Malix.se

januari 2025
M T O T F L S
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

  • Förhållningsätt kan skapa krig men även Okrig

    En vidrighets dag har varit grunden i går. Lite i smått panik men den panik som borde kommit har jag innan fått träna mig i att inte ha. På något så löser det sig.  I morse arbetade jag, cheap men under arbetstiden ringde min make och frågade när jag slutade.  Han berättade att lillkillen som då var på kortis hade konstrat lite. Det vill inte säga lite utan till och med så att personalen hade ringt hem.

    Kortis är en verksamhet vår lille kille åker till ibland för att uppleva roliga saker utan oss tjatande föräldrar.

    Denna gången var det mobil och tandborste som ställde till det.  Tandborsten är vårt fel vi glömde lägga i duschsaker samt tandborsten. Vilket gjorde att han vägrade använda sig av en ny tandborste som kortis hade.  Har våran lilla kille bestämt sig för något så är det så och han hade bestämt sig för att vägra ny tandborste.  Där till råkade det bli mobilproblem. Personalen hade glömt av att ta hand om mobilerna och det gjorde att lillkillen vägrade lämna ifrån sig sin.

    Personalen ansåg att mobilen var en A sak. vad jag förstår är en A sak  väldigt allvarlig. A saker gör man.

    Men en mobil och kriget var igång. Handgemäng hot som slutligen ett telefonsamtal hem till oss. Var på vi fick åka iväg för att hämta honom. Mobil, click är det verkligen en anledning till att bråka? Är det värt ett krig? Jag vet inte samtidigt som jag också är medveten om struktur och att det är viktigt för vår son. Men så mycket raserades på just mobil och tandborste.

    Tankar som blir i mig nu skapar oro. Ska vi varje gång det är kortis behöva vara hemma i fall kortis verksamheten har A vilket leder till bråk vilket leder till att vi måste göra akututryckning?, ask Kommer vår lilla kille vilja åka till kortis något mera? Kommer han vara ledsen där?

    Kommer kortis klara av att vara ett stöd för vår lilla kille mera? Vad händer, kommer de säga att de inte klarar av?

    Nej´! Jag är verkligen trött på allt va kortis, hab, och alla insatser, allt runt omkring just nu för den hjälp man får den är inte tillräcklig.

    Känns mera som vi är till för dom än dom till för oss………

    Det är inte vi som ska tillgodose deras behov, utan dom som ska tillgodose vår sons behov. Lss är en rättighetslag, Människor som har Lss ska inte ha skälig levnadstandad , utan Goda levnadsvillkor.

    Idag är det är det mera förkommande att ungarna har mobiler, då tänker jag att det är dumt av kortis att starta krig över en mobil.

    Goda levnadsvillkor är väl ändå att jag själv får bestämma över mina saker.

    Jag som vuxen hade aldrig lämnat min mobil till min chef för att han krävde det…… Det får vara hur mycket A sak för honom som helst men där går min gräns.

    Samtidigt hade jag ju inte startat krig över det. Men vår son är ett barn som har diagnoser, då är det så att jag som vuxen måste se till att välja mina krig det funkar inte att välja alla krig.

    Dom krig som jag väljer är att han absolut inte får skada sig själv, inte någon annan eller ha sönder saker i affekt. För den som blir mest lidande är han, han får då konsekvenser på konsekvenser…..

    Arbetar du med barn eller har med barn att göra så får man i bland har tå-trippar stilen, läsa av och titta bakom situationen, vad du och ditt handlande kan leda till.

    När min dotter gick i mellanstadiet så var det tåtrippar stilen som gällde för det mesta nästan alltid, redan då skolväskan landade i hallen kunde jag ta blixtsnabba beslut som ledde till att det inte blev krig på eftermiddagen. Det handlade om hur jag gjorde, om det blev krig eller inte krig här hemma.

    Vissa dagar kunde jag  nämna ordet läxa eller säga du får göra det själv. Ibland vågade jag inte ens andas ordet läxa. Jag valde mina krig, det tänker jag att kortis borde gjort i helgen.

