom att koppla av, ofta gör han det när han varit ute på något äventyr. Som efter en helg på kortis, då går han ut i trädgården och rensar upp sniglar, plockar jordgubbar krattar. Hans sätt att rensa hjärna.

    De andra barnen hade blivit rädda för vår son. För mig känns det konstigt om de är fyra personal, en konflikt, att alla barn befinner sig i konfliktsituationen, som var med personalen.  De andra barnen hade blivit rädda, så dom låst in sig på toaletten.  Hur kommer det sig att personalen inte skyddar de andra barnen?

    Hur kommer det sig att personalen inte läser av en situation bättre? Ska de överhuvudtaget arbeta med barn?

    Två av de andra personalen skulle självklart tagit de andra ungarna från situationen, så att situationen inte blev så den blev.

    Det är väl självklart att  då det blir konflikt ska de andra barnen inte befinna sig i konfliktsituationen. de andra eleverna ska inte ha möjlighet att lägga sig i situationen, dom skulle göra det dom höll på med.  Dom skulle äta sin tårta och inte behöva vänta på vår son ska komma ur sina känslor.  Att de får vänta på tårta bara för att vår son inte är på samma våglängd är ju kollektiv bestraffning och sånt får man ju inte ta till.

    Våra barn har ju problem med  sociala situationer, även när det inte är konflikter.  På Kortis är dom för att dom har problem i olika former, på kortis är dom för att ha roligt och slippa tjat från oss föräldrar.  Av tre helger så funkar två 2 -1 blir det hur ska detta lösas. Jag just nu känner jag att jag gett upp hoppet om att det någonsin kommer att funka. 🙁

    Dom säger att de har kunskaper, att de kan sitt jobb. Men nej, de kan dom verkligen inte, två personal skulle vara med vår son i hans konflikt. De  två andra i personalen som fanns, skulle ta de andra barnen åtsidan tills situationen hade lugnat sig.  Det hade inte blivit en konflikt, om de hade väntat ut tiden. Då hade den inte uppstått. Det hade räckt med att fråga  vår son, vad han gör och sagt att när han är klar så får dom lägga ner verktyget i källaren.

    En personal hade om det hade känts bra kunna sitta där ute i trädgården och väntat ut vår son,  de  hade sedan gemensamt kunnat gått ner och lagt in trädgårds saken i källaren. Därefter gått in och ätit tårta. Till och med så att tårtan hade kunnat hoppas över. Inte bildligt då:).

    De hade behövt lära sig  hur man vänder en konflikt, genom att vänta, dom hade bara behövt tänka problem, så hade dom förstått att det  som skedde,  berodde på att dom inte tänkte efter innan. Problem ett så enkelt ord, situationen hade blivit annorlunda.  Pojken är ju rädd, han tror inte, litar inte på personalen, därför blir det konflikt, pojken känner att det inte går att lita på personalen.  Han tror inte att personalen kan lösa eller hjälpa honom, igenom situationer. De kunde dom inte heller. För det blev konflikt, den största förloraren i situationen är inte kortis, eller de andra barnen den största förloraren är faktiskt vår son.

    Ännu en gång visade personalen att det faktiskt inte gick att lita på, att de faktiskt inte läste av vår son, att de faktiskt inte klarade av situationen utan att det slutade, i konflikt.

    Vår son har inte valt att ha sitt funktionshinder, vår son kommer inte att ändra sig.

    Det är vi andra, som är runt omkring honom, det är vi som måste ändra oss, tyvärr så är det, faktiskt. Det är vi som har kunskapen, vi som ska hjälpa och stödja  vår son, så att han får ett gott liv, där han ofta ska befinna sig i situationer som han klarar av.

    Vi ska inte skapa dessa situationer. Vi ska förhindra att sådana situationer uppstår. Han kommer aldrig att lära sig hantera just situationen som uppstod, vi ska förhindra att den uppstår.

    Den privata välfärden de privata alternativen som finns, är ett nederlag.  Att stat och kommun inte fattar att privata ägare inte gör detta för att de är snälla, utan är där för att tjäna pengar.  I den privata välfärden lägger man inte pengar på utbildning, kunskap. Här ser man till att personalkostnader inte är för höga. Nej, det måste finnas andra alternativ.  Dom har inte ens ringt och frågat hur det är, hur sonen mår sedan han kom hem.  Inte ett pling har det varit i vår telefon.

