Höst, ambulance höst bilden som jag la in i går, fick mig att se större än jag gör idag. Jag tror vi alla såg större när vi var små mindre formade barn. Allt va så mycket mer, mer spännande mera nytt. Tänk bara få sova över hos en kompis, eller lucia, Födelsedagen, Julafton.
HÖST bilden gav mig en massa som jag minns sen då. Själva bilden gav mig minnen om att jag alltid önskade att jag fick vara en som bytte bilden i skolan, eller ännu mera spännande få vara den som fick dra bort datumen och klistra upp månadsbilden på kalendertavlan. Nu fick jag säkerligen göra det ibland men där sviker mig minnet. Jag misstänker att själva väntan, längtan till händelsen var mera spännande än själva görandet.
Nästan som när jag föreläser sånt tycker jag är spännande, innan är jag förväntansfull, lite nervös men sen när jag står där i stunden så glömmer jag liksom av allt vad nervositet, spänning och förväntan heter. Då är det som om det bara är. Sedan i efter-stunden bor jag bara i känslan av att det redan är gjort.
I bilden tycker jag flickan speglar just det där i att vara i stunden. Hon liksom är inte i andra tankar än löven sopandet och fångar ögonblicket i alla gäss som skall till varmare länder. I går när jag fick se bilden så blev det som att hösten blev finare, mera mänsklig, mera human i mig. Jag gillar ju mest sommaren men nu bor jag lite i känslan av förunderlighet. En långsammare hastighet flyttade in, ett lugn.
Lev idag just nu, så är vi i stunden som oktoberflickan är i.
Idag tänker jag skriva om min gamla moster som bor i Himmelen, advice hon bor där uppe för att ta hand om min gamla pappa och min morbror Leif så att de gör nått annat än att dricka öl, patient laga bilar och yra runt. Men hon bor oxå där uppe för att jag ibland ska kunna luta mig tillbaka och fundera, Vad skulle moster Gun säga om det, Hur skulle moster Gun göra.
Redan nu känner jag hur moster Gun liksom ojar sig för att jag just skriver moster Gun. Hon gillade inte det, just de orden fick henne att känna sig gammal. Redan som treåring har jag minnen av att hon inte ville höra moster Gun, men av någon anledning blev det nästan som ett tvång att just säga så.
Kan du göra så sa Min kära moster till mig även som vuxen, samtidigt berättade hon att jag som liten då hade grinat upp mig i hela ansiktet när hon hade ställt frågan om Göra så.
För mig är det kärlek, för mig är Moster Gun kärlek. Men också en kvinna med skinn på näsa och en kvinna som både krävde och gav respekt. Idag känner jag att mina barn har gått miste om ett minne en upplevelse som min moster Gun.
Det finns ingen som kan trösta så som moster Gun, ingen som kan ställa tillrätta så som just min moster. Inte heller någon som liksom hur illa eller hur dumt man än gjorde så var det okey så länge som man talade sanning. För sanning det var viktigt för min moster. Sanning och rättvisa.
Men det viktigaste av allt är och var att oavsett hur illa hur dumt eller om så världen hade trillat ihop för mig. Så hade min Moster Gun en förmåga att liksom hjälpa mig att ställa tillrätta. Gråt inte Carina, det är ju inte hela världen. Kan jag fortfarande höra min moster säga till mig ibland. Jo du, moster Gun, nu trillar allt en liten tår på kinden, för hujeda mig vad jag saknar dig ibland.
Det sista minnet som jag har av min moster Var den dagen min pappa dog. Samma stund som jag skulle gå in i hans rum på sjukhuset så dog han. Jag blev bort motad av sjuksköterskor och en doktor. Min moster låg på samma avdelning som min far, och hon hörde från sitt rum hur jag skrek och blev arg på personalen, när de inte lät mig gå in till min pappa.
Fast hon själv var jätte sjuk så tog det henne bara några sekunder att komma dit där jag var, med en bestämd röst säger hon till sjuksköterskorna och läkaren att hon tar över. Till mig säger hon med en barsk röst att jag ska sätta mig ner på stolen. Läkaren frågar om henne om de ska ge mig nått lugnande. Var på hon säger att nej, jag fixar det här.