    Det har funkat så bra de här åren vi haft kortis, men av de tre senaste vistelserna, har två varit krig. Då är det vi vuxna som måste se vad vi gör eller inte gör, då är det vi som har ansvaret. Min son kan inte hjälpa att han har Asperger eller ADHD det var inget han valde.

    Vi runt omkring har möjlighet att välja, vi kan göra val. Dom valen kan sedan göra det enklare eller svårare för vår son…….

    Våra val gör att vår son har mera eller mindre ont av sina diagnoser. Det handlar om vårt

    förhållningsätt………….

    IMAG0216

  • Skolan i Färgelanda, skyddar sig med Åtgärdsprogram.

     

    Men det hjälper inte en liten flicka eller pojke.

    Nu är artikel några dagar gammal men ändå aktuell. En ständigt nygammal nyhet som sätter ärr långt upp i livet. Så även om  artikeln är några dagar gammal, purchase så kommer inte  såren i den lilla flickan försvinna tyvärr. Dom kommer sitta i länge.

    Såren har även gjort att den lilla flickan insett att alla vuxna är inte vuxna alltid. Vissa vuxna väljer att inte se, inte agera. Väljer att titta åt ett annat håll. Vad är det dom vuxna är rädda för?

    Vad är det som gör att vissa vuxna tycker det är okey att barn till och med blir misshandlade på sin arbetstid?

    För det är ju egentligen det skoltiden är. Det är våra barns arbetstid.

    Inte någon skulle acceptera och gå tillbaka till ett arbete, där kamrater och chefer tycker det är helt okey att några få misshandlar en kollega.

    Flickan går i Skolan här i Färgelanda.  Det spelar ju inte någon roll vart det sker men nu ligger det nära. Bara några hundra meter bort är det en flicka som mår dåligt. Som blir utsatt, några vuxna ser men har skydd framför sina ögon. Skydden gör att någon blir utsatt för mobbning och misshandel.

    Skolan säger att dom vidtagit åtgärder. Jo, kanske har dom gjort ett försök, men de har ändå inte gjort tillräckliga försök.

    För en liten flicka blir utsatt.

    En lite flicka går till skolan varje dag, vet inte då hon går om hon kommer hel hem. Hon känner inte trygghet när hon går till skolan. Mamman till flickan kan inte skydda sitt barn, för  vi har skolplikt i det här landet. En mamma går här i Färgelanda med oro i magen för hennes flicka.

    Skolan har vidtagit åtgärder säger dom.

    Men hjälper det?

    Hjälper det flickan?

    Försvinner klumpen i magen för att skolan skyddar sig med att, de vidtagit åtgärder? 

    Känner flickan sig helare mera duglig, för att skolan kapitulerat och tittar åt ett annat håll?

    Är det mera okey att misshandla, nu när skolan har vidtagit åtgärder?

    Jag vet när min son gick i småskolan att skolan skulle visa mig en förebyggande plan så de skulle förhindra mobbning.

    Det tog flera år att få fram den fast de sa att de hade en.

    Jag förstår mamman när hon tappat förtroendet för skolan, det gjorde jag oxå när min stora son var mindre. Jag tappade det helt, var ständigt orolig för att min son skulle bli utsatt. Hade ständigt tankarna på sonen i skolan. 

    Det var många gånger som jag fick sitta och trösta en liten kille till son, som inte alls förstod vad det var för fel på honom.  Han kunde inte förstå varför. Tänk det kunde inte jag heller, mest av allt kunde jag inte förstå varför i hela friden skolan inte såg.

    De gånger jag ringde vilket jag gjorde ganska ofta, var det krig! Lärarna gick ner i skyttegravar och det kändes som om jag och sonen befann oss på mark full och minor som bara väntade på att explodera. 

    Inser att mina ord inte hjälper flickan och hennes mamma. Men kände att jag bara var tvungen att skriva.

    Artikeln väckte känslor i mig, det väckte tankar…….

