Hösten står för dörren

Det känns att hösten står för dörren. Nu börjar sommaren gäspa lite större och snart somnar hon in.  Snart kan vi fylla huset med doftande värmeljus och raggsockar på.  Klumpiga skor och varmare jacka kommer bli ett måste om jag inte vill frysa.  Jag gillar inte att frysa så här lär det bli både raggisar och långisar.

Men ännu är det ljust och värmande, cialis Höst nu kommer alla färger spraka loss, seek Luften börjar bli högre och snart kommer  träden spraka loss i all världens färger.  Skogen är redan full av kantareller men nu går jag och väntar på  trattisarna. Kanske har dom redan kommit. Nu på måndag börjar skolorna för mina barn. Då är vi där igen, tjat hit och tjat dit.  Sonens skolan kör läxfritt. Ett bra sett att köra skola tycker jag.  Skolan ligger en bit bort men kommunen har ordnat det så bra att en taxi kommer och hämtar honom.  En sak mindre att oroa sig  för.  Nu gäller det bara att skolstarten för vår minsta grabb ska bli bra.

Han ska redan börja gymnasiet. Tänk va tiden går fort.  Nio år har vi redan fixat självklart kommer vi fixa dom här sista åren också.  Tänk om jag visste det när  han gick i mellanstadiet. Då var det mera att ta en dag i taget, inte se längre fram en till skolan började om han kom iväg, sedan till den slutade om han kom hem.  Han fixade det verkligen oj så stort det blev i mig just nu.  Lillemannen är så  stor så han börjar i gymnasiet. Jo han g

Skyttegravsamtal, skapar inga storverk.

kanske blir det här det sista inlägget, prescription på altanen. Det har inte blivit så många just här. Fler har nog blivit skrivna utanför vårt förtält.  Det är mysigt att sitta här och skriva, order rofyllt och sitta här höra fåglarna som sjunger på sista valsen och ha kaffet bredvid. Men höstluften har kommit lite kyligt så morgonrocken får dras till för att värma.

Sovmorgon är att vakna runt sju, smög mig upp redan vid halv sju gjorde kaffe och drack här ute. Men ångrade mig och gick och la mig igen, trodde jag kunde somna om. Men efter att ha legat och vridit på mig kollat mobilen och vänt täcket några gånger så insåg jag att det blir en sådan där morgon idag. En smygarmorgon, som är bäst på altanen.  Mina lediga dagar är snart slut igen, börjar jobba som imorgon.

Min stora son har flytta hemifrån, tankarna går allt som oftast till  honom. Bilder seglar förbi, om hur det har varit genom åren vad som jag gjort bra och vad som jag kanske kunde gjort bättre.  Samtidigt som jag inser att de mindre bra gejerna inte är sånt som jag ska hänga upp mig på. Jag gjorde det bästa jag kunde då och kunde jag inte bättre, så var det för att jag inte visste och inte hade kraften då. Det går inte att leva om livet, utan det handlar om att acceptera det som varit och låta det bli där. Försöka göra det bättre fram över.

Men vissa saker, skulle jag vilja gjort annorlunda. Även om det gick bra så skulle jag velat vara starkare när det handlar om sonen och skolan, fast där blir frågan hur skulle jag orkat, hur skulle skolpersonalen orkat med ännu mera. Men jag tror inte det handlar om ännu mera utan jag hade velat komma till insikt långt innan jag kom till insikt med att jag skulle krypa upp ur min skyttegrav långt tidigare.  Samtidigt som Jag inser att min erfarenhet blev till på vägen fram. Lärarnas erfarenheter är längre och dom borde ha visat vägen.  Fast vilken väg då? De visste ju inte vem jag, vem min  son var, dom hade lika lite erfarenheter som vi hade.  

