En tidigt tidig morgon. I natt har sömnen varit flyktig. Svår att nå. Någon timma eller två inte mera. Ändå var jag så trött att jag nästan somnade när jag satt ute igår kväll. Igår fick vi en present från socialtjänsten. En avslutningspresent efter 8 år samarbete. Presenten var två muggar i två olika gröna nyanser. Vem är det som älskar grönt? Och vem är det som älskar just den där ljus ljus gröna färgen? Jo det är jag det. Hade jag kunnat hade hela mitt hus i alla rum haft nyanser av grönt. Jag verkligen älskar grön färg. Just en ut av kopparna har jag nu mitt morgonkaffe i. På muggarna står det Dela din vardag. Det är ju det vi har gjort i dom där 8 åren, Nu är det kanske inte slut med att dela sin vardag. För lillkillen kommer att bo kvar tills han känner att han har bott klart.

Igår hämtade även maken, de två fåtöljerna som vi hade beställt på Jysk. Nu är sittgruppen på altanen komplett. Nu kan man sitta många där ute och mysa samtidigt. Det kunde man innan också men, då var det ett ihop plock. Igår var jag på jobbet, Jobbar bara halvtid men eftersom mitt schema ser ut som det gör så blir det en del timmar ändå. Fast igår vart det bara 4 timmar. I dag är det 6 timmars jobb. Det var roligt att komma till jobbet och träffa alla. Mina fina härliga klienter. Nu är dom kanske inte mina. Men det är en härlig känsla när man går hem från jobbet, då när man känner att man gjort lite skillnad. Många samtal blev det, många hej. Idag jag dit igen. Ska bli så roligt.

Ingen sjukgymnastik idag. Känner att jag har träningsvärk, vila kan vara bra idag. Igår när jag skulle gå hem från jobbet. Pratade jag med en kollega som jag aldrig innan träffat. En kille som ska gå på min rad så länge som jag är sjukskriven 50 %. När jag sa att jag kommer vara sjukskriven 50 % i några veckor för att jag har värk, då jag har diskbråck. Berättade han att han var utbildad kiropraktor. Han säger gör inte någon operation, Jag svarar nej sådant skulle jag aldrig våga. Jag sa något om att jag haft huvudvärk i några veckor just nu, så säger han sätt dig på stolen där och slappna av. Han knäcker till nacken på mig, och masserar mina axlar böjer och knäcker armarna och fingrarna. Efter knäckningen i nacken åt båda håll. Då vart huvudvärken borta. Jag blev helt chockad. Jag fattade det inte. Men var väldigt glad över att huvudvärken försvann.

Fast idag med sömn av flyktighet är den där huvudvärken tillbaka. Men värken i axlarna som jag hade finns inte kvar. Axlarna kan jag nog böja åt vilket håll jag nu vill känns det som. Jag känner att jag är på rätt spår. Tänk om det är så att en kiropraktor kan ta bort all värk i ryggen. Tänk om det är så lätt. Låter för bra för att vara sant. Tänk om det är så att det behövs några gånger hos en kiropraktor och jag slipper äta mina tabletter. Hm tänk om det är så att höften blir bra av sådant besök. hmmm Jag vill att det ska vara sant. Jag ska verkligen prova. Det kan ju inte bli sämre av det i alla fall eller???

Nej nog för nu, ny dag att leva i. Idag är första dagen på resten av våra liv. Hur spännande blir inte det?

Tacksamhet.

1. Tack för att jag fick vakna upp till ännu en dag.
2. tack för min fina dag igår.
3. Tack för att huvudvärken igår försvann med några knyck.
4. Tack för att livet har så många olika nyanser av grönt.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller. Just nu.

Mamma blev så sjuk att hon sedan lämnade denna värld och gick över till den andra stranden……

Det blev träning nu på morgonen, en härlig känsla av träningen i kroppen. Synd att den inte håller i sig hela dagen. Idag var det många som var på rehab och tränade. Det var många som tränade men jag fick allt plats för att utför min träning. Nu sitter jag och saknar badet medans jag skriver. Det får duga med dusch idag.

