Malix.se

Etikett: självkänsla

  • ADHD jo det kan inte bli så mycket bättre än så här.

    Jo jag känner att jag måste berätta något som jag gillar och vill göra. Det är något som jag kommer att få göra.   En gång för längesedan blev ju den här bloggen till av just ämnet som just detta inlägg handlar om.

    Jag tror det var förra veckan som jag fick frågan om jag skulle kunna tänka mig att hålla i ADHD skolan på jobbet.  Blev jag glad eller blev jag glad?  Jag blev jätte glad faktiskt.  Just det där är ju något jag kan och vet vad det handlar om.  Visst jag har inte börjat ännu, men jag har börjat i tanken. Tanken börjar få fart. Hmm nu är ju jag, jag,  ibland är tankarna i 120 på en gång.  En tanke föder en annan och ramlar in i tanke 32 som liksom är helt från ämnet.

    Men jag känner det ska bli jätte roligt att få vara en del i just det här med ADHD skola.  Tänk att få berätta för ungdomarna att det där är något du kan vända till en fördel, allt är inte negativt, det där du pratar om nu kan bli en av dina bästa tillgångar.

    Du är lika mycket värd, fast du har mm. Jag tänker även på det där med hjälpmedel så som hjälpmedlet att ha en fungerande kalender. En som är utformad så den får plats och är utformade så den passa just denna ungdom.

    Sånt kan faktiskt göra underverk både för personen som nyttjar den och för personens omgivning. Det är till och med så att när det fungerar, det där krångliga i vardagen som alltid misslyckats med innan, kan hjälpa till att stärka den där tron på sig själv.

    Att få förståelse för att jag är jag fast jag har. Jag behöver bara lite specialverktyg för att glimma lite extra.   Att få kunskap om sin diagnos, skapar ju en förståelse för sig själv. Det är lättare att förlåta sig själv för saker som hänt och händer.  Det hjälper dig att hitta lösningar, istället för hinder.  Tänk bara det där med att lära sig att hitta rätt filter för munnen, så inte allt bubblar ut innan du tänkt klart tanken.

    Livet blir lättare då när man lär sig att just allt det där behövde inte komma ut samtidigt, just riktigt så mycket behövde inte jag säga just nu. Det behövdes inte ens sägas av mig.  Nej det här ska bli spännande… jag ska verkligen göra mitt allra bästa för att varje ungdom ska få möjligheten att få en större förståelse för sig själv, på ett bra sätt…

    Det här ser jag framemot på riktigt, bättre än så här kan det inte bli.

    Nog om detta ha en fin kväll.

    Lev idag just nu, igår är historia och morgondagen den kommer först imorgon.  Det är just nu som gäller just nu i denna sekund och i denna sekund. Fast nu gäller det i just detta nuet.  God kväll.

    Carina Ikonen Nilsson

  • Ett smartband kan vara mera än bara ett smartband.

    Det har hjälpt mig att förstå att jag faktiskt sover lite bättre än jag själv trodde. Det har även visat mig situationer som jag behöver ha strategier för. Det är även en Motivationshöjare…

    Hösten stormar in, sale kramar om och gör att ljusen tänds här hemma.  Här går jag och skrotar, orkar kanske just nu inte mera än så, men det är tradigt. Till och med tråktradigt.  Längtar till jobbet, till mina kolleger och våra pojkar. Hur går det för dom, hur mår dom, har dom på sig tillräckligt med kläder nu i kylan. Går mina tankar. Men jag är här och inte på jobbet.  Jag är här hemma och har i och för sig min familj. Men inte på dagarna.  Dagarna går åt till att vila.

    Jag hade tänkt skriva om det där med sömn och stress idag.  Jag som ofta har sömnstörning och har lite svårt med det här med stress återhämtning och ro. Har  genom ett mirakel som kanske inte helt är att förlita sig på men ändå så fungerar det bättre än vad jag från början tänkte.  Jag har inhandlat ett aktivitetsband.  Jag köpte ett Sony smartband 2. Mest för skoj och för träning, men nu har jag redan då jag köpte det hittat nya områden.

    Ett är sömnen, jag som mest sover kratta eller i alla fall tror mig sova kratta. I alla fall gjorde jag det innan mitt smartband.  Jag som alltid känner att nu har jag sovit dåligt igen,  inser att mina tankar och min verklighet inte är överens. För de flesta gånger jag har sovit och känner oj va dåligt jag sovit, så har jag helt fel.  För jag har sovit bra även om det kanske inte är hela natten så har jag sovit minst  5 – 6 timmar.  Ibland har jag till och med sovit nio timmar.  Oftast är det just då som jag är som tröttast.

