Att vara utan vatten är inte enkelt, pills Vi här hemma tar det som en självklarhet att det ska rinna vatten i våra rör.  Det gör det inte hemma hos oss just nu för vi fick stänga av det. Det läcker vatten och sånt är aldrig bra.

I samhället läcker det  med kostnader, cure vår regering urholkar det system som finns och snart är det inget kvar. Ett nytt skatteavdrag lovat och ska genomföras. Vill vi verkligen ha ett nytt skatteavdrag? Vill majoriteten av den svenska befolkningen ha ett nytt avdrag.  Jag vill i alla fall inte det.

Jag tycker det räcker nu, tycker att dom kan ta dessa skattekronor till att lägga på de barn som behöver det mest, så att de i får i alla fall en liten chans till att klara av skolan.  Det är mycket snack nu om hur resursskolor får stänga, hur elever inte får hjälp om de inte har diagnosen på pappret.

Men även om du har diagnosen på pappret, så får du ändå inte den hjälp du behöver.  Ett av mina barn fick diagnos sent, i anslutningen till sommarlovet mellan 8an och 9an.  I åttan var det inte många godkända betyg, i nian blev det godkänt men det var inte tack vare skolan för det handlade mera om medicinen. Som hjälpte till så att orken fanns.  När diagnosen var på papper Hjälpte skolan till med att träna upp arbetsminnet genom träning med ”Robomemo”(Cogmed Arbetsminnesträning).  Samt lite extra tid.

Därefter va det inte så mycket mera, när det sedan blev dax för gymnasium. Var det som att börja om. Vissa lärare förstod och hjälpte till att hålla i trådarna, se till att saker och ting blev slutförda och utförda. Vissa andra pratade om eget ansvar.

Det egna ansvaret är svårt att ta, om du inte har förmågan att ta det.  I gymnasium spelar det egna ansvaret en stor roll.  I Höstas, sent på hösten,  fick jag ett telefonsamtal där Mitt gymnasium barn ringde hem. Sa med en röst som sa mig att det är allvar nu: Mamma du måste ringa doktorn.

Röstläget var ett rop på hjälp. Tonen och orden sa mig att agera, vilket jag gjorde. Ringde upp barnmedicin i Trollhättan, sa till sjukskötaren samma ord som jag fått till mig. Att det var läge för ett doktorsbesök.  Två dagar efter var vi hos doktorn, fick utlåtande om utmattningssyndrom  med känslor om hopplöshet, meningslöshet och en rädsla för att göra det man inte får.  En önskan om att somna och inte vakna mera.

Att höra det om sitt barn som mamma, griper tag i allt vad känslor heter, rädslor i massor blommade upp och den där konsekventa lite hårdare mamman i mig, mjuknade till och blev rädd.

Hade jag varit för hård?

Var det mitt fel?

Det är mitt fel,  men varför har jag inte sett?

YOU NAME IT vilka tankar och känslor som hittade fram till mig.  Rädslan över att mitt barn inte skulle orka mera, etsade sig fast i mig.  Kramade åt allt som kunde kramas åt.  Jag var livrädd att jag skulle gå in och hitta ungen död.  Att telefonen skulle ringa och någon skulle säga att det var slut.

Jag gick till Jobbet med kramper i magen, tankar som gjorde att inget  annat blev viktigt. Hela tiden  checkade jag av telefonen så jag inte missade samtal.  Idag förstår jag inte hur jag orkade.   Doktorn pratade om sjukskrivning, att min 17 åring skulle bli halv sjukskriven.

Idag ser jag sjukheten som samhällig sjukdom. Det är friskt av barnen att reagera och bli sjuk. Sjukdomen är inte i barnet, utan i samhället, miljön som barnen befinner sig i, är sjukheten, gör dom sjuka.

Orkeslösheten och utmattning vid 17 års ålder, här handlar det om sundhet i barnet, Det är sunt att bli sjuk.  Sjukdomen är miljön, kraven i miljön och har  du då som mitt barn lite svårare att få ihop vardagen, orka med få till läxor, krav och allt vad det är. Så är det  inte konstigt om ungen blir sjuk.

Skeppet är inte ännu uppe med fulla  segel. Nej då, rädslan i mig finns kvar mina ögon checkar av mitt barn varje dag. Finns orken där ?  Kommer det att hålla?