Kanske orkar jag åka och bada, när jag kommer hem från jobbet. Har haft en gräslig natt, sömnen har uteblivit pga av ryggen och höften. Dessutom har den lilla vidriga katten väckt mig redan vid 4 i morse. Jag vägrade gå upp och han vägrade att ge upp. Vid fem vann han kriget. Det var ett krig och humöret vart inte på topp när jag gav honom mat. Vare sig på mig eller katten.

Det planeras för midsommar, just nu känner jag att filten över huvudet eller huvudet i sanden är min plan. Nu är det inte så allvarligt, dotter med familj, son med familj och sonhustruns föräldrar kommer att besöka oss. Det blir en repris från förra året. Men utan majstång! Det var vidrigt att klä av den, när det vart klart. Tror den stod här i en månad, innan vi plockade bort alla vissna blommor.

Tiden just nu, påminner mig om tiden förra året. Det var i dagarna som mamma hade ramlat och brutit lårbenet. När hon kom till sitt boende efter hon varit på sjukhuset, åkte vi till henne. Det gick inte att få någon som helst kontakt, med henne. Bara några veckor efter det, gick hon till den där andra sidan av vattnet. Dit vi inte når, det måste till att vi är klara med detta jordeliv. Jag minns resan från Norr, då vi åkte i ett sträck för att jag skulle hinna säga hejdå till mamma. Vidriga mil av ångest, vidriga mil för maken som körde bilen. Den där sista dagens ångest, när jag inte visst om jag skulle hinna i tid. Men i tid hann jag och jag hann säga hejdå till mamma. Jag hann berätta om mina barnbarn och hennes barnbarns barn. Jag hann säga sådant jag ville säga. Jag hann med att sitta där tillsammans med mina syskon den där sista stunden då mamma slutade andas.

Även om jag hann, känner jag av sorgen av mamma just nu. Nu är jag gråtmild redan innan, så självklart rinner tårarna lite extra just nu.

Jag minns min makes kommentar, då jag sa att mamma hade ramlat och att hon var på sjukhuset. Makens svar blev aj då, dumt nu blir det illa. Jag trodde inte på honom men, han hade rätt. Rätt som alltid, men ett rätt man antagligen inte vill ha. Nej jag ska borsta av mig tankarna, borsta bort känslorna om det går. Gå ner i duschen och göra mig klar för jobbet. Jag har nog med det som redan är.

Tacksamhet.

1. Tack för att jag fick vakna upp till ännu en dag.
2. Tack för att det i alla fall blev några timmars sömn.
3. Tack för att sjukgymnastiken gick bra både i går och idag.
4. Tack för att rörmokaren kom och lagade vattenledningen igår, det vart ett snabbt jobb.
5. Tack för att jag har möjligheten att sitta här och njuta av vädret som är grått. Grå är också en färg. En behaglig färg som lyfter fram de gröna i träden.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.

Dagen började tidigt idag. En sväng ner till torkrummet och upptäckte att vi har en vattenläcka. Ont i magen var förnamnet och jag gick i gång på alla siffror du kan tänka dig. Kanske inte så positivt. Upp väcka maken samla vatten i Donjodunken och maken stängde av vattnet. Nu sitter jag och väntar på Rörmokaren. När vattnet var samlat blev det träningskläder på, iväg till sjukgymnasten för min träning. 1 timma med alla olika moment och sedan ringde jag min vän för att fråga om hon ville med och simma i sjön.

Vilket hon ville, iväg till sjön och simmade 1000 meter. Efter simningen tog jag min tvål, tvålade in mig sköljde av tvålen, efter det var badet ett minne. Det känns i kroppens alla hörn att jag tränat på riktigt idag. Först sjukgymnastiken där jag cyklade, lyfte lite och gjorde ryggövningar som är lite svårare, än dom jag gjorde innan. Rejält svettig var jag när jag gick där ifrån. Det var riktigt skönt att åka till sjön, för att bli sval. Härligt att simma alla meter, Härligt att tvåla in kroppen. Nu känner jag med tränad och ren, två knäckemackor till kaffet här hemma in under paviljongen och livet känns lite bättre. Lite skönare än vanligt.

