The Power of Words in Everyday Life – When the Numbers Start Speaking

Ibland sker förändringarna samtidigt på flera plan. Bloggen växer, orden hittar nya vägar – och jag själv klipper av trettio centimeter hår. Det här inlägget handlar om ordens kraft i vardagen, om hur vi väljer att se på livet, vädret och oss själva – och hur våra ord formar verkligheten.

Du får inte missa fredagens inlägg!

Fredagens inlägg blir ett som skaver lite.
Det handlar om svartsjuka – den där känslan som ofta förväxlas med kärlek, men som i själva verket bottnar i rädsla.
Om hur tillit kan tystna, hur kärlek kan kvävas, och vad som händer när vi vågar se bakom kontrollen.

Det är personligt, rakt och viktigt.
Publiceras fredag morgon här på malix.se.

Read this post in English. ->Power of Words – When Change Happens on Many Levels

Ordens kraft i vardagen – När siffrorna börjar tala

Det är just där ordens kraft i vardagen visar sig – i hur vi tolkar siffror, ord och känslor, och ger dem mening.

De senaste dagarna har jag följt min Google-statistik med nyfikenhet. Inte för att jaga resultat, utan för att förstå vad som händer bakom kulisserna.
Jag har sett hur inlägg jag skrev för länge sedan börjar vakna till liv igen. Människor söker efter ord som självläkning, tacksamhet och känslor som fastnar i kroppen – och landar här, hos mig.

Det betyder att texterna lever vidare – att de får ett eget liv i nätets tysta rum.
Google visar inte bara siffror. Det visar vad människor söker, och vad som faktiskt berör.
När någon stannar kvar en stund, när någon återvänder, när orden bär något äkta – då förstår algoritmen att här finns något värt att visa fler.

Jag skrev tidigare om hur jag följer statistik utan stress i inlägget Veckostatistik och tacksamhet i vardagen.

Det är just det jag vill skapa: en plats där äktheten får växa långsamt, i sitt eget tempo.

Före och efter – när trettio centimeter får vila

@carinaikonennilsson
♬ originalljud – carina

Igår föll trettio centimeter hår till golvet. Kvar blev jag – lite lättare, lite friare, men fortfarande jag.

Carina efter klippningen – lätthet, förändring och ordens kraft i vardagen — Härligt när håret är kortare jag längtar tills jag tvättar håret och får uppleva känslan av hur lätt det är.

När ordens kraft i vardagen blir tydlig i samtalet

Frisörer har en förmåga att hålla igång samtal. Vi pratade om livet, jobbet och till sist – vädret.
Det där grå, regniga och tunga som många pratar om just nu.

Jag hörde mig själv säga:

Ju mer vi pratar om mörkret, desto mörkare känns det. Vädret kan vi inte styra, men vi kan välja hur vi känner inför det.

Och där, mitt bland hårslingor och speglar, slog det mig – våra ord skapar vår verklighet.
Om jag väljer att se november som en tid för vila, värme och ljus, så blir det också så.
När jag tänder ljus, drar filten om mig och dricker en kopp te, känner jag tacksamhet i stället för tristess.

Det är samma sak i allt: hur vi pratar om livet formar hur vi upplever det.
Säger jag att något är tungt, blir det tyngre. Säger jag att det finns ljus, så hittar jag ofta ljuset också.

När bloggen och livet växer samtidigt

Precis som håret behöver vårdas, behöver också orden det.
Bloggen känns just nu som en levande process – den växer fram i takt med mig.
Statistiken visar växande trafik, men för mig handlar det inte längre om siffrorna.
Det handlar om förtroendet mellan mig och dig som läser.
Att mina ord får landa hos någon som kanske just behövde dem den dagen.

AHA – mellan raderna

Det handlar inte om vädret, håret eller Google. Det handlar om att välja sitt fokus.
Att se möjligheten i det som är, i stället för bristen.
När jag väljer ljuset, tacksamheten och vilan, förändras inte världen – men min upplevelse av den gör det.

Ordens kraft i vardagen Reflektion – mellan raderna

Jag påminns om ordens kraft i vardagen – hur små skiften i språk och tanke kan förändra känslan av hela dagen.

Kanske är det just nu, i novembermörkret, som de största förändringarna sker.
När vi klipper bort det gamla, låter orden vila och väljer nya tankar.
Det är då ljuset hittar in, även om det kommer från ett tända-ljus snarare än solen.

Du kan också läsa När känslor fastnar i kroppen – och hur jag lär mig lyssna.

Avslutande ord

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.

Avslutande påminnelse

Glöm nu inte att kika in i morgon.
Då reder och benar jag i svartsjukan – den där känslan som kan trasa sönder både relationen och individen.
Ett ämne som berör, skaver och kanske också väcker igenkänning.

