Malix.se

  • (H)järnkoll Handisam, och attityder.

    Energin bara sipprade ut. Som om jag öppnade en kran på max för att sen inte stänga av den. Trötthet finns i axlarna som att någon står och trycker ner dom för att jag skall ramla ihop. Nacken har rasat ner min kropp skriker på Hjälp! (H)jälp!

    (H)jälpen som jag behöver är kraft i att orka ta nästa steg framåt utan att falla ner. Redan igår trampade jag på energikranen. Då i okunskaper av dåliga orienteringar. Veckan har även bjudit på bemötande om lite ADHD. Lite ADHD gör mig illa, order visar på okunskapsnivåer som gör mig mörkrädd. Är det så våra barn blir bemötta i skolan?

    Jag som vuxen kan hantera mera, seek än en lite pojke eller flicka. Jag vet det, för jag har varit en lite flicka, idag är jag en vuxen kvinna. Kvinna som levt mera än halva mitt liv. Metern börjar bli mindre till år, men längre till erfarenhet och nivåerna av tryggheter. Tänker, ser att kunskap, erfarenheter och historia blandas till en stor bytta med olika sorters frukter. Vissa är lite surare, andra har en lite mera besk smak som gör att jag ser min kunskap som viktig. Ser det nu, känner det i minsta beståndsdel.

    Att vi som orkar vågar och kan har en uppgift att göra. Vi måste sprida kunskap. Kunskap så att våra barn och senare deras barn slipper leva ett helt liv i okunskaper, och bli bemött med attityder där vi har lite adhd. Lite adhd, hur känns det, hur känns det att ha lite adhd?

    Känns det?

    Gör det ont?

    /Malix

    För vissa av oss gör konsekvenserna Råttont.

    Eller hur blir det så.

    Jag ser inte att adhd gör ont, inte ens så att jag känner att det gör ont. Nej men bemötande, respekt för individen, attityder och alla dessa fördomar. Det är det som gör ont. ADHD i sig gör inte ont, inte om jag får vara i de sammanhang där jag får vara mig, så som jag är. Är jag tillsammans med andra människor som har Kunskap, förståelse och insikter, så har jag inte ens lite ADHD, som jag märker av. Då har jag inte några svårigheter inte heller blir jag så förgjordat trött.

    Vill ge mina barn den möjligheten att få vara så som de är. Tyvärr så möts de ofta i mera krävande sammanhang där förståelsen, empatin och acceptans för olikhetsdynamiken saknas och inte bor på kartan. Tyvärr men vi kan genom en gemensamhets-ansträngning som jag egentligen tror inte är en ansträngning, utan en uppgift där vi känner tillhörighet, växer och utbildar varandra, där vi genom kunskaper förändra attityderna i samhället. Det gör vi genom (H)järnkoll, det gör vi genom att inte vara tysta och osynliga. Psykisk (H)älsa är något som vi alla har, O(H)älsa är något som kan drabba vem som helst . Vi kan bli förkylda, vi kan bryta ett ben. Vi kan drabbas av psykiska besvär, få negativa tankar och hitta rädslor som gör att rädslorna tar över livet. Jo jag vet för jag har och är ibland där. Förr sa man klen i nerverna, eller flimrade lite med ögonen och visade att jo hon har lite sjuka nerver. Idag gör vi inte det eller?

    Idag tror jag i mig att vi kommit lite längre. Jag vill det, Jag hoppas att vi har det. Inte för min egen skull jag har överlevt. Men för alla dessa barn de små söta flickorna/pojkarna, som börjar skolan med uppfattningar om sig att de är bra som de är. Efter några år är de bara flickor/pojkar, inte duger dom heller inte är dom flickor/pojkar som sig själva. Utan flickor/pojkar som blir någon när någon ser uppskattar och tycker om dem. Det är inte det jag vill att mina barn ska uppleva. Det är inte det som jag vill att mina barn ska leva sitt liv igenom. Nej, inte aldrig och åter nej, jag vill vara med och skriva historia, i historian. Vi har nu möjlighet att förändra, genom den gemensamma kraften tillsammans i Projektet (H)Järnkoll. Som attitydambassadör har jag möjlighet att få vara en del av förändringen, där vi vill (H)jälpa till att flytta ut okunskaper, rädslor och fördomar. Vi kan genom uppdraget istället bjuda in kunskaper som faktiskt motar ut rädslor, och fördomar. Vi kan även genom gemensam kraft och genom att själv som jag själv vara den som bestämmer mig för att inte luta mig emot mina okunskaper. Jag har eget ansvar över vilka fördomar och ofördomar som ska bo i mig. Själv väljer jag att se rädslorna som okunskaper, och okunskaper är något som jag vill vända till en bank av kunskaper.