Imorgon ska jag till jobbet kl 13.00 det gör att jag hinner med att träna innan jobbet. Kanske kan jag inte simma lika länge som idag, men några simtag ska det allt bli. Ska iväg till doktorn, hämta ett intyg han skrivit. Sedan skicka iväg det till försäkringskassan. Frågar mig om jag ska cykla till doktorn eller om… Jag ska nöja mig med den träning som redan blivit. Sjukgymnasten säger måtta! Hmm, cykla kanske inte är måtta, måtta kanske är det jag redan gjort. Det kanske är det som är måtta att inte cykla till doktorn efter allt jag redan gjort.

Min vän skulle göra kåldolmar idag, hmm kanske ska jag …. eller nej jag har inte så mycket vatten och jag vet inte när rörmokaren kommer. Det får bli enklare idag. Fick tips om färskpotatis, burkskinka med gräddfil sås med lite krossad Annanas. Lät gott, kanske till mig och ungdomarna. Maken gillar inte annanas. Han får ha lite annat som sås istället.

Igår åt jag första jordgubben från våra jordgubbar i trädgården. Den smakade himmelskt gott. Tänk snart kan jag gå här ute och plocka en skål med jordgubbar för att njuta av.

Tacksamhet.

1. Tack för att jag vaknade upp till en ny dag.
2. tack för att jag har fått ett bra träningsprogram för min rygg.
3. tack för att min vän ville följa med mig och simma. Att hon som jag orkade simma så många meter.
4. Tack för att doktorn ringde angående intyget.
5. Tack för att det känns som om jag nu i alla fall kommer upp ur diket som vart så djupt.
6. Tack för att jag i dag för första gången på resten av mitt liv, känner mig lite mera positiv än jag gjort innan.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller. Just nu.

Vaknade sent idag. Eller sent, klockan var sju, sent för mig. Men helt okej, för det är nog första gången på riktigt länge, jag sovit lite längre. Såg filmen Patrik 1,5 igår. Jag minns när jag och min bror och vår systerdotter var statister i filmen. Hur vi en hel dag gick fram och tillbaka på en grusgång, under filminspelning. Spännande vart det och roligt att se skådisarna, hur dom gör på jobbet. Igår gick vi ut och åt med lillflickan, Mandys var namnet på stället. Miljön där inne är i femtalsstil. Lillflickan hon uppskattade det. Vi tog var sin Milkshake till maten, så god.

Just nu slår regnet emot taket på vår Lvl^2. Så mysigt att sitta här och skriva när regnet smattrar mot taket. En härlig känsla blir det i mig. Visst sola och blå himmel men nu behöver vi regnet.

Igår badade jag även i poolen, solade och tog det lugnt. Men det känns som att jag inte längre riktigt uppskattar det här med att vara i husbilen. Det är trångt, blir smutsigt här inne och den här morgonstunden när jag sitter helt själv är just nu bara en väntan. En väntan på att åka hem. Hem till Lillekatt, hem till min oas ute på altanen. Hem för att bara vara hemma. Hur blev det så här?

Jag brukar ju uppskatta en husbilshelg, brukar tycka det är helt underbart att vara ute och sitta här och skriva. Jag vill att det ska fortsätta vara så. Nej jag får ta och skärpa upp mig. Får anstränga mig lite och se det vackra. Det är mysigt att sitta här och skriva, är gott att ta en smutt på kaffet som står bredvid mig. Är härligt att ha en massa tid till mig själv. Det är roligt att se något annat, än bara hemma. Här finns ingen möjlighet att irritera sig på skräp i vasken, spill på borden eller att allt möjligt. Är det spill på bordet, ser jag inte bordet nu, är det skräp i vasken, är jag inte hemma och ser det. Jag sitter här och här är ytan liten, minimalistiskt liten och här måste var och en av oss plocka upp efter oss. Här är inte en garderob som är så full med kläder, att det ramlar ut när jag ska ta fram något.