    Nej så länge den lilla flickan går till skolan och inte känner trygghet, inte får blomma ut i sin egna blomma. Då känner jag att skolan gjort alldeles för lite. De åtgärder dom gjort, är inget värda. Så länge som flickan inte har möjlighet, att få vara precis den lilla flickan hon är.

    Dessutom är mobbning, Misshandel enlig våra lagar inte okey till och med ett lagbrott.

     

     

  • Vi värdesätter inte människor

    Vädret är kallt om nu inte någon märkt det. Vi som bor i Dalsland har yr snö. Idag när jag gick ut med hunden var det riktigt kallt. Men för att vara helt tydlig nu Kära broder så frös jag inte under Jackan.  Trotts raggsockar, store vantar, treatment Mössa och en stor halsduk så var det kallt. Snös klistrar sig fast i ansiktet men Aranda i öronen gör vintern mera mjuk.

    När jag gick där ute i snön så tänkte jag på Programmet Allt för Sverige. Ni vet det där programmet med amerikanerna som åkt hit för att se sitt ursprung. I förra programmet så visade Anders “ Programledaren, buy cialis eller hur man säger, hur vi här uppe i Norden var högst upp på en skala. Hur vi liksom var traditionslösa, ensamma och inte så mycket för släkt och familj.

    Det gjorde något med mig inom mig. För jag kände igen det han sa. Vi är ensamma och lever liksom lite för oss själva.  Jag tror vi skulle behöva lite av den amerikanska andan här i Vårt kalla land. Jag tror det skulle stärka oss i oss själva.

    Jag träffar veckovis en liten flicka från ett annat land. När jag berättade för henne att min farmor bodde i ett boende eftersom hon var så gammal. Så frågade hon varför jag inte tog hand om min gamla farmor. Varför hon inte bodde hos oss.
    När jag började förklara för henne att det på boendet finns utbildad personal, att jag måste jobba, och att vi inte har plats så såg jag i hennes ögon att det jag sa var konstigt. Den lilla flickans ögon sa mig att jag har att lära. Tänk den lilla flickan som jag skulle vara tillför är mera tillför mig, hon lär mig saker. Ju mera jag tänker på det ju konstigare blir det för egentligen vad har utbildning med min farmor att göra?

    Är det verkligen anledningen?

    Tror det är en sanning som jag tagit till mig för att slippa stå ut med tanken om att jag väljer annorlunda. Min gamla farmor som alltid funnits där för mig sitter på hem för gamla. Inte sitter hon där för att jag tänker att det är det bästa för henne.  Självklart så vill jag att det ska vara det bästa för henne men  en av anledningarna till att hon bor där hon bor är ju att hon inte kan ta hand om sig själv på det sätt som hon mår bäst av. När hon bodde i egen lägenhet så glömde hon av att äta, hon ramlade och gjorde sig illa. Dessutom var hon så ensam.

    Min farmor har 6 barnbarn, Hon hade inte behövt vara ensam. Men vi barnbarn prioriterar annorlunda där farmor inte får riktigt plats, vi har egna familjer. Arbeten och annat som vi anser vara viktigare än gamla farmor. Tänk om vi hade prioriterat annorlunda då för länge sedan.  Då när hon började bli gammal när hon var ensam. Jag tror att om vi hade sett till att hon var mindre ensam så hade farmor inte blivit så borta och sjuk som hon är nu om vi hade tagit oss mera tid.

    Urk inte utan att det gör ont i hjärtat när jag skriver det här. Det gör det, för tänk, jag har prioriterat bort min egna älskade farmor.  Min Lilla Farmor som alltid hade Dumleklubbor och Sorbits i ett skåp i köket, Min lilla farmor som jag kunde prata med om allt.

    Nej, vi måste på något sätt sluta upp med att prioritera bort våra nära och kära.

    Jag tror vi måste bli mera mänskliga måste mera sätta människor vi har i vår närhet i vår närhet. Det är egentligen relationer som är det allra viktigaste i livet och värdesätter vi verkligen relationerna idag.
    Jag tycker inte det, vi tar dom för givna och hinner inte ens med att säga hej ibland. Grannar är några som bor i andra huset, mera än så vet vi inte idag. Vårt samhälle är så litet smått och värmelöst. Vi tillåter till och med människor bo på gatan, vi förbrukar människor.