Stöd mitt skrivande

Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt fortsatta arbete, kan du göra det här:
Stöd via PayPal

Eller prenumerera för att inte missa nya inlägg:
Prenumerera på malix.se

Power of Words – When Change Happens on Many Levels

Av Carina Ikonen Nilsson

den 13 november 2025

i bloggutveckling-skrivande

The blog is growing, the words are finding new paths – and I just cut off thirty centimeters of hair.
This post is about the power of words in everyday life, about how we choose to see life, the weather, and ourselves – and how our words shape reality.

Don’t Miss Friday’s Post

Friday’s post will be one that stirs a little.
It’s about jealousy – that feeling so often mistaken for love, but which in truth is rooted in fear.
About how trust can fall silent, how love can be suffocated, and what happens when we dare to look behind control.

It’s personal, honest, and important.
Published Friday morning here on malix.se.

Read this post in Swedish:

Ordens kraft i vardagen – När siffrorna börjar tala

The Power of Words – When the Numbers Start Speaking

Over the past few days, I’ve followed my Google statistics with curiosity.
Not to chase results, but to understand what happens behind the scenes.

Posts I wrote long ago are coming to life again.
People are searching for words like self-healing, gratitude, and feelings stuck in the body – and they end up here, with me.

That means the texts live on – taking a life of their own in the quiet rooms of the internet.
Google doesn’t just show numbers. It shows what people seek, and what truly moves them.

When someone stays for a while, when someone returns, when the words carry something real – the algorithm understands that there’s something here worth showing to more people.

That’s what I want to create: a space where authenticity grows slowly, in its own rhythm.

Before and After – When Thirty Centimeters Get to Rest

@carinaikonennilsson
♬ originalljud – carina

Yesterday, thirty centimeters of hair fell to the floor.
What remained was me – a little lighter, a little freer, but still me.

Carina Ikonen Nilsson smiling after cutting thirty centimeters of hair, reflecting the power of words and how change can feel both light and freeing.

It feels wonderful to have shorter hair. I can’t wait to wash it and feel how light it is.

When the Power of Words Shapes a Conversation

Hairdressers have a special way of keeping conversations alive.
We talked about life, work – and finally, the weather.
That gray, rainy heaviness that so many mention these days.

I heard myself say:

“The more we talk about the darkness, the darker it feels.
We can’t control the weather, but we can choose how we feel about it.”

And there, among hair strands and mirrors, it struck me – our words create our reality.

If I choose to see November as a time for rest, warmth, and light, then that’s what it becomes.
When I light candles, wrap myself in a blanket, and drink tea, I feel gratitude instead of gloom.

It’s the same with everything: how we speak about life shapes how we experience it.
If I say something is heavy, it becomes heavier.
If I say there’s light, I often find it too.

When the Blog and Life Grow Side by Side

Just as hair needs care, so do words.
Right now, the blog feels like a living process – growing in rhythm with me.

The statistics show more visitors, but it’s not about numbers anymore.
It’s about trust – between me and you who read.
That my words find their way to someone who perhaps needed them that very day.

AHA – Between the Lines

It’s not about the weather, the hair, or Google.
It’s about focus – choosing what to see and what to give meaning to.
When I choose light, gratitude, and rest, the world itself doesn’t change – but my experience of it does.

Reflection – Between the Lines

I’m reminded of the power of words in everyday life – how small shifts in language and thought can change the feeling of an entire day.

Maybe it’s right now, in November’s darkness, that the biggest transformations take place.
When we cut away the old, let words rest, and choose new thoughts.
That’s when the light finds its way in – even if it comes from a candle rather than the sun.

Closing Words

Yesterday has already settled into history.
Tomorrow waits somewhere ahead.
But right now – this is where life happens.

A Little Reminder

Don’t forget to stop by tomorrow.
I’ll be exploring jealousy – that feeling that can tear apart both relationships and the individual.
A topic that touches, stings, and perhaps awakens recognition.

Support My Writing

If you enjoy what I write and want to support my work, you can do so here:
Support via PayPal

Or subscribe so you won’t miss new posts:
Subscribe to malix.se

A quiet morning scene representing the reflection Who am I if I don’t write – when the body says no and the words fall silent.

Vem är jag om jag inte skriver?

Av Carina Ikonen Nilsson

den 12 november 2025

i Personlig utveckling & tankar

Vem är jag om jag inte skriver? Det är en fråga som följt mig genom gårdagen, när kroppen sa ifrån och orden inte längre bar på samma självklarhet. I det här inlägget utforskar jag vad som händer när skrivandet tystnar, när SEO och teknik tar över, och hur en vanlig, trött morgon kan öppna upp för en djupare förståelse av mig själv. Jag länkar också till några tidigare inlägg som berör samma ämnen – som När kroppen reagerar innan tanken och När känslor fastnar i kroppen – eftersom de hänger ihop med den resa jag befinner mig på.

