• Skyttegravsamtal, skapar inga storverk.

    kanske blir det här det sista inlägget, prescription på altanen. Det har inte blivit så många just här. Fler har nog blivit skrivna utanför vårt förtält.  Det är mysigt att sitta här och skriva, order rofyllt och sitta här höra fåglarna som sjunger på sista valsen och ha kaffet bredvid. Men höstluften har kommit lite kyligt så morgonrocken får dras till för att värma.

    Sovmorgon är att vakna runt sju, smög mig upp redan vid halv sju gjorde kaffe och drack här ute. Men ångrade mig och gick och la mig igen, trodde jag kunde somna om. Men efter att ha legat och vridit på mig kollat mobilen och vänt täcket några gånger så insåg jag att det blir en sådan där morgon idag. En smygarmorgon, som är bäst på altanen.  Mina lediga dagar är snart slut igen, börjar jobba som imorgon.

    Min stora son har flytta hemifrån, tankarna går allt som oftast till  honom. Bilder seglar förbi, om hur det har varit genom åren vad som jag gjort bra och vad som jag kanske kunde gjort bättre.  Samtidigt som jag inser att de mindre bra gejerna inte är sånt som jag ska hänga upp mig på. Jag gjorde det bästa jag kunde då och kunde jag inte bättre, så var det för att jag inte visste och inte hade kraften då. Det går inte att leva om livet, utan det handlar om att acceptera det som varit och låta det bli där. Försöka göra det bättre fram över.

    Men vissa saker, skulle jag vilja gjort annorlunda. Även om det gick bra så skulle jag velat vara starkare när det handlar om sonen och skolan, fast där blir frågan hur skulle jag orkat, hur skulle skolpersonalen orkat med ännu mera. Men jag tror inte det handlar om ännu mera utan jag hade velat komma till insikt långt innan jag kom till insikt med att jag skulle krypa upp ur min skyttegrav långt tidigare.  Samtidigt som Jag inser att min erfarenhet blev till på vägen fram. Lärarnas erfarenheter är längre och dom borde ha visat vägen.  Fast vilken väg då? De visste ju inte vem jag, vem min  son var, dom hade lika lite erfarenheter som vi hade.  

    När jag skriver om skyttegravar menar jag att när det var sådana där utvecklingssamtal. De där samtalen som är till för att stödja och summera, när man redan på vägen till skolan känner att nu ska läraren berätta allt min son gjort som var mindre bra, nu ska han mästra och berätta hur värdelöst allt är.  Nu ska han berätta att om bara sonen kunde sluta upp med att vara lat, göra som han säger.  Om bara sonen skulle kunna ändra på sig så hade allt varit så bra.  Vissa av de  föräldrar som har barn med lite mera särskilda behov, känner nog igen lite av det här med skyttegravssamtalen.

    Vad vare sig jag eller läraren hade insett  just sådana här  samtal, egentligen var till för.  Alla de där samtalen innan jag kom till insikt, var samtal där vi, jag, sonen och läraren kröp ner i vår skyttegrav, lärare och rektorn kröp ner i sin grav. Sedan satt vi där och berättade för  varandra hur dåligt vi skötte vårt uppdrag.  Just dom där samtalen var ju faktiskt inte till för, att vi skulle bedöma varandras arbetsinsats.  Vi borde ju suttit där och lärt av varandra, tillsammans skulle vi pratat och hjälpt varandra att nå min son. Men vi gjorde inte det, utan istället kastade vi bomber mot varandra där vi berättade för varandra vad vi varit sämst på, vad vi inte gjort. Vissa gånger skulle sonen inte ens behövt vara med, för utvärderingen handlade då om vad jag missat, varpå jag var snabb med att replikera vad skolan minsann gjort fel.

    Det där är inte utveckling, inte på någon plan.  Mera är det inveckling och självklart misslyckanden.

    Jag tänker inte sitta här och säga vems felet var, vi var nog båda sidor lika skyldiga. Men i alla fall, en gång när jag skulle till ett sånt där möte. Då var det som om ett mirakel blev till. Miraklet kanske inte var bidragande av mig, kanske var det bara så att stunden var inne och nu skulle mirakel ske.