  • Compassen Föräldrahelg jo det behövs ibland.

    Det har varit en dag i Compassens regi. Redan igår tjuvstartade vi men på ett ärligt sätt.  Vi åkte ner en dag innan för det hade blivit på tok för tidigt, click om vi skulle kommit i tid som idag när det startade. Det är många nya medlemmar. Som var här i år. Men även många som varit med år efter år. Just den här helgen är det föräldra helg, clinic Vi är på hotell Fregatten i Varberg. 

    Under dagen har vi pratat NPF, buy haft olika grupper där vi diskuterat olika ämnen.  En reflektion som jag gjort så här i stunden är hur mycket kraft det bor i sammanhanget.  Det finns sådan styrka och kraft. Jag har mött människor idag som kämpar sig igenom dagarna i kampen om sina barns rättigheter som strävar med att få vardagen att gå ihop. Få det gå runt. Nu tänker jag att det inte handlar om barnen i sig. Även om det är ett annorlunda liv när man pratar NPF. Idag är det ännu likadant som det var igår upptäckte jag. Jag vet Rom byggdes inte på en dag. Men det borde ju finnas mera Rom idag än det var igår.

    Tyvärr så känner jag just nu att det inte är många stenar som är mera tillrätta lagda idag än det var för några år sedan när mina barn var mindre. Det är liksom samma kamp som föräldrar kämpar med idag som det var då.  Oavsett så ger det mig hopp, för det bor en sådan styrka och kraft i föräldrarna som är med i sammanhanget här i helgen. 

    IMAG0215

    Samtidigt tänker jag på hur allt hade varit mycket enklare om vårt samhälle hade sett lite annorlunda ut.

    Tänk om det hade funnits mera förståelse, då hade kampen inte behövt vara sådan kamp. Tänk om vi mera hade sett till individen och till tillgångar.

    Tänk om vi inte hade behövt leta reda på all hjälp själv.

    Tänk om någon hade kunnat vara en orienterings administratör som hjälpte familjen från dag ett till dag klart, som hjälpte till med ansökningar och allt sånt där som vi idag får luska ut själva när det handlar om diagnos. 

    Eller tänk om men nu är det en helt omöjlig o- uppnåelig önskan tänker jag.

    Tänk om Vi hade sluppit allt lidande innan det blev diagnos.

    Tänk om man då man redan första gången upptäckte att det skulle kunna tänkas vara lite speciella behov, tillgodosågs med en gång.

    Tänk om det inte var köer och lotteri när det handlar om vem som ska få utredning? 

    Tänk om du, du har fått din diagnos slapp att bli ifrågasatt och hade sluppit höjda ögonbryn och blickar om att du är lat, eller bara loj.

    Eller tänk om, Tänk om det var helt okey att vi alla fick vara precis så som vi är.

    Tänk om det fanns mera acceptans.

    Tänk om, tänk om det verkligen var så att det fanns plats för alla människor. Att vi hade sådan stort utrymme så att ingen stod utanför och tittade in.

      Ja, jo  jag lovar jag ska sluta drömma nu, eller nej det tänker jag inte göra. För det ger mig kraft, hopp om att vi alla i hela samhället. En dag kommer att få plats, utan att dölja eller gömma en del av det som bor inom oss.

    IMAG0104

  • Svenny Kopp

    Jag fick nys om något spännande, cialis Svenny Kopp har en föreläsning om Flickor och ADHD.  I andra filmen i början tar hon upp utdrag från min bok.  Jag blev alldeles tår ögd och full med känslor av hennes ord. Så full av känslor Just nu vill jag bara visa på länken för hur konstigt det än låter så försvann orden.  Orden som jag brukar ha närhet till och just nu i stunden försvunnit av lycka och kärlek. Tänk att hon tycker det finns viktigheter i min bok.