Read this post in English->Who am I if I don’t write?

När kroppen säger ifrån

I går morse kände jag mig sjuk. Jag hade frusit under natten och satt här och frös när jag gjorde inlägget som skulle postas. Efteråt kom en märklig känsla av att något inte riktigt stämde. Det var som om orden jag skrivit inte längre var mina, som om något i mig hade tröttnat. Det blev för mycket SEO och för lite av mig själv, och det väckte en fråga jag inte kunde skaka av: vem är jag om jag inte skriver?

Vem är jag om jag inte skriver – när orden tystnar?

Det är egentligen en fråga jag inte ens vill behöva ställa, men som jag samtidigt känner att jag måste utforska. För vad gör jag när jag inte skriver? Jo, jag städar, lagar mat, tar hand om min familj. Jag slösurfar, dricker te, isolerar mig. Men allt det där är inte hela jag. Det är inte den delen som är nyfiken, vetgirig, intresserad av människor och psykologi – det där som inte går att ta på men som ändå styr så mycket. Precis det jag skrev om i Trauma kroppen minns – överlevnadsstrategier och självläkning.

En långsam morgon som lärde mig mer än jag trodde

När olusten drog in över mig igår valde jag därför något annat. En lugn morgon. Jag bäddade sängen långsamt, gick runt i morgonrocken, kände mig nere. Morgonbaden uteblev flera dagar i rad, och även idag valde jag att inte trotsa kroppen. Feberkänslan och tröttheten fick styra, och jag lyssnade.

Efter en stund framför datorn tog jag fram min studiebok, läste en stund och reflekterade. Men när det blev nog visste jag att jag behövde luft. Jag åkte ner till samhället, gick till apoteket och handlade sådant som får mig att må bättre. Små saker, men viktiga. Det kändes som att varje handling bar mig lite grann.

Små steg tillbaka till mig själv

När varorna låg i bilen gick jag till frisören. Det var egentligen inte planerat, men stegen tog mig dit. Jag har långt hår, alltid i tofs, tungt att tvätta och kamma, och jag tycker inte om när det ligger i ansiktet. Men jag har bara uthärdat det. Igår var det dags för förändring. Jag bokade en tid – och idag ska jag dit. Jag vet inte hur kort det blir ännu. Det får jag känna när jag sitter där. Kanske börjar förändringen just här, i det lilla.

När jag kom hem igen kändes det annorlunda. Inte som om allt var bra, men som att något skiftat. Som om jag tagit ett steg mot mig själv. Små handlingar i vardagen blev som små markeringar av att jag fortfarande finns, även när orden tystnar. Kanske är svaret på frågan “vem är jag om jag inte skriver?” inte ett ord, utan just detta: jag är fortfarande jag, även då. Jag lever också i mellanrummen. Jag är inte bara mina texter.

Och för att förstå allt detta lite bättre läste jag även en bit om återhämtning och pauser på 1177.se (extern länk), för att påminna mig om att kroppen ibland behöver mer tid än hjärnan vill erkänna.

Reflektion

När jag ser på gårdagen inser jag hur lätt det är att tappa bort sig i allt man tror att man måste göra. SEO, meta, struktur och teknik är bra verktyg – men de får inte bli mina gränser. Kroppen visade mig att jag behövde vila, sakta ner och göra plats för mig själv. Jag är inte mindre Carina bara för att jag inte skriver lika mycket en dag. Jag är fortfarande jag även när det är tyst.

Mellan raderna – min röst

Det här handlar egentligen inte om ett blogginlägg eller en dålig dag. Det handlar om identitet. Om att jag ibland glömmer att jag är en människa först och en skribent sen. Jag behöver mina ord, men jag behöver också tystnaden. Jag finns inte i rutorna som ska bli gröna – jag finns i känslorna, i stegen mot apoteket, i vilan, i beslutet att boka en klipptid. Där bor min röst.

Fråga till dig som läser

Vad händer med dig när en del av dig tystnar för en stund – och hur hittar du tillbaka?

Igår är historia och är inte här. Morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller. Det är här livet händer. Carina Ikonen Nilsson.

Stöd bloggen & prenumerera

Stöd gärna mitt skrivande:

Prenumerera på bloggen:

Who am I if I don’t write?

Av Carina Ikonen Nilsson

den 12 november 2025

i Personlig utveckling & tankar

Who am I if I don’t write?
This question followed me throughout yesterday – when my body said no and the words no longer carried their usual ease. In this post I explore what happens when writing falls silent, when SEO and technique take over, and how an ordinary, tired morning can open up a deeper understanding of myself. I also link to earlier posts like When the Body Reacts Before the Thought and When Feelings Get Stuck in the Body – because they belong to the same journey I’m on.

