Idag har vi firat att min make blir lite äldre. Idag har även vi bröllopsdag.Dagen har gått åt till att svärmor med man kommit hit och ätit gott även den traditionella sångkörens sång till våra grannars och min makes fasa. Njå det var ju bara en liten trud-di-lutt så de överlevde säkerligen i alla fall är min make fortfarande vid liv.Vad beträffar grannarna har jag inte en aning men misstänker starkt att något hänt för idag har inga gräsklippare hörts fast vi var ute och rastade både gräsklippare och trimmer innan. Nu kan ju gräsklippar tystnaden beror på helt andra saker än våran sång.Det kan ju vara så att alla i vårat område gjorde det igår eller en annandag som deras gräsmatta alltid blir klippt på. Mina grannar behöver ju inte som jag och min familj alltid behöver göra. Vi är ju sista minuten fasan när det gäller trädgårds bedrifter. Vi slår oss fram med gräsklipparen, remedy när vi är ute på dessa uppdrag så blir det verkligen uppdrag. Rena gräsrots rensningen av en vildvuxen moss täkts oas. Innan vi är vid startskottet att fundera på om vi behöver klippa gräset har det övergått till ängslängd med massor av vallmo och timotej.Sommaren är underbar den ska inte nötas ut med gräsklippnings uppdrag.Lev nu så ser du inte gräset lev nu så kan du klippa gräset i tanken….gräset växer även om du lever nu…. © malix

tänk vad spännande livet blir  i bland.  Alla bitar  ramlar ner från himlen, illness   helt utan att jag gör något annat än  är den jag är.   Bland mina minnen  och tankar,  så  finns så många gånger  jag gjort saker efter konstens alla regler,  vänt ut och in på mig själv  för att passa in, vara som alla andra.

De gånger när jag döljt mitt jag, mig och mina så mindre bra tillgångar  som ibland inte alltid  är de bästa.  Sen lyckas jag hamna i ett sammanhang  och bland en grupp människor som tycker att just mina små otillgångar  är  tillgångar, där jag kan vara någon som blir viktig,

Att jag i mina otillgångar  har tillgångar.  Hur krånglig blev den meningen?  Hur ser den ut?  Är det någon annan än jag som förstår  vad jag skrev mera än jag?

Har just fått ett mail i från  de underbara damernas värld  vars säte är gbg. De  frågar om jag  och några andra  kan  tänka oss att ha en föreläsning om hur det är att leva med adhd?

I det sammanhanget blir just min otillgång, en tillgång,  allt  som jag genom livet  innan kämpat med att dölja. För att ingen ska tycka att jag är knepig, för mycket och allt där till.  Blir en tillgång något som  andra människor vill att jag ska visa berätta om.

i 40 år  var jag en handikappad  ständigt ner tryckt människa av mig själv, där jag skämdes, dolde och viskade om hjälp….. idag   pratar jag med mina tankar   och  har insett att jag är jag.  Jag  är en helt underbar  kvinna,  som har förmånen att få möjlighet, att vara mig själv.

När jag nu är den jag är,  utan att huka mig, utan  att smyga undan och skämmas,  så  blir jag så fantastiskt bra.

Jag slipper smyga mig  hela tiden, tänka högt men lågt.  Då får jag möjlighet att blomma.  Jag behöver inte ens  kämpa, för att bli som hon där eller han där.   För jag har insett att jag aldrig blir det, kommer aldrig att  bli av med min kraglöshet,  min oförmåga att  rycka upp mig, skärpa till mig,  inte prata så mycket  …..  så högt,  inte alltid  komma ihåg att inte avbryta, eller glömma av att jag  glömmer av.  När jag äntligen är den jag är,  så verkar det som att människor   nästan  plötsligt dyker upp   och hjälper mig utan att jag ber om det,  det finns  andra människor  där ute som är intresserad av mina otillgångar ser mina otillgångar  som tillgångar.

när jag inte skäms döljer  utan visar hela mig som jag är  så blir jag en tillgång

hur kan det vara så?????

Jag bryr mig inte om  att hitta svaret i den frågan utan jag nöjer mig med att  det bara är så .

Sånt e livet ibland, det bara är så…..

