Malix.se

Välkommen till malix.se – där vardagen får ta plats

Här skriver jag – Carina – om livet så som det faktiskt känns. Med snigelsteg genom morgnar, jord under naglarna från växthuset, samtal med ungdomar, kvällar med familjen och tankar som ibland drar iväg till punkens värld.

Det är berättelser från mitt köksbord, från badstegen vid sjön och från hjärtat. Ofta reflekterande, ibland irriterade, men alltid med en vilja att förstå – både mig själv och världen omkring.

Jag kallar det vardagspoetiskt. Kanske själfullt. Kanske bara ärligt.

Tack för att du läser. Det betyder mer än du tror.

  • En duktig pedagog hjälper Oskar att lära sig knyta sina skor.

    Men är det verkligen en viktiga kunskap att lära sig?

    Igår kväll skulle jag hjälpa dottern med en uppgift från skolan. Min dotter går i 2 an på gymnasiet.  Dom pratar neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i skolan.

    Lite av sådant som vi kan i den här familjen. Men jag blev mörkrädd när jag fick höra vad dom lärt sig och när jag fick höra hennes anteckningar. När jag läste vad som krävdes för att få E och C i betyget blev jag ännu mera rädd för mörkret. För det som bodde i texten.

    img010 - Kopia

    I C uppgiften var det en kille som hette Oskar, stuff Han var 12 år. Enligt pappret så skulle man hjälpa Oskar in i gemenskapen,dessutom skulle han lära sig knyta skorna, Gympan skulle även vara en aktivitet dom skulle utveckla.

    Hur ska vi få Oskar att komma in i gemenskapen, få kamrater.  Här blir jag helt kallsvettig och känner att det redan mörknat.  Hur i hela friden gör man det, om ungen bäst trivs för sig själv och sina böcker eller va det nu är. Måste vi verkligen ändra på Oskar så att han får kompisar, som han ändå inte vill ha?

    Oskar kan inte heller knyta skorna. Är det verkligen en livsviktig kunskap som man bara måste kunna? Knyta skor?  Det finns ju kardborreband. Just knyta skorna var en sådan sak som jag fick till mig av Tommy Hagman han som är kaninkonstnär, när han föreläste.  Vår son har nu skor som han inte behöver knyta, och har han skor som behövs knyta så gör han så att han stoppar i skosnörena i skon. Det funkar det med, man behöver faktiskt inte en sådan kunskap att träna på varje dag. Det finns viktigare saker att lära sig än att knyta sina skor.

    Det var många saker som Oskar skulle lära sig, men är det verkligen så att vi måste lära Oskar? Är det inte bättre att vi lär omgivningen att bemöta Oskar så att han får vara den blomma han egentligen är? Måste vi göra om honom till en vanliga alldaglig maskros? När han egentligen är en skogsstjärna eller en mera sällsyntblomma. img011

    Varför i hela friden måste vi göra om, skapa likheter i det som är vackert olikt? Olikheterna är det som skapar dynamiken. Om nu Oskar trivs i bibliotekets hyllor, gillar att sitta där på rasterna. Läsa om alla världsrekord som han är intresserad av, varför i hela friden kan han inte få göra det? Kan skolan inte istället dra nytta av hans special kunskaper, låta han glänsa i klassrummet ? Då genom att berätta om världens längta, hösta, mesta, bästa  vad det nu kan vara. 

    En annan ska som gjorde i mörkrädd i deras arbete, var när vi pratade om ämnet så säger min dotter:

    -Nej mamma vi pratar inte om ADHD, touretts, eller något annat än autism och Asperger.

    Det är inte konstigt att skolan fungerar som den gör, säger mig det sista stycket.  För om man nu är lite annorlunda, om man inte är som alla övriga i klassen. Då får man tydligen passa in i mallen autism. 

    Var finns mångfalden?

    Var finns att möta individen på dennes villkor?

    Stöpta i samma form…. Det gör att jag ryser, fryser,  himlen som är oskyldigt blå idag blir mörk av mina funderingar.

    Mitt slut ord kommer blir, Vi får inte beskylla Oskar för att han har Asperger. Han har inte valt det, han kan inte rå  för det. Men det är det vi gör när vi ska få honom att passa in, i den där skolformen. Där alla kan knyta skor, vara umgås vänliga-vanliga och ointressanta av spännande krig, datorer och världsrekord.

    Alla barn gillar inte gympa, varför i hela friden ska då alla ha gympa och få betyg i det?  Oskar skulle i stället kunna vara den som  mätte längderna i alla hopp, och föra statistik i längdhoppen och tidtagningstiderna. Han skulle kunna göra utvecklingskurvor för kost och träning. Han skulle kunna få utveckla sina kunskaper från sina intressen. Räkna ut hur lång tid det skulle ta för Kalle att springa en maraton genom tiden på 60 meter.