Men behöver jag gå på toa, då lär jag bli blöt av regn just nu. För nu öser regnet ner på riktigt. Nu inte det smattrar utan öser. Tur att vi har toa i bilen. Nej idag ska jag försöka att hitta tillbaka till det som är mig. Den positiva mig som jag brukar vara. Fake it till you make it. Det är det jag måste öva på nu, Fake it till you make it. Vilken härlig energi jag har just nu, den vågen ska jag flyta på. Poff no no inte fake it så mycket . Det får räcka med att jag är tacksam över att:

1. tack för att jag vaknade till en ny morgon. Idag är första dagen på resten av mitt liv. Den ska jag fånga och se till att njuta av. Idag är första dagen på resten av mitt liv som jag sitter i Lvl^2 och dricker mitt kaffe. Jag hoppas det blir flera sådana här dagar.
2. tack för besöket vi gjorde hos Mandys igår. Jag hoppas att inte magen kommer att krångla nu.
3. Tack för att jag har så många människor runt omkring mig som jag tycker om.
4. tack för att det imorgon igen är ett besök till sjukgymnasten, jag kan träna igen.
5. Tack för det fina vädret som varit, tack för regnet som slår mot taket just nu.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.

Vad gör man när man vaknar riktigt tidigt? Jag försöker somna om. Oftast går det inte så bra. Men jag har legat i sängen en timma efter fem för att sova. dömt till att misslyckas. När jag gick upp fixade jag kaffet och nu sitter jag här och skriver. Känns konstigt att sitta här och skriva. Hela morgonen har känts konstig, som att något inte stämmer. Jag vet inte vad det är som inte stämmer kanske har jag bara vaknat på fel sida. Har lite träningsvärk från igår. Sådan värk är en skön värk. Då har man tränat på riktigt.

Igår när jag skrivit inlägget som jag skrev när jag kommit hem. La jag mig lite i soffan ute på altanen för att vila. Somnade bums, sov i två timmar. Vaknade och visste inte till en början var jag befann mig. En riktigt läskig upplevelse. Men det tog några sekunder sedan kom jag på vart jag var.

När lillflickan och maken kom hem blev det att sätta sig i husbilen och åka iväg. In i affären köpa lite kräftor och räkor till kvällsmys. Det blev en härlig kväll utanför husbilen, varmt och skönt. Kom i säng tidigt. Efter en kvällspromenad där vi tittade på husbilar och husvagnar. Idag ska jag bara vila, vila på bästa sättet. Ute i solen och inte göra något alls mera än att vara. Måste vila för att orka med att jobba. Även om det bara är 50% känns det just nu som mycket. Kanske för att jag inte provat ännu.

Men just nu känns ju allt lite som ett företag. Allt känns lite tyngre och svårare att göra. Men jag gör saker, för att man ska göra saker. Saker som att gå till sjukgymnastiken, bada och i alla fall göra något. Det går inte att bara ligga och titta upp i taken även om jag gör det med mellan varven. Men det är inget konstruktiv, inget som gör mig gladare eller friskare. Det får inte bli som det varit en gång innan då jag gömde mig till och med för mig själv. Nej, jag tillåter inte mig själv att ramla ner så långt. Att skriva här är en av sakerna som jag gör för att hålla mig över vattenytan. Att bjuda mig själv på kaffe ute på altanen tillsammans med min dator är saker som gör att jag faktiskt gör något alls. I förra veckan vek jag in tvätt som hamnade på stolen i vardagsrummet, där låg den i flera dagar innan den kom in i skåpen. Det är inte jag så som jag är, vika ihop tvätten, lägga i skåp i samma stund brukar vara jag. Ta alla galljar samtidigt och hänga in i skåpet med ens brukar vara jag. Nu hänger kläder nere i torkrummet och har hängt där i över en månad. För jag verkligen inte orkat att stryka och bära upp kläderna. Sådant brukar jag göra varje vecka, har sett det som en lustfylld stund eller i alla fall en stund av lugn och ro. Ett sätt att stilla tankarna och vara här och nu. Nä jag måste verkligen ta mig i kragen som jag inte har. Måste verkligen se till att fortsätta göra saker fast det tar emot.

Nu till exempel ska jag sluta skriva, öppna dörren till utsidan och gå ut i vädret. Dricka resten av det nu kalla kaffet ute i friska luften.
Lev idag just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.

Började dagen med ett träningspass hos sjukgymnasten. När jag kom hem hade lillflickan bråttom, det fick bli att köra henne till skolan. Efter den körningen blev det att hämta upp en vän, för att åka till sjön och simma lite. Tränade i över en timma hos sjukgymnasten, blev till och med svettig. Vilket var skönt. Ännu skönare blev det sedan att gå ner i badet och simma några simtag. Ett gott samtal och två glas med den godaste saften någonsin. Rabarber och syrensaft tror jag det var. Så svalkande och så himmelskt god, det finns inte ord som beskriver det. Friska frihetssmaker skulle jag kallade det.