Read this in Swedish ->Vem är jag om jag inte skriver?

When the Body Says No

Yesterday morning I felt unwell. I had been freezing during the night and was still cold as I sat here writing the post that was supposed to go up. Afterward, a strange feeling came over me – as if something wasn’t quite right. It was like the words I had written were no longer mine, as if something inside me had grown tired. It became too much SEO and too little of myself, and that stirred a question I couldn’t shake off: who am I if I don’t write?

Who Am I If I Don’t Write – When the Words Fall Silent?

It’s really a question I don’t even want to ask, but that I feel I have to explore.
Because what do I do when I’m not writing?
Well – I clean, cook, take care of my family. I browse the internet, drink tea, withdraw into myself. But none of that is the whole of me. It’s not the part that is curious, eager to learn, fascinated by people and psychology – the part that can’t be touched but still steers so much. Exactly what I wrote about in The Body Remembers – Survival Strategies and Self-Healing.

A Slow Morning That Taught Me More Than I Expected

When the uneasiness washed over me yesterday, I chose something different.
A quiet morning.

I made the bed slowly, walked around in my robe, felt low. My morning swims had been skipped for several days, and today I chose not to push through either. The feverish feeling and the tiredness got to decide, and I listened.

After a while at the computer, I picked up my study book again, read a little and reflected. But when it was enough, I knew I needed air. I drove down into town, went to the pharmacy and bought the little things that help me feel better. Small things – but important ones. It felt like every small action carried me a little bit.

Small Steps Back to Myself

When the items were in the car, I walked to the hairdresser.
It wasn’t really planned – my steps just took me there.

I have long hair, always in a ponytail, heavy to wash and brush, and I don’t like when it falls into my face. But I’ve just endured it. Yesterday it was time for a change. I booked a time – and today I’m going.

I don’t know yet how short it will be. I’ll feel it when I sit there.
Maybe the change begins right here, in the small things.

When I came home, something felt different. Not like everything was fine, but like something had shifted. As if I had taken a small step toward myself. Small everyday actions became small reminders that I still exist even when the words go quiet.

Maybe the answer to the question “who am I if I don’t write?” isn’t a word at all – but this:
I am still me, even then.
I live in the in-between spaces too.
I am not only my texts.

And to understand all of this a bit better, I also read a section about recovery and rest on 1177.se (external link), just to remind myself that sometimes the body needs more time than the mind wants to admit.

Reflection

Looking back at yesterday, I see how easy it is to lose yourself in everything you think you have to do. SEO, meta, structure and tech are good tools – but they must not become my boundaries.

My body showed me that I needed to rest, slow down, and make space for myself.
I am not less Carina just because I write less on a given day.
I am still me, even in the quiet.

Between the Lines – My Voice

This isn’t really about a blog post or a bad day.
It’s about identity.

About how I sometimes forget that I am a human being first and a writer second.
I need my words – but I also need the silence.

I don’t exist in the boxes that are meant to turn green.
I exist in the feelings, in the steps toward the pharmacy, in the rest, in the decision to book a haircut.
That’s where my voice lives.

A Question for You Who Read

What happens to you when a part of you falls silent for a while – and how do you find your way back?

Carina Ikonen Nilsson

Yesterday is already resting in history. Tomorrow will come when it does.
Right now is what matters.
This is where life happens.
— Carina Ikonen Nilsson

Support the Blog & Subscribe

Support my writing:
PayPal:

Subscribe to the blog:

När kroppen reagerar drar den sig inåt långt innan tankarna hunnit förstå varför.

När kroppen reagerar innan tanken – om de där olustkänslorna som säger mer än vi tror

Av Carina Ikonen Nilsson

den 11 november 2025

i Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning

När kroppen reagerar innan tanken kan det kännas både förvirrande och överväldigande. Ibland kommer en olust smygande som sätter bo i kroppen långt innan hjärnan förstått vad som händer. Den gnager, trycker och tar plats — utan att ge ord eller förklaringar. I det här inlägget skriver jag om varför kroppen reagerar så snabbt, vad det betyder och hur man kan möta känslorna innan de växer sig för stora.

Read this post in English. ->When the Body Reacts – Before the Mind Catches Up

När kroppen går före — känns det igen?

Ett tryck över bröstet.
En klump i magen.
En värmevåg som rusar genom kroppen.
Axlar som åker upp utan att du märker det.
En blick som skärps fast inget hänt.
Eller en stilla olust som sätter bo och ligger kvar, gnagande i timmar.