När jag skriver om skyttegravar menar jag att när det var sådana där utvecklingssamtal. De där samtalen som är till för att stödja och summera, när man redan på vägen till skolan känner att nu ska läraren berätta allt min son gjort som var mindre bra, nu ska han mästra och berätta hur värdelöst allt är.  Nu ska han berätta att om bara sonen kunde sluta upp med att vara lat, göra som han säger.  Om bara sonen skulle kunna ändra på sig så hade allt varit så bra.  Vissa av de  föräldrar som har barn med lite mera särskilda behov, känner nog igen lite av det här med skyttegravssamtalen.

Vad vare sig jag eller läraren hade insett  just sådana här  samtal, egentligen var till för.  Alla de där samtalen innan jag kom till insikt, var samtal där vi, jag, sonen och läraren kröp ner i vår skyttegrav, lärare och rektorn kröp ner i sin grav. Sedan satt vi där och berättade för  varandra hur dåligt vi skötte vårt uppdrag.  Just dom där samtalen var ju faktiskt inte till för, att vi skulle bedöma varandras arbetsinsats.  Vi borde ju suttit där och lärt av varandra, tillsammans skulle vi pratat och hjälpt varandra att nå min son. Men vi gjorde inte det, utan istället kastade vi bomber mot varandra där vi berättade för varandra vad vi varit sämst på, vad vi inte gjort. Vissa gånger skulle sonen inte ens behövt vara med, för utvärderingen handlade då om vad jag missat, varpå jag var snabb med att replikera vad skolan minsann gjort fel.

Det där är inte utveckling, inte på någon plan.  Mera är det inveckling och självklart misslyckanden.

Jag tänker inte sitta här och säga vems felet var, vi var nog båda sidor lika skyldiga. Men i alla fall, en gång när jag skulle till ett sånt där möte. Då var det som om ett mirakel blev till. Miraklet kanske inte var bidragande av mig, kanske var det bara så att stunden var inne och nu skulle mirakel ske.

I alla fall, just den där gången hade jag bestämt mig för att lägga ner mina vapen, fokusera på hur vi kan samarbeta.  Jag hade bestämt mig för att bjuda på fred.  Jag hade bestämt mig för att bjuda upp till dans, för alla krigen gjorde ingen nytta.  Mina första steg var staplande och blev snedsteg, men under samtalets gång flöt dansen på och mötet blev riktigt bra.  Min inledning till dansen var magiska ord.

Från början då jag sa:

Idag vill jag att de ska ske mirakel, idag vill jag att jag ska fokusera på braigheterna, de saker som jag tycker är bra i skolan för min son. Så hjälp mig om jag faller bort från braigheterna.  I stunden när jag uttalat de magiska orden sjönk mina axlar ner gjorde mindre ont. Efter fem minuter sjönk även lärarens axlar ner.  Efter vår timma tillsammans i detta rum där vi skapade storverk var jag och sonen hoppfulla, Vi gick från skolsalen med lätta steg, kände en tilltro på livet i skolan.

Tänk jag har tagit med mig brahetstänket till och med i resten av livet.  Idag berättar jag inte för dig vad du inte kan, utan istället vad du är bra på. Jag tror vi behöver berätta det ofta. Säg till mig vad jag är bra på, vad som är bra med mig så kommer du får se dom bra sidorna oftare än de mindre bra sidor.

Lev idag just nu…….

Att fokusera på det som är bra, ger energi. Fyller dig med krafter som kan skapa storverk.

 

I morgon börjar barn få ont i magen igen. Då kommer dom på riktigt i det verkliga livet få uppleva vad mobbning är.

Idag är det många små flickor och pojkar som har ont i magen. Idag är det många mammor och pappor som funderar på morgondagen.  Kommer terminen se likadan ut som den gjorde  i trean? Fyran ?

Kommer Jag och Eva vara kompisar nu när skolan börjar eller kommer hon också Låtsas som om jag inte finns? Kommer hon vilja vara kompis med mig, online när hon ser att dom andra i  min klass inte gillar mig?  Så finns det säkert någon liten flicka som funderar idag. Någon lite flicka som varit levande nu under sommarlovet. Som fått vara  den hon var ämnad att vara. Imorgon kommer hon tillbaka till den där mera ovänliga verkligheten som hon under några månader trängt undan. Nu kommer hon återigen bli den där tysta, grå som andra säger luktar skunk och är ful.

