Tänker bara dela med mig av Jennys inlägg på hennes hemsidan. Hon är så klok Jenny, sales nu har hon skrivit om Hemma sittande barn. Barn som inte går till skolan. Vilket är en förlust för alla. Finns så många som inte orkar hela vägen. Minns själv när min dotter gick i skolan, medical då orkade hon bara 3 dagar av veckan ibland. Det va de tre första dagarna hon orkadem sedan vart det som om energin bara försvann. Då log hon på sin säng kollade film och jag fick bli den där lite tå-trippande mamman som liksom väljer vad jag säger och om jag säger.
det tar bara lite längre tid för mig att skriva. Jag har dyslexi, stuff vilket betyder att jag har svårt med att veta var bokstäverna ska vara, för att vara på rätt plats. Jag har svårt att veta när det ska vara två av samma sort samt när jag läser så läser jag väldigt långsamt. När jag var liten trodde jag att jag var dum i huvudet, fast där var inte hela sanningen. För jag trodde det enda fram tills den dagen jag fick min diagnos, vilket jag fick för ganska så många år sedan nu. Jag tror jag var 41 år, kanske var jag 42 har inte riktigt koll på det. Idag är jag 47 år.
Idag vet jag att min dum i huvudet var en feldiagnostisering av mig. Idag har jag rätt namn på mina små egenheter. ADHD är den rätta beteckningen och det är hur konstigt det än låter, en diagnos som jag är rätt tillfreds med. Även om vissa saker och sammanhang är lite jobbiga, så har jag idag en förklaring för varför det ibland är lite krångligt.
En annan sak som visar sig i det här inlägget är just ADHD, för jag hade här tänkt skriva om hur det är när jag skriver. Vilka hjälpmedel och hur mycket tid jag behöver för att få till en text. Men verkar som om jag är för ofokuserad, tankarna flyger och far i olika riktningar. Från dyslexi blev det dum i huvudet diagnos till sedan en mera nära sanningen diagnos. Inser redan nu att jag kommer skriva ett långt inlägg, Min medvetenhet om alla mina ord säger mig att jag kanske borde sluta för inlägget kommer att bli långt. Ungefär som långa tåg av väntan som Herr T sjunger om.
Dyslexi nu ska jag samla ihop mig. Ska försöka förklara hur det är för mig när jag skriver. Redan nu ser ni att det blir många ord när jag skriver, det är en del i det. Dyslexi gör att jag kastar om bokstäver. Hade jag inte haft word programmet till hjälp, så hade inte någon kunnat tyda det jag skriver. Inte ens jag själv efter några månader. Till min hjälp har jag även ett annat program. Det är ett program som heter Claroread plus V5,7. Detta program bokstaverar det jag skriver och läser upp meningarna. Så att jag själv hör att meningen är på tok för lång, på tok för få komman i texten. Just det programmet hjälper mig liksom att få in andnings pauser i texten. När jag sedan skrivit klart min text, får jag sitta och lyssna när programmet läser upp mening för mening. Efter varje mening får jag rätta felen, som är i orden. Jag får även till komman och punkter. Där efter får jag byta ut små bokstäver till stora. När meningen är rättad så får jag lyssna en gång till. Därefter hör jag nästkommande mening i programmet, så att den hänger ihop med den föregående meningen.
Det här tar tid massvis med tid, men tid är det enda vi alla har gott om. Visst låter det tyket? Men lite så är det att det enda vi har är tiden. När ett stycke är rättat och format med komman och punkter, så lyssnar jag av det igen. Denna gång om jag är nöjd, så låter jag det stycket vara klart. Är jag inte nöjd, så gör jag om hela proceduren igen.
När hela texten sedan är så som jag vill ha den, så är jag tyrann och tvingar min make att lyssna och rätta till det som kan vara fel i det jag skrivit, innan jag publicerar texten. Hela jobbet tar säkerligen mellan 1 till fyra timmar. Beroende på om jag får sitta ostört, med det jag jobbar. Får jag inte det, så får jag även börja om från början med mitt arbete. Förutom att jag inte behöver skriva alla ord igen, eftersom de redan är där på skärmen.
Man kan ju fråga sig varför jag i hela friden lägger ner sådan tid på att skriva. Svaret är att, jag gillar att skriva, det är avkoppling för mig. Fast det är en procedur att göra, så är glädjen till själva skrivandet, större än vad ansträngningen är.
