Vi måste på något sätt göra nått.  När jag skulle göra min utredning, look så fick jag vänta i flera år.  Tror det tog tre år innan jag fick möta olika lärda människor för utredning.  Ibland kändes väntan vidrig.  Det fanns ingen att vända sig till, order ringd jag och frågade så var det samma svar.

–           Jag förstår att det är jobbigt, men vi har kö.  Var svaret jag fick när jag ringde och frågade.

Det var ju ett svar som inte hjälpte nått nämnvärt.  Igår fick jag en kommentar på ett inlägg jag har skrivit om Concerta.  En kille som skulle studera på högskolan kände viss panik in för hösten.  Lång väntan på utredning och tillhörande medicin som  han skulle få, om det visade sig att han nu har behov av det.

Han hade givit upp, gett upp hoppet om att komma i kontakt med Psykvården, ställde frågan  om någon kunde sälja  medicin till honom.  Det säger mig att vi har lång väg att gå. Det säger mig att  herrarna och kvinnorna uppe i de Högre maktkorridorerna gjort ett mindre bra jobb.  Människor ger upp hoppet, ger sig ut på svart marknad för att införskaffa sig mediciner och självmedicinera.

Min egna uppfattning om illegal handel, är att under inga omständigheter aldrig och inte någonsin.  Varför? Jo för många år sedan hade jag en vän, en kär vän som hamnade i trådar som till sist ledde till hans död. Kvällen innan han dog,  ringde han mig. Men då var jag inte mottaglig, då var jag trött på hans strule-rier.   Förr gjorde det ont, idag har jag insett att han förmodligen varit död idag, även om jag den gången hade handlat annorlunda.

Många år av missbruk av medicin och alkohol tog hans liv. Många år av lidande säger det mig.  Många  utnyttjade hans sårbarhet, det fanns dom som levde gott på hans missbruk.  Dom som levde gott på hans missbruk var människor som vi i vardagen litar på.  För det var läkare alltså människor med högutbildning som genom tvivelaktiga affärer såg till att skaffa sig extra inkomster, på min väns bekostnad, på hans missbruk. De såg till sig själva och sin plånbok, de såg inte en  ung kille som förstörde sitt liv och sin familjs liv. De såg inte hans sargade inre.

De såg istället fina utlandssemestrar de såg pengar i plånboken, i sin egen plånbok. Det var dom som skulle hjälpa, istället stjälpte de en kille, var en del att ett litet barn förlorade sin pappa.

Dom hade ansvar!

Dom hade till sitt jobb att rädda människor.  Dom tjänade pengar på min väns missbruk.  De såg mellan fingrarna för att själva förse sig på  den unga killens bekostnad.

Igår fick jag som sagt en kommentar på inlägg om Concerta, igår ramlade historian om min vän in på nytt.  Det finns någon där ute som kanske hamnar på samma vägar som min vän gjorde.  Och detta för att vården och utredningstiderna  är så oändligt långa.

Vi måste göra nått, vi måste göra nått NU!!!  Det är nu vi måste göra nått. Det är nu som något måste ske.

Jag är emot illegal handel  är emot att vissa människor lever på andras lidande. Men så länge som köer och väntan är så långt fram i tiden, så kommer det finnas människor som tar mindre bra vägar i livet för att de inte står ut.  Så länge som väntan tar bort hoppet kommer det finnas människor som tjänar pengar på medmänniskors lidande……

Vet inte riktigt vad jag kan göra för att det ska till en förändring. Men jag skulle vilja göra något.

Vill du titta närmare på min bok så finns den att beställa här: 

När inte hjärnan bromsar så bromsar kroppen.  Har under några veckor haft sonen som målare här hemma. Min lilla dotter skulle få ny färg på väggarna. Allt började så bra en sak i taget. Tapeter ner och städa. En sak i taget, sickness spackel slip, slipdamm. En sak i taget, just det där med en sak i taget är viktigt. En sak inte börja på allt samtidigt.  En sakitagets genen, är en gen som saknas i oss.