Ingen i skolan har sett henne, hur hon på sommarlovet vaknar upp och har liv i ögonen, kanske har hon varit på landet långt borta från sin stad.  Där på landet har hon haft kompisar som tycker om henne som hon är.  Nu i morgon ska hon då åter till sitt nioåriga pliktprogram. Där ingen kanske skyddar henne, ingen vågar se, när andra slår eller kastar glopord. Återigen kommer magont bli ett vanligt förekommande, igen kommer hon bli den där som alla  de andra ser att hon är.  Tönten, tjockis, klumpen, plumpen eller vad det nu är för namn andra gett henne.

Det som är mest  tragiskt i just detta inlägg är, att den där lilla tjejen till sist tror på det  som hennes omgivning säger om henne. Hon tror att deras sanning är sanning. Hon kommer till sist tro att alla plågoandar har rätt.  Att hon är ful, att hon är det värsta som någonsin har  funnit.

Jag önskar och vill att hon den  där lilla osäkra fantastiska flickan, i alla fall har  någon i sin omgivning som ser det fantastiska, som vågar  stå upp för  den där lilla flickan. Hon som har fått sin egna uppfattning om sig själv av  andra, som varit rädda för att själva bli utsatta för mobbning.

Även om du inte själv är mobbare, om det inte är du som skriker alla fula ord.  Så är det faktiskt så att om du  står och ser på, hör och inte gör. Inte gör något åt, det som sker så tycker faktiskt du att det är helt  okey att det finns mobbning.

Om du skulle vara den där som tror på alla fula ord, alla slag man ger dig, om Någon säger att men du måste förstå att du måste ändra dig.

Så tro inte på dom!

Skrik, säg ifrån, så det hörs!

Gå vidare, högre upp och accepterar aldrig att någon kränker dig. Det är inte något fel på dig ! Du har lika stor rätt att få vara i fred och accepterad som alla andra.   Ge dig inte, be om hjälp, gå till någon vuxen och skulle den inte lyssna så, leta upp en annan vuxen som vågar vara vuxen, som gör något åt som ser till att du har det bra.

Som sagt i Morgon finns det många små barn som återigen kommer få ont i magen, som kommer tro  på alla dom där glåp-orden som andra säger att dom är.

Men snart är det helg igen repliker.

Regngrått ute om två dagar börjar mitt liv återgå till normaliteten igen. Semestern kommer bytas ut mot mina lediga dagar.  Redan på måndag börjar barnen i skolan igen. Fast Barn och barn dottern fyller 18 i Dec, generic minsta sonen går in på sitt 17 år i Januari.  Dottern går sista året på gymnasiet, site Lillkillen börjar första året redan nu på måndag.

Inte utan att jag funderar är lite orolig, sick hur kommer det gå. Kommer skolan klarar av, kommer dom se min son se honom när han behöver synas. Kommer dom ligga steget före?  Kommer han orka i flera år till.  Är det  så att redan på måndag kommer jag höra Jag hatar skolan?  Kommer jag på tisdag redan börja försvara  varför han måste gå till skolan. Kommer jag hitta ursäkter och små korta mål enda fram till Höstlovet.  Kommer jag ens behöva det?

Varje termin är frågorna det samma. Varje år är det liknande känslor i magen som dyker upp.  Varje termin bor det en gnutta hopp inom mig att nu kommer det bli annorlunda. Nu har han hittat till det roliga, nu kommer han inte att hata, han kommer tycka det är roligt.  Jo, jag vet, vem jag lurar. Jag  vet att jag snart igen kommer till  insikt och inser att detta år likt alla andra år kommer att se ut som de som var innan.

Om några veckor kommer det återigen vara.

Jag hatar skolan. av sonen

Du måste annars får du inga pengar,  Av mig.

Jag hatar skolan.  Sonen.