Ändå förväntar vi oss att de ska klara och slutföra saker, hospital som barn i den åldern.
Lyssnar på Ozzy. Försöker att varva ner efter jobbet. Det är lite svårt för mig att göra ibland. Ett antal tankar som jag liksom måste stänga av.
Så som: Låste jag dörren. En grymhet som jag har och har haft helsvårt att får ordning på. Men idag tar jag kort med mobilen, click när nyckeln är vriden åt det håll som den är låst på.
En annan tanke är men gud fick jag med allt skrev jag ner sakerna som jag skulle? Här får jag rent av lägga kraft på att bara stänga av tankarna när jag upptäcker att dom kommer. Inte alltid så lätt för ibland är jag liksom inte medveten om att de flyttar in. I dag just nu hjälper Ozzy mig med att stänga av. Now you see it, ailment now you don’t sjunger han. Det för mig tillbaka till 83 -84. Livet var uppdelat i svart eller vitt, tajta randiga byxor på snygga killar med långt lockigt hår. Fluffigt hår fullt med rak skum och allt va det var. Moster of rock Van halen, nått annat och ACDC. Var nog senare men då i tiden. En kopp kaffe till och jobbet är som bortblåst en stund.
Tänker på ADHD/ Skola /barn
Tänker mig ungar vi säger någon i 7 an 8an som också får till sig eget ansvar. Du är nu så stor att det är ditt ansvar. Det är ditt ansvar att lämna in uppgifterna i tid. Det är ditt ansvar att ha med dig rätt saker till lektionen. Men det är ditt ansvar att ha koll på.
Jag är 47 år och får ont i magen av det alltid återkommande ansvaret jag har i att ha koll på alla regler och förordningar på mitt jobb.
Tänker en liten tjej eller kille som kanske när han somnar , somnar med Hjälp jag glömde pappret i skolan. Men oj jag missade göra läxan idag. Men oj jag skulle ha lämnat in den skulle vart klar.
Kommer till skolan och får till sig, att nu är du så stor att det är sådant som du har ansvar över, det är sådant som du själv måste ta ansvar över.
Vi säger att våran lilla tjej som nu ska ta allt det här ansvar har en diagnos. Adhd säger vi.
Hon vill ju vara en av alla andra, hon till och med vill vara mera som alla andra eftersom hon inom sig har en känsla av att inte vara som alla andra. Inser att hon inte kommer att bli som alla andra men kämpar febrilt med sin uppgift. Varje gång i början av terminerna så har hon en stark känsla av att denna gången, ska det inte bli som året innan. Denna gång ska hon minsann ta sig i kragen, hinna med, göra läxorna, få bra poäng på alla uppgifter.
Hon går in hårt så här de första veckorna. Eftersom hon inte vill vara annorlunda sitter hon tyst och sliter med att hålla fokus, bär med sig alla böcker i sin väska som hon har med. Det gör att hon alltid har med det hon ska till lektionen. Ingen märker att hon kämpar och lägger ner 220% på att lyckas.
Jo föresten, det finns några som märker, hennes mamma är en av dom som märker. För varje dag när den lilla tjejen kommer hem, hör mamman då hennes flicka öppnar dörren till sitt hem. Då hör mamman på själva öppnandet och stängandet av dörren, hur eftermiddagen kommer att bli. Redan här vet mamman om hon inom kort kommer att trippa på tå och ändå misslyckas med att ha en glad dotter. Redan här hör mamma om hon ska fråga om Läxor. När skolväskan sedan läggs i hallen så anar inte mamman längre nu är det helt klart hur eftermiddagen ska bli. Hur vet hon?
Jo, från alla andra tidigare terminer, när samma saker upprepats gång på gång. Den lilla flickan har ju ännu bara gått några få veckor i skolan. Ännu har vi inte kommit till den där tröttheten, som gör oss mammor oroliga på riktigt. Ännu så lyser det lite hopp i flickan, om att hon har koll och denna gång kommer hon att lyckats. Så flickan svär lite åt sin mamma, för att hon e trött och för att hon skärpt till sig så många timmar. Går in på toa och tixar av lite av tröttheten. Äter lite mat, dricker lite saft och får lite energi. Går in och pluggar, har datorn i gång, lite musik och pluggar, kollar olika sidor byter musik grupp och tänker på det fröken sa och pluggar, kommer på det som hände på rasten när hon pluggar, pluggar och pluggar kommer på att matte pappret inte finns där det skulle vara, måste ha glömt det i salen.