© malix

 ”Den blomstertid nu kommer”

Idag  vaknade jag med tankar om det stundande sommarlovet.  Mina tankkar tar mig tillbaka  till historien långt borta.  Min sons första skol avslutning.  Min störta  skamkänsla av att inte duga som mamma fick jag uppleva en kort sekund.

Innan jag  tog  fram  det viktiga i händelsen  och snabbt intog en  mera värdig syn på mig själv.

Här finns även en tanke  om  hur adhd spelade in i mina  handlingar  hur jag  inte  liksom har med mig att sommaren kan vara kall.   förmodligen hade jag inte haft den tanken utan adhd eller så har alla mammor i min sons klass adhd……..

Mina sista pengar tog jag till  hans kort byxor, cheap de sista pengarna till kortbyxor som han skulle ha denna  sista dagen för terminen.  Idag blåser det kallt, doctor   regnar småspik, temperaturmätaren visar på nio grader.
Inte kan min lilla kille ta sig ut i kortbyxa, t-shirt och sandaler.   Herre gud, nu får jag skämmas  nu får han ta de gamla vanliga jeansen och en vanlig tröja.
Stakars min lille parvel  jeans och gammal tröja på  sin första skolavslutning.  Hur tänkte jag när vi köpte kläderna.  Detta blir  min värsta dag vilken skämmig mamma jag är……

Men herre gud! Hur tänker jag  det är väl mera skam  om jag lät minn pojke springa runt i  kortbyxor. gå ut i detta vädret   och behöva frysa.   Inte gör det något att han  har gamla byxor,  visst det hade varit fint  med sol idag  och  en liten solstråle som har sina fina kortbyxor och t-shirt där framme i kyrkan men   vädretsmakter  bestämde annat.

Dagen gick bra  min lilla fina pojke stod där framme  och sjöng för full hals. hans ögon glittrade som små solar.  Hela föreställningen  var ett underverk.  Alla barnen sjöng,  flickor i korta kläningar och nya skor,  små vattenkammade  pojkar i  små  korta byxor och t- shirtar stod där framme.  Alla barnen var så fina.  Min lilla kille stod där framme i  jeans tröja och sina nya sandaler.    Efter  kyrkan  gav alla barnen fröken en kram.  Fröken kom fram till mig  efter all uppståndelse  tittade på mig  och sa: du  är ingen riktig mamma  när det är skol avslutning ska barnen ha nya fina kläder.
Jag tittade på henne  tänkte för mig själv: du är ingen riktig människa hur kan du lägga på mig en skuld och skam utifrån dig.
Jag är en fantastisk mamma som ser bort från alla oskrivna regler och  lagar. Min lilla pojke slapp i alla fall att frysa.  Jag valde i hans bästa, istället för mitt  bästa.    Nu hade jag ju redan innan kunnat tänka på att lägga  de sista pengarna på  kläder till honom som skulle kunna varit i alla väder, men  gjorde inte det och då var det mera värdigt   i mig  av mig att stå ut med att   jag var en dålig mamma  i synen hos andra än att min lilla pojke skulle frysa.

Vi har så många  dåliga mammor sidor i oss  i våra tankar i vårat samhälle.  Men  egentligen är vi ju fantastiska  precis som vi är.
De dömande tankar du har om mig, säger inte så mycket om mig, det rent av säger mera om dig.

Ett underbart väder ute igen. 

Jag har  just lämnat över min lilla pojke till skolan,  körde hem och  har kommit fram till att idag får bilen  vara hemma.  Ögon droppar och sol hör inte ihop! Inte hos mig i alla fall.  

 

För jag har idag varit den värsta bilföraren i mitt liv.  Halv bild och körde med gissningar tycke bilarna jag mött stod stilla såg inte människor från jag var nästan framme vid dom.  Nej detta var inte en upplevelse som jag utsätter mig igen för. Inte idag förhoppningsvis blir det ju bättre men inte idag.  Dagen är som skrivet underbar solen gör att ute är mera behagligt än inne.   Solen är även en pina för mina ögon idag. Så jag väljer att inte vara ute och njuta.  Livet är ironiskt denna fina dag som jag längtat efter så länge och jag kan inte vara ute i den.  Sånt är livet ibland är det ironiskt.  Slutar  även min text här för det är jobbigt för mina ögon med  det vita på skärmen.