Det är bara några veckor kvar innan det är lov igen. Jag

Jag hatar skolan. Sonen

Det är snart helg igen.  Jag

Jo jag har övat in mina repliker i ganska många år nu

 

Lev idag just nu. Igår är historian och i morgon är framtiden just nu är just nu

 

Förtält till salu

I morgon packar vi ihop vårt förtält. Vi har ett Isabella Commendore Alpa tält, cialis med kolfiber pinnar.  Tältet är 4- 5 år gammalt blått. Inga skavanker helt rent och snyggt.

A-SIZE 1240 10006 står det på tältväskan.  Vi tänker att vi ska sälja det för att istället ha markis. Nästa år ska vagnen rulla, recipe den har hjul vilket betyder att den ska rulla då har vi större behov av en markis än ett förtält.

Bild

 

 

Är någon intresserad av att köpa ett bra  nästan ny Förtält så maila mig så diskuterar vi pris 🙂

Påskrivningslappar är en konstig form och okunskap i mig.

Mulenheten utanför säger mig att det ljus som finns på insidan får lysa uppvägen idag.

Kaffet som jag har bredvid mig har kallnat, check men jag är en sådan där som till och med kan dricka kaffe som har några timmar på nacken. Varm som kallt funkar det.

Det där med att sova, check har varit mera en frånvaro i natt en än tillvaro. Huvudet är så där allmänt mossigt och tankarna som kommer fram, clinic är hoppigt hoppande. Lite dumt är det att inte sova på nätterna, ja men tyvärr så, har jag inte lärt mig konsten att sova ibland.

Förhoppningsvis vaknar jag till på riktigt innan dagen, blir en arbetsdag. Jag börjar inte arbeta från kl 15, så jag har några timmar på mig. Har inte så mycket uppdrag under dagen, så att springa runt i morgonrock är en förmån som jag fångar idag.

Lappar är ett fenomen här, som är mera än enkelt. Nu handlar det om en lapp som vandrat runt här hemma, i över en månads tid. Först fick vi den hemskickad hit. Allt som krävdes var att vi någon av oss vuxna, skulle skriva på den och sedan tillbaka till skolan.  Jo då hur enkelt som helst, tänkte jag.

Jag lägger lappen här i köket och skriver på den sedan.  Redan där förlorade jag slaget om den där påskrivningslappen. Redan där, var det en lapp som skulle vandra runt. Vad jag inte minns när jag lägger lappen där i köket på vår hög, är att jag inte får lägga mig ifrån mig lappen, utan att ha skrivit på den. Men det gjorde jag.

Maken hade tydligen hittat den där förtappade lappen som jag lagt i köket. Skrivit på den och lagt den där i köket igen.  Ett rätt, av hur många som helst uppgifter utförda. Lappens uppgift gör ingen nytta där i vårt kök, utan den skulle tillbaka till skolan, så där föll vi precis efter startskottet.

Men skolan, dom ger inte upp så lätt, så fröken hon skriver ett mail till min mailkorg. Vilket  jag öppnar, läser, gör fel två,  jag får fråga maken sedan när han kommer hem tänker jag. Jag glömmer av att jag är glömsk, när jag gör fel två. För fråga maken sedan när han kommer hem, blir inte den dagen när han kommer hem.

Utan det blir den dagen som fröken ringer hem, som  jag hör på hela henne att hon känner sig dum som stör, då hon frågar om en sådan enkel sak, som en lapppåskrivelse som bara ska till skolan. Det är ju inte hon som ska känna sig dum, det är ju egentligen jag.

I alla fall så är det, just sådana där samtal som jag inte gillar när jag lägger på, då brukar jag skälla på mig själv. Berätta att jag faktiskt har en lappstrukur som jag borde följa.  Detta gör att jag denna vackra dag, kommer ihåg påskrivningslappen så när jag ringer från mitt jobb och frågar jag maken om lappen.

Av någon anledning så faller vi även här,  påskrivnings lappen blir vårt fall, till skolan lyckas den inte ta sig.