Kroppen reagerar innan du ens hunnit tänka en enda tanke.
Det är inte konstigt.
Och det är inte farligt.
Det är biologi.

När kroppen reagerar innan tanken – en målning av en kvinna som sitter på en sten, omgiven av vatten, träd och bergens ögon som ser henne, medan hon döljer ansiktet. — En kropp som reagerar innan tanken hinner ikapp.
En kvinna som bär både vatten och historia.
Det här är mitt inre landskap – där känslor talar först och orden kommer senare.

När kroppen reagerar innan tanken – vad det egentligen betyder

Det kan gnaga inom mig, streta emot och nästan krama åt i bröstet. Andningen hamnar högt upp i halsen, som om kroppen inte vill släppa fram luft eller ord. Det är som att något vill fram, men språket står still och ekar tomt. Kroppen kramar om hjärtat och ger mig känslor som jag inte alltid förstår. Ofta brukar badet hjälpa — det kalla vattnet som får allt att sjunka ner en stund. Men ibland bor känslan kvar ändå, som om den bestämt sig för att stanna en stund till.

Ibland är det en dröm som spökat under natten, något gammalt som dykt upp utan att jag bett om det. Kanske har jag tolkat ett ögonkast som något hotfullt eller nonchalant, eller hört ett tonläge som kastat mig tillbaka till en annan tid. Det är sådana små händelser som kan få kroppen att prata högre, i form av känslor som inte hinner få ord. Förr kunde det ofta komma när jag åkte hem från jobbet — de där dagarna när bemötandet inte blev bra, eller när en kollega med sitt kroppsspråk fick mig att tro att jag varit flat, fel eller för mycket. Då reagerade kroppen långt innan jag ens försökte förstå varför.

När kroppen går före tanken – psykologin bakom

Det märkliga är att kroppen aldrig ljuger. Den reagerar på sådant jag inte alltid hinner uppfatta med huvudet, och ibland känns det nästan som om den försöker skydda mig från något som inte längre är farligt. Nervsystemet gör bara sitt jobb, även om det ibland känns överdrivet eller jobbigt.

Axlarna spänns, och hur jag än försöker går det inte att slappna av. Det är som att gå på glödande kol eller spikar, och vågorna i magen kommer som de alltid gjort – samma gamla känsla som genom hela historien visat att jag “gjort fel”. Just nu när jag skriver känner jag både axlarna och vågorna, inte för att något hänt idag, utan kanske för att själva skrivandet väcker det som funnits där så länge. Det säger mig att jag är inne på ett spår som är viktigt.

Ofta är det här känslor från urminnes tider, sådant jag burit med mig utan att förstå det. Och här måste jag hitta ett sätt att lugna mig själv: andas stilla, låta känslan få bo i kroppen en stund och stå ut med den. Bekräfta den. Säga tyst: “Du får vara här, men du är så gammal nu att du borde ha lugnat dig.” Jag vill inte bära skammen i kroppen för känslor som spökar från förr. Det är saker jag måste ta hand om, inte fly ifrån.

Vad gör man då – när känslorna kommer innan orden?

När känslan väl sitter där, när kroppen redan hunnit reagera, måste jag hitta sätt som lugnar mig istället för att låta reaktionen styra. Det handlar inte om att trycka bort något, utan om att hålla mig själv genom det.

Nu är tiden inne för att andas långsamt, verkligen smaka på andetagen och låta hjärtat sakta ner. Jag andas in genom näsan, håller kvar en liten stund, och släpper sedan ut luften långsamt tills det inte finns något mer att släppa taget om. Samtidigt försöker jag reda ut var känslan kommer ifrån. Ofta hittar jag min lilla flicka inom mig – hon som ser ledsen ut och fortfarande bär på allt det gamla.

Jag ber henne sätta sig hos mig. I tanken lägger jag armen om henne och säger lugnande: “Det där var länge sedan. Du är trygg nu. Jag skyddar dig.” Ibland bjuder jag oss båda på en kopp te i tanken, bara för att skapa stillhet och omsorg. De dagar jag har badat brukar känslan vara mindre kännbar, för vattnet har ett sätt att stanna världen, lugna ner och skapa plats att andas.

Tankar dyker upp, som till exempel: “Vad är det värsta som kan hända?” Och bara den tanken gör något med kroppen. Den lugnar ner sig, mjuknar, som om något släpper taget inuti. Ofta är det ju historien som gör sig påmind i nutiden, och då får jag klura ut vad det var då och vad som faktiskt är situationen idag. De behöver inte ens likna varandra. När jag ser det, brukar känslan långsamt simma ut och lugnet får bo kvar igen.