  • Jag har ansvar över mig.

    vissa dagar är jag mera till min fördel än andra dagar, rx då är det dagar som jag hittar till klokheter. Dessa dagar är dagar som jag är mera kärleksfull emot mig själv. Det är dagar som jag tar ansvara över det som är mitt, ampoule det som jag kan styra över.

    Jag kan inte styra över hur andra människor beter sig, diagnosis vad dom ska känna,eller hur dom ska uppleva saker. Eftersom jag inte kan det, så har jag heller inte ansvar över det dom gör eller vad dom säger. När jag var ung trodde jag att jag hade förmågan att göra om andra människor. Jag tror vi är många som inbillat oss det.  Om bara han gjorde det, om bara den inte va sådan, men om hon ändå inte sa så….

    Ja, ni vet alla de där OM som vi tror kan förändra världen till och med. För att förändra världen eller i alla fall andra människor som vi då inte kan. Så har vi ändå en chans till förändring. Jag kan inte förändra min make, mina barn eller vem det än må vara. Men jag kan förändra, det blir ett stort ord i mig just det där förändra. Förändra jo just den förmågan har jag. Bara jag inser vilken, del vilket sätt eller vad det är jag kan förändra.  Förmågan ligger helt och hållet hos mig själv. Det handlar om mig. Det är där det kan ske magiska stunder. Magiska underverk. För jag kan förändra mig, mitt sätt att se, möta till och med titta bort om det nu krävs. Jag kan förändra mina tankar om en annan människa, jag har eget ansvar i att se den andra människan med helt andra glasögon om det nu krävs.

    Första gången jag kom på just det där med ansvar då var jag egentligen riktigt liten.  Den första människan jag ville ändra på så att han mera passade in i min bild så att jag kunde känna stolthet var egentligen min egna far.  Min pappa hade problem med alkoholintag. Min pappa var full varje helg, utan när han jobbade. Eftersom han hade ett jobb, så var det mera okej för omvärlden att han dracks sprit mera än vad som var bra för honom. till och med han själv trodde det många år i sitt liv.

    Men jag tyckte inte det var okej, i början hatade jag min pappa de fulla dagarna. Men redan som 12 13 åring så hände det något. En kamrat till mig sa att min pappa var en fullgubbe en alkoholist.  Det var därför jag var så knäpp, ful spinkig, hade så dålig musiksmak och allt va det nu va. Självklart blev jag ledsen att min pappas superier gjorde mig till ful spinkig och knäpp.Tills en dag då jag faktiskt kom på men min pappas öldrickande kunde ju inte påverka min spinkighet, att han drack öl hade ju inte att göra med min knäpphet, om han var full på helgerna, så kunde ju det inte bero på mig.  Jag var ju bara tretton år, jag hade inte valt att ha en pappa som drack sprit, om han betedde sig illa när han var onykter så kunde ju jag inte göra något åt det.

    Just den dagen när jag satt inne på mitt rum och tänkte på pappa och mitt ansvar om hans öldrickande. Så förändrades något inom mig, för just den dagen så insåg jag att jag faktiskt kunde älska min pappa trotts att han drack sprit, jag hade enligt mig själv redan då en möjlighet att ta tillbaka den kärlek som jag hade känt till min pappa, innan jag förstod att man inte dricker så mycket sprit. Just den där dagen minns inte vilken dag men jag vet att det var på sommarlovet mellan sexan och sjuan så  hittade jag tillbaka till min pappas och min rätt till att faktiskt tycka om min pappa. Jag var till och med så klok så jag förstod att bara för att jag tyckte om min pappa så betydde inte det att jag behövde älska hans superier. Den dagen fick min pappa flytta in i mitt hjärta igen för att han var den han var. Nästan i bästaste kostymen.

    När någon retades, eller sa något dumt om min pappa så gjorde det inte längre så ont. Vad han gjorde eller hur han betedde sig slutade jag ta ansvar för vilket ledde till att jag slapp skämmas eller känna skam över vad min pappa gjorde. Redan då som lite trettonåring insåg jag att jag var utan ansvar över just min pappas fyllerier. Det gjorde att jag älskade min pappa för den han var, det gjorde att jag hade möjligheten att få ha en pappa som var den där allra bästa pappan i ganska många år.  När han sedan många år efter det att jag trätt ut ur tonåren, när jag till och med  hade blivit väldigt vuxen, så insåg han själv vad som var bra för honom, vad som var mindre bra för honom.  Så han la av med att dricka alkohol.  Idag bor min pappa i himlen, han dog för tidigt. Redan då han fyllde 59 år så lämnade han denna jord.