Hon kramar mig, säger till mig för fösta gången i livet att jag ska gråta hon som aldrig gillade tårar. Gråt Carina, gråt, sen går vi in och säger hejdå till pappa, för han e kvar i rummet tills vi alla har sagt hej då.
Tänk i allt det hemska som är i stunden som jag beskrev, förvandlade min gamla moster Gun, det till ett vackerhetsminne, som jag ibland ännu lutar mig tillbaka i och känner sicken tur vilken himla tur att Min Moster Gun var där just då……..
Vilken tur att jag haft så många runt mig som gett mig kärlek och acceptans. Men känner en sorg över att mina barn inte har en Moster Gun, fast det är klart de har ju sina egna moster och fastrar… De kommer att samla sina egna minnen av most/faster minnen.
Jo du Moster Gun, Jag kan göra så och nu torkar jag tåren känner tacksamhet över att just du var en av mina änglar även om du skällde en del. Så gjorde du det när jag behövde det. Tror inte det finns någon som kan trösta så bra som just min moster Gun…..
Lev idag just nu skall det hängas tvätt…….. HMMM
PS Högen från i går är nu ett minne som bor i en stor papperspåse som skall till återvinningen, långt utanför mitt hus och mitt skrivbord…..
Bilden av mig som Påsktant hemma hos min moster. Hade blivit skjussad av min kusin nån mil i denna utstyrsel. Jo, hmmm jag blev vuxen sent, tror jag va 18 år på denna bild.
Starka strömmar, hospital starka drömmar. Så sjunger dom inte Kalle Baah asså . Men just nu måste jag sjunga så för att inte falla in i korruption med mig själv och min oförmåga att sortera lägga tillrätta alla papper. Den hög som jag så heligt lovade mig själv inte skulle finnas igen efter förra sorteringen. Har åter igen smyginflyttat sig till mitt skrivbord. Hur gör man? Vad är det man ska göra för att inte högar ska bildas? Vad är det man sorterar? Vad ska sparas? Vad ska kastas? Är säkerligen enkla frågor som andra kontrollerar och vet om svar på. För mig är det stora gåtor som jag inte ens lyckas hitta en enda stavelse i rätt och fel. Finns det rätt och finns det fel I sorteringar och sparningar? Säkerligen fel i sorteringar, salve ett rätt Lyckas jag hitta till !
SAMLA INTE PÅ HÖG!!! Idag har jag bestämt mig för att just pappershögarna ska bli ett minne för tillfället. Egentligen skulle jag vilja bestämma mig för att de inte ens fick en chans att flytta in igen. Men all erfarenhet säger mig att där får jag begränsa mig till att tillfälligt få bort dom. Ops! Nästan en Jesus grej, patient som de säger i Smala Sussie. Ordet som per automatik flyttade in i meningen ovan för, är ett ord som jag på något sätt börjar lära mig ganska bra eller hmm, börjat att använda mig av. Ordet hittades i mig per automatik. Begränsa mig oj, oj, detta måste vara en lycklighet eller lärohetsdag, utan ens att jag snubblade till mera än i reflektionen, som genast dök upp. Begränsa, jo sicket ord, det nästan glimmar om det känner jag.
Även idag blev det inte det inlägg som jag från början hade tänkt mig skriva, för egentligen hade jag tänkt mig skriva om Min kusin som jag och min dotter samt Bonusbarnbarnet åkte till igår. Vi var bjudna på födelsekalas till min kusins lille Markus som fyllde sex år. Varför skulle det vara så viktigt att skriva om just det. Jo så här e det, jag och just denna kusinen har inte träffats på ca 20 år. Visst har jag försökt att ringa nån gång, men det har liksom inte varit läge att ringa just de gångerna. Men tack vare FB och min kusins modighet, så fick jag och dottern förmånen i går att träffa kusinen och hans familj. Just det kommer jag under lång tid bära med mig för det var så trevligt, roligt och så på ett konstigt sätt, som vanligt. Fast det gått så lång tid som bjudit på så många olika erfarenheter mellan nu och just det förra mötet. Så var det ett möte som kändes som vi träffats mera hela tiden. Hans fru kändes som jag hade träffats alltid som vi redan kände varandra. Och ändå var det så att det var första gången jag träffade henne igår.