    I alla fall, just den där gången hade jag bestämt mig för att lägga ner mina vapen, fokusera på hur vi kan samarbeta.  Jag hade bestämt mig för att bjuda på fred.  Jag hade bestämt mig för att bjuda upp till dans, för alla krigen gjorde ingen nytta.  Mina första steg var staplande och blev snedsteg, men under samtalets gång flöt dansen på och mötet blev riktigt bra.  Min inledning till dansen var magiska ord.

    Från början då jag sa:

    Idag vill jag att de ska ske mirakel, idag vill jag att jag ska fokusera på braigheterna, de saker som jag tycker är bra i skolan för min son. Så hjälp mig om jag faller bort från braigheterna.  I stunden när jag uttalat de magiska orden sjönk mina axlar ner gjorde mindre ont. Efter fem minuter sjönk även lärarens axlar ner.  Efter vår timma tillsammans i detta rum där vi skapade storverk var jag och sonen hoppfulla, Vi gick från skolsalen med lätta steg, kände en tilltro på livet i skolan.

    Tänk jag har tagit med mig brahetstänket till och med i resten av livet.  Idag berättar jag inte för dig vad du inte kan, utan istället vad du är bra på. Jag tror vi behöver berätta det ofta. Säg till mig vad jag är bra på, vad som är bra med mig så kommer du får se dom bra sidorna oftare än de mindre bra sidor.

    Lev idag just nu…….

    Att fokusera på det som är bra, ger energi. Fyller dig med krafter som kan skapa storverk.

     

  • Att någon tror på din förmåga kan göra underverk.

    tänka sig att det blev sol idag med. Solens påverkan gör underverk och nu får vi samla på oss de där vitaminerna som ger oss kraft undervintern. I år har vi verkligen haft gott om vitaminlagringar. Tänk att solen kan göra sådan påverkan.

    Något annat gör kroppen och känslorna en tjänst är samtal. Även det minsta samtal kan påverka och ge kraft. Men jag tänker mera på de där samtalen som jag fått vara en del av som sker på Familjestödsenheten. Då även Compassen är med på ett hörn.  Just i dessa samvaro kvällar och eftermiddagar ger energi.  I familjestödsenheten regi ordnas det olika träffar, case det finns en grupp för kvinnor med AHDH, click en föräldrakurs, men även en samtalsgrupp, anhöriggrupp. Just i dessa grupper hämtar jag kraft och inspiration, efter en kväll i dessa lokaler är jag fylld med energi och tacksamheter över att fått vara en del i. Jag skulle i och för sig gärna velat har träffarna närmare mig själv men jag åker gladerligen de 12 mil för att delta. När inte jobbet krockar med dessa dagar för då är jag ju tvungen att arbeta.

    Varför skriver jag nu just om det här just idag. Jo för det var ganska så länge sedan det var just en sådan där träff, och jag saknar vill att de ska komma igång nu.  Det var faktiskt under just en sådan där kvinnogrupps träff som min bok inspiration föddes.  Just en sådan där magisk kväll så pratade vi om drömmar. Någon frågade mig vad jag hade för drömmar, och jag viskade fram jag skulle vilja skriva en bok.  De vänliga själarna där tittade på mig och ställde den magiska frågan: Men varför gör du inte det då?

    Att det var tolv mil hem var bra just den där gången,  under den sträckan  bodde frågan inom mig.

    Varför gör du inte det då?

    När jag kom hem hade maken gått och lagt sig. Jag full av energi säger till min trötta make: Jag ska skriva en bok.  Varpå han svarar och jag riktigt hör hur sucken bor i hans ord, Ja ja, gör du det så vänder han sig om säkerligen med huvudet fullt med tankar om alla mina påbörjade projekt som nästan aldrig får ett avslut. Gör du  det säger han igen och somnar. Jag gör min kväll och till sist ligger jag i sängen och somnar med orden ja ja gör du det då.

    Vaknar näst kommande morgon med en vilja och inspiration som till och med gör att jag städar upp mitt skrivbord utan att hitta andra projekt under tiden. Sätter mig där vid skrivbordet och skriver. Under tre månader skriver jag  dag ut och dag in. Skickar i väg mitt manus till ett bokförlag som säger tack men nej tack.

    Varpå jag under andra omständigheter hade lagt alla papper åt sidan och gett mig av till något nytt projekt. Men inte denna gången, utan jag letade vidare och vidare funderade på om jag skulle trycka upp den själv och hitta på  egna vägar för att nå ut. Till sist bestämde jag mig för liten upplaga, och tryckte upp 100 böcker till en början.  Trodde att jag skulle vara tvungen att tvinga på min mamma ett tio tal böcker och sedan ge bort resten i present i hundra år framåt.