Lev idag så lever jag i framtiden när droppar är slut och min ögon slutligen funkar igen€¦€¦€¦

© malix

 

 

fick jag lära mig idag har ju  under veckan haft ont  och värk i  ett öga  från och till har det ju varit lite rött med.   Gick till sängs  igår  med ett öga som   sved värkte  och  var i ett ständigt flöde av tårar.  Helt utan  sorg eller glädje utan tårkanalen fick ett spel  och  visade mig att  här  är något som är fel.   Somnade gott  men vaknade i morse av en värk som inte  gick att uthärda, healing blev  lite rädd  tankar om förlorade syn och massa nojjor  om konstiga ögonsjukdomar.   Alla tankar på att förlora min syn blev för mycket så jag åkte i morse iväg till  doktorn som tittade på mig och skickade mig vidare till en   riktigt ögon läkare.  Denna ögon läkare var en  läkare som inte gillade  skjåpiga  rädda  kvinnor.    Han tittade på ögat tryckt e lite   gav mig   det värsta  svidande ögondroppar   jag varit med om.   inte ord sa han om att det skulle göra ont  utan det  fick jag   uppleva utan förvaning. en droppe  och  jag trodde ögat skulle fräta sönder.

Det gjorde inte det  och värken gav medd sig lite gran.   Efter alla konsttiga  undersökningar som jag   ärligt skall säga  inte  var  så  trevliga  de var även smärtsamma.

I slutskedet   berättade  doktorn för mig att jag har rematisk värk i mitt öga.    fick   åka till apoteket  hämta lite   mera  svidande ögonsalvor som skall  användas  6 gånger omdagen till  någon annan läkare  säger annat .   Dessutom  en annan liten ögon droppe som jag sakll ta   en gång om dagen. Undra hur mycket svid den kommer att ge mig.

Hur kan man ha rematisk värk i ögonen utan att ha rematisk värk i kroppen.  Jag skulle  till och med hellre ha den rematiska värken i ett knä istället för i ögat  för detta  gör inte  lite ont, cialis det  gör  svin ont  utan den svidande frätande salvan som skall bedöva mitt öga sex gånger om dagen ….

Ilband vill jag inte leva i nuet   ser gärna fram emot   när  doktorn berättar för mig att  jag inte skall ha dropparna mera.  Så nu lever jag i framtiden men upplever nuet 6 gånger omdagen  som är en orsak från historien.  Historiken är  den rematiska ögon värken , svidande droppar tar mig till nuet  de mindre onda ögonen efter dropparna   hjälper mig till  önskan om framtiden….

REMATISK VÄRK I ÖGONEN  VISSTE NI ATT DET FANNS NÃ…GOT SÃ…NT???

Det gjorde inte jag  men jag  läser heller inga  sådana böckerr  och gillar inte sjukhus doktorer och  allt sådant!   Förutom nu  när jag slipper mitt onda öga, fast  om en timma  så ska den frätande droppen i ögat,   vilket jag  redan känner i mitt nu lite ömmande öga.

Vill även berätta hur cool jag är,  sitter just nu i min säng med min lilla dator,   det är mörkt i rummet,   data skärmen lyser upp,  men jag skyddar mig med mörka   solglas.   Jag  och Magnus Uggla .   Mina ögongör mindre ont  så.

 En liten  helvetes demon  dag idag. min spöken från igår  som är sen förr som jag skrev i mitt förra inlägg.  Vill inte riktigt ge med sig, there du duger inte  är nog  grundkärnan i det.   Fast  tankarna som  blir i mitt huvud handlar om, unhealthy   tänkte du inte på det  att du aldrig lär dig…..

Men ännu tydligare blir det när jag tänker  Nej det gjorde jag inte! jag glömde det!

Det som gör ondast i det hela är,  Jag är så ensam, jag får inte den förståelse eller  den omtanken,  av min man.  Här tar vi hänsyn, jag kämpar för fullt  på veckorna för att det skall vara bra  för min lilla grabb.

När min man  är hemma på helgerna, så  känner jag mig  fortfarande ensam, ensam med mitt funktionshinder.