Allt bärande av alla böcker är tröttande och hon har lite ont i axeln som väskan hänger på dagligen. När kvällen kommer har hon slutat plugga, blir ändå inget gjort. Ännu tror hon att hon pluggar så som alla andra gör, att nu har hon verkligen skärpt till sig. Nu har hon koll. Somnar sover vaknar somnar igen. När mamma kommer in på morgonen är hon så grymt trött att hon inte kan förstå att det är morgonen. Men ännu är det tidigt på terminen, så hon orkar upp. Hon har i tanken att hon ska ha de svarta byxorna som hon gillar. Tyvärr så hittar hon dom inte, mamma säger att dom ligger i tvätten smutsiga. Det här ställer till det lite, för det var ju dom byxorna hon skulle ha. Här blir det svårt att tänka nytt, skäller på mamma skriker djävla kärring och lite till. Men tillsist kommer hon på och får på sig kläder. Går tillskolan med hela väskan full med böcker i alla olika ämnen. Tyvärr så glömde hon boken som hon pluggat i. Den ligger kvar på skrivbordet.
Misslyckande flyttar in redan första lektionen när hon har det ämnet. Fröken som minns förra året sucka och rycker på axlarna hon vet ju ungen är ju inte intresserad, bara lat har alltid varit. Tänk om hon hade haft lika mycket intresse på ämnena i skolan som hon har i att hitta ursäkter. Det går någon månad till, vi kanske till och med är någonstans runt oktober.
Vi säger att vi till och med är i oktober lovet. Hon är ledig och ligger i mammas säng. Mamma har nu på allvar blivit orolig. Nu är det som det var redan förra året på vinterlovet, hela veckor är inte längre på tal om att orka skolan. Flickan ligger i sängen, mamman orolig. Hon frågar sin dotter vad som är fel. Dottern börjar gråta, mamman ser hopplösheten i dotterns ögon. Mamma jag är rädd säger dottern. Tårarna rinner ner för ögonen och dottern får nu svårt att tala. Men lyckas får fram att hon hela tiden känner att hon har ont i magen, hon är ofta yr, känner hela tiden att hon inte hinner med, hon har tusen uppgifter i skolan, som hon inte hinner med. Mamma jag är rädd fortsätter hon jag kommer aldrig att orka med skolan till Jullovet. Hur ska jag orka? Mamman tittar på dottern, blir förtvivlad ser sin lilla underbara gulliga fantastiska dotter och blir rädd. Inom mamman flyttar det in tankar om men herre gud, hon är ju bara 14 år och redan känner att livet är övermäktigt. 14 år och känner att hon inte klarar av det som hennes omgivning förväntar sig att hon ska klara. 14 år och så full av symtom på stress och uppgivenheter, så att ungen bara ligger och tittar i taket. Hur ska jag kunna hjälpa snurrar tankarna.
Nu avslutar vi här, nu är det återigen nu, just nu. Just det jag skrivit om vet jag att det inte är något som inte finns. Och Inte ens så att du behöver ha ADHD, vara 14 år och flicka. Jag vet att det finns, flickor och pojkar som växer upp och redan tidigt får helt klart för sig att de inte duger inte klarar det som förväntas av dom. Vi har barn som känner att de har uppgifter i sina liv att göra, som är stora som hus som de aldrig kommer att orka med klara av. Jag vill så gärna skriva att det inte är sant men då skulle jag ljuga och jag har svårt att vara smidig och hitta till mjukare vägar där sanningar inte gör ont. Maken kallar mig osmidig jo men visst låt mig vara det men problemen med små flickor och pojkar som håller på att växa upp finns och vi måste göra nått.
Vi måste göra nått nu!
Vi kan inte låta det vara så att våra barn växer upp och redan från början ger upp för att vi vuxna har bestämt att när barn är 14 ska dom klara det eller ta det ansvar. Vissa barn är 14 år i kroppen men inom vissa områden yngre kanske inte ens 10 år och vi låter de ta ansvar.
Jag är vuxen, det är inte varje dag jag alltid orkar vara och ta ansvar. Men vi kräver av barn som kanske är 14 år, att dom ska klara av det. Trotts att de kanske har lite mindre förmåga att ta ansvar, ha koll, och hitta till nya strategier. Detta gör att dom växer upp med en känsla av att inte duga…
Alla barn ska får växa upp med en känsla att duga som de är. Som den här lilla killen gör.