    Så blev det inte, utan bara någon vecka eller två efter min bok var jag tvungen att trycka upp flera.  Böckerna gick åt som smör, och fler och fler blev det.  Nu så här just nu ser jag hur jag åter igen står inte för ett val. böckerna börjar sina,  ta slut igen.  Ska jag trycka upp flera eller ska jag låta de få exen som är kvar säljas ut och sedan låta det vara så? Kanske göra en ebok av den.  Just nu har jag inte bestämt mig för hur jag ska göra.

    Men frågan om hur kommer det sig att just detta projekt blev ett lyckat projekt som blev klart?  Jag tror det handlar om att kvinnorna just där på familjestödenheten gjorde magin även om jag gjorde jobbet.  I det magiska låg kraften i att dom trodde på mig, dom trodde att jag hade förmågan att faktiskt göra det klart. Dom  trodde att jag hade förmågan att faktiskt skriva en hel bok.  Deras uppmuntrande ord på vägen blev bensin när det kändes motigt.  De trodde att jag skulle kunna skriva en bok fast jag  har läs och skrivsvårigheter.  Tänk dom hade rätt och jag gjorde det  🙂 .

    Tänk jag tror att de som jobbar på familjestödsenheten ganska många gånger är en del i att det funkar och att människor får till det ibland lite extra.

    Min bok har titeln Jag föredrar att kalla mig impulsiv 

    BOK-0011-e1326972514227-191x300.jpg

  • Skattesänkning? Nej jag vill ha friska, livfulla barn i stället.

    Att vara utan vatten är inte enkelt, pills Vi här hemma tar det som en självklarhet att det ska rinna vatten i våra rör.  Det gör det inte hemma hos oss just nu för vi fick stänga av det. Det läcker vatten och sånt är aldrig bra.

    I samhället läcker det  med kostnader, cure vår regering urholkar det system som finns och snart är det inget kvar. Ett nytt skatteavdrag lovat och ska genomföras. Vill vi verkligen ha ett nytt skatteavdrag? Vill majoriteten av den svenska befolkningen ha ett nytt avdrag.  Jag vill i alla fall inte det.

    Jag tycker det räcker nu, tycker att dom kan ta dessa skattekronor till att lägga på de barn som behöver det mest, så att de i får i alla fall en liten chans till att klara av skolan.  Det är mycket snack nu om hur resursskolor får stänga, hur elever inte får hjälp om de inte har diagnosen på pappret.

    Men även om du har diagnosen på pappret, så får du ändå inte den hjälp du behöver.  Ett av mina barn fick diagnos sent, i anslutningen till sommarlovet mellan 8an och 9an.  I åttan var det inte många godkända betyg, i nian blev det godkänt men det var inte tack vare skolan för det handlade mera om medicinen. Som hjälpte till så att orken fanns.  När diagnosen var på papper Hjälpte skolan till med att träna upp arbetsminnet genom träning med ”Robomemo”(Cogmed Arbetsminnesträning).  Samt lite extra tid.

    Därefter va det inte så mycket mera, när det sedan blev dax för gymnasium. Var det som att börja om. Vissa lärare förstod och hjälpte till att hålla i trådarna, se till att saker och ting blev slutförda och utförda. Vissa andra pratade om eget ansvar.

    Det egna ansvaret är svårt att ta, om du inte har förmågan att ta det.  I gymnasium spelar det egna ansvaret en stor roll.  I Höstas, sent på hösten,  fick jag ett telefonsamtal där Mitt gymnasium barn ringde hem. Sa med en röst som sa mig att det är allvar nu: Mamma du måste ringa doktorn.

    Röstläget var ett rop på hjälp. Tonen och orden sa mig att agera, vilket jag gjorde. Ringde upp barnmedicin i Trollhättan, sa till sjukskötaren samma ord som jag fått till mig. Att det var läge för ett doktorsbesök.  Två dagar efter var vi hos doktorn, fick utlåtande om utmattningssyndrom  med känslor om hopplöshet, meningslöshet och en rädsla för att göra det man inte får.  En önskan om att somna och inte vakna mera.

    Att höra det om sitt barn som mamma, griper tag i allt vad känslor heter, rädslor i massor blommade upp och den där konsekventa lite hårdare mamman i mig, mjuknade till och blev rädd.