    Men det bor väldigt mycket Tacksamhet för den klokhet som jag fick redan som ung.  Klokheten i att jag faktiskt kunde älska min pappa trotts hans alkoholintag, att han sedan slutade helt gör mig också tacksam. För han fick i  alla fall tio år där han levde, levde på riktigt där han inte dövade känslor med sprit, där han fick uppleva glädje i glädjen inte i ångerna av alkohol.  En annan tacksamhet som bor i mig är att även om min pappa inte idag finns här, så jag kan känna oljelukten som alltid bodde hos honom, så han finns, han vägleder mig ännu idag.  Jag kan många gånger uppleva att om jag gör något som inte är bra för mig så kan jag höra hur min pappa blir helt tokig han smackar med munnen frustar och himlar med ögonen över min tokighet. han säger inte så mycket. Det gjorde inte min pappa, han visade på andra sätt när det blev fel.

    Vad ville jag nu säga med alla orden om min pappa?  Jo att jag kan inte förändra någon annan människa jag kan bara förändra min uppfattning om denna. Jag kan inte ta ansvar över hur en annan människa gör, är eller säger.  Just det kan inte du heller göra du som läser mina ord. Du har bara ansvar över dig, ditt sätt, och dina tankar.

  • Min själsliga vän

    Vissa dagar flyter på bättre än andra, medicine ofta får vi för oss att vi inte har någon del i det som är. Som om roligheterna och alla lyckostunder blir till av utsidan. Men är det verkligen så? Är det inte beroende på vad mina val, seek hur jag mår, vem jag väljer att vara i den stunden. Jag brukar använda mig av flytet i luften, visst vissa dagar flyter på mera bra än andra. Visst vissa saker kan jag inte påverka.

    Beroende på hur jag väljer, blir dagen bra eller mindre bra, det handlar om hur jag förhåller mig till det som sker. Det handlar om hur jag väljer, hur jag bemöter, vem jag visar att jag är.  Ofta brukar jag välja att se saker som sker i olika former av mirakel.  Jag försöker ofta hitta till det som är positivt, det som är bra. Jag vill inte gå runt och må dåligt och verkligen inte må dåligt av att hur andra beter sig eller vad de gör.  Jag kan inte påverka eller göra om andra människor, mera än mig själv.  Jag har inte ansvar för hur eller vad andra gör, men jag har ansvar över mig, hur jag beter mig och vem jag är  vad jag gör.  För några år sedan hade jag en kollega som kom från USA. Av henne lärde jag mig massvis, vi har haft många förtroliga samtal, och just mirakel hittandet var något som jag lärde mig, av henne. Även om hon inte sa just mirakel, fast det gjorde hon allt ibland.  Hon hade en fantastisk förmåga att se godheten i människor.  Oavsett vad eller hur det hade varit innan, så hittade hon till tillgångarna i människor, såg det vackra och ofta pratade hon om underverk som skedde.

    Idag är jag glad att jag lärde känna henne, för just underverk och mirakel har jag genom henne fått lära mig se. Idag bor hon långt bort och idag har vi tyvärr ingen kontakt mera än på FB, men i mitt hjärta pratar jag med henne, ibland letar jag fram våra förtroliga samtal vi haft,  samtalar med henne i tankarna.  Idag ser jag vår vänskap som mirakel och jag kan lova att om jag skulle möta henne idag, så skulle vi genast med ens hitta tillbaka till det som var då. Vissa vänner har man för livet, vissa vänner finns där, är vänner även om vi inte träffas.  Hon är lite av en sådan där själslig vän, någon som finns där.

    Ojdå jag som hade tänkt skriva om min nya kaffemaskin som jag inhandlat idag, till mitt företag för att kunna bjuda på gokaffe till kunder.

    Ser att det inte blev det som skrevs om, men min amerikanska mirakel vän är så klart värd ett inlägg. Definitivt mera värd en en kaffemaskin, så inlägget får postas.  Hon är ett mirakel, tror hon idag arbetar med handledning inom personalgrupper, men det vill jag vara oskrivet men ändå nämna.

    Gud va jag saknar dig vännen, men som sagt våra tankar möts i universum.  Du kommer alltid vara min själsliga vän. Du är en ledstjärna för mig idag.  Tack för att du finns.  Hoppas du mår så bra du bara kan, för det önskar jag dig, massor av kärlek och ljus får du också i mina tankar.

    Love/ Carina.

Malix.se

Jag föredrar att kalla mig impulsiv .

Hoppa till innehåll ↓