Hur känns det i magen nu då? Den frågan har jag ställt mig under morgonen.  Hur känns det i magen nu, pharmacy då efter det där samtalet som tog en hel vecka för Stöd och resurs att ringa?  Hur det känns?  Jo det känns i alla fall. I går ringde han som skulle ringa oss. Han som enligt LSS handläggares uppgifter redan hade ringt. För det hade handläggaren fått till sig från gruppchefens chef.

Därför blev det min fråga till han som ringde.  Min fråga blev hur det kommer sig att Lss handläggaren berättar för mig att Ni redan ringt oss, advice och pratat ut om helgen?

Svaret jag fick var att det måste blivit ett missförstånd. Han menade nog samtalen som vi hade då själva händelsen utspelade sig. Jag kan inte säga något om det är rätt eller fel, för det kan ju så vara. Att handläggaren har missförstått.

Efter missförståndet så sa han till mig att han hade tänkt att ringa, med hade inte tyckt det var så viktigt. Även här finns det inget rätt eller fel, och visst jag kan tänka mig att han visst hade tänkt att ringa. Men där ligger inte viktigheten, för viktigheten i sammanhanget för mig, är Han tyckte inte det var så viktigt…….

Det var det heller inte, inte för honom. Men det handlar om människor han har hand om, barn som har funktionsnedsättningar, vi föräldrar överlåter våra barn till honom och den verksamheten som han jobbar i. Han bedömer viktigheter som handlar om mitt barn. För mig är allt viktigt när det handlar om mina barn, allt som har med dom att göra, är viktigt för mig.  Jag känner att han har inte dom befogenheter att bedöma, vad som är viktigt eller inte viktigt för mig och mina barn.  Han berättade att situationen hade blivit hotfull den där helgen,  om det fick vi inget ord om då det hände. 

Nej känslan efter samtalet som gruppchefen tog sig tid att ringa till oss igår. Ger mig en illa smak i munnen och en klump i magen. Tankarna som flyttade in i mig efter samtalet, är som ett garnnystan som inte vill trasslas ut, sånt där med omöjliga knutar ni vet.

Även om han sa till mig att dom ville fortsätta jobba med vår son, så fick jag uppfattningen om att så nog inte är fallet. För vi ska minsann veta att dom gör sitt bästa, det finns dom föräldrar som är tacksamma för om deras son vill vara där bara en dag. Det finns dom föräldrar som är glada om deras son vill vara där bara en natt.

Jag förstår inte resonemanget som han förde. Jag förstår inte varför jag inte förstår vad han säger. Jag förstår inte varför jag nu känner att vi kom ingenstans, mera än att det i mig bor ännu mera tvivel. Är det verkligen så att jag ska vara en tacksam förälder, för att dom mot betalning en helg i månaden ska se till att vår son tycker det är kul och roligt på kortis?

Är det verkligen så att jag ska sitta här helgen sonen är på kortis, med en klump i magen och vara tacksam?  Om sonen är där bara en dag eller två? Är det så kortis verksamheten  tänker?  Att föräldrarna ska banne mig vara tacksamma över att vi tar hand om deras barn?

Jag trodde i min villfarelse att kortis var till för att locka ut barnen på äventyr där dom slipper tjatet från föräldrarna och gör roliga saker med andra. Jag inbillade mig att dom gör det jobb dom gör, för att dom tycker om sitt arbete,och för dom är duktiga på att ha hand om barn som har olika svårigheter.

Jag trodde i min villfarelse att kortisverksamheter, var till för att ge barnen och föräldrarna ett andrum i det dagliga annars ganska krävande vardag. Att barnen skulle få lite semester från sina allt för tjatande föräldrar. Att föräldrarna den helgen ska kunna koppla av och göra saker för sin relation, och för de andra barnen som annars inte hinns med.

Men jag har tydligen haft helt fel uppfattning, jag har tydligen varit i det blå. För jag ska sitta här och vara tacksam…. tacksam för att det tog tre timmar innan kortis ringde och sa att vår son ville åka hem.

Jag kommer antagligen från en annan planet.

Kastas tillbaka till tiden då jag arbetade som behandlingsassistent på ett ungdomshem. Tror inte jag en enda gång sagt åt någon förälder, att denna ska vara tacksam över att vi tar hand om ditt barn. Även på ungdomshem handlar arbetet med ungdomar om att motivera, plocka fram deras tillgångar och se dom för den som den är. 

Hjälpa den unge att hitta strategier, sätta gränser utifrån den unges förmåga, se den unge och lyfta fram det som är bra, hjälpa till att locka fram det som är tillgångar.   Stötta föräldrar och hjälpa familjen att stödja den unge. Inte en enda gång vad jag kan minnas har jag någonsin hört någon eller själv sagt till en förälder, att denne ska vara tacksam…..

Det är min förbannade skyldighet att göra mitt jobb.  Nu säger jag inte att det är lätt att jobba med människor, alla är unika.  Men har jag det som mitt jobb,så ska fan inte dom jag hjälper springa runt och vara tacksamma, för att jag får betalt för att göra mitt jobb!

Vi ska låta alla barn få vara i sina tillgångar.