    Nu är det inte bara sömnen som armbandet visar, utan det visar steg, hjärtslag och återhämtning. Just det där med återhämtningen når jag kanske inte upp till helt men jag har lyckats få ner min stressnivå ganska så rejält efter smartbandsintåget. För jag brukar checka av det några gånger om dagen och utifrån checken så gör jag saker som är avkopplande.  Därtill så även om de inte visar exakt det som den visar med hjärtslag mm, så är det mig till en hjälp att bli medveten om att jag faktiskt sover ganska bra. Bandet har också tydlig gjort för mig när jag stressar, visar mig vad och när jag ska ta det lite lugnare.

    Just nu visar bandet kanske helt fel saker,, för jag äter och har ätit massvis med Cortison vilket gör att pulsen ökar, kroppen är stressad, svettas sover sämst och magen är helt ur balans.  Jag mår just nu rått-illla pga medicinen. Men ändå är bandet bra, för när hjärtat bankar som mest tar jag fram telefonen och kollar ja ja 160 170 i puls det va det för en timma sedan med. Det är lugnt.  Det går över. Jag dog inte sist, blir tankarna vid smartband-checken.

    Men nu till mina tankar som jag filurat på en del. Ni vet barn som går i skolan som kommer hem och är helt slut. Ni vet de där barnen som har det lite mera jobbigt i skolan än andra barn. Här ser jag vinster som förälder.  Nu menar jag inte att barnen ska springa och kolla sina hjärtslag. Men jag tänker det hade vart en hjälp till mig då när mina barn var små,  när det va jobbigt i skolan och det vart svårt att få skolan att förstå att jag tror dottern håller på att ramla inom sig själv.

    Det hade vart intressant att haft ett sånt armband, då för att se mera tydligt att nej hon har inte sovit ordentligt, hon är stressad mera än vanligt.  Jag som förälder kanske skulle varit ännu mera förstående och kunnat hjälpa till ännu mera. Det hade varit enklare om jag hade på ett mera tydligt sätt sett att ungen har ju faktiskt inte sovit på hela natten, utan legat och vritt sig.  Man hade kunnat se stressen, vilka tider på dagen som stresspåslagen hade vart mera än vanligt. Det hade ju kunna schemalagts och tydligt gjort, så att det funnit återhämtningsfaser på dagarna så att ungarna hade orkat hela dagen. Jag tror till och med att vissa konflikter hade kunnat undvikas, om vi hade haft mera smartbandlösningar. För även om de inte visar helt korrekt så visar de saker för mig,  jag ser tydligt att ja just det där stod jag i den kön och höll på att gå ur kroppen, eller ja men det vart lite jobbigt där.  Vilket har hjälp mig att situationsbundet ta fram strategier för vissa stunder.  Men också har det gjort att jag har känslor som ja men där ser du det va inte så farligt, det vart ju kanske inte helt lugnt men, lugnare än du trodde.

    Jag har till och med kommit fram till att ja jo jag kanske ska ta och prova det där med lite adhd medicin igen. Kanske kan det hjälpa mig lite mera än just nu.  Tekniken är kanske inte helt korrekt, men för mig har det varit till hjälp med sömn och stress.  Framför allt har det även hjälpt mig till att träna mera, det liksom blir en seger varje kväll när jag kollar stegen, en motivationsmakapär är det, det där smartbandet.  Nej nog för nu.

    Lev idag just nu,  Igår är historisk och då hösten kramade om samhället. I dag just nu är hösten en faktum och ljusen tända.  Idag är just nu och här vi lever, morgondagen den är här först imorgon.

    Carina Ikonen Nilsson
    Carina Ikonen Nilsson

  • När man vill göra ett bra jobb.

    Jag läser  fler och fler inlägg om hur barn inte passar in på kortis.  Hur barn blir skulden till att det inte fungerar på kortis verksamheten. Det var ju några år sedan man sa nej till vår son, seek då han var för svår för personalen.   För svår handlar det egentligen inte om.  Det handlar om att personalen inte ser den lilla grabb eller tjej.

    Har läst så många inlägg om just  barn, drugs som är för mycket för att personalen ska reda ut det. Hur tänker man?  När man som personal ser det som att det är barnets fel?   Egentligen så vet jag hur man tänker, ambulance  har själv tänkt och pratat sånt språk. Fast då inte på kortisverksamheter.  Jag vet att när jag och mina kolleger tänkte så, då för många år sedan. Handlade det inte alls om barnen och deras tillkortakommanden. För det handlade om oss i personalgruppen.  Det handlade om att vi inte hade fått rätt resurser, inte såg vilka resurser som behövdes, för att vi ska göra ett bra jobb.