    Filmen hittar du här. 

  • En morgon i energi.

    Så där ja, health nu har jag haft lite morgondamp. Trotts att jag somnade vid två halv tre i natt så vaknade jag redan  7 i morse. Då smög jag mig upp och tittade på Dr phil.  Efter de två programmen smög jag ner till sovrummet igen tog på mig kläder och tog hunden med till skogen.  Det är helt underbart att gå i skogen på morgonen, lite spännande för ibland kommer skogens invånare inom synhåll.  Tyvärr inte idag. Mera än spår av något som bökat i skogen. Stora gropar som om något djur letat efter något under jorden.

    När jag kom hem igen, så fick mina dammsugare göra sitt. Jag har ju två sådana där självgående dammsugare en för övervåningen, vid namn Överman, en i källarvåningen och en vanlig. Jag vill lova att familjen vaknade. Maken kapitulerade när den tredje dammsugaren sattes igång gick han upp.

    Jag var inte hemma igår, redan vid 6.40 åkte jag satt jag i bilen för att åka till gbg. Klockan två hade jag bestämt ett möte här hemma igen så det blev en hektisk dag som tog slut runt 18. 00.

    Jag har fått ett uppdrag som jag känner är ett viktigt uppdrag. Jag har fått förmånen att få hjälpa en familj som kommer från en helt annan kultur.  

    Jag tänker att jag ska visa på att vi är ett vänlig land, där vi tar hand om varandra.

    Redan nästa vecka ska vi träffas igen. Och jag längtar till att få ta mig an uppdraget.  Känner redan hur jag brinner för att ta mig an uppgiften.

    Jag tänker att det är viktigt uppdrag, jag känner att det här är min chans att få bidra till ett vänligare klimat än det som visas i media.

    Nepp, nu ska jag göra mig i ordning för snart ska vi hämta vår lilla prinsessa som fyllde två år igår. Vi ska ta oss till leksaksaffären för att inhandla present.

  • Concerta blev Ritalin men vi får se om det funkar

    Jag  slutade med Concerta för ett tag sedan. Skillnaden blev större än vad jag hade tänkt. På något underligt sätt hade jag glömt av hur det var utan medicin.

    Utan snus i tre dagar försmäktar vi på denna Ö…… säger Pippi. Utan medicin försmäktar jaget i min kropp. Utan medicin blir jag den där gamla vanliga Carina som  rör till,  som snubblar,  sover dygnet runt, inte tänker tankarna klart. Bor i en konstig kroppsoro som inte är helt som den där vanliga oron som när jag oroar mig för något särskilt.         

     

    Ganska många år åt jag Concerta under alla år var det mirakel medicin. Jag blev ljusblå i mina tankar, jag fick tid på mig att komma på att jag höll på att bli arg. Jag fick ihop posten som skulle postas, brev som skulle skrivas och tider som skulle passas passades. Jag missade mindre möten, jag till och med orkade leva mera mjukt i tankar om mig själv.  Nu är det inte så att allt detta gjordes av miraklet Concerta nej medicinen var en del i, en del som gjorde att jag mera orkade ta ansvar över det som var viktigt.

    Concerta medicinen slutade till sist ge mig biverkningar som jag borde fått i början. Redan i våras inser jag att jag upplevde biverkningar fast då visste jag inte att det var just biverkningar.  Under sommaren och början av hösten åt jag medicin när jag var tvungen vilket inte heller va så bra. Min kropp mådde inte bra av det. Kroppen och käkarna fick muskelspänningar, i kroppen bodde en inre oro som gav mig rastlöshet. Min självkänsla blev återigen den där gamla vanliga som att men du är ju bara dum i hela huvudet, du måste se till att skärpa till dig. Det är ditt fel och allt annat som jag liksom levt i under så många år innan.

    Impulsiviteten blev starkare, gjorde saker som jag kanske inte borde ha gjort och ibland hoppade det grodor som jag inte borde sagt. 

    Där till att balans, min kropp och jag var inte riktigt vänner. Vilket jag skrivit om innan.