Så mycket bättre, jo jag blev genast grymt ung, grymt lika grymt medveten om fantasi och hur det liksom bubblade runt i den tunna ungdomskropp, detta inlägg blir till just nu tillsammans med de första låtarna. Kontrasterna är grymma – Thåström som funnits alltid, Freestyle som liksom var något som snurrade runt i min freestyle en sommar. Nu mitt i vintern och tanken var inte ens att skriva om musik. Men på något sätt slinker det in lite sådant ändå. Tänk att musik kan ha en sådan stor betydelse. Kanske är det inte så för alla, men för mig har den alltid haft en central plats i livet. Konserter är ju något som jag skulle vilja gå på alltid.
Thåström det var längesen nu, skulle nog kunna tänka mig en kväll framför scenen igen.
Nu till ämnet som jag tänkte skriva om.
ADHD, av –på knappen och Christer Sandelin. Den där av och på knappen som finns där och lurar alltid. ADHD är i mig allt eller inget, av eller på, nu eller sen. Där sedan aldrig blir av, om det är saker som blir till av måsten, borde.
Motivation är ett ord som är drivkraften. Maken pratade igår om motivation och sport. Motivation slår klass. Motivation slår talang. Alltså du kan vara hur djävla duktig som helst, men utan motivation blir det ändå inte bra. Till och med Freud får sin plats här, bland Thåström, Sandelin, och sporten.
Där Freud menar att utan motivationen gör vi inget, (Jag) måste tjäna nått på det som jag gör. Utan motivationen gör jag inget.
Christer pratade om att han dövade sorger med antidepressiva tabletter och alkohol. Av och på omdömen hans ständiga strävan, skapande och viljan att synas som han pratade om sorglösheten som hann i kapp han, och sorgetankarna som bodde hos honom.
Som konstnär, den konstnär som han är. Inbillar jag mig att sorg, av och på och galenhetspanna måste finnas, för att våga, orka och kunna forma ut sina fantasitankar. Just det är det, som är det vackra i ADHD, för mig.
Det att vi är allt eller inget, glad eller ledsen, gränsen emellan är av eller på, impulsiva och o- eftertänksamma.
Orden hoppar ut som grodor, det bara blev så, just då tänkte jag inte på det. Där till så blev det som det blir i det vanliga livet, vissa saker blev bra och vissa mindre bra. Det som är, är att människor utan adhd lär sig av misstagen, vi med ADHD gör om misstagen och till sist blev det något av det som till en början var galet konstigt.
Oj då tror inte jag fick fram det som jag ville få fram, mera än att AV och På är nödvändigt för att samla kraft. För kraften den gör jag av med, i alla mina projekt. Därför behöver jag vilande emellan för att samla.
Vill tillägga att jag inte i detta inlägg säger att Christer Sandelin har ADHD. Fast det skulle inte förvåna mig, om det var så. Concertan kanske skulle kunna hjälpa honom bättre, än De antidepressiva tabletterna som han tydligen slutat med. Concertan skulle kunna hjälpa han sakta ner lite och ha en mera vilsam av och på sträcka, samt kanske skulle dessa göra att han slapp antidepressiva i framtiden.
Så skriks det i högtalarna, diagnosis om Ebba spelas, Just nu till detta inlägget behöver jag lite Ebba Grön aggressivitet och ingen djävel har brytt sig om oss. Och den svenska byråkratin. J Nja så allvarligt är det inte. Inte alls.
Men känner att debatten nu är av intresse. Mona avgår som partiordförande, inte en dag för tidigt om jag får säga min åsikt. Jo eller oj då, det var ju det jag fick, eftersom det är min blogg. Den jag skulle vilja se på hennes post är herren som jag , Jenny Ström och Anders Nystedslunchade med. Mikael Damberg, Heter Han som jag skulle vilja ha på denna höga post. Min önskan är av ren egoism och mina egoistiska själ handlar om att jag tror det blir en mänskligare och mera värdefull skola för alla, om de sedan kommer till makten. Det kanske inte ens behövs komma till makten. För redan nu finns ju möjligheter att påverka och verka. Damberg kändes genuin och verkade för klokheter. Nu är det ju inte så att jag lunchat med så många politiker, utan faktiskt bara en, denna en var då Mikael Damberg, som jag skriver om. Ändå känner jag att det kan vara ett steg i rätt riktning. För han verkade för klokheter, dessutom var hjärtefrågan skolan. Han satt uppriktigt och lyssnade på vad hans lunchgäster hade på hjärtat. Skolan är ju även det en hjärtefråga för mig eftersom det är i skolan som ADHD gör mest ont. Då även när man är förälder.