    Vi kan aldrig eller får inte klandra den unga, tänker jag.  Den unge som personalen  inte klarar av, den personalen behöver  sätta sig ner och tänka rätt.  Fundera och diskutera i sin personal grupp, om varför det inte fungerar.  De ungar som är på kortis, eller vad det nu än är, är där av någon anledning.  Inte för att han eller hon fungerar, har det bra på alla sätt och vis.  Hade det varit så, så hade den unge och hans föräldrar inte behövt kortis.

    När  ett barn gör tokigheter, ställer till det och är allmänt jobbiga, så är det inte för att det är det den unga vill.  Den vill inte vara den jobbiga, ha konflikter. Men av någon anledning blir det så. Det är just där vi vuxna, kortis personalen skall leta efter lösningar. Vi ska aldrig komma till slutsatsen, att det är den ungas fel. Han eller hon är för jobbig.  Då är vi fel ute och inte på rätt spår, gör ett väldigt dåligt jobb.

    Vårt jobb är att vår lilla kille eller tjej, ska känna sig hel, må bra inte behöva ta till strategier där  hon han måste slå, sparka eller ordterrorisera. Som personal borde det vara självklart, att jag inte ser att det är den ungas fel.

    Jag borde mera se att oj oj oj vad den lilla kille/ tjej tycker att det här är jobbigt, jag får göra något så att han hon ska må bättre, känna mera trygghet. Eller kanske till och med: Men hallå  han  slåss och svär och hotar, Han mår inte så bra. Jag gör något som inte är bra för den här killen/ tjejen hur ska jag göra för att det ska bli bättre.

    Som personal är du  där på ditt arbete, för att göra ett jobb. Ditt jobb är att se till att den där killen/tjejen har det bra i några dagar, kanske över en helg. Ditt jobb är att killen/tjejen ska känna: att oj vad kul det här va, hit vill jag igen. Ditt jobb innefattar inte  att du ska se till att hitta fel hos killen/ tjejen eller föräldrarna. Du är där för att göra det så bra som möjligt, under några dagar för den där lilla killen eller tjejen.

    Du är där för att han eller hon ska känna trygghet, slippa tjat och få koppla av från det vardagliga.

    Du är inte där för att sitta och fika med dina jobbkompisar, eller för att ha det så lugnt och skönt du bara kan. Nej du är där för att jobba.  Göra ett bra jobb, se till att ungarna har det bra, och framför allt att de tycker att det är kul att vara på kortis.

    Du är där för att skapa en miljö där den unge känner att han har koll på vad som kommer att hända, känna trygghet och att han hon duger som hon är. Den unge är inte där för att du ska ha ett så bra och lugnt jobb som möjligt. Det är ditt jobb att i så fall ordna det  så bra för killen/ tjejen, så att det kanske blir ett bra och lugnt jobb för dig.  Det får du beroende på hur du jobbar.

    Ditt jobb handlar om att Ligga steget före, skapa trygghet, göra miljön så förutsägbar så att barnen slipper  gissa sig till vad som ska hända eller ske. Det här är  barn som  fått misslyckas så många gånger redan innan, ditt jobb är att låta dom  få lyckas.

    När du ser till  tillgångarna i den lilla killen eller tjejen, bekräftar det som är bra med honom eller henne, då är du på rätt väg.  Då kommer du få ett jobb som du vill ha. Du kommer att känna glädje, du kommer att se underverk när du letar efter det som är bra. Då du bekräftar det som är bra, då kommer du få se massvis med bra saker för det är då underverken sker.  Det är då du som personal gör ett bra jobb. Då är även då du gör skillnad för den lilla kille eller tjej, det är då du gör ditt jobb. Det är också då du gör att den där lilla killen eller tjejen  tar till sig dig,  tänker på dig som en vuxen värd att minnas.

    En sådan vuxen vill vi alla vara! En vuxen som gjort skillnad, en vuxen som den unge minns för att ha gjort något som är bra.  Det bra som egentligen handlar om att se den unge utan dömande ögon.

    Vi kan välja vilken vuxen vi vill vara…                                                                             Vi kan välja att se det som är bra, eller så väljer vi att se det som är dåligt.

    Ojoj oj jag känner att jag skulle kunna sitta här och skriva hur långt som helst idag.  Men väljer att avsluta här för du orkar antagligen inte läsa längre.  Risken är att du tröttnar. Det vill inte jag.

    Så här slutar jag mitt inlägg.

    wpid-textgram.png

    Vill du läsa andra bloggar som jag använder mig utav så finner du dom här.

    Lev idag just nu, Igår finns inte här och morgondagen den är här imorgon.

    Carina Ikonen Nilsson
    Carina Ikonen Nilsson

     

  • In för morgondagen…..

    Ho hooo någon där?  Här är jag i alla fall, generic lagt min sista hand på förberedelser för morgondagen.  I morgon flyttar (H)järnkoll från min säng in till medborgarkontoret i Färgelanda. Inte bara (H)järnkoll utan jag tänker allt va där jag med. 