Det började så bra, men just det där en sak i taget och en mamma som liksom skjuter på och får dåndamp av slipdamm grus på golvet och saker högt och lågt. Då är det svårt!  Eftersom jag ofta hittar på ett projekt som jag redan efter första tanken glömmer av allt det där mitt i mellan. Det som är mellan ofärdigt rum och klart snyggt och städat så blir det projekt som blir stora som hus. Tänk där till då när det är stora hus som renoveras.

Sonen var otroligt duktig, han har ju gått i skolan och lärt sig hur man gör som målare så fanns det en grundstruktur i det han gjorde. Det som var problemet var mamman till sonen. Just den mamma är jag, aj det där gjorde lite ont att skriva. Den mamman är alltså jag. Den inre takten i mej har inget mellan läge.

När det bara var finliret kvar vilket jag inbillade mig redan när alla saker var ute ur rummet så kan man ju starta små projekt vid sidan av stor projektet.  Lite möbler fick jag för mig att vi skulle måla om. Listerna stod vid framuteplatsen och torkade i solen. Lite slipande av möbler och lite finslipning av listerna som stod och torkade i solen. Gjordes av mamman samtidigt som vi skulle lägga golv som vi skulle  som vi skulle och lite mera.

Bromsen som jag borde haft i allt jobb fanns inte.  Kände av lite i lördags, i söndags kändes det lite mera månadagen tisdagen onsdagen grät jag när jag skulle lägga mig ner. Natten mellan onsdagen och torsdagen gjorde det så rått ont att jag inte kunde sova.  Den där intelligenta värktabletten var inte alls så intelligent för den hjälpte inte.  Igår var det jag som gick till doktorn.

Hela ryggen och varenda liten muskel i ryggen levde sitt eget liv. De andetag jag kunde andas gjorde så ont att jag inbillade mig att nu är det far och färde nu djäklas är det lunginflammation för mina andetag var mera små pustande. Doktorn skrev ut inflammationshämmande tabletter och ett litet krumelurpiller för magen då jag skulle ta dessa tabletter flera gånger om dagen.

Denna doktor kunde sin sak, för även om jag inte är helt återställd och även om jag har ont när jag rör mig så gör det inte lika ont.  Det har liksom slutat göra ont hela tiden och jag har till och med sovit.  Hjärnan och bromsen var det jag skulle skriva om  hjärnan sa säkerligen till mig redan efter någon timma att jag då i renoveringsprojektet skulle sluta eller ta det lite lugnt. Den gjorde nog det, men det lyssnade inte jag på.  Kroppen skrek nej lite smått i början men jag glömde det och lyssnade på ett halvt öra. Inte så svårt för mig eftersom jag har en hörselskada.

Kroppen gick i strejk på riktigt och maken sa att har man ont så ska man ta det lugnt och gå till doktorn.  Då när kroppen skrek och maken prata så lyssnade jag för en gång skull.

Idag tänker jag en sak i taget hjärnan utan broms och ja  då får minsann hela jag lida. Det är det jag gör nu.

För jag har inte riktigt lika ont nu, men ont när jag rör mig sitter  för länge eller andas för mycket eller hostar.   Men hjärnan hon där upp hon vilar inte längre hon har hela morgonen försökt hitta på nått.  Hela tiden ploppar det upp men du skulle kunna ta dig an men du  det kan du göra.  Eller du  trädgården den behöver………. Fast där gick hon bet för jag och trädgård går inte ihop. Så nu sitter jag här rastlös ont i kroppen med en hjärna som hela tiden vill hoppa in i nya projekt.

Så idag tänker jag plocka fram min lilla mattebok. För jag tänker jag ska damma av lite ekvationslösningar det gör kanske att hon får jobba lite och kroppen vila sig en stund till. För så ont som jag haft i vecka vill jag inte ha  igen. Så nu ska jag plocka fram penna sudd och rutat block och sätta mig och räkna lite.

Jag vet inte klokt eller så e det riktigt klok.  Där till gillar jag matematik även om jag kanske inte kan stava till det så kan jag lösa det.

Lev idag just nu så blir det  x och y och sånt då 🙂