Det blev inte sjukskrivning, det blev mindre ämnen och ett år  extra där det  ska läsas upp. Detta tack vare en klok lärare och en ännu klokare rektor.  Skolan har  precis börjat, ännu så länge bor det liv i ögonen på mitt älskade barn. Men  framåt Höstlovet kommer livet i ögonen mattas av, frustrationen kommer bo här,  jag kommer som alltid vid den tiden har rollen som tåtrippare.

För det är så det är.  Jag som förälder till barn med funktionstillgångar och O-till inom Npf , har sedan länge, just praktiserat och lärt in den där underliga tåtrippar stilen.  Vissa dagar går det att säga gör dig en smörgås, andra dagar är det nästan så att jag får göra smörgåsen, skära den i små bitar och mata.  Vissa dagar ligger barnet och tittar upp i  taket, inte en dag  kanske en hel vecka.  Då gäller det som förälder att ha tungan rätt i mun och ha känselspröt på utsidan och stötta upp ännu mera.

Ännu en skattesänkning? Nej, jag vill att barn ska få förutsättningar att klara livhanken få möjligheten att hitta  tro på sig själva

Så här på kvällskvisten. Jo, ask idag var det sista jobbet timmarna slutade runt tio i morse. Efter det skulle jag till sjukgymnasten för att träna min höft. Men, cure något har hänt, för i stället ska jag nu  träna ryggen. Har antagligen gått lite konstigt, för kotorna längst ner i ryggen har skjutits ut. Det onda i benet som jag trodde var höften, kommer från ryggen. Innan sjukgymnasten så fick jag äntligen tillfälle att göra det där besöket på Café HÅVET.  När jag kom dit så kände jag av hungern i magen, minns att det idag var fastedag. Så det  fick räcka med lite kaffe.

Även om jag lovade mig själv att jag nästa gång ska besöka caféet när jag har ät dag. Det fanns massvis med godsaker där  som skulle falla mig i smaken.

Jag läste i och för sig bara rubriken på en blog, men det flyttade in tankar i mig.

Det handlade om barn, barn med till och O-till inom NPF.

Vem hjälper barnen med NPF i skolan?

Nu är jag inte naiv, för jag vet hur det ser ut i skolan. Jag har erfarenheter av när det inte fungerar men, även när det fungerar. Jag läste inte inlägget för då när jag läste så hade jag annat för mig. Men tanken som blev i mig av inläggets rubrik har stannat kvar.

Egentligen är det en fråga som inte borde finns tänker jag. Barn som har lite likheter med mig har kanske större svårigheter att få till just det med skola, och det arbete som görs där. Frågan borde inte finnas för det borde vara en självklarhet att alla barn som går i skolan skulle få förutsättningar och möjlighet att lyckas. Oavsett om du har ADHD, ASPERGER eller vara bara normal.

Just nu kom jag på den ångest jag själv som mamma hade i magen. Har även idag av att skolan börjar. Hur jag som mamma, nästan slagits för att mina barn ska få den hjälp, som de har behövt. Hur jag nästan dagligen under ett par år var i telefonkontakt med läraren och ibland rektorn.

Hur jag när jag pratat fått höra att resurser saknats. En gång minns jag att jag gav förslag om talböcker och rektorn som var helt röd i ansiktet bara rycker på axlarna och säger att de inte har råd. Då visste jag inte att det fanns en inläsningscentral som läste in böcker för att jag som har dyslexi också ska få möjligheten att läsa böcker på mitt sätt.  Till och med min bok har ju blivit inläst av talbok och punktskriftsbiblioteket. Men den rektorn ryckte på axlarna och sa vi har inte råd.

Jag önskar att jag hade haft kunskapen då, men är glad över att ha den idag.

Det är synd att man som förälder till ett barn med lite tillgångar som har former av ADHD måste slåss, för det som andra föräldrar ser som självklarheter.  Det är synd att vissa barn inte ens får en chans. Att dom blir utdömda redan som små.

Som förälder måste du slåss, fast inte ordagrant men du måste kämpa ta reda på dina rättigheter och våga be om hjälp.  Alla vågar inte det. Du kan vända dig till föreningar, Habiliteringen, special pedagoger. Andra föräldrar som Liksom varit med i svängen innan.  Dom är ju tyvärr inte så lätta att hitta, Dom hittar du lättas i föreningarna så som Attention och Compassen. Jag är medlem i båda.  Compassen är mera familjär har mycket samarbete med Familjestödsenheten som är knuten till Ågrenska. 

Nej nu ska jag göra kväll. Lev idag just nu……