    IMAG0120-1

    Nu äter jag medicin igen, inte Concerta nej jag provar just nu Ritalin den som är långtidsverkande.  Samma funktion som Concerta enligt min läkare.  I två veckor åt jag 10ml. Av den dosen kände jag inte något speciellt mera än att jag när jag somnade sov jag som jag förmodar är den bästa sömnen. Hela natten. Annars brukar ju det vara tvärt om med just sådan medicin. 

    Bild: Ritalin

    Nu sen i förrgår har jag provat att äta 20 ml Ritalin. Ännu kan jag inte säga att jag mår som jag gjorde på Concertan dom första åren. Inte heller känner jag av den där ljusblå lättnaden i tankarna. Antagligen för att dosen är för liten.

    Men jag känner av spänning i käkarna igen, nu tänker jag att jag får ha is i magen kanske är det övergående. Kanske blir det bättre när jag höger dosen.

    Jag vill så gärna må som jag gjorde för bara några år sedan när tankarna och jag höll ihop när jag till och med ibland kunde stanna upp och tänka efter FÖRE.  Det gör jag liksom inte idag idag är just Eftertänket ett eftertänk. Ett tänk som blir till FÖR SENT då när det redan har hänt.

    En saker är i alla fall bra, för idag kom jag ihåg det jag borde kommit ihåg igår.  Det gjorde att jag i morse fick gå upp tidigt gå till bankomaten ta ut pengar och knacka på hos min gamla farmor. Hon skulle fått pengar av mig sedan i fredags men det har ramlat in i glömska. Trotts att min syster påmint mig till och med igår då hon sa du måste nu.  Idag gjorde jag det jag hann, för dom hade inte gett sig av.

    Min gamla farmor hur kan jag  glömma sånt viktigt? Hon som är den jag alltid haft så nära mig. IMG_20120612_110701

    Ops nu blev det en steg ut från rutan till någon annanstans igen. Men som vanligt det kan ju inte någon tablett överhuvudtaget ta bort från mig tror jag. Dom där sidostegen som blir till när jag skriver blir ju liksom alltid till. Dom är ju en del av mig i mig så som jag är.

     

    Nej, nu är det slut för den här gången.

    BOK-0011-e1326972514227-191x300

    Vill passa på att tacka för att ni är så många som läser min blogg, det ger mig mjuka tankar, det ger mig hopp om att vi tillsammans kan sprida ringar, Det är det vi gör. Tillsammans sprider vi ringar……….

    //Carina

    IMAG0216Snart är vi där igen, känns lite konstigt att skriva det nu för idag är vädret som den finaste vårdagen. Men det är ju oxå nära nu, ska bara bli jul innan.

  • Okunniga människor diagnos befriar så gärna

    Q gruppen. I måndags efter jobbet så tog jag en tripp ner till GBG. Närmare bestämt till Kruthusgatan, decease 6 våningen till familjestödsenheten.  Det var så att Kvinnor med eller utan Diagnoserna ADHD, here Asperger träffades.

    Jag har haft förmånen om att veta om dessa träffar i flera år nu. I dessa sammanhang hämtar jag kraft. Jag får förmånen att sitta och lyssna på andras erfarenheter av sina till och otill. Tips om hur andra har gjort och ibland har även jag en del att komma med.

    Denna gången hade jag med en tjej som inte visste vad det var för grupp. Hon har fått utlåtande om att hon har ADD. Men många som hon träffat henne har säkerligen i all välmening försäkrat henne om att hon minsann inte har ADHD.  Hon är ju så lugn, sitter ju still och lyssnar. Myndigheters människor som hon träffat på försäkringskassan mm. Har lämnat påståenden till henne som gjort att hon började misstänka att hon blivit botad. Ler 

     

    På familjestödsenheten innan mötet  fick hon läsa igenom fyra fem papper om information om ADHD.  Hon skulle sätta kryss på det som hon kände igen sig i.

    När hon läst igenom, visade det sig vara kryss på ganska många ställen.