    Hade jag varit för hård?

    Var det mitt fel?

    Det är mitt fel,  men varför har jag inte sett?

    YOU NAME IT vilka tankar och känslor som hittade fram till mig.  Rädslan över att mitt barn inte skulle orka mera, etsade sig fast i mig.  Kramade åt allt som kunde kramas åt.  Jag var livrädd att jag skulle gå in och hitta ungen död.  Att telefonen skulle ringa och någon skulle säga att det var slut.

    Jag gick till Jobbet med kramper i magen, tankar som gjorde att inget  annat blev viktigt. Hela tiden  checkade jag av telefonen så jag inte missade samtal.  Idag förstår jag inte hur jag orkade.   Doktorn pratade om sjukskrivning, att min 17 åring skulle bli halv sjukskriven.

    Idag ser jag sjukheten som samhällig sjukdom. Det är friskt av barnen att reagera och bli sjuk. Sjukdomen är inte i barnet, utan i samhället, miljön som barnen befinner sig i, är sjukheten, gör dom sjuka.

    Orkeslösheten och utmattning vid 17 års ålder, här handlar det om sundhet i barnet, Det är sunt att bli sjuk.  Sjukdomen är miljön, kraven i miljön och har  du då som mitt barn lite svårare att få ihop vardagen, orka med få till läxor, krav och allt vad det är. Så är det  inte konstigt om ungen blir sjuk.

    Skeppet är inte ännu uppe med fulla  segel. Nej då, rädslan i mig finns kvar mina ögon checkar av mitt barn varje dag. Finns orken där ?  Kommer det att hålla?

    Det blev inte sjukskrivning, det blev mindre ämnen och ett år  extra där det  ska läsas upp. Detta tack vare en klok lärare och en ännu klokare rektor.  Skolan har  precis börjat, ännu så länge bor det liv i ögonen på mitt älskade barn. Men  framåt Höstlovet kommer livet i ögonen mattas av, frustrationen kommer bo här,  jag kommer som alltid vid den tiden har rollen som tåtrippare.

    För det är så det är.  Jag som förälder till barn med funktionstillgångar och O-till inom Npf , har sedan länge, just praktiserat och lärt in den där underliga tåtrippar stilen.  Vissa dagar går det att säga gör dig en smörgås, andra dagar är det nästan så att jag får göra smörgåsen, skära den i små bitar och mata.  Vissa dagar ligger barnet och tittar upp i  taket, inte en dag  kanske en hel vecka.  Då gäller det som förälder att ha tungan rätt i mun och ha känselspröt på utsidan och stötta upp ännu mera.

    Ännu en skattesänkning? Nej, jag vill att barn ska få förutsättningar att klara livhanken få möjligheten att hitta  tro på sig själva

  • Stöd är ingen självklarhet utan du får leta själv.

    Så här på kvällskvisten. Jo, ask idag var det sista jobbet timmarna slutade runt tio i morse. Efter det skulle jag till sjukgymnasten för att träna min höft. Men, cure något har hänt, för i stället ska jag nu  träna ryggen. Har antagligen gått lite konstigt, för kotorna längst ner i ryggen har skjutits ut. Det onda i benet som jag trodde var höften, kommer från ryggen. Innan sjukgymnasten så fick jag äntligen tillfälle att göra det där besöket på Café HÅVET.  När jag kom dit så kände jag av hungern i magen, minns att det idag var fastedag. Så det  fick räcka med lite kaffe.

    Även om jag lovade mig själv att jag nästa gång ska besöka caféet när jag har ät dag. Det fanns massvis med godsaker där  som skulle falla mig i smaken.

    Jag läste i och för sig bara rubriken på en blog, men det flyttade in tankar i mig.

    Det handlade om barn, barn med till och O-till inom NPF.

    Vem hjälper barnen med NPF i skolan?

    Nu är jag inte naiv, för jag vet hur det ser ut i skolan. Jag har erfarenheter av när det inte fungerar men, även när det fungerar. Jag läste inte inlägget för då när jag läste så hade jag annat för mig. Men tanken som blev i mig av inläggets rubrik har stannat kvar.

    Egentligen är det en fråga som inte borde finns tänker jag. Barn som har lite likheter med mig har kanske större svårigheter att få till just det med skola, och det arbete som görs där. Frågan borde inte finnas för det borde vara en självklarhet att alla barn som går i skolan skulle få förutsättningar och möjlighet att lyckas. Oavsett om du har ADHD, ASPERGER eller vara bara normal.