    Is i magen sa en chef en gång på ett möte. Den isen i magen är vatten idag men tänker ladda upp i dagen med en lugn dag och göra bara Carina saker.

    Nu lägger jag morgondagens möten med människor till sidan. Nu får det bli vila och bara bra saker.  jag har packat ner saker som jag ska ha med mig  till morgondagen.  Det enda som inte är nerpackat är mina böcker.  Men dom lär följa med dom med.  Is i magen jo får  duscha kallt sova med öppet fönster så ska nog det bli lite is i magen.

    Fast det ska kännas lite i magen när det ska till att pratas för jag tror det gör det hela bättre.

    Än så länge har jag (H)järnkoll i sängen, tadalafil men bara tills i morgon för då flyttar både jag  och (H)järnkoll till medborgarkontoret i Färgelanda. Då ska vi prata hälsa och ohälsa ….

    Lev idag just nu i går är historia och idag  just nu påverkar vi morgondagen.

  • Det egna värdet kan va svårt att ha med alltid.

    Jag kan säga att jag blivit klokare, sale till och med mycket klokare. Under senvintern började jag känna mig mera nere och lite down. Eftersom jag har  och har haft under många år en kurator kontakt, drug så kunde jag ganska så fort få hjälp. Detta genom medicin, Medicin är något som jag inte på riktigt tror på, dessutom brukar jag få  skräckliga biverkningar.  Biverkningarna i vintras då jag fick  ny medicin för min Artros, gjorde att jag  akut fick åka till näl efter att jag pratat med sjukvårdsupplysningen. Då för att jag fick svårt för att andas och lite sånt.

    Denna gången var det huvudvärk  under tre veckors tid. Kanske till och med fyra veckor.   Två gånger under perioden blev det  migrän attacker som gjorde att jag fick ligga till sängs.  De andra dagarna mera  huvudvärk som ligger och lurar, kan utvecklas till sängläge om jag inte  tar hand om mig.   Att ta hand om mig  är en balansgång i huvudvärkstillstånd, för det kan bli mörkläggning eller bara den dova känslan som kan bo i kroppen.

    I veckan när jag var hos min kurator, så tog jag upp min huvudvärk och han kollade biverkningar. Jodå  det var en  vanlig biverkning på medicinen jag fått. Eftersom jag inte gillar mediciner, så har jag ganska  mycket under vintern och våren letat efter må bra saker. Må bra saker för mig är musik, träning, rita, måla, skriva. Frisk luft och egentid,  ärlighet emot mig själv är också viktigt.

    En sådan ärlighet var  faktiskt att jag var tvungen att acceptera att jag mådde lite sämre, var lite sorgsen inom mig och  tappade bort allt vad självkänsla heter.  Såg bara dåligheter i mig.  Just medicinen  till och med bara vetskapen om medicinen, gjorde att jag började ta hand om mig på bästa sätt igen.

    Vet inte hur  många  Jag är bra boken jag skrivit i,  men jag har hållit på sedan  2006 eller 2007.  Under  en lång  tid har jag glömt av min goda vana,  tänkt att nej med jag har skrivit i den så många år, så det behöver jag minsann inte.  I alla fall så  i sambandet  med medicinens intågande, så tänkte jag att men jag ska ta upp min goda vana igen.

    Nu säger jag inte att jag e bra boken har gjort mig frisk, nej så menar jag inte.  Men den är en av sakerna som hjälpt mig hitta till den mera ljusa sidan i mig.  Nu skriver jag säkerligen inte  så som man ska heller, utan har mera ett eget sätt att skriva i min bok.   Mera dagbokliknade men med  stolpar  efter själva dagbokskrivandet där jag har de olika rubrikerna:

    Mindre bra. Här brukar jag  kanske skriva  idag var jag ofokuserad och bara babblade på utan att tänka efter riktigt. När jag upptäckte det så slutade jag prata och sa hur det låg till.

    I mig blir det en bra sak sedan, där jag blir insiktsfull som kom på hur jag babblade och där till får jag in lite ärlighet och självkännedom också.   Men det kan även bli  rader så som. Idag har jag ritat, det kändes så roligt när jag faktiskt upptäckte att jag satt och tyckte det var kul igen.  Ofta är det så med mig att jag inte tycker något är roligt när jag är lite svartare inom mig.

    Just den där upptäckten att det  blev ljusare i rummet, eller jag blev  helt inne i min teckning efter en stund, är bra saker i mig, för mig.  När jag har skrivit upp alla mina bra saker. Vilket brukar bli  ganska så många  när jag väl kommit in i skrivade. Då går jag över  till mina tacksamhetstankar.  Då skriver jag upp saker som jag känner tacksamhet över.  En alltid tacksamhet som jag har med är tacksamheten över  att jag råkat  gifta mig med världens bästa make. Han som älskar mig, precis så som jag är,  han som får mig att tänka  flera  tankar som är lite mera böjliga än mina vanligtvis raka  och tvära.