Jag ska vara normal och ha alla  tankar på  min sons funktionshinder, jag känner mig anklagade av min man .  När han är hemma tycker jag,   nej inte tycker,  jag vill då ha hjälp! Jag vill  också ha förståelse, omtanke en  arm att vila mig på.   Det som gör ont,  är att  min man ser  när vi  håller på att hamna i  dessa mindre bra diskussioner jag om min son, men han gör inget åt det fråns vi är  mitt i det.

Det är inte ens det som gör ont, utan  mina tankar efteråt, som är ekon från förr. Så som :   men herre gud när ska du lära dig.  du gjorde samma sak förra veckan  hur många gånger kan man göra samma fel?

Jag flyttas tillbaka i tiden,jag kan inte ändra på  förr jag har till och med förlåtit mig själv för  förr.

Men idag  här hemma  hos mig,  där min make är så fullt medveten om  funktionshindret hos våra barn,  och gärna berättar för mig när jag  är för  bestämd mm.

Han vet om att jag har samma problem, som  våra barn vi har adhd. Jag blir inte bemött med samma förståelse,  utan jag  ska  på något sett efter  min diagnos nu vara medveten om min diagnos, och inte hamna i dessa situationer.

Som  om ADHD  skulle öppnat  källan i mig till att  inte   ha diagnosen.  Jag har inte det,  ibland blir jag förbannad innan jag hinner uppfatta att jag är där,  i det stunderna  kan jag inte säga att jag väljer,  i alla fall är jag inte medveten om att jag väljer.

Det är jag som blir irriterad, det är jag som misslyckas, det är i mig det gör ont  då jag  kommer till insikt  i att jag ännu en gång hamnat  i ilska.

Men  visst jag är  känslig  och igår  var jag  extra känslig,  då  spöken från förr  dök upp i min mans ord.

De orden gjorde ont,  det var inte samma ord men,  min tolkning var  från  30 år tillbaka i tiden.

30 år tillbaka i tiden var adhd lathet,dumhet, korkad. Man  fick även det bemötandet.  I går var jag  14  och blev ännu än gång  bekräftad av mina tolkningar som förståndshandikappad,  att jag inte kan  jag är lat och allt vad  det  kom upp.

HMMMM hur kort blev detta inlgget?

Jag slutar nu så har jag  kommit en bit på vägen ser ni….   jag har lärt mig att  sluta ….

Lev idag  historian kan göra djävligt ont, men  om den gör det så  ger den dig inget  det gjorde ont  då,  inte nu….

Oj, hospital djävlar i gatan vilken explosion det blev i mig.
Jag som väljer  när jag blir arg, jag valde inte i dag.  Jag formligen exploderade inom mig, mina känslor  är inte i gungning, utan i hel  djävla full storm.  Jag formligen  kokar inom mig.   Är så arg att tårarna  ligger bakom  ögonlocken  och hotar att tränga fram. Hjärtat bankar på, så  det hörs och hur jag än tänker blir jag inte lugn.
Vad handlar min ilska om?
Vad va det som gjorde mig så fullkomligt  helt  djävla  arg.
Ännu  20 minuter efter  incidenten, är jag lika  jävla arg,  eller arg jag  är inte längre arg.
Jag är besviken,  jag är  ledsen över  att jag  alltid hela tiden  blir påmind om hur förbannat djävla förstående  och  allt djävla skit jag ska tänka efter på.

Vi sitter vi köksbordet, äter frukost  min make ,våra två söner.  Våran  lilla grabben pratar  och pratar,  tjatar emot,   munnen går i ett.   Jag  och min lilla grabb är  ganska lika,  och när det skär sig , så är det just i sådana situationer det skär sig i.   Han tjatar och babblar om saker som  han inte förstår, jag flyter med  hänger på, blir irriterad.
Min större son  hänger också med i  tjatet.
Min kära  förbannat  väldigt duktiga make  reser sig upp  och  säger,  tänka att du lyckades igen, du fick som du ville ännu än gång, detta till våran minsta kille.  Du  klarar det  hela tiden.

Här  brinner min skalle upp,  tankarna är röda,  atomvapen,  Autobahn, vansinnes speed.
Hjärtat bankar  som en  tecknodunksmaskin som hakat upp sig.
En liten ljus liten  finare tanke lyckas  hitta min uppfattning, och  för att  inte känna mig  så  maktlös och värdelös i situationen,  lyckas jag formulera den.