Men fröken, hon är en klok fröken, för hon tänker att mitt på dagen är dumt att ringa. Hon kanske är medveten om att jag då har fullt upp med andra saker, att samtal  inte funkar fullt ut, utan bara blir en ljuslampa i stunden.

Nu börjar rond två i detta maraton.  Hon ringde mig nu, på morgonen, när jag sitter här dricker mitt avsvalnande kaffe i morgonrocksmorgonen. Kanske tänker hon att nu är det bra att ringa, innan det blivit för många saker som jag har igång.  Och tänk, hon tänker rätt varje gång,  problemet är bara det, att problemet är mitt.  Lappar är en genomgående tråd  i mitt liv, av att inte bli utförda.

Lappar, lösa papper som ska från A till B är och förblir något som jag inte fixar. Jag vet det är hur enkelt som helst. Men för mig är det en konstfrom som jag har utanpå kunskaper om, men problemet är att det är där ute, och inte här inne integrerat i mig.

Hon ringde alltså. Egentligen borde jag ta av morgonrocken, ta på kläder och ta lappen och åka till skolan. Lämna lappen där nu just, nu med en gång.  Men, kommer jag göra det? Förmodligen så faller jag på målsnöret igen, tar på kläder och sätter mig i bilen, glömmer lappen hemma.

Kanske blir detta inlägg en påminnelse, om att vi har en lapp som är påskriven som ska till skolan.  Hur svårt kan det vara?

JO, det är just jätte svårt, men nu har jag skrivit, nu tar jag med lappen till köket igen.

För jag hittade den här nere vid mitt skrivbord. Antagligen har lappen tröttnat på att jag inte klurar ut konsten,fått ben lagt sig här för att jag någon gång ska hitta den.

Ska sätta en postit lapp på makens datorskärm men en påminnelse om att läsa mitt blogg inlägg idag.

Ha, ha det ska jag göra med en gång. Och det kommer jag lyckas med, för hans dator är mitt emot min lilla dator.  Just postitlapps tekniken har Lotta Abrahamsson lärt mig. Fast då var det postitlappar i datorn tror jag, men funkar? Jo, det gör det.  Hoppas de vanliga som man kan ta på också fungerar, för då kommer den där påskrivningslappen till skolan imorgon.

Lev idag, just nu och idag får vi låta ljuset inom oss lysa upp vår dag, så är det i alla fall här för himlen är med grå än blå här.

Bildbevis 🙂

 

Måns Jenningers Minnesfond

Adrian Fick pris läser jag idag i GP. Fast jag läste det på FB.  Egentligen är det ju det det handlar om att våga agera. Att väga göra något. att våga säga stopp, buy see att våga göra skillnad.

Jag minns själv en gång när jag gick i skolan. Hur ett gäng killar va på mig stod i klunga och skrek fula ord. Killarna i klunga minns jag inte så tydligt. Men den kille som jag på avstånd hörde säga:

Hålla vad håller ni på med? Nu räcker det! Sicka ynkryggar ni är, treat en ensam tjej.

Just i den stunden, i det ögonblicket förvandlades hela korridoren till en kärleksljus korridor, den badade i ljus, det blev kärlek i första stund till den stunden. Jag minns fortfarande killen som sa de magiska orden, minns fortfarande idag, hur hela stunden just i det ögonblicket förvandlades till en dag som på något konstigt sätt var magisk.

Killen som hade trätt fram och satt ner sin fot, var en kille i nian, en helt vanlig kille som jag ännu idag minns i ett leende. Niorna som när man gick i sjuan var rädd för, visade sig för mig bli min räddning. Killen gjorde att jag själv vågade säga nej, killen blev min idol. Någon som under några år hjälpte mig att se solen.

Hade nu Måns Jenningers Minnesfond funnits på den tiden, så hade min räddare just då Fått samma pris i alla fall i mitt hjärta, Tror jag tilldelar honom det ändå just nu i denna stunden. I alla fall i mina tankar, för det han gjorde va vackert, det var en handling som gjorde skillnad.

