Jag har fått en ny start av morgondampen  men av ett lugnare slag. Idag var maken tvungen att gå upp lite extra tidigt, order det gjorde att jag vaknade tidigt. Redan kvart över sex stod jag och skummade min mjölk till mitt kaffe. Halv sju satt jag och åt frukost, tillsammans med de minsta barnen som faktiskt är stora idag.  På morgonpromenaden med hunden så ramlade det in en massa tacksamhetstankar, reflektions tid av åren som gått.  Hur det var förr, hur morgonen förr kunde vara.

Då för några år sedan, när det var mera yrt här hemma. När explosionen mera var en vana än ovana.  Idag är explosioner mera ovanliga inom dessa väggar. Förr la jag skulden på mig, dåligheter i mig, gjorde att jag tog på mig skulden om  krigshärden som var här hemma. Skuld är aldrig bra. Men skuld är något som vi som har  till och o-tillgångar inom NPF ofta känner. Tror inte det är så att alla lägger skuld på oss men, vi är ofta i situationer där vi är en del i det som sker som är mindre bra. Ofta eller i alla fall ibland är det så att vi får stå med hundhuvudet om att det är vårt fel.

Även  misstänker jag att vissa av oss är mera känsliga och tar åt oss skuld och skam som egentligen inte är vår. Känsligheten, dålig självkänsla  och historiska episoder gör att vi liksom suger i oss dåliga vibbar och vi villigt tar på oss “ Mitt – fel – känslor “. Även då vi inte ska göra det när det inte handlar om oss. 

Åter till det jag tänkt skriva om idag som liksom även idag  kom på villovägar.  Explosionerna som idag är mera ovanliga i vår familj.  Hur blev dom ovanliga? Vad är det som vi förändrat här hemma för att vara utan  Explosioner.

Inser att det är många olika saker som gjort att krigen inte är lika många i dag.

• Jag har blivit äldre, allt är inte lika viktigt.
• Jag vet om att jag har ADHD.
• Jag har mera självinsikt.
• Äter medicin och är mindre krävande av mig själv i min roll som mamma.
• Barnen har blivit större, även de har mera insikter, de har lärt sig att ta ansvar fått rutiner som mera automatiserats.
• Vi har alla fått insikter och vet konsekvenserna om vad och varför.
• Rutiner har blivit vanor som är bra för oss.
• Jag tror att vår familj har blivit äldre, fått in mera självinsikt i hur vi vill att det ska vara. 
• Men inte att för glömma så är ju självklart vår medicin en del i det som är bra. Den gör ju att vissa av oss saktar in och blir mera i takt med livet själv.

Idag  gick jag och vovven i mina vilande tankar om tacksamhet. Egentligen är det kanske självklarheter för vanliga människor utan våra små egenheter. Men för mig blev det stort.

Vår familj har saktat in, fått rutiner. Självklart hörs och syns vi, men inte lika mycket idag i våra svårigheter. Utan idag är vi mera en familj som bor i sina tillgångar, det är allt som oftast som vi bor i våra tillgångar idag.  Känner att vi liksom låtit o-tillgångarna bli synliga, gjort dom till våra tillgångar. Provat på att lära oss att leva vårt liv. Istället för att leva ett liv som andra människor förväntar sig att vi ska leva.  Just det sista här, i  just det, bor det tacksamhet, vi är liksom de människor som vi  är ämnade att vara och just det gör oss vackra!

Tack, för denna klokhetsmorgon, när jag fick vandra i varma kärlekstankar tillsammans med mig själv och vår lilla Vovve. Så flyttade det in värme där ute i alla minus grader.

Andra kanske tänker att men hallå, det är ju så självklart vad har ni åstadkommit? En lugn morgon?  För oss har det inte varit nått självklart innan. Men idag är vi en familj som tillsammans kan sitta och äta frukost i lugn och ro. Sitta tillsammans och små prata om ditt och datt utan att vi kryper ner i skyttegravar. Inga bomber som skjuts, utan en trevlighets stund, så att dagen blir bra.

^{Snart kommer vi återigen kunna beskåda de små vackra vitsipporna som bjuder på vår,värme, och fågelkvitterier.}

Lev idag, imorgon är till för att levas i morgon!!!!!