    Ska vi inte ta tillvara på tillgångarna i människor?  Tillgångar är det vi är bra på och alla är inte bra på att knyta skor, gympa och baskunskaper vissa av oss har mera spetsiga spetts kunskaper.

    Det är då vi alla blir vackra även för oss själva när vi får vara så som vi är.

    img009

  • SAMVETE

    jag funderar på en sak, help en rätt så känslig sak som jag inte har helt grepp om. Samvete vi pratar om att vi ska ha ett rent samvete. När är vårt samvete rent? Är det när vi gör saker för andra så att dom ska glömma vårt senaste svek emot dom?

    Det är klart det inte är när vi har dåligt samvete har vi på något sätt inte gjort det vi borde gjort, remedy enligt oss själva. Vi gjorde inte det vi borde för att vi inte orkade, illness var på dålig humör, eller till och med tänkte inte på det. Föräldrar kan ha dåligt samvete emot sina barn. Kanske dom jobbar för mycket och därför inte har tid att umgås med sina barn så mycket dom vill eller innan tänkt sig. Själv har jag också många saker som jag har dåligt samvete för. Det där med att mitt tålamod och jag inte varit sams när det har varit läxläsning är en sådan sak som har gnagt i samvetet.

    Men vad vill jag få fram? Samvete smaker på ordet och själva ordet är ju inte så dumt men dumt är när vi har samvete som gnager det gnagande samvetet gör dumma saker med oss. Det är även så att när vi gör saker pga dåligt samvete är det inte ärligt, vi hjälper inte den människan som vi har dåligt samvete emot. Genom att göra saker för henne honom bara för att vårt samvete säger att vi inte gjort tillräckligt. 

    Jag tror till och med att det är en farlig väg att gå, det blir inte äkta.  Det bli ingen utveckling. Den fyller inte det tomrum som vi inbillar oss att vi fyller genom att vi gör saker. Dessutom tar det inte bort det dåliga samvetet utan de omhuldar bara plåstrar om. Fyller vi inte på dåliga samvetets handlingarna igen så blir det en nedåtgående spiral tänker jag.

    Jag tänker istället att det är viktigt att jag mera på ett ärligt sätt ser och känner på det dåliga samvete som vi ibland har, tittar på det och förlåter oss själva för det.  När vi sedan har förlåtit oss själva, gör vi saker eller tjänster eller bara är, tillsammans med personen vi har haft samvetsdålighet för att vi vill. Då blir det mera roligt, ärligt  att göra saker. Måsterna som vi ofta upplever finns inte utan vi gör för att vi vill.

    Jag skulle själv inte vilja att människor runt omkring mig sprang och gjorde saker för sitt dåliga samvetes skull. Utan dom vill umgås, göra saker med mig för att dom vill, tycker det är roligt att umgås träffa mig. Dom till och med gör det för att dom får något ut av det. Dom gör det för sin egna skull.

    Nej jag tänker att vi måste sluta ha dåligt samvete. Förlåta oss själva när det gnager och se med nya ögon mera förlåtande ögon.  För just då just den gången kunde jag inte bättre oavsett varför eller vad som gjorde att det inte blev rätt.

    Jag tycker att vi skrotar det dåliga samvetets görande.

    1340121891106Världens sötaste lilla docka

  • En vanlig härlig höstdag.

    Egentligen började den redan igår. Det är inte vanligt att vi vaknar sent här, and när det är helg. Nej, sover vi till åtta, så har vi haft sovmorgon. Igår var det en sådan dag.

    En promenad med hunden i det vackra vädret på morgonen, sen lite surfande började lördagen med. Det fina vädret gjorde att skogen och en av de sista svampdagarna blev till. Hunden var självklart med oss i skogen, han gillar att springa lös. Efter bara en timmas promenad i skogen hade vi mera en tillräckligt med svamp med oss hem. Trattisarna fanns i överflöd. Vi slutade medvetet för att vi skulle slippa rensa svamp hela dagen.

    Efter god middag så kom vi på att det hade varit kul med en Kian stund. Så vi ringde Kians mamma och frågade om vi fick låna honom.  Det blev en promenad med stora coola killen till affären, där vi inhandlade tablett ask samt annat han ville ha till mys. Som avslutning på kvällen blev det självklart  filmen bilar  att somna till.

    Lillkillen hade en förfärlig hosta vilket resulterade i att jag och maken sov med ett öga öppet. När man vant sig av med små barn, blir det ju lite så att man är extra vaksam. 