Ganska  formulerad  eller så  välformulerad som  den  kan bli utifrån mig i  affekt.
OM DU NU SITTER HÄR , VARFÖR HJÄLPER DU  INTE TILL DÃ…  HINDRAR DET SOM HÃ…LLER PÃ… ATT  HÄNDA.
Sa jag till min  faktiskt adhd- lösa  make,  som  även han vet  när det  hettar till,
när  situationen håller på att gå över styr.   Vad ska jag göra då?????? blev svaret…..
Vad ska  jag göra då?
Jag är så trött ledsen på att jag ska tänka,  visa hänsyn,  ha med  antennerna  vara vaksam hela  djävla tiden.
Jag ska minnas, jag skall göra, ……. bla bla bla. fan vad jag är  trött.

Han satt där  i köksbordet förmodligen märkte han tecknen på vad som höll på att hända, lång innan  vi andra  märkte att vi var  där.
Att vi var i den situationen   som  bara blir,,,,, djävlig för alla.

Nu ropar  många röster i mitt huvud, men tänkte du inte på det?  Att du aldrig lär dig……
Hur många gånger ska du göra samma fel,  en gång till???
Men det borde du räknat ut……. men herre gud  ni  gör ju alltid så,   det är ju i just de situationerna,   du   blir arg……..

Det här  är mitt problem,  i vissa situationer  hamnar jag bara just där.   Jag ser inte  stoppskylten, jag ser inte hur hjälpskylten  hoppar upp och ner,  per automatik  förvandlas jag  i denna situations till  adhdare.
Det är adhdn  i mig,  tokig blir jag men idag,  märkte jag det inte.   Tokigheten försvann från situationen,  då min man  reste sig och sa de  öde stigmata  orden, som jag sedan  gjorde om tolkningar på:    av gamla   saker som tänkte du inte på det  men  herre gud när ska du lära dig…………

Då flyttade jag fokuserat  till  där den  egentligen borde varit från början.
Alla tecken,  alla  små nyanser av  situations bevis, som min make säkerligen  uppfattade långt, innan vi var  där vi var.   Dessa  tecken , de knappar min son trycker på.  Som min make ser, att han trycker på.

Här borde han,   göra det han  kräver av mig,  här borde han gå in och hjälpa  våran lilla kille genom att säga,  du lägg av , jag ser  att du vill ha  tokerier nu.   Här skulle han även kunnat gått in och stötta mig,   genom att sagt   till mig.  Du    nu  börjar han,  jag ser tecken  till att han vill få igång dig.

Här kunde han  stöttat mig,  hjälpt mig  i mitt funktionshinder till att just hitta stoppknappen,  hålla upp  rött ljus lampan.  I   stället  resar han sig över oss, andra  hejar på enligt min uppfattning,  vår lilla kille genom att säga:  Ja  du lyckades igen.  Var på min lilla kille säger : ja, jag vet.

Den situationen  gav mig  ingenting.
Den hjälpte inte mig överhuvudtaget,  min upplevelse av situationen blev  att jag förlorade ansiktet.
Jag blev dålig,  kass och borde själv  hitta  alla  ledtrådar som egentligen är  min adhd, mitt funktionshinder, det som jag har svårt med.
Det känns som han riktigt  grisade in i ansiktet på mig,  han lyckades igen, och du går på det varje gång.