Oavsett så nu känns det som politiken kommer att bli lite intressant igen, det händer lite grann. Tror detta kan vara ett sett till att få ett mera rättvist och klokt Sverige igen. Synd att valet är ett ny gammalt minne, kanske borde denna avgång varit långt innan. Men det är det ju, för om några år till tror och önskar jag, att de blåa rockarna, ger plats till ett lite mera mänskligt regeringsparti.
Där statsministern kanske kommer att heta Mikael Damberg. Denna herre har ju kanske nu läst min bok ”Jag föredrar att kalla mig Impulsiv”. Min bok den skulle ju han läsa efter den hektiska valperioden. Undrar om han hunnit med det eller om livet bara har gått ut på att andas och verka för att leva tills nu. Livskrafter är ju det vi behöver, bland de lite mera trötta politikerna. Så Herr Damberg, Snälla tacka ja om du får frågan, jag skulle vilja se skolan som en viktig fråga. Jag skulle vilja att skolan blev en viktig fråga för politiken och att Npf frågorna var något som är mera än ” valgodis” som genast glömdes dagen efter valet. För se ni det är just det jag inbillar mig att Herr Damberg skulle se till.
Jag tror att valgodiset skulle vara mindre, de genuina påverkningsbara krafterna skulle bidraga till humanitet respekt och empati om Herr Damberg sedan skulle ses som statsminister. För det var just respekt som jag kände att vi befann oss i då vi åt lunch i riksdagshuset.
Just den här lille kommer en dag gå i skolan, och då vill jag att skolan genomsyras med respekt, empati och förståelse för alla som går i skolan. Och att mobbing bekämpas för att lidande inte skall behövas kännas. Inte som idag då skolan här hemma bekämpar mobbing för att det blir så dyrt för skolan då de får betala massa pengar till den som blivit mobbad. //Malix.
en långpromenad på morgonen hjälper mig och våran hund att bli av med damp. Jo så är det. Även vår Dampläkare har varit inne i diskussioner om Katten har lite Asperger och hunden har Lite damp. Men de får ju inte samma problem som vi människor. 🙂 Eller jo faktiskt så få de ju de. Eftersom katten har lite aspighet så blir ju han ibland lite irriterad på hundens framdundranden. De talar ju inte riktigt samma språk. Hunden luktar i rumpan och katten blir vansinnigt irriterad. Springer sedan runt hunden med svansen rakt upp och visar på alla ställen som hunden inte kan eller får vara på.
Idag under promenaden blev det till en plan. Planen går ut på att få till ett schema som fungerar. Inte bara för en vecka utan för att slippa hamna i adhd rörighetsplaneringar där strukturen liksom säckar ihop.
Men en del i planen handlar om att inte lägga ner mera tid på det än en 10 minuter idag. Där till ska det finnas luft i schemat så att jag hinner med att andas och fylla på energi. Idag har det redan blivit på fyllt med en och en halvtimmas morgon promenad. Skall även fylla på med ett rit projekt. Fotografera lite tavl0r.
den här iden om att flytta fram och tillbaka klockan är en dum idé tycker jag. Har just vant mig vid sommar tiden och då förändras det igen till vintertiden. I dag på morgonen vaknade jag vid halv fyra vid fyra var jag så pigg att jag nästan var tvungen att gå upp. Problemet är bara att vad gör man så tidigt på morgonen, sales vad gör man om man har lite morgondamp så tidigt? Att dammsuga den tiden är inte bra tro mig. Jag har prövat, viagra övriga familjen gillar inte att vakna så tidigt av dammsugarens ljud. En prommenad med hunden e inte heller idé för han e trött vid den tiden. Kaffe och dator jo, det funkar en stund. För blir stunden för lång så vaknar jag upp senare på eftermiddagen av att jag varit helt inne i mitt skrivande eller läst något intressant.