    Just nu kom jag på den ångest jag själv som mamma hade i magen. Har även idag av att skolan börjar. Hur jag som mamma, nästan slagits för att mina barn ska få den hjälp, som de har behövt. Hur jag nästan dagligen under ett par år var i telefonkontakt med läraren och ibland rektorn.

    Hur jag när jag pratat fått höra att resurser saknats. En gång minns jag att jag gav förslag om talböcker och rektorn som var helt röd i ansiktet bara rycker på axlarna och säger att de inte har råd. Då visste jag inte att det fanns en inläsningscentral som läste in böcker för att jag som har dyslexi också ska få möjligheten att läsa böcker på mitt sätt.  Till och med min bok har ju blivit inläst av talbok och punktskriftsbiblioteket. Men den rektorn ryckte på axlarna och sa vi har inte råd.

    Jag önskar att jag hade haft kunskapen då, men är glad över att ha den idag.

    Det är synd att man som förälder till ett barn med lite tillgångar som har former av ADHD måste slåss, för det som andra föräldrar ser som självklarheter.  Det är synd att vissa barn inte ens får en chans. Att dom blir utdömda redan som små.

    Som förälder måste du slåss, fast inte ordagrant men du måste kämpa ta reda på dina rättigheter och våga be om hjälp.  Alla vågar inte det. Du kan vända dig till föreningar, Habiliteringen, special pedagoger. Andra föräldrar som Liksom varit med i svängen innan.  Dom är ju tyvärr inte så lätta att hitta, Dom hittar du lättas i föreningarna så som Attention och Compassen. Jag är medlem i båda.  Compassen är mera familjär har mycket samarbete med Familjestödsenheten som är knuten till Ågrenska. 