Jo, visst han har rätt, jag går på det varje gång ,  det gör jag,  kanske gör jag det  VARJE gång, för att jag just inte lärt mig  när situationen uppstår.
Jag ser inte ramarna. Jag ser inte, när det  håller på att hända.
Här ser ju jag att,  det är något som jag behöver hjälp med,  jag behöver hjälp av min partner med just den situationen  just i de lägena.  Där hittade jag  nackdelen med adhd  som jag själv inte lyckats hitta en karta till.
Här behöver jag  hjälp. men inte av att  berätta för mig hur kass jag, värdelös jag är.  Inte genom att  puscha på situationen.   Inte genom att bra lill killen,   du lyckades igen.
För även  lillkillen behöver hjälp,  även han behöver se att   han har en del i det.  Det är något jag inte kan hjälpa honom med eftersom jag  lyckas varje gång att ramla i.
Vi  som vuxna  borde ha en enad front  där jag får stöd av min make   i situationen.
Det fick jag inte,  den ilska jag  som jag började inlägget med  har övergått till  besvikelse, besvikelse över att  jag inte  lyckats  visa min omgivning  vad jag behöver hjälp med.
Besvikelse och  en  djäkla massa gamla spöken som blev tydliga i situationen, gör mig nu mera ledsen än arg.   Liten  ledsen, besviken över att jag ännu än gång  inte ens lärt mig  hitta kartan om just det här…..
Ledsen  över att  den som kan läsa kartan inte förstår orkar vill hjälpa mig att lära mig läsa kartan.  Det är i sådana här  situationer som ADHD i mig blir ett handikapp.  Det gör ont.
© malix

Att sprida detta är vettigt  och klokt  kolla in länken  ADHD kvinnor.   Det är ju  så jag är inte ensam  det finns fler av min adhd vara.  Tyvärr så känner man ju sig rätt ensam ibland  kolla länken  http://adhdkvinnor.se/Flygblad.pdf

hittade  något som hette micro blog.  Inser snabbt att det är inget för mig, check   namnet säger mig att där  får inte mina inlägg plats. Där finns det inget utrymme för mina ord. Mina ord  är ju som  Min ADHD  snabb lång  när  man väl börjat  och inte helt avslutat.  Har fått nya funderingar  och  helt nya  tankar  så hör ihop med  skrivpuffs bloggen.   Alla utmaningar  varje dag  är så inspirerade och roliga. När jag skriver  så skriver jag.  Jag har alttid tyckt om att skriva  jag skriver  hellre än bra.  Jag skriver mycket, find långt och fel. Så en liten microblogg är inget för mig  där får inte jag plats.

Dessutom vet jag inte vad man skriver i en sådan blogg.  Egentligen vet inte jag vad man skriver i bloggar  överhuvudtaget.  Men jag  är ganska  van vid att inte  finna mig till rätta, order   har ju alltid varit  annorlunda, så vad  säger att mitt bloggande skall vara  som alla andras?

Inget!!   Jag är jag,  jag är som jag är  men det underbara i det är  att det är jag som jag är.  Det mest fantastiska i det är att  det  duger,  det är precis så  djäkla dugligt  och bra som det ska vara för det är jag .

Microblogg att vara eller inte  vara,  bryr jag mig inte om  för där  får inte jag  plats.

Jag trivs bra här  under korkeken 🙂

Lev  nu  sen kommer senare.

Innan jag berättar om min överträffan, try så vill jag berätta något som jag gett till mig själv i present.  En liten vit sak, discount som gör att jag kan skriva vart som helst. Jag köpte mig igår en liten mini dator. Denna lilla sak ska nu hjälpa mig att nå  mitt mål, jag burit inom mig länge. Jag ska ge mig själv tid till att förverkliga min dröm.
Min lilla söta vita dator  väger inget, jag kan ta med mig den vart som hest. Den ska bli min almanacka, min nya dagbok och även ska jag  istället för alla skrivböcker som  jag har över allt  lägga in små fina böcker i min lilla kompis.
Nu var det ju inte det jag skulle berätta om, utan  här ska  nu ske något stort, jag har hittat en lust till att  vara ute i min trädgård. inte bara vara ute, utan även vara här ute och  göra det fin, jag har lärt mig eller övervunnit mitt motstånd till trädgårdsarbete.  Redan innan klockan var nio idag, tog jag mina trädgårds handskar på,  gick helt frivilligt, utan någon som  helst övertalnings strategi  ut  och  började med min kompost.  Vilket inte är  vanligt, jag har hittat en glädje i trädgård i stället för måsten.  Det är stolthet för mig, jag  känner tacksamhet över min  glädje i  detta arbete.
Lev nu  just i denna stund,  då får vi så många denna just nu stunder.
© malix
Min lilla vita maskin ska föra mig till nya mål eller ett mål som varit så svårt att nå. Nu ska du få följa med mig  på min väg till mitt nya mål.