    Vad väljer du?

    Tack för att du tog dig tid att läsa alla mina ord!

    Handisam kommer du till genom länken.

    NSPH

    (H)järnkoll

     

    ©

  • ADHD DNA genetiskt arv

    Adhd finns i trasigheter av hela kedjor i DNA. Alltså ett tydligt tecken på att det är ett genetiskt ARV. Arvslott, sovaldi Hur tydlig ska jag vara. Arv, just nu slås jag av lite historiska minnen, där jag ser på hur vissa suckar himlar med ögonen och alla

    ”Att hon är så Ointresserad av …….”även ”Att hon inte ens kan uppfostra och lära sina barn hur man gör……” Att hon inte ens kan vara intresserad av hur det funkar i skolan.

    Men även av hur jag då jag arbetade i Ungdomsvården, kämpade med att uppfostra och träna barnen där, i samma oförmågor som jag själv innehar. Tränade dem till att vara något som de inte var. I dag vet jag att jag i mina tankar då hade rätt, men vågade inte tänka dessa fullt ut. Idag skulle jag vilja samla alla dessa föräldrar som jag träffat och sagt samma saker till som jag idag själv inte tar till mig.

    Idag skulle jag vilja sitta ner och prata med alla de killar och tjejer jag träffat på. Som jag i okunskaper tränade på att inte visa på de egenskaper som jag och de barnen hade på ungdomshemmet. Det var just sådant som gjorde ont. Jag tränade och blundade för verklighetsinsikter som faktiskt bodde inom mig, men jag då kämpade med att inte ha. För det tar kraft av individen att Vara något som man inte har inom sig. Det tar kraft av mig att gissa mig till hur jag ska vara, i vissa sammanhang. Självklart så måste det ha tagit kraft av dessa ungdomar då dom inte fattade vad jag och andra ville att de skulle göra. Idag är jag klokare, än då innan jag fick mina kunskaper. Idag är jag klokare idag är det även så att man inom Ungdomsvården mera får kunskaper i de olika NPF diagnoserna. Visst är det så att den kunskapsbanken behöver byggas ut, visst vi kan inte få för mycket kunskap.

    Men i tunneln ser jag ett ljus. Ett ljus som visar på att okunskaper flyttar ut och kunskaper liksom blir den nya grannen. Men likt den nya grannen, är vi ännu lite rädda, vilket gör att kunskaperna inte känns så trygga. Då vi är ännu lite otrygga så flyttar vi eller lutar oss vant åt det som känns tryggt. Dvs. de gamla vanliga fördomarna som innan var våra sanningar. Åter igen till ARVet, Arvet det genetiska från DNA, skriver Aftonbladet i dag om. Om nu jag har ADHD, och då jag blir förälder förväntas jag lära mina barn det som jag själv inte har lärt mig då det bor lite o-tillgångar bland alla mina tillgångar. Jag är föräldern som kommer att se beteenden och svårigheter i mina barn som jag själv som liten blivit bannad för. Här skapas ångesten, här bor vreden och alla grusade förhoppningar det lilla barnet i mig hoppar upp och ner medans den vuxna kvinnan ser allt gropar och taggtråds-erfarenheter som det lilla barnet i henne fick utstå.


    Det är ju inte så konstigt att vi blir tigrar som vuxna. Vi vill ge våra egna barn andra erfarenheter, än dem vi själva just klampat utifrån. I min värld idag, är det inte jag som misslyckades i skolan, i min värld är det så att de barnen, som går ut ur skolan med betyg som är omdömen som visar på att ” Du duger inte” Du är inget bra. Blir i min värld ett betyg där de vuxna projicerar ut sin egen o-kompetens att hjälpa, möta barnet på barnets nivå. Även så har betygsutföraren misslyckats med att skapa den goda kontakten, med betygsinnehavarens föräldrar. Inga föräldrar, inte heller barnen vill att karriären innan vuxen livet skall vara grusat med ”Du duger inte omdömen”.

    Barn som byter familjehem på familjehem, till ungdomshem till fängelser. Är barn som blivit utsatta för Vuxna som inte klarat av att utföra sitt arbete, med att möta barnet och barnets föräldrar på deras nivå. För mig i mina tankar är det så de procent tal, som visar att dessa klarar inte av att bli godkända i skolan, är barn som blivit utsatta för de vuxnas projicerings- tillgångar.

    Du duger inte betyget är Egentligen ett betyg att: Jag klarade inte av att använda mina yrkeskunskaper på det sätt som jag behövt använda mig av. Därför projicerar jag nu ut detta i formen av ett betyg där det står att du DUGER INTE! Du lilla underbara unge som nu står där med ”DU DUGER INTE” som kanske genom hela ditt liv inte blivit bemött med respekten för din person. Som inte blivit bemött just där du befinner dig i ditt liv. Till dig vill jag säga att Alla dina påklistrade lappar av andra där de säger att du duger inte. Är FEL, FEL, FEL! Det är så att omdömena som du innehar, är vuxnas misslyckanden i att utföra det arbete de borde utfört.

    De Mötte inte dig. Där Du borde blivit bemött. De såg inte hur du sparkade bock-ut för att du inte förstod. De såg inte att den lilla killen egentligen, ropade på HJÄLP! Kanske var det så att du inte ens själv, fattade att det var det du gjorde. Alla de vuxna trodde att du trotsade och djävlades med dem, därför var det så viktigt för dem att kräva respekt av dig.

    Det visste föga om att respekt, det går inte att kräva det förtjänas !

    Hur tydlig behöver jag vara? Respekt får man gratis genom att respektera.

    DNA kedjor, hur blev alla orden till?

    Ja, just nu känner jag bara att alla dessa ord är ord som är viktiga. OCH! Framför allt ADHD med mera är genetiskt betingat, alltså handlar det inte om uppfostran. Om det nu var så att någon där ute inbillade sig det.

    Hittade en fantastisk konstnär och skulptör. Titta in, själv gillar jag den taggiga ensamma människan, längst ner den skulle jag vilja använda mig av i detta inlägget men måste först få svar av konstnären som gjort underverket.

    ©

  • Dyslexi / Svensk TalTeknologi.

    Tänk att det skulle kunna vara så att jag betalade pengar till ett företag, medicine för att bli av med ett handikapp. Idag känns det som det är just det jag gjort. Det företaget som jag hittade på Bokmässan, salve bland montern dyslexi har idag gjort en del av mitt fantastiska mående, order de har nästan tagit min livskraft en eller till och med flera Level upp. Nu är det ju så att alla kanske inte har den möjligheten. Alla kanske inte skulle prioritera så som jag gjort idag. Det handlar ju om pengar, men när begåvningen befinner sig på olika nivåer och den nivån min läskraft och skriv förmåga har är på läget – 1. Så Känner jag att jag liksom har tröttnat på att lida av dyslexi. Jag hade möjligheten att välja bort vissa funktionshinder i min dyslexi, självklart vill jag inte vara utan min svårighets-erfarenhet. Erfarenheten av att veta hur det känns och är att ha dyslexi. Men att välja att känna mera trygghet då jag skriver, känner jag nästan är som en lyx. Glädjen över att orden med mitt lilla program är så enkla gör att jag längtar till att skriva, skriva och återigen skriva.

    Fantastiska härlighetsvågor fyller mig, jag provar hela tiden att skriva och läsa med mitt program. Jag är utan dyslexi, jag kan skriva rättstavade ord oftare nu än innan mitt program. Idag ringde jag till Företaget som ger mig möjligheten att slippa handikappet. Berättade med storhets ord att jag verkligen är förundrad över tillgångarna som de hjälper mig att få. Några tusenlappar gör att jag slipper gömma mig bakom ordlexikon, stavningskontroller och olika internet sidor för att få ordens bokstäver att bilda ord som andra kan läsa. Ett antal olika historier och berättelser som jag skrivit och sparat på skrivbordet och andra små sparhets-vråer i tekniken, har jag nu kunnat lyssna på i mitt lilla Hjälpmedelsprogram. Vissa ord behöver justeras, men tänka sig, att jag har lite olika böcker som kan bli verklighetstryckta om jag får lite ork att skriva igen. Orken behövs, men inspirationen har vaknat till, kanske blir det en verklighet att ge ut alla livsöden som jag skrivit om genom åren. Kanske vågar jag tillslut ge ut den där diktsamlingen, som jag skrivit under så många år.

    Nog pratat om skrivar-drömmar. Programmet som jag har fått förmånen att prova på rekommenderar jag varmast. Jag skulle vilja skriva upp på lappar och klistra upp över allt för att andra skall kunna få möjligheten att uppleva samma härliga känslor, av att bli symtomfria av sin dyslexi. Företaget med underverksprogrammet är värda ett samtal. Absolut värda ett samtal om någon liten kille eller tjej skulle kunna bli mera säkra på att utveckla sin skrivaridentitet, att skriva är underbart och företaget som har underkurer så att mitt handikapp försvinner är Svensk TalTeknologi AB. Ring dom! De vet vad de gör, de vet vad en dyslektiker behöver. För de behöver just programmet som kommer här om ni klickar på länken. Där till inhandlade jag även den fantastiska pennan, som alla företag som har teammöten och dokumentation skulle behöva. Tänk om jag haft den innan, då hade jag i och för sig inte haft erfarenheten av rädslan av att missa men kanske hade jag inte varit så trött idag. Pulse SmartPen

    WordRead Plus v5 Talsyntes

    /©J

  • Standardiseringskalendern

    Borde finnas som (H)jälpmedel för mig. Men då borde även en rimlighetsstandardisering flytta in……

    Ingen kan göra allt, treat men någon kan göra något …

    Det borde vara mina ledord, flera gånger dagligen. Känner mig splittrad, blir delad i mina tankar. Såg ett intressant evangemang om standardisering, vilket jag tyckte så spännande ut.
    Tillgänglighet kräver standardisering
    – seminarium på Världsstandardiseringsdagen 14 oktober 2010
    Den 14:de okt skulle standardiserins-dagen gå av stapeln, den 14:de oktober är jag i Borås där ska jag prata, om Psykisk O(H)älsa och (H)järnkoll.
    Det blev spännande när jag helt utan att ha verklig koll, började fundera på om det var så att jag kanske skulle kunna hinna med båda. Mums så många fel det blev av just den tanken, den personliga utvecklingen av mig föll genast till: Oj-då! Nu bokade jag frivilligt in och konstlade till det utan att ens blinka. Utan att blinka ramlade insikten in i mig, att jag själv har ansvar över hur jag ska må, då kanske jag borde inse att ledorden ovan, är de orden jag ska ha framför mig. Jag borde inse att min kalender, är en kalender precis som alla andras. Min kalender har inte ADHD, utan det är jag som har det. Därför är det bra med google kalendern som visar timmar dygnet runt, kan även då jag googlar kolla hur lång sträckan är mellan Stockholm och Borås. Vilket borde fått mig att inse att nja lite dumt e det, borde inte ens kolla in det. Det funkar liksom inte att gå på utbildning i Stockholm på förmiddagen och vara en av föreläsarna i Borås. Sedan vara där i mingel-sammanhang och visa sin bästa sida. Inser att jag skulle fått åka till Stockholm dagen innan, sedan direkt efter kaffet på standardiserings-seminariumet snabbt ta mig ner till Borås. Och jag som inte ens dricker kaffe mera än på morgonen. Nej nu var det inte riktigt sant, för Jag kokar kaffet på morgonen, häller det i en kopp som jag sedan hittar halvt urdrucken vid datorn. Där jag inbillar mig att jag dricker mitt kaffe.


    Nu ska jag faktiskt dricka kaffe……..//

    ©

  • Till minne av en Liten pojkes kanin.


    När man är liten blir allt så stort. Sjörövare och pirater, medical änglar och skuggor av obetydliga saker kan bli spöken och hemska häxor.

    När små pojkar och flickor får små husdjur älskar dom dessa djur obegränsat och fullständigt utan gränser. Själv hade jag både fåglar, physician hundar, marsvin, en kanin säkerligen även andra djur som jag tog in utan mammas vetskap. När jag var sex år hade vi en kanariefågel. En dag låg den där i buren och tårarna kändes som de aldrig skulle ta slut. Idag är det historia. Men dagligen tror jag det finns små barn som tror att tårarna kommer att rinna ner för kinderna hela deras liv.