En öppning inför veckan

När jag ser allt det här lite tydligare – hur kroppen reagerar, varför den gör det och hur jag kan möta den – märker jag också hur det påverkar mina relationer. För när jag förstår mig själv på insidan, blir jag också lugnare på utsidan. Reaktionerna blir mjukare, orden renare och jag står stadigare.
Och kanske är det där det börjar: i det som känns innan tanken hunnit tänka klart.

Fråga till dig som läser

Känner du igen det där?
Att kroppen reagerar långt innan du själv förstått varför?

Mellan raderna – min röst

Mellan raderna handlar den här texten om något mer än kroppens signaler.
Det handlar om modet att stanna kvar i sig själv, även när det känns obehagligt.
Om att våga möta det som viskar från förr, utan att skamma sig eller fly.

Och det handlar om mildhet.
Mot den där lilla flickan inom mig som fortfarande försöker förstå världen.
Mot den vuxna jag som ibland blir trött på att historien fortfarande känns i kroppen.

Mellan raderna är det här en text om att ta tillbaka makten, inte genom att vara hård — utan genom att vara varsam.

Reflektion – från mig till mig

När jag läser mina egna ord känner jag hur mycket av mitt liv som levts i tyst kroppskunskap.
Hur många gånger jag reagerat innan jag förstått varför, och hur ofta jag dömt mig själv för det.

Men nu ser jag något annat.
Att kroppen inte är i vägen.
Att den inte överdriver.
Att den inte är ett problem som ska lösas bort.

Kroppen är en berättare.
Och kanske är det just därför den talar först —
för att jag äntligen är någon som lyssnar.

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, med allt det gamla som ibland följer med in i dagens kropp. Morgondagen väntar längre fram och får vara som den blir. Men just nu — i det här ögonblicket — får jag lyssna på kroppen, låta den tala först och möta den med lugnare steg.
Det är här livet händer. I känslan som sakta mjuknar. I andetaget som landar.

Vill du följa min blogg?
Prenumerera här:
Stötta mitt skrivande

När känslor fastnar i kroppen – och hur jag lär mig lyssna

Jag skriver för att ingen ska vara ensam i sina känslor

Tacksamhet och självläkning – när tacksamheten hittar hem

Polyvagal Theory – The Polyvagal Institute
Länk: https://www.polyvagalinstitute.org/

2. APA – American Psychological Association: Somatic Symptoms
Länk: https://www.apa.org/topics/somatic-symptoms

When the Body Reacts – Before the Mind Catches Up

Av Carina Ikonen Nilsson

den 11 november 2025

i Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning

When the body reacts before the mind, it can feel both confusing and overwhelming. Sometimes a heaviness or unease settles in the body long before the brain understands what is happening. It gnaws, pushes, and takes space — without giving words or explanations.
In this post, I write about why the body reacts so quickly, what it means, and how we can meet these sensations before they grow too big.

Read this post in Swedish. ->När kroppen reagerar innan tanken – om de där olustkänslorna som säger mer än vi tror

When the body goes first — does this feel familiar?

When the body reacts before thought, it can show up in many ways:

A pressure in the chest.
A knot in the stomach.
A sudden wave of heat rushing through the body.
Shoulders lifting without you noticing.
A sharpened gaze even though nothing happened.
Or a quiet discomfort that settles in and stays for hours.

The body reacts before you’ve had a single conscious thought.
It isn’t strange.
And it isn’t dangerous.
It’s biology.

A woman carrying both water and history.
This is my inner landscape — where emotions speak first and words come later.

When the body reacts — what it really means

It can gnaw inside me, resist, and almost tighten around my chest. My breathing rises high into my throat, as if my body refuses to let air or words pass through. Something wants to come forward, but the language stands still and echoes empty. The body tightens around the heart and gives me feelings I don’t always understand.

Cold-water swimming usually helps — the icy stillness that brings everything down into the body again. But sometimes the feeling stays anyway, as if it has decided to remain a little longer.

Sometimes it’s a dream that has lingered from the night before. Sometimes something old rises to the surface without being invited.
Maybe I misread a person’s glance as something threatening or dismissive, or heard a tone that pulled me back in time.
These tiny moments can make the body speak louder — feelings without words.

Before, this often happened on my way home from work.
Those days when interactions didn’t go well, or when a colleague’s body language made me think I had been weak, wrong, or “too much.”
The body reacted long before I tried to understand why.

When the body goes before thought — the psychology behind it

The strange thing is that the body never lies.
It reacts to things I don’t consciously register. Sometimes it even tries to protect me from something that is no longer dangerous. The nervous system is simply doing its job — even when it feels exaggerated or uncomfortable.

If you want to understand more about the nervous system, this is a helpful resource:
Polyvagal Institute – https://www.polyvagalinstitute.org/

My shoulders tense, and no matter how I try, they won’t relax. It’s like walking on glowing coals or tiny sharp points.
The waves in my stomach come the way they always have — the same old signal that historically meant: You did something wrong.