Vilken härlig morgon, så härligt att åka till sjukgymnasten och göra ett riktigt träningspass, där det känns i kroppen att den gör något vettigt. Att sedan åka till badet, tvätta håret i sjön och ha ett trevligt samtal med min vän, gjorde morgonen ännu trevligare. Tänk om alla dagar kunde börja så här bra. Det är så livet är när det är som bäst. Maken har packat husbilen, jag har suttit och ojat mig över att allt är så jobbigt. Maken packade in mitt nattlinne och min nya kudde så att jag kan sova bättre. Maten har han bestämt och jag får bara åka med. Har inte riktigt känslan för det, jag vill vara här hemma och inte göra något. Samtidigt som jag vet att han har rätt, han har ju alltid det. Han har rätt när han säger att jag måste göra saker för att hålla huvudet över vattenytan. Dessutom så tycker jag det är avkopplande och mysigt att bo i husbilen. Men, men min känsla i kroppen säger mera lägg dig i sängen, dra täcket över dig. Du har inget att tillföra i den här världen just nu.

Kanske har jag det, men just nu känns det som jag gör bäst i att gömma mig, glömma mig och bara försvinna från jordens yta. Det kommer att bli skönt när jag väl sitter där utanför husbilen, det kommer att kännas rätt när vi åker i väg. Men jag måste ta bort men……. Det går inte att gömma sig från livet i sig själv. Det går inte att stanna tiden eller flytta tillbaka tiden. Men jag kan göra något åt just nu, Just nu är det viktigt att jag gör saker som ger mig energi. Husbilstider är energi. Punkt klart och accepterat.

Hur har jag blivit, för bara några veckor sedan var jag helt annorlunda emot det jag är idag. Sitter här och skriver samtidigt som jag nästan somnar, Blundar när jag skriver för att ögonen inte vill hålla sig uppe. Nä det här inlägget får sluta här för jag blev så väldigt trött.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i i morgon. Just nu gäller.

Idag blev det att ge sig av tidigt. Redan halv åtta var jag på rehabcenter här i vår lilla by. Träningskläderna på, fick lära mig nya övningar för ryggen. Tror passet imorgon kommer att vara i ca 45 min. Äntligen blir det riktigt träning, inte massa löjliga övningar som jag gjort innan. Dom har inte ens hjälpt. Men nu känns det som jag är på väg. På väg bort från diskbråck och ischias. Så härligt att ta på träningskläderna och verkligen prova på att göra vettiga saker. Till och med bli lite varm. Kanske inte svettig men lite varm. Ett bra koncept skulle vara att åka till badet nu, men som jag lärt mig av badsystrarna så badar vi inte ensamma. Kanske är det någon där nu, det vet jag inte så det blir att vara hemma istället. Får åka och bada i kväll med lillgrabben då han kommer hem från jobbet.

Sitter ute under vår paviljong och skriver. Härligt att sitta här dricka kaffe och hör hur fåglarna ännu i alla fall låter. Igår var det för varmt för dom att låta. Igår svullnade mitt ben upp och min fot upp. Den blev lite varm, kändes olustigt. Frågade sjukgymnasten om jag behövde vara orolig. Hon sa att det är inte så farligt svullet, men hon skulle misstänka att det är en inflammation, då det är lite rött på benet. Tyckte väl att jag skulle gå förbi vårdcentralen, för att låta dom kolla. Jag insåg att det kommer inte att vara någon som tittar, för jag måste ringa först. Jag tänker att det får bli värre då ringer jag. Just nu är jag inte orolig, utan det är antagligen värmen som gör det. Sonen sa köp Resorb. Det ger företaget, han jobbar på ut för att de anställda ska få i sig vätska. Jag får gå iväg till affären och inhandla lite vätskeersättning, så går svullnade säkert över.