    Men det får plats ganska så många tacksamhetstankar om mig själv.  Till ex. tack för att jag har så många känslor inom mig, som känns  bubblande från stund till stund dessa  ger mig förmågan att känna in och göra rättsaker för mig.

    Det är när jag gömt undan alla dessa känslor en längre tid, som jag blir lite mera gråtonad inom mig och får svartare tankar.  För mig är det viktigt att jag och min kropp är utan kemiska preparat. Den enda medicin som jag faktiskt har förlikat mig med är: Den omskrivna och hemska medicinen Concerta. Den som jag faktiskt har förlikat mig med, vet om att jag behöver för att få en lite  långsammare takt, och ett mera  eftertänksamt sätt. Nu säger jag inte att jag är helt bra, helt fokuserad, när jag tar den. Men den får mig att sakta ner.  Men det är den enda lilla tablett som faktiskt hjälper mig få livskvalitet, får mig att känna mig mera lugn.  Något annat  kemiskt preparat är inte min grej, jag gillar inte  avstängningskänslan som bor i lyckopillrets kraft.

    Utan jag känner att jag har rätt att känna alla mina känslor, känslor är inget fel.  Jag har ansvar över mig och mina känslor, har rätt att ha dom även om de är av den sjukare sorten,  som gör mig  gråtonad och sorgsen. Sorg är för mig vackert.  Även om det är djävligt jobbigt när jag är där.

    Oj oj oj  nu försvann jag från första tanken.  Alla dessa ord för att jag egentligen bara ville visa på min klokhet och Må bra väg.  För nu är jag på  rätt väg, känner jag  till och med helrätt igen.

    Jag  tar hand om mig på det sätt som är rätt för mig.   Jag  tar ansvar över mitt mående genom  kost,  Här är det inte expertråden som gäller utan  mina egna råd.  Vilket är  goda grönsaker, njuta av min mat och äta allt som är gott och jag mår bra av. Livet behöver kryddas med inte bara av en sak.  Så med måtta.  Hitta tillbaka till  min jag är bra bok, har varit en viktig del i att må bra.  Motion vilket jag gör i källaren  där vi har  gym och cykel.  Där lägger jag minst en timma  tre till fem dagar i vecka.  Lyssna på musik, ljudböcker och skriva  nonsens och andra viktigheter är bra saker för mig. Måla, rita Laga mat, andra saker som gör att jag hittar tillbaka till det vackra inom mig.

    Men mest av allt, är det att se, känna uppleva mitt egna riktiga värde där jag faktiskt vågar känna, känna på-riktigt att jag är värdefull om än så bara för mig själv.  Oj vad babbel det blev.

    Ha en fin dag och lev just nu, igår kan vi inte göra något åt. Idag påverkar vi  imorgon genom valen vi gör idag.

  • Jag hatar AD/HD filmen tycker jag var bra!

    Jag hatar AD/HD filmen tycker jag var bra!

    Igår visades programmet Jag hatar ADHD.  Det var en dokumentär från Danmark. Där de hade alternativa sätt att hjälpa barnen att lyckas i skolan.  Nu när jag läser på FB och andra ställen så ser jag att jag inte ska gilla det programmet, pill för de visade på faktafel.

    Barn med ADHD behandlas ofta med ”Ritalin som innehåller amfetamin”. På 15 år har omsättningen av Ritalin stigit med 2 400 procent. Det är det här som är faktafelet.

    De hade skulle ha skrivit Metylfenidat istället. Vilket är ett liknande preparat som amfetamin. I alla fall är det så som jag uppfattat det.  När jag själv åt Concerta så var jag till en början nöjd.  Fick en lugnare takt och orkade bli färdig med tanken på ett konstigt sätt. Det slutade surra i kroppen.  Men efter ett par år verkade det som att medicinen gjorde mera skada än nytta i mig.  Nu var det programmet som jag skulle skriva om. Så nu försöker jag igen.

    De hade valt andra metoder  än medicin för att hjälpa barnen i skolan.  De undersökte barnens motorik, check   hade tid att stanna upp och prata om känslor och hjälpte barnen till att hitta andra metoder i sig själv än att slåss.  Det var mycket reflekterande hos lärare och i barngruppen.  Skolteamet såg viktigheten i att få i gång reflektioner i barngruppen, order och det var viktigt att prata om Känslor och tankar.  Arbetsgruppen var helt enormt duktiga på att hitta sätt som gjorde att barnen lärde känna sig själva, och fick upptäcka sin egen duglighet som sedan mynnade ut i det vackra ordet SJÄLVKÄNSLA.