Even right now, as I write this, I feel my shoulders and stomach.
Not because something happened today, but because writing awakens what has been there for so long.

It tells me I’m on a path that matters.

If you want to read more about somatic reactions, this overview is also good:
APA – Somatic Symptoms – https://www.apa.org/topics/somatic-symptoms

So what do you do — when the feelings come before the words?

When the feeling has already arrived, when the body has reacted before I’ve even had time to think, I need ways to calm myself instead of letting the reaction take over. It isn’t about pushing anything away — it’s about holding myself through it.

This is when I start breathing slowly.
Really tasting the breath and letting my heartbeat slow down.
I breathe in through the nose, hold gently, and let the air leave my body slowly, until nothing more can be released.

While I breathe, I try to understand where the feeling comes from.
Often I find my little girl inside — the one who still carries old memories and old fears.

I ask her to sit beside me.
In my mind I put an arm around her and whisper:

“That was long ago. You are safe now. I’m here. I protect you.”

Sometimes I even offer us a cup of tea — in my imagination — just to soften the moment.
On days when I’ve been swimming, the feeling is usually lighter. The water has a way of slowing down the world and giving space to breathe.

Then come the thoughts, like:
“What’s the worst that could happen?”
And strangely enough, that question calms the body.
The tightness softens.
Something inside lets go.

Often it’s just history reminding me of itself in the present moment.
Then I have to sort through it:
What was then?
What is now?
They rarely match.
Once I see that, the feeling almost always drifts away again.

A doorway into the week

Seeing all of this more clearly — how the body reacts, why it does, and how I can meet it — helps me understand how it shapes my relationships too.
Because when I understand myself on the inside, I am calmer on the outside.
My reactions soften.
My words become cleaner.
I stand steadier.

Maybe that’s where it all begins:
in what we feel before the mind has caught up.

A question for you

Do you recognize this?
When your body reacts long before your thoughts understand why?

Between the Lines – My Voice

Between the lines, this text is about more than bodily signals.
It’s about the courage to stay with yourself, even when it feels uncomfortable.
About daring to meet what whispers from the past — without shame or escape.

It’s about gentleness too.
Towards the small girl inside me who still tries to understand the world.
And toward the adult me who sometimes grows tired of how the past continues to echo in the body.

Between the lines, this is a text about reclaiming power — not through hardness, but through tenderness.

Reflection – From Me to Me

Reading my own words, I realize how much of my life I’ve lived in quiet body-knowledge.
How many times I’ve reacted before I understood the why, and how often I’ve judged myself for it.

But now I see something else.
The body isn’t the problem.
It isn’t exaggerating.
It isn’t something to be fixed.

The body is a storyteller.
And maybe it speaks first
because I finally am someone who listens.

Closing Words

Yesterday has already settled into history, with all the old echoes that sometimes follow into today’s body.
Tomorrow waits further ahead.

But right now — in this moment — I choose to listen to my body, let it speak first, and meet it with softer steps.

This is where life happens.
In the feeling that loosens its grip.
In the breath that lands.

Subscribe & Support

Want to follow my blog?
Subscribe here:
Support my writing:

When Feelings Get Stuck in the Body

Feeling Alone in Emotions – Why I Write

Gratitude and Healing That Always Remain

rygg utekväll med skratt och värme – en kväll då jag vågade gå utanför min zon

Trygg utekväll – en kväll som blev mer än jag väntat mig

Av Carina Ikonen Nilsson

den 10 november 2025

i Vardag & familjeliv

Lördagskvällen blev en trygg utekväll som fastnar – inte för att den var dramatisk, utan för att den bar på skratt, värme och trygghet. Det var en kväll jag aldrig hade planerat, men som ändå landade precis rätt.

Läs detta på engelska →A Safe Night Out That Stayed With Me -Saturday Night

När jag gick utanför min zon – och fann en trygg utekväll

Det var egentligen mina badsystrar som drog igång allt.
De hade ordnat en kväll ute, och i ett svagt men ändå mjukt ögonblick hörde jag mig själv säga att jag skulle följa med. Jag brukar inte göra sådant här och egentligen är det inte jag.

Jag ska säga som det är: jag är ingen utekvällsmänniska.
För jag trivs bäst hemma, där kvällarna får vara mjuka, lugna och trygga.
Ändå ville jag utmana mig själv. Känslorna var många innan – tvekan, oro och den där kroppsliga rastlösheten som jag känner igen från mitt inlägg “När känslor fastnar i kroppen – och hur jag lär mig lyssna”.
De fick bo i kroppen, även om de gjorde sig påminda.