Nej, eller oj det blev lite som jag tänkt mig ändå, Fick liksom plats med kusinen i inlägget. Lev idag, Just nu! Hmmm Just nu, ska jag ju sortera pappershögarna. Hm, Jag ska bara först, Nej Nej nej jag skaaaa”!!!! Sortera just nu eller i alla fall börja. HM redan här känner jag hur stressad hur liksom stressen flyttar in i varje ord. Jag vill liksom inte sluta skriva för då är det ju liksom dags att hmm SORTERA ……. Lev idag va det ja……..
De gamla broarna men alltid ett ständigt nytt flytande vatten. Så blev mina tankar idag när jag tog till steg för att tänka. Så mycket nytt vatten, drug som flyter under alla de gamla broar. Ramlade tillbaka i tiden, sovaldi jag var 9 år för nån timma sen. Tänkte på alla broar som var då. Tänkte på hur vi alla säkerligen hade drömmar som små, sovaldi alla drömmar vi skapar under vår uppväxt. Tanken blev så stor där ute i steget. Mötte en familj som var på väg någonstans, där jag gick. En mamma med tre små barn, familjen kommer från någon annanstans. När vi sagt hej, då jag åter var på väg igen flyttade det in tankar. Om dessa barns drömmar, vilka broar som de ville gå. Ville de växa upp här, eller hade redan, drömmar om att komma tillbaka till sitt hemland flyttat in hos dem ? Hade de här tre barnen drömmar om att i vår lilla by få svenska kamrater i skolan. Eller drömde de om att deras pappa kom tillbaka från landet ingenstans. Kanske fanns där en tanke om att deras farmor, mormor ännu var kvar, i landet som har deras dofter som bekanter. Kanske kan doften av spiskummin locka tillbaka dom till en morgon när de förstod språket.
Efter en stund var tanken hos mig själv när jag en morgon tillsammans med min kusin var i stallet där hästarna va. En kort stund blev det minnen om att jag som barn cyklade för en lång backe sent en kväll. Mörker och skog som skrämde mig. Vid vår väg fram till huset fanns ett träd där jag kunde skymta ett öga, det var jag fruktansvärt rädd för.
Därefter flyttades mina tankar tillbaka i tiden till familjen, som jag nyss gått förbi. Då slogs jag av tanken att de små barnen säkerligen hade mer skrämmande vatten under sina broar. Där hade det säkerligen flutit vatten som jag inte ens kommer i närheten av, i former av skrämsel och mörker. Tanken som från början varit en mjuk och fin tanke fylldes av allt annat än stall, spiskummin och salta stänk. Inte ens rutten tång lyckades ta bort stanken som jag förlorade tanken i. Bestämde mig för att i övermorgon när jag igen kommer möta familjen som alltid är på väg någons stans. Då ska jag ännu mera le, säga ett ännu säkrare och varmare hej. Jag vill att de små barnen ska få ett varmt härligt vatten att flyta under någon av deras broar. Vem vet, kanske, kanske kan det ta bort något av nått hemskt minne som seglar förbi hos dem. Eller i alla fall så får de en stund av ett vänligt leende, när de är på väg till deras någon annanstans.
Oj hur blev det idag bara en massa tankar från steg av min morgon. Så det kan bli nu behöver jag ta hand om dagen för i kväll ska jag arbeta igen. Även där kommer det flyta vatten under broar, och där har det även flutit massvis med historiska vatten redan innan.
Idag ska jag fortsätta just i denna tanke, ha det i mitt medvetande, att jag är och kommer att vara en del av det vatten som flyter under andras broar. De människor jag möter idag, jag kommer att vara en del av det vatten. Då vill jag att de ska minnas det fina friska vatten som jag kan vara. Jag ska vara en del av andra broars klara, glimmande vatten. Det säger mig att jag ska göra mitt bästa för att vara den som jag är ämnad att vara. Det säger mig att jag får låta mitt ljus och mina fina sidor visa sig.