    En härligt nyvaken kille på tre år väckte oss redan vid halv åtta i morse, då  skulle det vara frukost. Efter det en promenad med hunden. Sen gav vi oss av till vår kära husvagns affär  Fri-bo som ligger i Sollebrun. Vår husvagn har varit där i några veckor för att kollas av för en check in för vintern. Skulle hämta den redan förra veckan men då var inte orken där. 

    Lillkillen satt bak i bilen och underhöll oss på bästa sätt, Just nu är det kiss och bajs det spännande området för honom.  Enligt honom kan man använda just dom orden hela tiden. Det fanns ingenstans dessa ord inte passade in. Lejon och tigrar fanns det extra gott om  på vägen som vi körde på. När vi skulle äta mat så var det endast Coca-cola han skulle behöva, men han kunde gå med på att äta lite pommes om det var så.

    Det var längesedan våra barn var tre år, treåringar är intensiva och när man inte är van, blir man trött efter en dag med barn. På något konstigt  sätt hela tiden bara fokus  och ögonen på just treåringen.  Nu behövs det en lite paus.

    Hur i hela friden tänker jag nu, orkar de  små barnens mamma det? Hela tiden dygnet runt varje dag, på något sätt är hon magisk har krafter utöver det vanliga, för hon har sedan lillflicka föddes, alltid klarat allt själv. Två små underbara barn, jobb och har även tagit körkort. Hon är fantastiskt stark den tjejen och en otroligt bra mamma. Tror inte det finns någon svårighet hon inte skulle klara av.

    Hur orkar alla föräldrar, vi blir trötta efter ett dygn jag och maken. Tänker också hur orkade man då när barnen var små? Eller är det så att när man är förälder till vuxna barn sedan får låna små barn så är man så uppe i uppgiften att man tar ut sig. Eller är det så att det finns en mera rå sanning att åldern tar ut sin rätt?  Men hur orkar man då om man blir förälder i högre ålder blir man förälder när man är 45 hur orkar man med allt som man gör med små barn? Eller är det så att när man som vi fått förmånen att låna över ett dygn, lägger ner så mycket kraft på att barnen ska trivas att det är den kraften som tar energi.

    I alla fall kan jag summera denna helg som en intensiv underbar helg. Jag känner tacksamhet över att jag har små guldkorns barn som jag får låna och vara farmor åt fast jag inte är barnens farmor. Två små barn som ger oss hela familjen så många härligt roliga minnen av. För mig är det förmåner att träffa och rå om dessa små underbarn. 13369392548161336922086471

     

    En liten påminnelse från förra inlägget: För den som vill sälja sitt guld i stället för att städa bort det, gå in här så får du pengar för det istället. www.saljaguld24.com

    Nej nu ska jag vila mig de timmar som är kvar av denna dag.

    Lev idag just nu framtiden är i framtiden och skall levas då. Nu just nu kan vi välja att leva. I morgon vet vi inget om ännu……

  • Jag fick en konstig kommentar på min blogg.

    En sådan där kommentar som gör att man bara måste svara.  Precis som när det står tryck inte på den här knappen. Vilket skulle resulterat i att jag utan att blinka hade tryckt både en och två gånger, cialis  för att se vad som händer.

    En gång när jag och maken var ute på resa i Frankrike så åkte vi buss, vi skulle på  tur runt Paris. I bussen vid mitt säte vad det just en sådan där knapp som jag råkade trycka på samtidigt som jag högt frågade maken vad är det för en knapp.Maken hoppade till av mitt skrik för jag råkade bli rädd för det som hoppade fram av mitt knapp tryck. Nu var det inte något farligt utan bara ett litet bord från den framförvarande stolens ryggstöd.

    Det har ju funnits värre saker som hänt när jag tryckt på knappar som jag kanske inte borde trycka på.

    Kommentaren som var så intressant handlade om något som heter SverigeBloggar, en länk och ett utbyte och då tänkte jag först men jag är ju inte sådan, jag har ju tacka nej till reklam och sånt för jag vill få fram mitt budskap och mina tankar.

    Lite har jag nu ändrat mig, som om det nu skulle vara så konstigt när det gäller mig.

    Så visst skulle jag kunna lägga ut en länk  www.saljaguld24.com. Har själv aldrig använt mig av denna sajt men då det var reklam på tv fick jag mindre trevliga tankar emot mig själv för att jag för ett tag sedan gav bort  lite guld, dessutom har jag till och med kastat sånt där söndrigt ibland.

    Dumt hade ju varit bättre att skicka det till www.saljaguld24.com. då hade jag fått mig en slant.

    Lev idag just nu , ska jag göra för om några timmar traskar jag iväg till arbetet 🙂

    DUMT NÄR MAN STÄDAR BORT SÅNT SOM MAN KUNDE HAFT NYTTA AV OCH GULD ÄR TYDLIGT DUMT ATT BARA SLÄNGA 🙁

    För den som vill sälja sitt guld i stället för att städa bort det, gå in här så får du pengar för det istället.

    www.saljaguld24.com

  • (H)järnkoll

    Gå till Hjärnkolls pressrum

  • ADHD, skola och morgonen som ibland blir mindre bra.