Nä, jag tror nog det får bli ett bad redan nu, säkerligen är det någon vid badplatsen så att jag inte är helt själv. Skulle behöva en badkompis som liksom är där när jag vill bada. Någon som är intresserad? Nästa vecka börjar jag jobba 50 % . Känns skönt nu när äntligen det blir träning på riktigt. Idag tränade jag rygg axlar och bål. Sjukgymnasten var med hela tiden, var noga med min hållning. Känner mig lite mjukare i sinnet idag än igår. Känns lite som det svarta molnet som var hos mig igår är lite mindre svart. Lite ljusare gråa toner än bara mörkt. Kanske behöver jag inte vara så rädd för att hamna i det totala mörkret som jag är så rädd för. Dit vill jag inte, där vill jag inte vara.

Bry dig inte om vad jag gör. Bry dig istället om varför du bryr dig om vad jag gör. Visst är det en bra tanke. Den gillade jag så jag lånar den från klokheten själv. Bry dig inte om vad jag gör, bry dig mera om varför du har så fullt upp med att ha koll på vad jag gör. En klok tanke. En tanke som säger något, om den som har så fullt upp med att ha koll på alla andra. Själv har jag fullt upp med mitt eget liv. Vad andra gör får stå för dom. Mitt liv är för värdefullt. Dessutom har jag fullt upp med att orka andas, orka ta nästa och nästa steg.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller. Just nu.

God middag, känner att jag måste skriva om mina tankar, känslor. Självklart gör jag det här för det här är min blogg. Det är här jag bor. Idag på morgonen tog jag mig till sjön och simmade, inte kanske för att jag ville utan för att jag var tvungen för att göra något som är friskt och mig. Simmade mina meter tillsammans med mina badsystrar. Stunden var härlig och fin. När vi badat klart kom det en familj till badet. Vilket gjorde att jag ändrade mina tankar om att stanna kvar när min systrar åkt hem. Kändes inte som att jag passade in där helt ensam. I bilen på väg hem gick mina tankar till att fortsätta dagen så som jag börjat den. Dvs, ta hand om mig på bästa sätt. Tog fram en balja för att göra fotbad, såpa i vattnet och filade mina fötter gjorde ordning mina naglar. En härlig stund men stunden tog slut. Solen blev tanken, jag måste göra saker som gör att jag håller huvudet ovanför vattenytan. Måste ta hand om mig så som jag gör när jag mår bra.

Solen, blev det och jag blev helt för mig själv med mina tankar, som gör ont. Hur jag än gör så mår jag sämre. Behöver ha någon och dela mina tankar och känslor med, för dom gör så ont. Jag vill inte belasta min make, med all denna skit som bor inom mig. Jag vill visa att jag fortfarande är jag och att jag mår bra. Men jag gör inte det, det är en lögn. Känner samma känslor nu som för massvis med år sedan, då jag blev sjuk på riktigt i dålig mående av mera psykiska orsaker.

Deppigheten bor i kroppen. Jag var hos doktorn i måndags, med då glömde jag av att säga att jag nog behöver något stämningshöjande. Jag bad då bara om en samtalskontakt. Att jag behöver någon utanför som inte är i mina kretsar att prata med. Någon som lyssnar som vet om hur det känns när man simmar mera under ytan än över. Någon som vet hur det är när man tar simtag för simtag men håller på att sluta simma för att orken, lusten inte finns kvar.

Det känns som varje göromål som ska till, är något som kräver mera än vad jag orkar. Maken har bestämt att vi ska åka husbil i helgen, jag känner nej jag vill inte jag vill gömma mig, ligga under paviljongen med täcke omkring mig och inte göra eller prata med någon. Jag vill bo i ett hörn, där man inte når mig.

Samtidigt som jag skriver detta, inser jag att jag inte ska lägga mig under täcket och inte prata med någon. Det hjälper inte att må bra, det hjälper inte att hålla mig över vattenytan. Kanske är det just det som maken säger som är att hålla sig över vattenytan. Att göra som vi alltid gör, göra saker som jag egentligen tycker om att gö.

Ta alla dom där stegen som jag känner att jag inte orkar med, göra alla dom där roliga sakerna som jag just nu inte orkar. Det är dom jag ska göra. Det är så det ska vara. skratta, göra saker. Just nu blåser det lite fläktande här under taket. Fåglarna har tystnat, kanske är det även för dom lite väl varmt för att orka tjattra. Till och med vår katt som är så nyfiken på ute livet i friska luften, har lagt sig i sitt klätterträd och sover.