    Nej nu ska jag göra kväll. Lev idag just nu……

  • Kay s måndagsdags tips

    Nu går det att träna sig igen, pills  Asså jag vet inte hur många gånger jag läst  Kays böcker, pharm fast det är klart idag läser jag inte pärm till pärm utan mera  hur va hur va det han tänkte när det blir så.
    Jag formligen älskar Kays ord och hans rader. Har även varit på hans föreläsningar i alla fall minst tre gånger.  Alltid väcker han upp nya tankar som jag inte innan sett på Fast böckerna är gamla så finns det alltid något som liksom inte ramlat in.  Vilket ramlar in den nya gången man ser eller läser hans böcker. Han är inspirerande.
    Här är en övning i att lära känna sig själv.
    Kays måndagstips nr 49.
    Den 19 augusti 2013
    Välkomna tillbaka efter sommaruppehållet. Du som läst de tidigare ”lektionerna” vet att det här är en kurs i att träna sitt sinne. Vi börjar direkt med en omskakande och upplysande övning.
    Vi har nog alla upplevt situationer och sammanhang, doctor där vi upptäckt att vi har svårt att fördra en annan människa. Fundera en stund. Du tycker inte om en av dina grannar, du tycker inte om din chef, du tycker inte om en av dina kvinnliga vänners man, du tycker inte om en av dina manliga vänners fru, du tycker inte om en av dina medarbetare… Så kan det kanske vara för de flesta av oss. Ja, kanske kan alla känna igen detta?
    Välj nu ut en av dessa du inte tycker om. Ja, välj ut en av dem som du har svårt att fördra, en som du oftare tar dig på och som du ofta har negativa tankar om. När du har valt ut den som du vill använda för den här övningen, sätter du dig med penna och papper och skriver överst på pappret detta:
    Det jag inte tycker om hos…X…är………………………………….
    Sedan skriver du en lista med minst tio olika egenheter som du inte gillar hos den personen. Du skriver ner allt du kommer på. När du skrivit alla dina negativa känslor och tankar om den här personen, ändrar du det som står överst på pappret till: Det jag inte tycker om hos mig själv är….
    Jag har själv en gång gjort den här övningen. Det såg då ut så här:
    Det jag inte tycker om hos…X…är:
    att X ofta är osann och ljuger.
    att X bara tänker på sig själv och de sina.
    att X bara värnar om sitt.
    att X är ogenerös
    att X är avundsjuk och missunnsam
    att X ständigt är inriktad på att tävla
    att X verkar snål och girig
    att X ständigt räknar pengar så himla noga
    att X är ”liten och rädd” och full av prestige
    att X verkar ha två sidor.
    Och när jag satte in ordet ”jag”, så blev listan denna:
    Det jag inte tycker om hos mig själv det är:
    att jag ofta är osann och ljuger.
    att jag bara tänker på mig själv och de mina.
    att jag bara värnar om mitt.
    att jag är ogenerös
    att jag är avundsjuk och missunnsam
    att jag ständigt är inriktad på att tävla
    att jag verkar snål och girig
    att jag ständigt räknar pengar så himla noga
    att jag är ”liten och rädd” och full av prestige
    att jag verkar ha två sidor.Längst ner på pappret skriver du nu:
    Tack X för att du visar mig allt det jag förtränger hos mig själv.
    Fundera en stund. Titta på din lista. Tänk om detta är sant:
    Allt det jag förnekar och förtränger i mig själv,
    tenderar jag att se och kritisera i andra.
    Det är inte min ensak att ändra på min granne, utan enbart att acceptera honom som han är. Det är inte min ensak att ändra på min kvinnliga väns man, utan enbart att acceptera honom som han är.
    Det är inte min ensak att ändra på min manliga väns fru, utan enbart att acceptera henne som hon är. Och så vidare. Detta betyder inte att du behöver acceptera allt som din granne gör.…allt som din kvinnliga väns man gör.….allt som din manliga väns fru gör.
    Jag gissar att de flesta av oss i olika skeden av vårt liv har hållit på med olika kritiserande tankar om andra. Idag vet vi att det inte är så särdeles upplyst. Och det fantastiska och hoppfulla är att vi kan ändra oss. Vi kan varje dag bli något lite mer upplysta. Vi kan förändras! Och vi vet att all förändring börjar med att ge akt på mina tankar.
    Du kan nu pröva den här övningen på en person i din närhet som du har problem med. Kanske kommer du efter övningen att se på den personen på ett annat och långt mer fördragsamt sätt.
    Kanske kommer du till och med att se på den personen med stor tacksamhet! Och det bästa av allt!
    Kanske kommer du att se på dig själv på ett helt nytt sätt. Tänk om det är sant att det jag ser därute i ”de andra” är en spegel av mitt inre?
    *****
    Detta var allt för den här gången. Tack för att du har läst det här inspirationsbrevet.
    Jag önskar dig allt gott.
    Kay Pollak
    …………………………………………………………………………..….
    Är du intresserad av inspirationsbreven, gå in på hemsidan www.kaypollak.com och anmäl dig i så fall där som prenumerant. De kommer sedan gratis till din mailadress. På hemsidan finns också alla de tidigare inspirationsbreven. Det är bara att gå in där och klicka på rätt ställe och sedan skriva ut dem.
    Och samla dem i en vacker pärm, om du så vill.
    *****
  • Vardagsrutiner.

    Idag är ett av mina arbetspass gjort, doctor idag tog jag även tag i fastedagarna igen.  Har gjort ett uppehåll under semestern kanske var det dumt men, nu är jag på gång igen. Imorgon kommer min råkostcentrifug ställas på plats igen.  Så idag handlades det morötter, Ingefära och lite andra grönsaker och frukter. Jag tänker ladda kroppen full med vitaminer igen. Ett uppehåll på en månad och  jag har de senaste två veckorna känt att jag saknat mina morgondrinkar.  Nu har vardagen så som jag vill ha den återvänt igen även om det ännu är första dagen i det vardagliga livet.

    Jag gillar ju vardagligt och rutiner då mår jag som bäst. Får jag där till in lite nyttigheter så som morgondrinkarna och de två fastedagarna. Känner jag att jag på riktigt laddar upp in för  den mörkare tiden.  Vitaminer, rutiner och tid för att ta hand om mig själv så kan det inte bli fel.  Nu ska värmeljusen fram och nu är hösten välkommen hem till mig. Nu är jag på något sätt faktiskt redo, för att plocka fram värmefilten och mysa med te och massvis med levande ljus.

    Men först vill jag hinna med att hitta alla svamparna 🙂

     

    Ops imorgon är det redan fredagskänslan på gång igen. Eller i alla fall sista passet känslan igen.  Tror jag faktiskt har ett av de där riktigt bra jobben :)………

     

  • I morgon börjar barn få ont i magen igen. Då kommer dom på riktigt i det verkliga livet få uppleva vad mobbning är.