    Det inte o-ofta som jag råkar fastna vid texter om läxor, treat skolor. Till och med idag, order i morse läste jag en uppdatering på FB om en flicka som hade gått upp ur sängen. Gjort sig i ordning för att ge sig av till skolan. Som sedan åter intagit sängläge.

    Här i vårt lilla hus, viagra var det krig idag. Kriget började egentligen med att hela vår familj sov längre än vanligt.

    Pratar vi ADHD, så är just sådant katastrof.

    Det blir liksom att man dampar loss rejält när det är i sista minuten, bussen har redan åkt iväg. Vi bor ju i ett litet samhälle tre mil från Uddevalla. I Uddevalla bor alla gymnasium, tre mil leder till buss varje morgon, varje morgon åker bussen halv åtta till den större staden.

    Idag vaknade vi klockan halv åtta. Det blev panik. Där till en flicka som skulle ta skolfoto idag, vilket kräver mera tid för flickor i en viss ålder, att stå framför spegeln. Idag blev allt fel, redan innan jag kom upp till köket insåg jag att det var tå-trippar- tid. Tå trippar tid här är att inte göra så mycket väsen av sig. Där till erbjöd jag mig att vi snabbt kan ta bilen till staden, så att det hinns i tid. Mascaran som skulle göra ögon fina var borta, ett illvrål hördes. Sen var det byxor som var håriga och dammiga, håret var tvunget att plattas, där framför spegeln.

    Ett rejält utbrott blev till, näst intill ett världskrig i dotterns rum. Jag började själv känna hur det nu började bli svårt att inte känna av den stress, som bodde i stunden. Ett utbrott till blev till, men jag svalde och tänkte att jag skulle ta det lugnt.

    När kaffet jag hade vid mig vid bordet var urdrucket, blev det ett utbrott till. Då glömde jag bort att jag inte skulle haka på. När man har lite ADHD, så blir man ibland lite arg, det är riktigt dumt att skriva så, som jag just skrivit.

    Därför skriver jag i stället att eftersom jag har ADHD och i min ADHD, bor det ibland ilska. Jag blev vilket jag nu i efterhand skäms för, heligt förbannad. Gick till motangrepp med min röststyrka vilket gjorde att den i ordning görande dottern blev ännu argare. Detta resulterade i att hunden vi har öppnade ytterdörren och gick ut. Han gjorde ett aktivt val att låta oss bråka utan hans medverkan. Det gjorde att jag tog min mobil med mig ut, tog hunden ut på promenad. Innan jag gick, sa jag att vi måste skynda på, annars hinner jag inte till jobbet i tid.

    En rask promenad med frisk luft städade ut ilskan som hade flyttat in innan utgången. Väl hemma igen hade jag återfått det mera goda humöret. Eller i alla fall var jag åter medveten om att inte ramla in i åskmolnet dottern hade, utan återigen hade jag det mera lugna lugnet i behåll. När jag frågade om jag skulle köra henne till skolan ännu en gång. Så var dottern inte klar, nu var tårarna nära att besöka dottern som hade målat sina ögon.

    Jag frågade om det inte var bättre om hon stannade hemma idag och gjorde nya försök imorgon. Dagen skulle säkerligen ändå bli än värre än den var. Men nej då, det skulle hon inte. Tiden gick och tiden blev för mycket, för att jag skulle hinna tillbaka hem, så att jag hann till jobbet. Om jag hade kört henne till sin skola, så hade jag kommit försent. Därför fick dottern ta bussen. Så att jag skulle kunna hinna till jobbet i tid.

    Reflektion i eftermiddag blev. Men oj vi var där igen, men oj fast hon blivit så gammal, fast det var så länge sedan sist, som vi hade sådan där ”dampmorgon”. Så gick det på bara några sekunder att ramla dit, i det vanliga gamla otrevliga gräslighets humöret.

    Fast jag var medveten om att jag skulle trippa på tå och inte gå in i, så ramlade jag in i hennes kaos och hennes dåliga humör. Det gick  på två röda sekunder, när jag i stunden glömde av tripperiet. Genast ramlade alla gamla gånger in från historien, dessa gjorde sig påminda. Visade igen alla tråkiga morgonstunder, som vi under årens lopp genomlevt. Alla dessa tjat-timmar och bråk-timmar  som fyllde vår vardag förr, innan jag sa stopp nej tack till läxor, hittade fram i minnet. Alla dessa bråk – morgonar som varit, som alltid varje gång har haft med skolan att göra.