Imorgon ska jag till sjukgymnasten och göra övningar för ryggen. Har inte den minste lust till det. Det gör även att jag missar morgonbadet. Fast det är bara en ursäkt, badat har jag inte gjort mera än idag. Allt känns så tungt just nu. Nej usch nu får jag sluta klaga. Sluta tänka så mycket utan göra något vettigt. Vad fan är vettigt?

Lev Idag just nu, igår är historia och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller. Ser ni skillnad på ett tillgjort leende? Jo det var inte alls så jag kände mig men att le kanske även det ska till.

Jag känner att min tillit är naggad i kanten. Min tillit till mig själv. Min förmåga att lita på människor. Den har liksom försvunnit, inte förmågan i sig för jag är någon som alltid tror människor om gott. Men jag inser att min förmåga eller min vilja har fel. Jag brukar säga till mina ungdomar att det inte går att lita på människor fullt ut. Särskilt inte random människor. Den bästa vännen du någonsin får är den vän du har i dig själv.

Lätt att säga, mindre lätt att göra. Förmågan att alltid se människor som goda människor utan agenda. Att möta människor ärligt och genuint. Är en förmåga som jag varit stolt över att ha. Idag känner jag mig mindre stolt och till och med orolig. Människor som jag möter och pratar med, idag just nu känner jag att jag har tankar om vill dom mig väl? Vågar jag säga….. Ska jag vara tyst.

Ska jag vara tyst och inte våga säga? Då är inte jag, jag. Då är det inte jag längre, utan någon robot som inte är mig. Men jag känner ändå att jag behöver skapa en distans. Jo, jag vet distanslösheten bor där i ADHD. I know it.

Är det så att jag bara inbillat mig att jag lärt mig, att jag kan det där med cirklar, distans och vad man ska berätta för och till vem. Jag misstänker att det är så. I know it, Distanslösheten är ofta ett problem för människor som likt mig har ADHD. Vi pladdrar på, snackar för snackandets skull. Ofta kommer vi på i efterhand att riktigt så mycket behövde jag inte berätta. Det där va dumt att jag sa och hm, hur kunde jag berätta eller skriva så…..

Men det är ju en del av mig de där ADHD generna, att snacka så berätta allt är något som bara blir. Varför dölja saker? Med ärlighet kommer man längst? Nä, jag tror inte på det längre. Jag misstänker att den ärlighet som jag alltid bor i, är en ärlighet som jag behöver mindre av. Ibland ska jag vara tyst, ibland ska jag inte vara riktigt så ärlig, utan hålla saker för mig själv.

I alla fall så är det en del av mig som fått ett skrapsår, längst där inne i mig är det något som gått sönder, eller i alla fall fått ett blåmärke. Något i mig gör ont, det onda gör tankar om att jag litar inte riktigt, på människor. Varför gör dom så? Är det för att och så ramlar tankarna in i saker som bara finns i min fantasi. För jag har inga belägg för mina tankar, mera än att det är fantasier.

KBT……. Nu skulle jag behöva min KBT tant. Hon som alltid är så klok, min Annica som aldrig har ett ont ord att säga, skulle hon säga onda ord, är det för att man behöver höra dom. Hon jobbar nog inte ens längre, utan lever livet som pensionär tror jag. Nä, jag får plocka fram alla papper som jag sparat, låtsas att hon sitter här och hjälper mig reda ut tankar och känslor. Som jag saknar just henne, just nu här på morgonen när jag sitter här och funderar. Min egna lilla KBT tant, hon som alltid muntrar upp mig, hon som alltid vill mig väl. Varför behöver jag henne? Jo, för att jag vill inte känna att människor runt omkring mig, vill mig illa. Dom vill som jag själv vill, dom likt jag dom vill mig väl. Jag vill dom väl. Jag vill inte vara misstänksam. Jag vill inte vara någon som tänker efter hela tiden och gör saker som inte är jag.