    De lärde även barnen att det var mera än sin diagnos, att de inte skulle vara ”offer” i sin diagnos.

    Under programmets gång fick vi tittare ta del av hur barnen växte och blev bättre och bättre på läsning, skrivning, men även Kamratrelationer, bättre på att uttrycka sig och själva hitta till orsaken i sig själva till att de kanske var irriterade och ledsna.

    Jag tyckte skolan gjorde underverk, herre gud det finns ju till och med vuxna som aldrig hittar till frustrationernas ursprung. Här kunde ungen dagen efter en besvikelse  hitta till sorgen som bodde inom honom över att pappa svek.  Han hittade till rädslan över att göra mamma ledsen om han sa att han saknade sin pappa.

    Nej, oavsett faktafel och vad andra kunniga säger, så kände jag att programmet och just den skolan var något som jag önskade att mina barn hade fått delta i.

    Det måste ju finnas alternativ, val vi måste ju få möjligheten till andra val, än medicin.   Det ena utesluter inte det andra.  Även om det nu enligt många, var sektliknade eller inte så funkade det på de barn som var med i filmen.  OCH sekt ?  Såg inte tillstymmelsen till ordet Scientologi i filmen.

     

    Metylfenidat är indicerat som en del i det totala behandlingsprogrammet för ADHD
(Attention Deficit Hyperactivity Disorder) hos barn från 6 år, när
endast stödjande åtgärder visat sig vara otillräckliga. Behandlingen ska
ske under överinseende av specialist på beteendestörningar hos barn.

  • Cancersvulster eller inte jag är människa

    jag är den där Cancersvulsten det pratades om på tv igår.  Idag känner jag tacksamhet över att inte mina barn gått på just skolan som såg barn som  Cancersvulster och ruttna äpplen.  Och ännu en gång får jag vatten på min kvarn om privata alternativ inom välfärden.  Egentligen vill jag ju inte ha det utan tänk om det i stället  hade varit tvärt om.  Att se barn som ruttna äpplen och cancersvulster, pill hur tänker man då? Vilken männskosyn, tänk jag tycker faktiskt lite synd om människan som uttalade sig så grovt.  Han har inte sett tillgångar i människor. Kanske är det så att han själv inte fått känna av att vara en tillgång som människa. Jo jag tycker lite synd om honom tänker mig att hans världsbild måste vara väldigt liten och att han alltid skilt på päron och äpplen, Liksom aldrig uppskattat en fruktsallad.  Aldrig uppskattat och känt att han kan ta lärdom av sina mindre bra egenskaper.  Måste vara väldigt jobbigt att arbeta med människor om man har en sådan människosyn.

    Aldrig kanske upplevt sig se människor glimma till då de är i sina bästa egenskaper.  Men jag är verkligen glad och tacksam över att varken jag eller mina barn fått erfara och känna på hans människosyn.  Vilken tur att han av sa sig sitt rektorskap jag hoppas att han nu söker nya vägar och hittar ett jobb så långt bort från människor det bara går.

    Har själv aldrig sett mina barn som cancersvulster utan mera som färgsprakande med lite extra allt av smak och färg. Lite extra kryddighet som är så fulla med tillgångar när de befinner sig i miljöer som bejakar deras tillgångar.  Jo visst jag kan vara lite jobbigt jobbig ibland men precis som vem som helst så är det då jag behöver lite extra omtanke och inte bli sedd med ögon som ser mig ett ruttet äpple eller en cancersvulst.

    Ha en fin dag lev idag just nu för då är cancersvulster i går.

    Hoppas nu mannen i fråga tar hans om sin människosyn, gör något åt den och skaffar nya erfarenheter så att han på något sätt får uppleva sina egna tillgångar och otillgångar som bra trotts allt.

  • Concerta blev Ritalin men vi får se om det funkar

    Jag  slutade med Concerta för ett tag sedan. Skillnaden blev större än vad jag hade tänkt. På något underligt sätt hade jag glömt av hur det var utan medicin.

    Utan snus i tre dagar försmäktar vi på denna Ö…… säger Pippi. Utan medicin försmäktar jaget i min kropp. Utan medicin blir jag den där gamla vanliga Carina som  rör till,  som snubblar,  sover dygnet runt, inte tänker tankarna klart. Bor i en konstig kroppsoro som inte är helt som den där vanliga oron som när jag oroar mig för något särskilt.         