    När jag sedan satte mig här för att skriva om mina tankar, så kom jag att tänka på att jag inte är ensam. Det finns flera mammor som har liknade upplevelser, minnen och vissa kanske är mitt i dom där tråkiga händelser som ibland händer. För vissa av oss är dessa tråk-morgonar mera vanliga än hos andra. För vissa av oss, så blir det så att man som jag gjorde i dag, bara ramlar in i massa dumma händelser som sedermera leder till känslor av skam och skäms upplevelser för att man ännu en gång trillade dit.

    Jag skämdes över att jag igen ramlade in i det mera impulsiva i mig, som är mindre bra impulsivitet. Att jag inte hann med att stanna upp och räkna till tio. Det var så länge sedan just en sådan där morgonbråks morgon bodde här, innan idag. Men känslorna som hittade mig efter vårt bråk, var lika otrevligt igenkännande som de varit då i historien, det kändes igen lika vidrigt otrevligt att uppleva.

    Men nu så här i skrivandets stund, så har jag återigen hittat tillbaka till de förlåtande tankarna. Känner mig lite bättre i mitt humör. Känner att jag igen är på spåret som jag haft i många år. Blev medveten idag om att det är så lätt att halka in i bråken som ibland blir till i stress-stunder. Det säger mig att jag igen måste stanna upp och träna mig på tå- tripps strategierna. Det säger mig att jag inte får glömma av att jag ibland är impulsiv på ett mera tråkigt sätt. Impulsivitetens till eller o-tillgångar är ibland svårare att hantera.

    Just o-till är och kommer alltid att vara en O-Till som gör ont när man kommer på att man hamnat där igen. Idag var det O-Till som gjort sig påmint, det gjorde ont. Men nått har jag säkerligen lärt mig av det med.

    Jag blev i alla fall påmind om att jag måste börja räkna till tio igen, ibland.

    Lev idag just nu, så blev timmen sent, känner jag, så Natt natt. Lägger in en bild från semestern i somras, blir mjukar i tanken då Stekenjokk är fjället:).

  • Nyhetens behag

     Behag av nya heter, ask nyheter nya nytt och inte gjort förr. När det dyker upp nya saker, sick i former av en ny
    köksmaskin, advice eller andra tekniska prylar man kan ha i sitt hem faller jag pladask rakt in i måste ha. Måste
    införskaffa mig och hur har jag någonsin klarat mig utan innan.

    Hur i hela friden fungerade livet innan den tekniska prylen fanns, hur klarade jag mig utan. Därefter in-handlandet, när själva varan liksom är på plats i mitt kök eller i mitt städförråd av tekniska prylar är det världens bästa grej som jag använder i absurdum.Det är inte så att det måste vara en teknisk pryl, nej egentligen inte utan det räcker med att det är en nyhet en ny erfarenhet, räcker med att det är en ny sak, kunskap, skrift eller vad som helst. Bara det är nytt, så blir jag euforisk och tänker tankar om världens bästa, världens grymmaste…..Som följs av men hur har jag kunna leva så länge utan, hur har världen fungerat utan denna , hur har jag klarat mig utan denna helt fantastiska underverksgrej ett helt liv.

     

    Nu har det alltså dykt upp en nyhet i min blogg, den nyhet som jag just nu sitter och skriver. Articles en massa spännande rutor som skall innehålla olika former av texter, och till och med så att texten ser mera proffsig ut än innan om du nu frågar mig. Hittade alla dessa finesser redan igår. Genast funderade jag ju på vad som var bra med just detta. Men igår hade jag inte möjligheten att sitta här bakom mitt tangentbord och klura ut vad eller varför.

     

    För igår skulle vi ha gäster här hemma. Dom skulle komma vid sju tiden. Jag hittade nyheterna i min wordpress runt tre, fyra. Runt tre, fyra hade vi liksom inte gjort något alls, överhuvudtaget, som skulle kunna visa på att vi skulle ha gäster.

     

    I vårt vardagsrum har det på något konstigt sätt under några månader blivit en förlängd arm av mina hobbyrumsaker. Så det var liksom tvunget att göra en liten röjning av just vardagsrummet, innan gästerna skulle anlända. Det var dynor som vi använder när vi sitter på altanen, som var tvungna att hitta en annan plats, än under fönstret i vardagsrummet. Igår hittade dom in till Min dotters rum eftersom hon inte var hemma. Tror att maken hittade en ny plats till dom idag, vilket nu nog är källaren där dom borde varit för länge sedan egentligen. Min bärbara dator, mina rit saker och mitt ritbord samt en på börjad målning som också var tvungen att flytta ut från Matsalsbordet i vardagsrummet. Just dom sakerna fick också bo i dotterns rum eftersom hon var förrymd till annan ort.