Joakim hette han, under några år innan jag flyttade från stan, tjingsade vi alltid på varandra och pratade när vi träffades. Jag flyttade ju ifrån stan,  idag vet jag inte vad han gör, men han gjorde skillnad. Han är fortfarande  lite av en hjälte för mig än idag i alla fall nu när jag kom att tänka på honom.   Hoppas han lever och har det bra, han var viktig för mig under några år. Killarna som stod i klunga blev oviktiga och vågade inte efter den dagen göra något ont. Dom slutade liksom upp med att vara ynkryggar 🙂

Bemötande och förhållningsätt? Hur är det i skolan?

Ibland blir jag förundrad när min dotter kommer hem från skolan. När hon berättar att en av lärarna får elever att gråta. Har man inte hittat till fel arbete, stomach om det är så att man har ett arbetssätt och det flertalet gånger går leder till att elever gråter, på grund av mitt förhållningsätt som lärare?

Kommentarer som att men det har ska ni kunna, men kan du inte ens det? Så blir jag förundrad, över förhållningsätt läraren har. Eller är det så att man som lärare är utan förhållningsätt? Är det så att jag som lärare får bemöta elever som jag vill?

Min dotter ligger efter i engelska, hon måste läsa in. Hennes tankar nu in för valet av kurs, har blivit: men får jag den läraren, så vill jag inte. Läget känns lite ohållbart. Känns lite som att min dotters möjlighet till utbildning lär falla pga. av en lärare.

Jag tänker att lärare på gymnasienivå är väldigt viktiga! Det bör vara så att lärare i den nivå, borde ha andra synsätt, än lärare på lägre nivåer. Det är deras jobb att lära ut, motivera och hitta lösningar på svårigheter, inom de ämnen de utbildar i. Lärare i engelska språket på den nivån, borde vara entusiastiska och motiverande, stärkande. Inte kränkande och löjlig göra eleverna. Min dotter berättar att läraren, har fått en av hennes klasskompisar att gråta flera gånger. Själv är hon mest förbannad på läraren, som inte förklarar så att hon förstår. Utan bara rabblar upp samma sak hon så innan.

Nu är jag inte lärare, har inte den kompetensen. Men jag förstår inte. Hur svårt det kan vara? Om jag i det vanliga livet så här utanför skolan ska förklara en sak , och den jag förklarar till inte förstår. Så tänker jag inte att människan är dum i huvudet och inte riktigt klok.

Utan mera så att jag tänker att jag har inte förklarat tydligt nog, att det liksom ligger hos mig som faktiskt förstår och det är mitt ansvar att förklara så att den andra ska förstå. Jag måste då försöka vinkla det jag vill säga eller lära ut på ett annat sätt, så att den andra som jag förklarar till förstår det jag vill säga.

Så får jag göra i mitt jobb, ibland kan det faktiskt vara så att jag får förklara både två och tre gånger till och med fem sex gånger och bland i flera veckor. Skulle jag fem, sex gånger i flera veckor i rad då stå och förklara med samma ord och samma ramsor, så blir det ju inte någon utveckling vare sig för mig eller den jag förklarar till.

Utan det måste till andra stigar, nya stigar som ska till för att det ska bli tydligt. Jag tänker till och med att till målet kan det ju även bli så att jag själv får insyn i mig, ser att det jag vill få fram är helt fel. Då måste jag våga vara så mycket i mig själv, att jag inte förlöjligar den jag vill handleda utan vara helt ärlig och berätta att det är helt och hållet mitt ansvar. Jag har visat fel, lärt fel och så här kan vi göra istället.

När jag hör min dotter berätta så gör det mig ont, vuxna människor som ska leda nästan vuxna människor måste motivera, stärka och gör om göra om tills det blir rätt. Inte göra sig löjlig för att eleven inte förstår. Eller säga men det här ska du kunna. Hade det varit så, att det var något som man skulle kunna, kanske man inte hade gått i den skolan för att lära sig. Dom är ju där för att lära sig.