     

    Ganska många år åt jag Concerta under alla år var det mirakel medicin. Jag blev ljusblå i mina tankar, jag fick tid på mig att komma på att jag höll på att bli arg. Jag fick ihop posten som skulle postas, brev som skulle skrivas och tider som skulle passas passades. Jag missade mindre möten, jag till och med orkade leva mera mjukt i tankar om mig själv.  Nu är det inte så att allt detta gjordes av miraklet Concerta nej medicinen var en del i, en del som gjorde att jag mera orkade ta ansvar över det som var viktigt.

    Concerta medicinen slutade till sist ge mig biverkningar som jag borde fått i början. Redan i våras inser jag att jag upplevde biverkningar fast då visste jag inte att det var just biverkningar.  Under sommaren och början av hösten åt jag medicin när jag var tvungen vilket inte heller va så bra. Min kropp mådde inte bra av det. Kroppen och käkarna fick muskelspänningar, i kroppen bodde en inre oro som gav mig rastlöshet. Min självkänsla blev återigen den där gamla vanliga som att men du är ju bara dum i hela huvudet, du måste se till att skärpa till dig. Det är ditt fel och allt annat som jag liksom levt i under så många år innan.

    Impulsiviteten blev starkare, gjorde saker som jag kanske inte borde ha gjort och ibland hoppade det grodor som jag inte borde sagt. 

    Där till att balans, min kropp och jag var inte riktigt vänner. Vilket jag skrivit om innan.

    IMAG0120-1

    Nu äter jag medicin igen, inte Concerta nej jag provar just nu Ritalin den som är långtidsverkande.  Samma funktion som Concerta enligt min läkare.  I två veckor åt jag 10ml. Av den dosen kände jag inte något speciellt mera än att jag när jag somnade sov jag som jag förmodar är den bästa sömnen. Hela natten. Annars brukar ju det vara tvärt om med just sådan medicin. 

    Bild: Ritalin

    Nu sen i förrgår har jag provat att äta 20 ml Ritalin. Ännu kan jag inte säga att jag mår som jag gjorde på Concertan dom första åren. Inte heller känner jag av den där ljusblå lättnaden i tankarna. Antagligen för att dosen är för liten.

    Men jag känner av spänning i käkarna igen, nu tänker jag att jag får ha is i magen kanske är det övergående. Kanske blir det bättre när jag höger dosen.

    Jag vill så gärna må som jag gjorde för bara några år sedan när tankarna och jag höll ihop när jag till och med ibland kunde stanna upp och tänka efter FÖRE.  Det gör jag liksom inte idag idag är just Eftertänket ett eftertänk. Ett tänk som blir till FÖR SENT då när det redan har hänt.

    En saker är i alla fall bra, för idag kom jag ihåg det jag borde kommit ihåg igår.  Det gjorde att jag i morse fick gå upp tidigt gå till bankomaten ta ut pengar och knacka på hos min gamla farmor. Hon skulle fått pengar av mig sedan i fredags men det har ramlat in i glömska. Trotts att min syster påmint mig till och med igår då hon sa du måste nu.  Idag gjorde jag det jag hann, för dom hade inte gett sig av.

    Min gamla farmor hur kan jag  glömma sånt viktigt? Hon som är den jag alltid haft så nära mig. IMG_20120612_110701

    Ops nu blev det en steg ut från rutan till någon annanstans igen. Men som vanligt det kan ju inte någon tablett överhuvudtaget ta bort från mig tror jag. Dom där sidostegen som blir till när jag skriver blir ju liksom alltid till. Dom är ju en del av mig i mig så som jag är.

     

    Nej, nu är det slut för den här gången.

    BOK-0011-e1326972514227-191x300

    Vill passa på att tacka för att ni är så många som läser min blogg, det ger mig mjuka tankar, det ger mig hopp om att vi tillsammans kan sprida ringar, Det är det vi gör. Tillsammans sprider vi ringar……….

    //Carina

    IMAG0216Snart är vi där igen, känns lite konstigt att skriva det nu för idag är vädret som den finaste vårdagen. Men det är ju oxå nära nu, ska bara bli jul innan.

  • Vi behöver nyanser

    Jag läste igår ett inlägg från Lotta Abrahamsson, som gjorde mig varm i hjärtat. För visst,  jag blir glad av att alla på något sätt verkar ha hitta sin grej, allt är så himla perfekt med adhd och allt vad det är. Men jag känner också en rädsla, men gud hur kan det vara så att allt bara blir så bra. Därefter slår jag på mig själv och tankar föds så som: Vad är det jag gör, vad är det jag gör som är så fel, då jag inte hela tiden orkar enda fram. Tankar som men är det så att det är ännu större svårigheter som bor i mig, har jag större konstigheter än alla andra. Nu vill jag inte heller klaga på det jag har, för jag känner att jag vandrat ganska lång väg sen den där dagen för ganska så många år sedan nu. Den där dagen som 42 åring, då en dag i maj när jag fick ett gult papper med mig hem och en diagnos som sa att jag hade ett funktionshinder. Jag hade det inte hel dåligt innan heller, men riktigt så lyckosamt som media bilden visar riktigt så lyckligt är det inte. Om du nu skulle råka vara som jag en vanlig dödlig. För det finns vissa dagar som jag inte orkar gå upp ur sängen, det finns dagar då jag går till jobbet med oro i magen, för att jag inte har riktigt koll, på allt som jag borde ha koll på.