     

    Eftersom det fanns massvis av förberedelser inför kvällen, fanns liksom inte tiden för att utforska detta nya fantastiska i WordPress. Just nu sitter jag här med den euforiska känslan av men hur i hela friden har jag klarat mig utan? Hur har världen klarat sig utan denna fantastiska underbarhet innan. Vad vore världen utan just detta verktyg?

     

    Detta med euforin och nyheter är liksom mig i ett nötskal på gott och på ont. Nyheter kommer, nyheter går, som ordet betyder så finns det ju en väldans massa nyheter hela tiden. Nyheter är ju färskvara, dom är inte nya så länge. Nyheter byts ut till andra nyheter.

     

    Men med lite mera sorgsen ton ser jag det för vad det är.

     

    Kärnan i allt det här är egentligen min oförmåga till uthållighet, min oförmåga att slutföra. Min oförmåga att hålla fokus på saker en längre tid, till och med då det är tråkigt. Dessutom när jag ser tillbaka på alla mina nyhetsnyttigheter, så ser jag även hur himla okul det är. Som när jag vissa gånger gått ut och handlat nyheter, till ex mobil/data måste ha saker. Ibland är det liksom väldigt långt till gången efter man får lön. Tänka sig handlar jag en ny mobil för en väldans massa pengar, så på något konstigt sätt så blir jag ändå hungrig, eller behöver pengar till andra mera oviktiga saker som pengarna egentligen borde ha gått till.

     

    Men de saker är ju mindre, näst intill inte ens nyheter, utan tillhör det mera vardagliga nödtorftet som vi måste ha.

     

    Nu är det inte så illa som jag beskriver det. Det är inte så att jag springer runt och handlar mobiltelefoner stup i ett, och sedan inte har pengar till mat, nej inte alls. Men jag ser tillbaka så finns det mycket pengar som jag kunde spenderat på andra saker. Pengar som jag kunde sparat, om jag inte helt plötsligt hade fått för mig att livet liksom tar slut om jag inte har just en sådan där universalt underverksmaskin, eller just den mobiltelefonen.

     

    Hade du för några år sedan frågat mig om jag hade en, ”va det nu må vara hushållsmaskin” så hade du alltid fått höra att jo men en sådan har jag. För några år sedan gjorde jag en ut-rensning, gav bort slängde och skänkte bort allt vad hushållsmaskiner heter.

     

    Tyvärr så var det en del år sedan och idag när vi städade i källaren råkade jag hitta den senast inhandlade bakmaskinen. På ett konstigt sätt blev det som en nyhetfokuseringsbehag…..

     

    Jag har under några timmars tid nu pratat med mig själv om att den tar plats, den är i vägen. Barnen gillar inte sånt bröd för dom gillar inte bakmaskinsbröd. Men tänka sig, här sitter jag och funderar på allvar om hur jag ska få plats med den igen. Fast jag egentligen vet att nyhetsbehag kommer att hålla i en vecka, högst en månad. Därefter kommer den igen stå där på bänken, gömma sig i damm.

     

    Men jag har kommit längre med mina maskiner och sånt, för denna gången har jag ställt undan den i källaren. Vilket jag inte har gjort innan, för då slängt jag eller givit bort. Nu står den där nere på en hylla i källaren, visserligen samlar den damm där med. Men det kittlar lite i tanken, om att ja, jo nybakat bröd, är ju inte fel. Jag tänker mig att jag ska ta mig för att damma av herr bagare Bengtsson, så att huset igen bjuder inte till nybakat bröd. Det är ju inte helt o-ljuvligt att vakna till en doft av nybakat. Jo lika nyfiken och motiverad som jag var när jag hittade det där underverks verktyget i WordPressen, så lär jag nu kapitulera in för en ny runda med herr bagare Bengtsson, han får ta och flytta in i vårt kök igen.

     

    I alla fall ett tag.

     

    Jag hade tänkt mig skriva ett helt annat inlägg idag, men som vanligt så börjar min tanke i en värld och ett syfte. Men på något sätt simmar det ut och flyter runt, byter ämne och hamnar någon helt annanstans men det är ju just det som är ADHD. I alla fall i mig……..

     

    fokusering

     

    Lev idag just nu, för i morgon kanske inte ens finns, det vet vi inte förrän i morgon

     

  • sova jour ett dilemma

    Sover på jobbet i natt. Känns lite otrevligt, click hur vuxen jag än blir så är jag mörk rädd. Har alltid varit det. Sover jag själv så är det alltid tänt i varje rum. Fast jag vet att det inte finns något farligt så blir jag som ett litet barn när kvällen kommer. Sover jag på jobbet så sover jag alltid med hörseln och ögonen beredda. Kanske är det en av anledningarna till mina sömn svårigheter. Hur göra man för att bli fri från såna svårigheter?
    Jag tänker träning, diagnosis men jag har ju tränat på det i hela mitt vuxna liv.

    image

    Får tänka på nått roligt, for sale som när jag och dottern tog med Dessan till Liseberg.:). 