     

    Vad är det jag vill få ut med orden idag?

    Jo, Jag tycker det är dumt av myndigheter att slänga ur sig kommentarer som de inte har en aning om.

     

    Om nu tjejen är utredd av läkare och sedan efter utredningen, fått till sig av läkaren att det var Diagnosen ADHD. Jag tänker att människor som inte har den utbildning, ska sluta ifrågasätta om man har eller inte har.

    Alla ifrågasättande för just denna tjej, har gjort henne sårbar, hon börjat misströsta på att få hjälp. Känt sig dum, inte vågat be om hjälp, för hon har börjat tro på alla dom där dumma kommentarerna om att:

    • men så är det för alla människor,
    • så blir det för mig med,
    • du som är så lugn kan ju inte ha sådana svårigheter.

     

    Hur kan dom veta det?

    Hur kan dessa personer som träffar tjejen någon gång ibland, någon timma hit eller  dit, veta något om henne och hennes situation?

    Hur kan dom utan kunskaper om NPF, vara så säkra på att hon inte har just sådana svårigheter.

    Hur kan Dom veta att hennes upplevelser är precis så  som det är för alla andra människor.

    Hur kan dom veta att tjejens upplevelser är precis liknande som de själva har?

    För mig tolkar jag just sådana påståenden som att de säger:

     

    Men lilla vän du behöver bara ta och skärpa till dig och sluta klaga!

     

    Nu vet jag att just symtom som är liknande mina även helt vanliga människor kan uppleva ibland. Men det är skillnad på ibland och alltid. 

    Den situation som kanske skapar symtom för vanliga människor är sådant som för mig är nästan alltid. Och är alltid utan medicin!

    Vilket jag helt nyligen fått erfara för under en period var jag utan medicinen Concerta efter som den gett mig så många biverkningar i slutet.

     

    Det är skillnad på att bli lite rörig i stressiga stunder ibland. Emot att ständigt nästan alltid uppleva stress och alltid vara rörig och glömsk.

    Det är mera svårt att vara koncentrerad om man saknar förmågan, än om man bara i stunden är okoncentrerad.

    Det är ett hinder om jag har ett sämre arbetsminne alltid än om jag i stunden bara har lösa trådar.  För det är till och med så att ibland om jag ska tänka i flera led till och med har ont när jag tänker. Det är frustrerande när tankarna hoppar från tuva till tuva om de inte ska göra det.

     

    Nej jag tycker att människor utan kunskap ska sluta upp med att diagnosbefria människor vilket då dom gör det, leder till att vi bara är allmänt lata, dumma.  Enligt dessa Okunskapsdiagnosställare menar de till sist bara att:

    Vi bara behöver skärpa till oss, ta oss i kragen och sluta klaga.

    Jag klagar inte men i vissa situationer ber jag om hjälp! 

    Oftast handlar det om sådan enkel hjälp, som att de ska vilja förstå, visa acceptans,  lägga sina fördomar åt sidan en stund och lyssna känna och se.

    Låt mig vara som jag är, låt mig lysa i mina tillgångar.

    Det är då du kommer att se min storhet, det som är vackert i mig. Det är även då du kommer vara i din storhet. Det är då jag ser det vackra i dig.

    IMAG0219

  • Nyfikenhet är något som måste till i mötet med andra…

    Att gå i skolan kan göra ont för vissa.

    Jag brukar säga som så att : det är i skolan det gör mest ont att ha ADHD, även som förälder.  Det handlar  om att man från skolans håll ser o-tillgångarna oftare än tillgångarna. Här handlar det även om vems ögon som ser, för vissa lärare tittar bortanför hindren.  Letar sig ut på små stigar där dom möter eleven på sina egna villkor.

    Min son hade två sådana där stig-letar lärare när han gick i högstadiet.  2 av kanske tio.

    Den ena läraren var en So lärare som lyckades fånga min son på stigarna där sonen fick glänsa i sina tillgångar. Den andra läraren var specialpedagog som hjälpte sonen att vara på banan.  Specialpedagogen visste hur det var med att hitta sidospår, som min son så ofta råkade hitta.