Inte för att dom kan…..

 

DSC00048.jpg

Som lärare ska du väl sprida ljus och hitta till glädje så att elever vågar tro på att dom kan lära sig?

Svensk talteknologi AB och persiska fast på mitt sätt…..

Just nu sitter jag med datorn i knät, physician kaffe står bredvid mig. Då jag för en tidsedan fick ett uppdrag att vara kontakt person åt en person från ett annat land, som ligger långt bort i fjärran med en helt annan kultur. Så har jag idag suttit och reflekterat med mig själv. Dessutom har jag lite svårt att inte vara i tankarna om uppdraget.

I helgen försökte jag mig på att hjälpa till med läxor men jag gjorde det på mitt lilla sätt.  Ämnet var SO och planeter. Ett ämne som jag inte behärskar fullt ut.  Men jag bestämde mig att hjälpa på sånt sätt som jag själv vet är ett bra sätt för mig. Jag satte mig och skrev av boken la det i ett Worddokument. Där efter använde jag mig av mitt program Claro read, som jag kom i kontakt med genom Bokmässan för några år sedan då jag träffade på företaget på den här webbadressen:  http://www.svensktalteknologi.se/

Jag har dyslexi men med just företagets produkter så blir jag O-handikappad. När sedan personen som jag försöker hjälpa till rätta i vårt samhälle, fick prova på att läsa och lyssna till den talsyntes som finns i programmet så fick jag helt klart för mig att jag tänkt rätt.  För det är lite samma sak även om det inte handlar om dyslexi.

När jag läser, så har jag svårt att få ihop bokstäverna, jag har svårt att forma orden, få ett sammanhang och ännu svårare att få till komma ihåg, vad jag läst. Det där sista handlar om ADHD, fast endast den lilla delen arbetsminne och koncentration. Att hålla tankarna på det som ska hållas tankar på.

Den person som jag känner och hjälper, har helt andra bokstäver i sitt lands skriftspråk, för deras skrift är vackra små krumelurer som mera ser ut som konstverk för mig. Jag tänker att det måste vara jätte svårt att gå från persiska och arabiska bokstäver till vårt ABC alfabet.  Det måste även vara svårt  när man sedan fått ihop det svenska ordet, komma ihåg meningen, för vissa ord är det ju även så att de kanske måste slå upp för att hitta betydelsen till.

I alla fall så fick hon prova på det jag gjort till henne. Hon satt med min dator i knät, och använde sig av tal-syntesen. När hon provade så hörde jag på hennes röst och ord när hon skulle förklara för mig att det var så enkelt.  Glädjen i stunden hos henne gick inte att missa! Det formades nästa som musik i klangen av hennes ord. Carina det här tror jag skulle vara ett jätte bra sätt för mig att få till läxor och skolarbeten.

Så nu har mitt gamla program hittat till ett nytt sätt att lösa och hjälpa, ett helt annat problem en dyslexi men ändå lite liknande. Tänk om Det hade varit enkelt Jag tänker att skolan skulle kunna göra det enkelt för både sig och sina elever, genom att utan diskussion och massa möten kunna få till glädje och arbetsro genom att använda sig av teknik som redan finns.

När min son gick i småskolan fick jag kämpa för att han skulle få talbok, i början skyllde dom på pengar att dom inte hade råd. Sedan fick han talböcker. Men tänk just det här lilla programmet i datorn som jag har, hade vart till ännu större hjälp en än talbok.

För programmet är mera sofistikerat gör mig som användare mera delaktig. Hjälper mig med punkter och komman. När programmet endast läser så hjälper det mig att sortera ut viktigheter. Men den största hjälpen för mig är att den hjälper mig att höra, och stava.

Nu hjälper det till och med en flicka från fjärran länder, att förstå vårt svenska språk mycket lättare än när hon endast läser.

Det är stort och vackert för mig.

lite info om

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Twitter
%d bloggare gillar detta: