ADHD och tidsuppfattning kan vara en märklig kombination – ibland flyger tiden iväg och ibland känns den som en jagande råtta i bakgrunden av vardagen.

(Ett gammalt Malix-inlägg som fortfarande säger något om vardag och ADHD)

Har bott i bilen i dag.

Lillgrabben har varit på äventyr och maken har åter igen fått arbete inom sin kompetens.

Min make är elektriker. För några år sedan var han ute och bytte ut elmätare tillsammans med många andra linjemontörer. Ett av elföretagen slutade sedan investera i Sverige och en hel avdelning blev ett minne blott.

Männen som ger oss strömmen mellan våra skogar.

Avdelningen lades ner och min make – och många andra med honom – fick gå hem.
Än i dag är det svårt att hitta jobb som linjemontör. Men nu verkar det som att de nybytta elmätarna behöver service.

Jippi!!!

Jag önskar inget hellre än att min make får ett jobb.
Han gillar att ta på riktiga arbetskläder, bli smutsig och fixa med el. Träffa andra killar, umgås så som män ofta gör.

Inte något kafferep där man pratar om dem som inte kom.

Jag inbillar mig att män ofta är rakare än kvinnor. Lite mer rakt på sak, utan krusiduller. Kanske är det därför jag ofta har lättare att umgås med män. Jag känner mig mer bekväm där.

Man behöver inte vända ut och in på sig själv.
Det gnälls inte om allt och inget.

Det är mer raka rör.

ADHD och tiden

Men min makes arbete ger mig också lite oro.

För under den tid han har varit hemma har jag:

hunnit
kommit på
vetat när
vetat vad
och vetat vart jag ska åka.

Hela tiden har legat utanför mitt ansvar.
Och det har hjälpt mig att slappna av.

I dag när han hämtade arbetskläderna och jag såg att verkligheten står bredvid mig igen – då kryper tiden tillbaka.

Den där vidriga rått-tiden.

Den jag ibland känner jagad av.

Jag tittade liksom tillbaka på en av mina mindre bra tillgångar.

Herre min skapare – hur ska det gå?

Hela Tids TIDEN har legat utanför mitt ansvar, vilket har hjälpt mig att slappna av. Idag när han hämtade arbetskläderna, då jag såg att verkligheten står bredvid mig, igen då kryper tiden, Den rent av vidriga RÅTT- tiden är på mig igen. Jag liksom tittade tillbaka till en av mina mindre bra tillgångstillgångar. Herre min skapare hur ska det gå?

Det här är egentligen en berättelse om ADHD och tidsuppfattning och hur tiden ibland lever sitt eget liv.

När ADHD och tidsuppfattning krockar med klockan

Jag vet ju att jag fixade det innan.

Och jag kommer fixa det igen.

Men startsträckan kommer nog vara kantad av:

missade tider
glömda tillfällen
hoppla-det-var-nu-visst.

Det är nog nu jag behöver min vän Jenny och hennes tankar om tidshjälpmedel.

VillaVital och tidshjälpmedelsstrategier.

Fast jag har redan en plan B.

Plan B heter:

Google.

Google is your friend.

Vilken tur ändå – eftersom jag har så få vänner.

Tur att det finns Google och Comviq-kompis.

Oj då.

Jag glömde ju Jenny.

Fast hon finns ju på riktigt.

Och nej – Jenny är ingen man glömmer. Inte jag i alla fall. Hon har gjort intryck på mig.

Dessutom har hon lite mer ADHD än jag.

Det säger jag – inte hon.

För just nu kan jag nästan höra hur hon pratar högt för sig själv, griper tag i mobilen och ringer för att dementera.

För många av oss med ADHD och tidsuppfattning fungerar inte riktigt som för andra.

Hoppla… tillbaka till fokus

Hoppla.

Vad mycket ADHD det blev nu.

Tillbaka till…

fokusera.

Och pladdra vidare.

Tillbaka till tiden-tankarna.

Min vardag har länge handlat om att försöka förstå min ADHD och tidsuppfattning.

Kanske är det dags igen

Det kanske faktiskt kan fungera bättre nu när jag måste själv.

När jag inte längre kan luta mig mot min make – som varit min levande klocka.

Nu blir tiden min igen.

Jag kommer faktiskt sakna hans tjat:

”Nu ska du…”
”Nu är det dags att…”

Men ett stort men.

Jag kommer inte sakna den irritation och ilska som ibland dyker upp när jag inser att min tidskänsla inte riktigt finns på riktigt.

Men mitt i oron hittar jag något positivt.

Jag kommer få träna på tiden igen.

Kanske är det så att jag och min tidsuppfattning bara haft ett litet semesteruppehåll.

Lev idag, just nu.

Just nu ska jag koka en stor kanna rött Earl Grey-te.

🇬🇧 ADHD and Time Perception

I’ve practically lived in the car today.

The little guy has been on adventures, and my husband has once again gotten work within his profession.

My husband is an electrician. A few years ago he worked replacing electricity meters all over the country. Later one of the power companies stopped investing in Sweden and an entire department disappeared.

The men who keep the electricity running between our forests.

The department closed and my husband – along with many others – had to go home.

Even today it’s hard to find work as a line technician.

But now it seems the newly installed electricity meters need service.

Yay!

There is nothing I wish more than for my husband to have a job.

He likes putting on real work clothes, getting dirty and working with electricity. Meeting other guys, spending time the way men often do.

Not a coffee gathering where people talk about those who didn’t show up.

I imagine men are often more straightforward than women. A bit more direct. Less fuss.

Maybe that’s why I’ve often found it easier to socialize with men.

You don’t have to turn yourself inside out.

No endless complaining.

Just straight lines and straight talk.

ADHD and time

But my husband working again also worries me a little.

Because during the time he has been home I have:

managed
figured things out
known when
known what
known where to go.

Time itself has been outside my responsibility.

And that helped me relax.

But today when he picked up his work clothes and reality stood next to me again…

time came crawling back.

That nasty rat-time feeling.

The one that sometimes chases me.

I suddenly looked back at one of my less reliable abilities.

My sense of time.

Dear Lord… how will this work?

When ADHD meets the clock

I know I managed it before.

And I will manage it again.

But the starting stretch will probably be filled with:

missed times
forgotten moments
oh-that-was-now.

This is when I probably need my friend Jenny and her ideas about time aids.

But I already have a plan B.

Plan B is called:

Google.

Google is your friend.

Which is lucky – since I don’t have that many friends.

Luckily there’s Google and my Comviq phone.

Oops.

I almost forgot Jenny.

But she exists in real life.

And no – Jenny is not someone you forget.

At least not me.

She has made an impression.

And she probably has a little more ADHD than I do.

That’s me saying it – not her.

Because right now I can almost imagine her talking out loud to herself, grabbing her phone and calling to protest that statement.

Back to focus…

Wow.

That was a lot of ADHD.

Back to focusing…

And rambling.

Back to the time thoughts.

Maybe it’s time again

Maybe things will actually work better now that I have to manage time myself.

When I can’t lean on my husband anymore – who has been my living clock.

Time will be mine again.

I will actually miss his reminders:

”Now you should…”
”It’s time to…”

But one big thing I will not miss.

That irritation and anger that sometimes appears when I realize my sense of time simply isn’t reliable.

Still, despite the worry, I found something positive.

I will get to practice time again.

Maybe my sense of time and I have simply been on a small vacation.

Live today, right now.

Right now I’m going to make a big pot of red Earl Grey tea.

Vardag ADHD och närvaro
ADHD motivation – vinden i seglet
Bullying, hate and human encounters
ADHD motivation – the wind in the sail

ADHD och tidsuppfattning