    Idag finns det en liten pojke som tillsammans med sin pappa vandrar till Herr Veterinär. Känner nästan tyngden som den lilla pojken säkerligen har i sina steg. För varje steg han tar kommer de närmare den hemska sanningen om att hans kamrat, den lilla kaninen inte kommer att vara det som han var innan de träffar på Herr veterinär. Solen som lyser utan för är nog inget som den lilla pojken känner eller ser, i honom bor det antagligen en massa sorger av minnena av hans kanin. Han pojken, har glömt av hur glassen smakade den första gången efter det han fick sin lille vän. Hur mjuk och skönt det var när han klappade sin lille kanin den första gången. Förhoppningsvis har han det som alla barn har helt gratis. Eller han har det!

    Det vet jag, trotts att jag aldrig träffat den lille pojken. Han har en pappa som vet hur små pojkar ibland är bara små pojkar. Han har en pappa som förstår, som är så klok och vågar prata om det som gör ont. Dessutom är den lilla pojken ännu en pojke som har ett barns förmåga att använda sin fantasi. Fantasin som kommer att hjälpa honom att minnas kaninen som levande och hans lilla gulliga kanin. En dag kommer pojkens tårar ( kanske redan om några timmar, torkats och kaninen springer runt i kanin himlen. I den pojkens tankar. Och tänk, tänk om det verkligen finns en kanin himmel i en värld bakom vårt liv. Eller tänk om Kaninvärlden som Tommy Hagman ritat så många vackra bilder om, finns på riktigt. Tommy Hagman och hans kanin teckningar är något som alltid gör mig glad och förundrad så till Pojkens värdefulla vän Kaninen som idag flyttar till andra världar och himlar. Hedrar jag idag pojken och kaninen med att lägga ut kaninbilderna som Kanin-konstnären Tommy Hagman ritat. Tommy Hagman föreläser också om Asperger och hur den visar sig i honom. Skrev om det i ett tidigare inlägg Här




    Lev idag, just nu är löven på björkarna gudomligt vackra och höstfärger i gult ….// ©

  • ADHD och tidsuppfattning

    Har bott i bilen i dag. Lillgrabben har varit på äventyr maken har åter igen fått ett arbete inom sin kompetens.  Min make är elektriker, patient för några år sedan var han ute och var en av dem som bytte ut alla elmätare.  Ett av elföretagen slutade investera i Sverige, en hel avdelning blev ett minne blott. Av dessa män som ger oss strömmen mellan våra skogar.  Avdelningen lades ner och min och andra med honom fick gå hem.  Ännu är det svårt att hitta jobb som linjemontör,

    men nu verkar det som att de ny-bytta elmätarna behöver service.

    Jippi!!!

    Jag önskar inget hellre än att min make får ett jobb.  Han gillar att ta på riktiga arbetskläder, bli smutsig och fixa med el.  Träffa andra pojkar, umgås så som män och pojkar umgås med varandra. Alltså inte något kafferep där vi pratar om dom, som inte kom. Jag inbillar mig att män här är mycket rakare, än kvinnor.  De är lite mera rakt på, utan krusiduller.  Kanske just därför jag har lättare för att umgås med det motsatta könet. Är mera bekväm i dessa sammanhang. Man ska inte vända ut och in på sig inte heller gnälls det om allt och inget.  Utan det är mera raka rör.

    Men min makes arbete ger mig lite oro.  För under denna tid då han har varit hemma, har jag:

    hunnit,

    kommit på

    och vetat om när

    och vad även vart jag ska åka.

    Hela Tids TIDEN  har legat utanför mitt ansvar, vilket har hjälpt mig att slappna av.   Idag när han hämtade arbetskläderna, då jag såg att verkligheten står bredvid mig, igen då kryper tiden, Den rent av vidriga RÅTT- tiden är på mig igen.  Jag liksom tittade tillbaka till en av mina mindre bra tillgångstillgångar.  Herre min skapare hur ska det gå?