    Dessa två lärare är än idag min sons hjältar. När han pratar om dom får han ett ljus i ögonen, blir mildare i rösten och får en glädje i sin klang.

    Vad var det som gjorde att det blev så?

    Vad va det som gjorde att dessa lärare aldrig hade problem med sonen?

    Jo, dom såg honom.  Så som han var!

    Dom tränade inte honom att bli av med o-tillgångar. Dom såg honom när han var i sina tillgångar, det var då dom bekräftade honom.  Nu var det säkerligen inte så att min son slutade upp att ha ADHD, när han hade dessa lärare.  Så är det inte men, jag tror dom såg min son och hjälpte sonen förbi hindren, var ett stöd i dom stunder som min son behövde stöd.

    Vem av dom vill du se ? Det beror på vem du matar. Är ord som hittar  till mig just nu.

    Dessa två lärare, dom matade tillgångarna. Krävde aldrig att sonen skulle sitta still för långa stunder, men krävde att han skulle vara i sina tillgångar. Även om han ibland inte  hade lust, så lyckades dom på något sätt att få han att glimma, även när han glimmade mindre.

    Aldrig fick jag höra av just dessa två lärare att sonen var okoncentrerad, att han pratade rätt ut och att han aldrig  kunde sitta still.

    Men däremot berättade dom att sonen var otroligt allmänbildad, att det var så kul att se när sonen var uppslukade av andra världskriget. Eller att han alltid deltog i diskussioner på samhällskunskap timmarna. Att han var så engagerad när dom pratade religion.

    Jag önskar att alla barn ska ha just sådana här stig-letar lärare, som hittar till tillgångar och förbiser hinder.

    Då hade många till och med alla barn, vågat tro på sin egna förmåga.  Dom hade fått uppleva den där vackerheten, som bor i varje unge.  Vi får starta upp stig-letar utbildningar där vi letar efter sånt som gör att människor lyckas och bor i sina tillgångar.

    Jag tänker att det börjar med Nyfikenhet, att du i mötet med en annan människa är nyfiken på den du möter.

  • Kay Pollak hittade hit idag.

    Idag vaknade jag tidigt fast jag hade sovmorgon. Grått ute och kände mig lite grå själv med till en början. När jag druckit andra koppen kändes det som om det inte skulle hjälpa idag med kaffe, thumb för att vakna. Förra veckan har gjort sitt tagit ut sin rätt i trötthet. Men så nästan av ett under när jag satt här med kaffet bredvid mig och datorn i knät. Ramlade det fram.

    Nu var det ju inte så att herr Pollak him self stod i mitt vardagsrum. Nej så är det inte utan som en klarare ljusblå tanke, pill talade tanken till mig att gå in på hans sida. Där hittade jag texten från det senaste inspirations brevet som är skrivet. Det handlade om att få leva om sitt liv. Texten var vacker och av någon anledning blev det en ljusare dag inte så att det vanliga grå försvann. Nej inte alls utan jag fick möjligheten att hitta tillbaka till det mera ljusa färgerna av bara några ord.

    Ibland känns det som jag inte har ett val eller jag glömmer av att välja.  Idag valde jag och genast blev det ljusare för jag valde att se till det vackra. Det är ganska så vackert att bara leva, advice att sitta här med fötterna på bordet och tänka tankar om att jag bär ansvar över min upplevelse. Jag väljer, jag kan till och med strunta i att lägga kraft. Jag kan välja vad jag ska lägga kraft på.

    För så är det jag har alltid ett val det ger mig möjligheter att tolka se och uppleva. Jag hade glömt bort klokheten idag, ett nytt projekt ska bli till känner jag. Jag ska måla en tavla som ger mig möjligheter att bli påmind om att jag väljer lycka eller olycka.

    Jag vill välja lycka, vad väljer du?

    DSC00048

     

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

Malix.se

Jag föredrar att kalla mig impulsiv .

Hoppa till innehåll ↓