    Idag är det många små flickor och pojkar som har ont i magen. Idag är det många mammor och pappor som funderar på morgondagen.  Kommer terminen se likadan ut som den gjorde  i trean? Fyran ?

    Kommer Jag och Eva vara kompisar nu när skolan börjar eller kommer hon också Låtsas som om jag inte finns? Kommer hon vilja vara kompis med mig, online när hon ser att dom andra i  min klass inte gillar mig?  Så finns det säkert någon liten flicka som funderar idag. Någon lite flicka som varit levande nu under sommarlovet. Som fått vara  den hon var ämnad att vara. Imorgon kommer hon tillbaka till den där mera ovänliga verkligheten som hon under några månader trängt undan. Nu kommer hon återigen bli den där tysta, grå som andra säger luktar skunk och är ful.

    Ingen i skolan har sett henne, hur hon på sommarlovet vaknar upp och har liv i ögonen, kanske har hon varit på landet långt borta från sin stad.  Där på landet har hon haft kompisar som tycker om henne som hon är.  Nu i morgon ska hon då åter till sitt nioåriga pliktprogram. Där ingen kanske skyddar henne, ingen vågar se, när andra slår eller kastar glopord. Återigen kommer magont bli ett vanligt förekommande, igen kommer hon bli den där som alla  de andra ser att hon är.  Tönten, tjockis, klumpen, plumpen eller vad det nu är för namn andra gett henne.

    Det som är mest  tragiskt i just detta inlägg är, att den där lilla tjejen till sist tror på det  som hennes omgivning säger om henne. Hon tror att deras sanning är sanning. Hon kommer till sist tro att alla plågoandar har rätt.  Att hon är ful, att hon är det värsta som någonsin har  funnit.

    Jag önskar och vill att hon den  där lilla osäkra fantastiska flickan, i alla fall har  någon i sin omgivning som ser det fantastiska, som vågar  stå upp för  den där lilla flickan. Hon som har fått sin egna uppfattning om sig själv av  andra, som varit rädda för att själva bli utsatta för mobbning.

    Även om du inte själv är mobbare, om det inte är du som skriker alla fula ord.  Så är det faktiskt så att om du  står och ser på, hör och inte gör. Inte gör något åt, det som sker så tycker faktiskt du att det är helt  okey att det finns mobbning.

    Om du skulle vara den där som tror på alla fula ord, alla slag man ger dig, om Någon säger att men du måste förstå att du måste ändra dig.

    Så tro inte på dom!

    Skrik, säg ifrån, så det hörs!

    Gå vidare, högre upp och accepterar aldrig att någon kränker dig. Det är inte något fel på dig ! Du har lika stor rätt att få vara i fred och accepterad som alla andra.   Ge dig inte, be om hjälp, gå till någon vuxen och skulle den inte lyssna så, leta upp en annan vuxen som vågar vara vuxen, som gör något åt som ser till att du har det bra.

    Som sagt i Morgon finns det många små barn som återigen kommer få ont i magen, som kommer tro  på alla dom där glåp-orden som andra säger att dom är.

  • Grabbkväll jorå

    Maken har grabbkväll eller eftermiddag, and tyvärr så ställde varken Hunden eller katten upp på denna grabbkväll. Inte ens sonen skulle vara med på den stora fotbollskväll som det nu är enligt maken.  Så när jag sog han sitta där med handen under hakan och förlora sig i fotbollen så hade jag inte hjärta att svika honom.  Stackaren han som ville ha grabb eftermiddag.

    De enda grabbarna som är i vår familj är just hunden, katten och sonen. Det var liksom dom som skulle ingå i makens grabbkväll.  Där av vek mitt hjärta sig. Jag tänkte här får jag gaska upp honom tog med mig Ölen som jag druckit till maten. Halv är liksom kvar.  Och slängde upp fötterna på bordet för att göra mig mera grabbig. Där till kan jag ju tillägga att ölen jag dricker är nog det som är grabbigast med mig  för ölet är halvmörkt vid namn Kilkenny.  Nu är det ju fotbollen vi kollar in, Problemet är att jag inte gillar fotboll. Det är en ganska så tråkig sport så datorn får roa mig under tiden….