    Nu vet jag att jag fixade det innan och jag kommer att fixa det igen.  Men start sträckan kommer att vara kantad med: missa tiders-tillfällen.  Hoppla inser att det är nu, jag behöver min vän Jenny och hennes tidstillgångstankar.

    VillaVital och tidshjälpmedels strategier. Fast jag har redan en plan B.

    En plan B som jag fått som en plan av henne, då jag var hos henne för några veckor sedan. Den heter Google, Google is your friend , Sicken tur efter som jag har så få vänner. Att det finns Google och Comviq kompis.

    Ojdå, glömde ju Jenny fast hon finns ju på riktigt. Och nej då Jenny är ingen man glömmer i alla fall inte jag för hon har gjort intryck på mig. Dessutom har hon lite mera ADHD än mig säger jag inte hon för nu kan jag tänka mig att hon pratar högt för sig själv griper tag i  mobilen för att ringa och dementera.

    PåRiktigt är en blogg som nu kanske inte är som Jenny, men helbra ändå.

    Hoppla vad mycket adhd det blev nu tillbaka till… fokusera…. och pladdra på…..

    Tillbaka till TIDEN-Tankarna igen…..

    Det skulle ju kunna funka mycket bättre nu när jag måste själv.  När jag inte kan luta mig emot min make som är min tid. Min tid kommer att bli min igen. Jag kommer att på riktigt sakna min makes tjat om att:

    nu ska du…

    Nu är det dags att …

    Men ett stort men, Jag kommer Inte observera, Inte att sakna min irritations-ilska som ibland blommar upp, då jag inser att min tidkännedom inte finns på riktigt.

    Tänka sig trotts min oro så hittade jag nu en positivitet, i att jag åter igen kommer att få lära mig träna på tiden.  Kanske är det så att jag och min tidsuppfattning haft ett litet semesteruppehåll bara……..

    Lev idag, just nu

    Just nu ska jag koka en stor kanna med rött Earl Grey tea.

  • habilitering och Göteborg.

    En dag, ampoule en ny dag att andas till. Igår var en lärorik dag för mig. Brann till även då jag fick möjligheten att prova på det program som jag skrev om igår. Programmet ni vet som skulle gör mig funktionsduglig och ge mig en chans till att slippa alla mina felstavningar. Just nu har jag inte programmet i denna datorn dör detta är min lilla vita, den som jag  har till mina föreläsingar och när jag är ute och behöver kalender. Bokmässan skrev jag ju om i går, idag tänker jag skriva eftermiddagen då vi fortsatte  till slottskogen.

    Slottskogen,  adhd awareness week, http://tuckmanpsych.com/online/ var där och gav mig och många andra  klokhetsklokheter. Mr Tuckmans kunskaper och synpunkter var ganska så nära mina egna.  Jag hade velat sitta i timmar och diskutera de gamla teoritikerna fråga honom om Rogersteori, och det fermlogiska fältet, Min favorit Kelly och hans uppfattningar om hur vi bygger våra kunskaper.   Killen igår  hade just  hoppat av planet sovit  kanske fyra timmar, det var inget vi åhörare märkte av. hans eld för ämnet liknade min egen eld  och oavsätt brödrostar eller vänskaper är så var han och visade  så mycket respekt för individen. Brödrostar och frukostar och hans åsikter om att jag  väljer vänner. Titta Marie, du  visst kom brödrosten med! Haha fick med  den lilla toastern.

    Imorgon den 28  är Ari Tuckman i malmö. Skulle någon vilja se denna man i egen hög person så finns det möjlighet till det. Ring då till Marie Enbäck at Lateralia +46 703 000 143.

    Jag tog till mig att Ari var av samma åsikt som jag själv vilket var  ingen kan vara bra på allt men alla är vi bra på något.  Jag är ju bra på att vända mina otillgångar till styrkor genom att göra det jag är bra på resten av ostyyrkorna dem ber jag om hjälp med. Det är ju en av andledningarna till att vi är flera människor i den här världen.  Ari är mindre bra på att tvätta kläder, vilken tur att hans fru är bättre på det sdet gör kankse att han slipper pringa runt med en gra och en tvättrosa strumpa. fast  det spelar ju mindre roll det med.