Hunden och jag var ute redan innan sju, vanligtvis brukar det räcka med 8 snåret. Men så länge kunde inte jag vänta behöver röra på mig på morgonen, så hundens morgonpromenad är en bra rutin för mig.
Idag skall jag ägna dagen åt att få tillbaka rutin strukturschema. Har slarvat en del ett tag, du kan man liksom ha tusen scheman, men använder man de itne så spelar det ju ingen roll. Har liksom tröttnat i att hamna i adhd saker hela tiden, så det får bli schema där adhd tid står på schema istället. ADHD saker i mig är att skriva, rita,måla och annat sånt. Finns det någon som gillar att få ordning på tvätt högar så önskar jag mig lite sånt gilla för nu finns inte soffan i källaren längre och mera tvätt får inte plats i soffan. Eller kanske borde jag bjuda hit kvinnorna från adhd gruppen så hade vi haft kul samtidigt som vi kom på 1000 olika sätt att vika in eller få bort tvätten ur min soffa. Kanske är det tvätten i soffan som jag borde ägna mig åt. I stället för att göra struktur schema. Ska kolla in Tankarilösvikt hon har ganska bra tips för just tvätt. Fast det är klart då tar det en stund till innan jag kommer ner i källaren. 🙂
Tanken är att jag ska skriva om depression och symtomen hos mig men först lite om:
Surrealistiskt, online artistiskt och materialistiskt är ord som jag tycker är vackra ord, kanske inte till betydelsen utan den följd och klang som blir till av orden. Jag gillar ord som får mig att tänka, skriver ofta texter när orden ramlar in i mig. Skrivpuffen var något jag använde mig av alltid förut. Idag är det en mera sporadisk förekomst. Inte ofta, endast några dagar i följd. Trots att jag har tiden att skriva så blir den inte till. När jag kommer in i ett flyt så avbryter jag det Jag vill liksom skriva men saknar orken, kraften dessutom blir orden inte lika vackra som de var innan min depression. Depression smakar på ordet och känner igen ordets avsmak. Ramlar in i tankar om att depression är något som andra har och inte orkar gå upp ur sängen. Sängen när jag blir deprimerad så är det antingen eller denna gången har varit djävligast, gjort förbannat ont och gett mig tankar som jag inte ens varit i närheten av innan. Sängen har varit långt borta, för sömnlöshet har bott hos mig, dagarna som jag arbetstränade så hittade den till mig redan innan jag började med träningen. Trots att jag är vaken på nätter så somnar jag inte på dagen. Dömande timmar av surrande känsla i kroppen gör att dagen blir en väntan till ännu en sömnlös natt. Nu har jag återigen lärt mig somna en hel vecka har jag sovit varje natt. Från det jag lagt huvudet på kudden, så sover jag. Redan vid 22 somnar jag. För en vecka sen vaknade jag vid 1 igen för att vara vaken fram till 4. Nu i en hel vecka så vaknar jag runt sex halv sju på morgonen. Känner mig utvilad och mera hel. Men är i tankar där just nu inte är… För nu vill jag ha den sömnen som jag just nu har. Är liksom rädd om det jag just fått helt igen. Tankar, tankar och åter igen tankar. Surrar, snurrar runt och bor inom mig. För jag vill jobba, jobba som jag gjorde innan jag blev sjuk. Men är livrädd just nu för att ramla tillbaka i det jag nu har smugit mig ifrån lite grann. För den känslan som bott inom mig så länge vill jag inte ha tillbaka nu. Tankarna om livskraften som försvann, håller på att flytta ut och just nu grundmurar jag mina själsliga tankar och motar ut tankarna som för någon månad sen bodde så nära mig. För någon månad sedan var jag och tankarna nästan sambos.