    Det finns till och med dagar då jag har krypningar i hela kroppen, känslor av historia som säger mig att nu har du glömt nått viktigt, idag har du glömt nått. Just det var upplevelser från förr då när jag hade väldans höga krav, på mig själv. Då när jag inbillade mig, att om jag bara skärpte till mig då skulle minsann allt lösa sig. Alla mina skärpningar som jag gjorde då, gjorde att jag var helt utpumpad och helt slut, sov middag hela dagarna förutom klockan fem på morgonen då jag lät hela familjen vakna till damsugarens brus. Det var då det infann sig morgondamp, som jag hade fram till klockan 11 12. För att sedan sova mellan 12 och fem på eftermiddagen. Om jag inte råkade arbeta för då var jag tvungen att vara vaken eftersom mina arbetstider var mellan 15 och 23. Mycket dåligt samvetstankar som bearbetats där över dåligheter som mor och allt vad det innebär. Jag känner inte Lotta har sett en föreläsning med henne på tv. Inget mer, men idag känner jag stor värme för att hon stannade upp och plockade fram , vågade säga det som måste sägas. Blev glad och ljus inom mig när jag läste, för det var så viktiga ord som hon gjorde till sina. Viktigt budskap som måste vara med, för att nyansera verkligheten till det som mera liknar en verklighet. För det är inte en dans på rosor.
    Ibland spökar historien, ibland livet just nu, till och med alla till och otillgångar i diagnoserna . Det är i våra tillgångar vi ska vara, men för alla är det inte lika enkelt att hitta dit varje dag. Det måste sägas, Lotta hon säger det på ett sätt som gjorde mig helt varm i hjärtat. Det flyttade in sådana känslor som jag ville att andra människor skulle få då de skulle läsa min bok. Alltså igenkännings känslor. Jag var liksom inte ensam om att känna det som Lotta skrev om igår, det fanns en till.

    Tänker att vi alla har ett ansvar även emot de människor, som kanske inte har det lika bra som den som bara har tillgångar i adhd. Förövrigt tror jag inte att någon har det, bara tillgångar asså. Jag känner att det är nu den där ärlighetsgenen är så viktig, för vi måste vara ärliga. Hade det varit så att det bara var tillgångar, så hade jag inte behövt kämpa så som jag gjort när det handlar om skola. Jag hade inte som jag då gjorde för en himla massa år sedan smugit mig upp till en mottagning, som skulle undersöka om jag hade diagnos. För om det hade vart så bra, då hade jag ju inte behövt hjälp. Inte heller hade jag som jag gör varje dag, intagit mitt lilla underverksmedel i formen av Concerta som jag faktiskt gör ännu. Även om jag ibland inbillar mig att nej nu har jag slutat att ha adhd, nu behöver jag inte min tablett. För ganska så snart igen, efter nån vecka. Inser jag att: Oj, jag hade nog lite damp ändå, oftast kommer jag på det då jag är i en gammal hederlig konsekvens igen. Så som: det borde jag inte sagt, eller hmm, varför inbillade jag mig igen att jag tänkte nya tankar?
    Jag bytte ju som vanligt bara ut lite ord, så att jag inbillade mig att tankarna var nya.
    Tack Lotta, tack för din klokhet som jag fick ta del av igår.
    Ta del av den du med genom att klicka på länken . Klokheter kan vi aldrig för mycket av. 

  • IFR Malix Impulsiva Framtids Resurser

    kontakt@malix.se

    Tillsammans med Sina egna illustrationer pratar Carina utifrån sin egen erfarenhet om:

    • Tillgångarna som tydliggörs i kreativa sammanhang
    • Hur vi genom respekten till varandra växer som människor.
    • Bemötande
    • Det egna värdets viktigheter
    • När vi duger inför oss själva, capsule så har vi inte längre några behov av att leta fel hos andra…….

    Till vem vänder jag mig till? 

    Allmänheten, buy  Arbetsförmedling, Arbetsgivare, Behandlingshem, Brukare inom Habilitering /psykiatriska vården, Coaching-företag, Försäkringskassan, Habiliteringspersonal, Ideella föreningar, Kyrkor, Psykiatripersonal, Skolor i alla former  Till alla ……..

    Till min företagssida 

    kontakt@malix.se