    Ps.idag när jag var i mina bästa sidor, vilket jag haft i tanken idag. Se föregående inlägg.så handlade det om att vara här och nu. Flera gånger idag på jobbet när tiden var knapp, så saktade jag in sa högt till mig själv att jag är inte mitt bästa jag om jag stressar. 
    Hann till och med det jag skulle göra och lite till.  Till och med han jag med att ha rast utan att jobba på rasten. Nu ska det nattas.

  • Hur ska jag vara för att du ska se den bästa sidan med mig?

    Det är en spännande fråga när jag sitter här och tänker på den. Vad är det jag vill visa mina medmänniskor för sidor av mig?

    Hur ska jag vara för att du ska se mina bästa sidor?

    Är frågan. Jag vill bryta ner den till mindre stora frågor.

    Sidor av mig, seek självklart har jag likt alla andra människor många olika sidor.

    Vilka sidor av mig vill jag att min omgivning ska ha av mig?

    Hur vill jag att man ska se mina bästa sidor har jag några bästa sidor?

    Vilka är dom i så fall?

    Skulle jag vilja att människor kommer ihåg mig för mitt heta humör?

    Vid första tanken blir det blankt nej!

    Men snabbt efter första tanken, sale kommer jag på att jag mött människor som aldrig visar humör.   Människor som jag aldrig lyckas förstå mig på, nurse som jag liksom aldrig vet hur dom upplever eller tycker om eller inte om vissa saker mm. Vissa människor som när dom tar i hand och hälsar hälsar som om de var en död fisk. Svala och oberörda.

    De ovanstående meningarna gör att jag allt vill ha mitt lite mera heta humör, eller mera jag vill ha tillgång till alla mina känsloupplevelser alla mina skratt, alla mina åsikter och jag hälsar med handen så att du känner att det är min hand du håller. Kanske är min hand kall men den är inte död, eller tafatt.

    Jag vill även visa min sårbarhet, vill vara sådan som jag är vill visa andra att det är inget farligt om jag inte kan, då kan man be om hjälp. Det gör ingen till en svag människa om vi eller när vi vågar be om hjälp. Det gör oss till människor.

    Håller på att gå från ämnet känner jag.

    Hur ska jag vara för att du ska se mina bästa sidor. Va det ju.

    Bästa sidorna med att vara mig.

    Jag inbillar mig att det handlar om att vara människa med mina tillgångar och otillgångar. Självklart vill jag inte att människor ska se mig som en lathet eller en slarver. Orden i förra meningen är ord som jag  redan som liten  fick tillgång till, det var omdömen om mig. Under många år trodde jag det var ren och skär sanning,  idag vet jag att det mera är likt en lögn när den är som sämst och blivit en falsk sanning.

    Nej, jag tar med mig orden idag tänker på dom. På riktigt fundera på dom.  Om vi alla skulle tänka på dom så hade vi alla fått olika sätt och vara, för att vi skulle visa oss i våra bästa sidor.  Tror det skulle bli en sådan där höstsprakande färgstark färgpalett, tänk att jag tror vi alla är just det sprakande glittrande och vackra men det krävs att vi då är i våra bästa sidor. Frågan kanske är fel ställd.

    Kanske ska den i stället ställas som så här:

    Hur ska jag vara för att jag ska känna att jag är och visar mina bästa sidor av mig själv.

    Genast försvann det en massa krav på att vara duktig, det flyttade in mera harmoni i mig.  Tänker att det mera handlar om att jag har svaret på mina bästa sidor av mig själv i mitt mående.  Mina känslor under dagen kommer att visa mig när jag  ärligt och på riktigt visar mina bästa sidor av mig själv.

    Tänk det blir levande nu riktigt bubblar det inom mig.

    Jag har nu ansvar över dagen att låta bubblorna inom mig visa mig, när jag visar mina bästa sidor av mig själv.

    Fundera på det tror att funderandet skapar mjukhet i den som funderar påt.

    Lev idag, just nu. Imorgon är ännu inte här, den dagen vet vi inget om

  • En blomsterbukett skulle få en blomma till i Höst. 🙂

    jag är trött, story får jag säga så? Ja det får jag. Vad är jag trött på då? Jo, viagra jag är trött på att människor inte vågar ta ansvar över sig och sitt. Jag är trött på Okunskap, sovaldi trött på attityder och på att rädslor florerar utan att det finns ett uns gruskorn av sanning i den rädsla. Rädslor har vi alla det är inte så att jag tillskriver rädslorna till en kategori av människor utan jag är mera trött på rädslor, framför allt mina egna rädslor som i bland hamnar i fatet framför mig.