    Ja antagligen är jag den bästa frun maken kan önska sig här sitter jag med en öl bredvid mig. Det var säkerligen 7 år sedan jag drack en öl senast. Kollar in fotbollen, eller hör den i alla fall.  Jo det är det här som tydligen är grabbkväll. Nej så där jätte kul är det ju inte då är det mera drag på tjejkvällar då pratas det i alla fall så man förstår. NU är det mest. Nej! aj aj! Men, nej och nått shyuoooo ana ljud om det händer något speciellt.

    Lev just nu gör jag fast…. hmmmm jo det gör vi väl hela tiden.  Just nu är en ganska så tråkig stund så jag ska nog sova middag istället

  • Men snart är det helg igen repliker.

    Regngrått ute om två dagar börjar mitt liv återgå till normaliteten igen. Semestern kommer bytas ut mot mina lediga dagar.  Redan på måndag börjar barnen i skolan igen. Fast Barn och barn dottern fyller 18 i Dec, generic minsta sonen går in på sitt 17 år i Januari.  Dottern går sista året på gymnasiet, site Lillkillen börjar första året redan nu på måndag.

    Inte utan att jag funderar är lite orolig, sick hur kommer det gå. Kommer skolan klarar av, kommer dom se min son se honom när han behöver synas. Kommer dom ligga steget före?  Kommer han orka i flera år till.  Är det  så att redan på måndag kommer jag höra Jag hatar skolan?  Kommer jag på tisdag redan börja försvara  varför han måste gå till skolan. Kommer jag hitta ursäkter och små korta mål enda fram till Höstlovet.  Kommer jag ens behöva det?

    Varje termin är frågorna det samma. Varje år är det liknande känslor i magen som dyker upp.  Varje termin bor det en gnutta hopp inom mig att nu kommer det bli annorlunda. Nu har han hittat till det roliga, nu kommer han inte att hata, han kommer tycka det är roligt.  Jo, jag vet, vem jag lurar. Jag  vet att jag snart igen kommer till  insikt och inser att detta år likt alla andra år kommer att se ut som de som var innan.

    Om några veckor kommer det återigen vara.

    Jag hatar skolan. av sonen

    Du måste annars får du inga pengar,  Av mig.

    Jag hatar skolan.  Sonen.

    Det är bara några veckor kvar innan det är lov igen. Jag

    Jag hatar skolan. Sonen

    Det är snart helg igen.  Jag

    Jo jag har övat in mina repliker i ganska många år nu

     

    Lev idag just nu. Igår är historian och i morgon är framtiden just nu är just nu

     

  • Höstens ankomst är snart här 🙂

    Det känns att hösten står för dörren. Nu börjar sommaren gäspa lite större och snart somnar hon in.  Snart kan vi fylla huset med doftande värmeljus och raggsockar på.  Klumpiga skor och varmare jacka kommer bli ett måste om jag inte vill frysa.  Jag gillar inte att frysa så här lär det bli både raggisar och långisar. Men ännu är det ljust och värmande, hospital Höst nu kommer alla färger spraka loss, ask Luften börjar bli högre och snart kommer  träden spraka loss i all världens färger.  Skogen är redan full av kantareller men nu går jag och väntar på  trattisarna. Kanske har dom redan kommit. Nu på måndag börjar skolorna för mina barn. Då är vi där igen, tjat hit och tjat dit.  Sonens skolan kör läxfritt. Ett bra sett att köra skola tycker jag.  Skolan ligger en bit bort men kommunen har ordnat det så bra att en taxi kommer och hämtar honom.  En sak mindre att oroa sig  för.  Nu gäller det bara att skolstarten för vår minsta grabb ska bli bra. Han ska redan börja gymnasiet. Tänk va tiden går fort.  Nio år har vi redan fixat självklart kommer vi fixa dom här sista åren också.  Tänk om jag visste det när  han gick i mellanstadiet. Då var det mera att ta en dag i taget, inte se längre fram en till skolan började om han kom iväg, sedan till den slutade om han kom hem.  Han fixade det verkligen oj så stort det blev i mig just nu.  Lillemannen är så  stor så han börjar i gymnasiet. Jo han gjorde det mera en bra även om vägen fram varit full med kantigheter och krön. Visst ännu är det backar uppför Men jag tror att de backar vi har haft har tränat oss bra så vi kommer stå upp även framöver.  Mot nya mål.

    Lev idag just nu, imorgon är en helt annan dag 🙂

Malix.se

Jag föredrar att kalla mig impulsiv .

Hoppa till innehåll ↓