    Tacksamheten idag blir idag  Tack Ari för att du stod ut med det Göteborska kalla vinden, Du jag vet den är kall.  Tack för att du så frikostigt delade med dig av dina klokheter. Tack till dig marie som under hela veckan  genom mail påmint mig om träffen i slottskogen.  Tack till err som var där och lärrde mig en massa andra klokheter.Tack till Kvinnan som reagerade på min lättare syn på ADHD det gav mib kunskap om att jag  glömde av att be dig  om ursäkt, glömde av att vi har olika erfarenheter och befinner oss på olika nivåer där till har olika nivåer av till och otillgångar i adhd.  Du har en stor förmåga att förklara reptilstadiet och vägra vara där . för mig tar det ibland lite längre tid för mig att ta  mig där ifrån. För ibland minns jag inte ens att jag hamnade där eller att det var där jag var.  Och du igår var jag där en stund. Det vill jag be dig omm usäkt för.  För ordet du sa som jag nu glömt var inte viktigt jag hade på något sätt trampa dig på tårna och du med all rätt reagerade. det gillade jag med dig för du visade det på ett tydligt sätt vilket jag inte än har lärt mig  därför gick jag tillbaka till stadiet  men vad sa hon jag förstår inte. det gjorde jag  men just då vågade jag inte se, känna och var allmänt liten, idag är jag  där jag ska och bör vara allid  Därför ber jag dig om ursäkt, och skulle jag träffa dig i gen så är det så att jag är skylldig dig en.  snart redan i gbg  ojdå vad många ord det blev idag…….

    Lev idag just nu……

  • Bokmässan 2010 Göteborg

    En lång lärorik dag. Vaknade tidigt fast lite sent, seek idag hade vi tänkt oss till bokmässan. Redan vid nio satt vi i bilen.  Hittade till det bås eller monter där liten upplaga höll till. Tog de fyra demonstratörerna i hand, there och tackade för det fantastiska i att min bok blev till. Nu var det ju inte bara deras förtjänst, utan en stor del av mig och de som hjälpte mig att stava alla orden. Tog lite kort men då jag var lite  surrig så hann liksom inte min make med att kolla hur korten blev. De stackarna från liten upplaga måste funderat på vad som hänt för det gick lite snabbt och intensivt.  Sådant är det ju med mig. Jag är ju lite intensiv.

    Där efter gick vi och letade efter Scenen som Mia Törnbom skulle inta vid 12. På vägen råkade jag gå förbi båset som handlade om dyslexi. Genast glömde jag bort Mia, bokmässan och varför jag åkte dit.

    Svensk TalTeknologi AB Fångade min uppmärksamhet. Två herrar visade mig vad jag och andra dyslektiker behöver alltid. Det borde vara en självklarhet för alla hjälpinstanser och även eller FRÄMST en självklarhet för skolor. Inte ens priset Kan vara ett problem så det kan inte vara en kostnad fråga för skolorna. Nu är det inte så att det någon gång skall vara en Kostnads fråga om Hjälpmedel till människor som har speciella svårigheter, eller o-tillgångar bland sina tillgångar!

    Just det som Svensk TalTeknologi AB visad mig vid deras monter var något som jag insåg att jag saknat i hela mitt liv. Det jag saknat är ett program som läser upp det jag skriver när jag skriver det. Jag behöver inte gå ut på nätet för att lyssna om det är felstavat eller grammatiskt fel.

    Inser att jag då jag skriver en ny bok, kommer att använda mig utav deras program.

    Självklart kommer jag även att behöva den fantastiska pennan som de även demonstrerade för mig.  Tänk er en penna som spelar in och styckes indelar efter orden jag skriver. Tänk om jag haft den då jag dokumenterade på jobbet. Då hade inte jag haft ett Handikapp i formen av dyslexi. Inte hade jag behövt gå hem med ont i magen, för att jag insåg att jag missat en massa viktigheter.  Nu tar orden slut för idag skriver mera i morgon……

    Lev idag, just nu, så är jag tacksam över att jag och mina barn, inte kommer att vara dyslektiker här hemma. Då jag tänker mig att införskaffa det som vi nödvändigtvis behöver.

    Svensk TalTeknologi AB gör att vi kommer att slippa känna av vår dyslexi.

    Massvis med intressant information och inbjudningar.

    Klicka här Lyssnade på Honom idag men kallt var det.