    Samtidigt inser jag att det är när dom hamnar där, på fatet serverade av mig själv till mig. Som jag har möjlighet att titta på dom, känna efter och smaka vända vrida på dom som det finns en möjlighet till utveckling.  Mina rädslor förminskar mig, i mina känslor och mina kunskaper. Det är när jag ser och vågar se att här ligger det mitt framför mig uppfattningar, som jag tillförskaffat med endast av en anledning, som har sitt ursprung utifrån en rädsla. Rädsla över något som jag själv inte har grepp om. Något som är okänt och nytt för mig, något som jag inte känner igen, som jag inte vet hur jag ska närma mig eller få en klarhet i. Det är då jag liksom hellre sticker huvudet i sanden och tycker illa om, inte vågar titta på påriktigt för.

    När jag sedan om jag tar mod till mig, vågar titta på det, känna efter och vågar undersöka min rädsla så har jag möjlighet att se det vackra och bli mindre dömande.  Det är när jag vågar se situationer, människor och händelser utanför, bakom rädslan som det blir mera nära sanningen, det är då som jag utvecklas blir rikare i kunskap.  Mina egna rädslor och mina fördomar, berättar saker om mig, just nu sitter jag här och är rädd för en blombukett som jag blev serverad i måndags.  En blombukett som egentligen är en metafor om relationer.

    Relationer är något som vi alla har, relationer som antingen är goda eller mindre goda så är det relationer.  Här sitter jag just nu i fåtöljen och är rädd. Rädslan handlar om att jag antog utmaningen i mina sinnen. Det handlade om att jag ska ut och möta någon som jag ska våga prata om det som är viktigt. Sådant som är viktigt på riktigt, något som kan lära mig mera om mig själv. Just nu sitter jag och sorterar koderna i mitt uppdrag, tittar på de relationer jag idag har och har haft. Det både blir bubblande och stillande inom mig. Vilka relationer är viktiga för mig?

    En fråga som hoppat upp i huvudet på mig är, hur uppfattar andra människor mig och är den uppfattningen då något som är nära min egna sanning eller en sanning som jag vill vara.

    Är det så att jag är rädd för relationer? Eller är relationerna jag har rädda för mig. Är jag i så fall en rädsla? Eller är djupheten i relationer något som är en rädsla i mig. Är jag rädd för djupheten, är djupheten något jag behöver vara rädd för? Vad är det som gör att jag just nu sitter här och är rädd för att tillförskaffa mig en ny vacker blomma i min bukett? Vad är det som bor i min rädsla?

    Vad är det som gör att jag är rädd? Jag har människor runt omkring mig, som jag vill ha runt omkring mig. Men är det så att det finns människor som jag inte vill har omkring? Är det isåfall för att vi saknar djupheten i relationen?

    Eller är det så att djupheten som finns i relationen, är en djuphet som inte passar mig? Är det i såfall en djuphet som jag är rädd för?

    Är det så att jag är rädd för djupheten, eller är jag rädd för att skadas av min djuphet som jag lovat mig själv att jag ska våga ta steget i nu?

    Nej det finns så många frågor, så jag får lova mig själv att bena upp det här. Jag får försöka svara på en fråga i taget. Kanske är det så att varje fråga som jag ställer mig i tankarna, har tio kanske till och med hundra svar.

    Det här har blivit stort för mig och om det nu finns hundra svar vilket svar, ska jag då välja eller kan jag ha alla hundra till svar?

    Vilket svar är det rätta?

    Här hoppar konflikter in i mig Konflikter, relationer på något sätt hör dom ihop, i ämnet här.

    En ny fråga hoppar fram som jag måste se.

    Vad är viktigt för mig?  Är det viktigare för mig att ha rätt? Eller  viktigheten att ha goda relationer?

    Hör dom ihop i storheten som jag liksom har i de  Cirklarna som är större större? Är det i såfall viktigt att hitta rätt svar av dom hundra?

     

    Det här har blivit stort för mig.

    Lite så är det ju för mig, ofta är det ju så att saker blir stora för mig.

    Så är det med många saker för mig, det blir stor intensivt och sedan slocknar lågan efter ett tag. Ibland med en gång, ibland har  jag intresset längre perioder.  Men just det här är sånt som alltid har följt med mig. Frågor som kan ha många svar, ofta är det  så med tankar och känslor där finns det flera svar, flera frågor och ibland till och med ofta att frågor kan ha olika svar till och med många, för mig är det så ofta, att färgerna och svaren kan vara många.

    En blomster bukett skulle få en blomma till, ja så var tanken från början.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

Malix.se

Jag föredrar att kalla mig impulsiv .

Hoppa till innehåll ↓