I dag är jag och de mindre bra tankarna bara områdesgrannar. Idag påminner jag mig själv om att sluta tänka dumt. Jag kommer oftare på att jag duger bättre när jag medvetet tänker och byter ut dumhetstankarna som jag förra vintern lät flytta in till mig igen. Visst jag vet att det låter löjligt men så är det för mig. Jag måste alltså, rent av måste jag bestämma mig, i en ren vilje kraft, att jag själv har ansvar över vilka tankar som jag väljer att ha boendes hos mig. Just tykenheten i meningen har jag suddat ut. För det som var en självklarhet för två år sedan blev en o-självklarhet då jag fick för mycket omkring mig. Att jag duger, och bara jag gör mitt bästa så räcker det. Ibland är det så att mitt bästa inte alltid är det bästa jag gjort men just den stunden orkade jag inte göra bättre än just då. Vilket i mig blir det bästa just i den stunden. Fantasi tankar orimlighetstankar och tvångs – tankar om sjukdomar och basiller måste jag arbeta med hela tiden. Dessutom så krävs det av mig att jag är medveten och orädd för att utsätta mig för sådant som jag är så förbannat äcklad och rädd för. Min rädsla handlar om bakterier, och smuts ni vet sådant där osynligt som vi inte ser. Har till och med klätt mina bakterier i ord och bilder. Lite skit i hörnet är bättre än ett rent helvete. Har för mig varit en oförklarlig obehaglig och rysande ångest påslags – utopi.
För jag har inte riktigt förstått att mitt gnidande skurande och polerande har varit en sjukdom som har ett namn. Idag vet jag för redan ett år sedan visste min KBT terapeut att jag bodde i konstigheter som gjorde att jag la kraft på saker som tillsist blev tvinganden. Tvång, tvätt, städ och all den ångest som jag försökt få bort genom att städa, sprita ner allt som kan komma i kontakt och föra över bakterier har bara gett mig mera ångest. Eller inte mera det var fel för ångesten når bara till en viss nivå sen händer inget mera. Man dör inte ens…
Men alla saker som jag gjort för att slippa ångesten har istället gjort att jag fått ännu flera tillställningar( stunder) av ångestpåslag. Idag är det inte här, idag är det sådant som jag vill berätta om men inte så som jag gör om ADHD. Utan ännu måste min KBT terapeut vara med.
Det är hon som har den vackra forsknings kunskapen, medans jag mera har den djävulska erfarenhetskunskapen. Hennes kunskap gör inte så ont, som min kunskap i vissa stunder gör.
En ny kopp med te har blivit till, en ny tanke och ett nytt ord. Om en gammal, så gammal ovana så att den var en vana, men nu är en ovanlig ovana som jag om jag hittar att jag är där, genast flyttar mig och mina tankar bort ifrån.
Teét heter Buddha, den nya tanken KBT, och det nya ordet om den gamla ovanan heter O C D/tvång. Från början tror jag att O C D i mig var något bra då det gav mig kontroll och strukturella kontrollerings -kontroller. Men med massor av stress, sömnproblem, och massvis av duktighetskrav från mig själv under långa många år. Så blev det till slut något som jag var tvungen att göra mig av med, genom att bestämma mig för att inte vara där…
Tack till dig som orkat läsa enda hit. Tack för att du finns och läser det gör dig speciell för mig.
Lev idag, just nu!
Idag fick jag och vår Hund Flappisen erfara, den kommande vinterns första snöflingor då vi var ute på promenaden.
//Malix
P.s. (H)järnkoll kommer du till om du klickar här.
Vill visa på dagen i dag, no rx då (H)järnkoll var i fokus på tv4 . Intressant och lärorikt att titta på, viagra sale fördomar, attityder, O(H)älsa. Nu verkar det vara i tiden att förändra….. fördomar stora som små, är fördomar som gömmer sig i okunskap. Okunskaper, vem vill bo i dessa? Jag väljer att bo i kunskaper, dessutom orkar jag inte längre skämmas. Därtill ser jag det som viktigt att vara en förebild som vuxen, till mina barn. Jag vill att de ska våga prata om, hur de mår inom sig, då måste jag själv våga prata om det. Jag vill att de ska förstå att psykisk Hälsa är något som berör alla. Jag vill att de ska se människorna bakom, inte bara diagnoser. Tyst? Nej inte jag det har jag varit alldeles för länge, Skam, nej, inte jag det har jag inte tid med. Sämre? Nej, inte alls. Utan ärlig och stark i att vara mig, så som jag är, så som jag mår. Fråga inte mig om hur jag mår, om du inte orkar höra svaret. Fördomar är uppfattningar, som simmar i lervällingar som luktar surt.
Just den här lille kommer en dag gå i skolan, och då vill jag att skolan genomsyras med respekt, empati och förståelse för alla som går i skolan. Och att mobbing bekämpas för att lidande inte skall behövas kännas. Inte som idag då skolan här hemma bekämpar mobbing för att det blir så dyrt för skolan då de får betala massa pengar till den som blivit mobbad. //Malix.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.