    Skriver mera om honom imorgon

    ännu en föreläsning men i GBG:

    Klicka för att komma åt F%C3%B6rel%C3%A4sning-med-Sari-Solden-och-Dean-Solden-fr%C3%A5n-USA.pdf

  • http://adhdawarenessweek.se/wp-content/uploads/2010/09/Stortr%C3%A4ff-gbg-version2.pdf

  • Från Nollkoll till (H)järnkoll

    Läste en artikel om det nygamla Sverige. Det är allvar nu! Är det  så vi vill ha det?   Mångfald i Sverige kommer snart till rampen av enfald. Akustiken i  Alla  har rätt att vara som de är  ser jag sippra ut i dropparna från smutsen i disktrasan.

    Jag är rädd, ampoule jag är besviken.

    Samtidigt ser jag hur  människor från vardags stjärnan till elit stjärnan, mind sluter sig samman och visar att vi tar avstånd, cialis visar att vi hänger inte med vi var inte ens med från början.

    Sverige demokraterna menar att de säger vad vi tänker.?!?!?!….

    Hallå,,, hm, hur vet dom det? Har dom oxå  lite kilometertankar som jag? Skulle de nu ha de, så vet de ju inte alltid vad  de tänker.

    Och nej, de säger absolut inte vad jag tänker, Det vet inte ens vad halv sju betyder i min värld.

    Håller med Peter Kardhammar  om de sista meningarna i hans  artikel. Ser Också det roliga  i hans första förklaring om Pakistan.

    Där jag  i tanken tänkte lite snabbare om hur min  okunnighet  om geografi,Pakistan  sydasien blev i mig Asien, som blev Kinesmat och sushi.     Pakistansk mat nog inte smakar som sushi. utan tänker mig mera starka kryddor och hetta.

    När jag senare läste vidare  blev jag mera upplyst,  insåg att han nu  skulle kunnat vara min  äldre kamrat, som hade fått förklara för mig.

    Ännu för i min värld, skrattade jag mera åt hur fel det hade varit att tro att kinesmaten kommer från Pakistan.  Okunskapen  bor i oss, när vi visar på våra fördomar, i fördomarna bor rädslorna för de okända.  När jag var liten  runt 14 15 år  så var det spännande att gå ut och käka pizza med kompisarna, senare jobbade jag med dessa italienare och  Jugoslaver. Där var jag en av dem, där var vi  kamrater, där fanns samhörighet, vi var som en familj.

    Efter det bodde jag i Götet, inte i innerstaden utan i förorten  Bergsjön och Frölunda. Inte en enda tanke, på att vi  var olika eller vi och dom.

    Nej där var vi,  vi, som bor i Bergsjön.  Har i mitt liv haft mera vänner som är invandrare än svenskar.  Det vänner jag har haft, har vetat vad vänskap är det spelade inte någon roll om jag var svensk eller om han var grek. Vi var och är människor, vi är människor med  känslor bra och dåliga. Vi behöver varandra.

    Idag bor jag i ett litet samhälle där jag nu bott i 10 år, här är jag ännu  den nyinflyttade från Götet.  Idag  vet jag att sju procent av mina grannar  i söndags,  la sin viktiga röst på  okunskap och fördomar.  I vårat lilla samhälle där vi är mera inhemska….. Hemska!  Bor det alltså 7 % Sverige Demokrater som inbillar sig att de  säger det jag tänker.

    Nästan 7% röstade på Sverige demokraterna…..

    En undersökning får om psykisk (H)älsa i början av året visade på att   25%  inte skulle vilja ha mig till arbetskamrat om jag haft kontakt med  Psykisk O(H)älsa vilket jag faktiskt haft.

    20 % skulle inte bjuda hem mig på middag.

    17 % ser mig som en allt för stor risk att ha mig boendes  på sin gata.

    Även detta är fördomar som  bor i okunskaper och rädslor. Några av dessa procent tal kanske till och med röstade på Sverigedemokraterna och då vill jag inte heller bo på deras gata.

    För då blir jag rädd.

    SD menar att de säger vad jag tänker….

    Nej tror inte det.  Eller NEJ vet att ni inte gör  det!  För jag tänker inte det ni säger.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

Malix.se

Jag föredrar att kalla mig impulsiv .

Hoppa till innehåll ↓