Jag vill vara den som är jag, så som jag är och det som är mig. Jag vill att världen ska vara god. Jag vill bemöta människor så som jag själv vill bli bemött. Jag lär människor hur dom ska behandla mig. Det är en tanke som kommer upp. Hmm vad är det egentligen jag lärt ut? Nu gäller det att rannsaka mig själv…. känner jag. Eller har jag gjort det alldeles för mycket nu kanske? Hmm jo här snurrar tankarna kan jag lova. Men No No… stopp på belägg. Jag ska hitta fram till mig igen, jag ska vara så som jag är i mig. Inte ska få stoppa mig där. Nu ska jag sudda bort min sura min eller min känsla av en förlorad tillit. Jag ska se till att fucka upp och ta bort misstänksamheten, för jag gillar inte de känslorna. Jag vill vara den som ser godhet, ser gott i alla. Möta människor med ett leende och uppmuntrande ord. Det är så min värld ser ut. Det är så jag vill ha den.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller. Idag ska jag försöka mig på att åka till sjön och simma. Just simtag gör mina tankar rena, gör mig lite helare.

Då sitter jag här igen, i soffan med kaffe. Katten har fått sitt och lillgrabben är i köket och fixar sin frukost just nu. Jag har varit vaken en stund. Altandörren är öppen så kylan kommer in i rummet. Det får mig att vakna.

Provade att sätta mig ute och skriva men det var för kyligt. Får vänta några timmar innan jag sitter där ute och ser skådespelet med vindens kraft. Glasögon, ska hämtas idag. Äntligen ska jag slippa att leta efter läsglasögonen hela tiden utan ha på mig glasögon som alltid är på. Tre par ska jag få ett par solglas, ett par läsglas som jag har när jag ritar och stickar ett par som gör vardagen lättare. Glasögonen är från Synsam och var ett abonnemang där jag har möjlighet att byta under året. Sonen tipsade om det. Solglasen är bra när jag kör bil.

Igår när jag var hos läkaren blev en miss, jag hade papper hemma som jag skulle haft med mig till honom. Men dom hade jag glömt hemma. När jag kom hem från läkaren ringde maken och frågade vad som sagt. Då var jag helt tom i huvudet och fick erkänna att jag inte minns vad han sagt. Jag fick ringa tillbaka till doktorn och fråga vad vi kommit överens om. Han ringde upp mig och jag fick till mig vad som var sagt. Vilket gjorde att jag kunde ringa tillbaka till maken och berätta. Alla papper som jag hade hemma var de som hade varit viktigast, att ha med till doktorn. Inte min dag igår, jag är inte mig själv. Det känns lite som skalet av mig finns men inom mig är det tomt. Det känns som den inre rösten i mig har tystnat, som att något inom mig har somnat.

Solen som jag älskar att vara i lyser inte på riktigt här. Jag orkar inte ta mig ut i solen, jag som älskar att bada, orkar inte åka till sjön. Jag som älskar att sola, orkar inte att ta ut filten på gräset och lägga mig i solen. Jag gömmer mig bakom min paviljong. Gömmer mig för mig själv kanske. Mitt jag och mig är för tillfället inte överens om något alls. I tanken vill jag saker, i tanken är det att no no get up get dressed. Kick ass, ha ha jag får inte ens upp benen för att kicka as. Nej idag ska jag göra ett ärligt försök att få tillbaka kraften. Ska tvinga mig själv att inte sitta här och gömma mig. Jag ska ut i livet. Jag ska få tillbaka mig och mitt själv. Get up and get dressed kick asholes. Nu brukar jag inte sparkas, men behöver nog sparka på mig själv. Get up get dressed. Yes, nu ska det till. Att gråta hjälper inte, det är inte något friskt i det. Men tårar tar slut, tårar torkar och på något sätt kommer man hel ut, när dom torkat.

Rak i ryggen, titta rakt fram och låt inget ta bort den som är jag. Låt inget skada mitt jag. Just nu känns det som jag själv är den som skadar. Jag är den felande länken, den som inte passar in i spelet. Fokus på det som är bra, fokus på det som fungerar. Fokus på det som är jag, det där inom mig som jag trivs så bra med. Den där kvinnan som går genom eld för att hitta vatten. Hon som bara traskar på.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon, Just nu gäller. Just nu lever och andas vi.