Och ändå gick jag.
Jag utsatte mig för det ovana, och det blev fint.
Roligt.
Mjukt.
En sådan där upplevelse som blir ett kvitto på att trygghet ibland växer just där vi inte planerat det.

En trygg utekväll som växte till något större

Jag tänkte att det kunde vara fint att fråga dottern om hon ville hänga med, bara hon och jag.
Men hon ville annat.
När hon ändå var igång ville hon ta med sin sambo.
Och sedan tyckte hon att maken också skulle följa med.

“Det blir roligare så, mamma.”

Plötsligt stod vi där: inte bara badsystrar, utan min egen lilla flock också.
En trygg utekväll jag aldrig räknat med, men som livet bar fram åt mig.
Och eftersom jag just nu skriver mycket om trygghet och relationer i “Jag skriver för att ingen ska vara ensam i sina känslor”, blev även den här kvällen ett slags fortsättning.

Vi drack drinkar – flera fler än jag brukar tack vare dotterns generositet – skrattade, pratade och lät kvällen bli det den ville bli. Det var lätt och varmt och helt utan krav.

När vi skulle gå hem hände något oväntat

Vi var på väg ut när en kvinna stoppade maken.
Hon tittade på honom och sa:

“Jag tycker du ska stanna kvar. Du behöver inte gå hem.”

Maken skrattade lite generat och svarade lugnt:
“Jag är gift. Här kommer min fru.”

Hon gav sig inte.
Hon tittade på mig och sa:
“Du kan strunta i frun.”

Och då sa han – lika lugnt, lika självklart, lika tryggt som alltid:
“Nej. Det skulle aldrig falla mig in.”

Det där ögonblicket sa mer om oss än tusen ord.
Jag blev glad.

Glad att någon såg det fina i honom. Samtidigt glad över att han fick bekräftelse från någon helt random som visade sin uppskattning. Men var och glad i att han så tryggt sa skulle aldrig falla mig in.
Glad att han stod så tryggt i oss.

Vi skrattade när vi gick därifrån, hela lilla gänget.
Ett sådant där skratt som stannar kvar.

En trygg utekväll jag bär med mig

Det här var en kväll jag aldrig hade gått på om inte andra dragit i mig – badsystrarna som erbjöd, dottern, sambon och maken.
Det blev en påminnelse om att livet ibland vet mer än jag gör.
Att gemenskap kommer i olika former.
Och att kärlek inte behöver stora gester – ibland räcker ett lugnt:

“Det skulle aldrig falla mig in.”

Fråga till dig som läser

Hur hade du tänkt – och hur hade du känt – om någon stannade din partner och tyckte att han eller hon skulle stanna kvar i stället för att gå hem med dig?

Mellan raderna – min röst

Den här kvällen handlade inte om dramatik, utan om trygghet.
Även om värme.
Om att gå in i en situation utan att tappa fotfästet, eftersom grunden redan är stabil.
Och dessutom om skrattet som följer med hem, länge efteråt.

Det blev till slut en trygg utekväll även för mig som helst väljer hemmet.

Reflektion – modet i en trygg utekväll

Ibland är det just i de stunderna jag tvekar som mest, som något viktigt håller på att ta form. Det är när jag vågar utmana mig själv – även när kroppen protesterar och helst vill välja det trygga och välkända – som jag upptäcker något nytt i mig. Den här kvällen blev en påminnelse om att jag kan mer än jag tror, att trygghet inte alltid bor i det förutsägbara och att jag växer varje gång jag vågar kliva lite utanför min egen ram. Och kanske är det just där livet väntar, på andra sidan av det jag tror att jag inte klarar.

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, där borta i historia utmande jag mig själv och det gav min insikter i detta nuet morgondagen väntar längre fram.
Men just nu händer livet, i de små ögonblicken vi bär med oss.

PayPal – stötta mitt skrivande

Prenumeration på bloggen

Brukskällan Bryggeri ligger i den gamla bruksmiljön i Bäckefors, Dalsland. Brukskällan De beskriver sig själva som ett hantverksbryggeri som tillverkar öl, must och läsk – med fokus på lokalt råvarufokus och genuin bryggerikänsla. Brukskällan

Stället har både bryggeri och pub med plats för cirka 200 personer. Brukskällan De erbjuder även after-work- och pubkvällar med musik och underhållning, och har fullständiga rättigheter (det vill säga servering av alkohol). Brukskällan

Faktaruta
Namn: Brukskällan Bryggeri
Adress: Bruksgatan 66, 668 40 Bäckefors, Sverige Västsverige+2etidning.mellerudsnyheter.se+2
Hemsida:brukskallan.se Västsverige+1
Kontakt: Telefon: 073-824 90 10 Västsverige
Typ: Hantverksbryggeri i gammal bruksmiljö med pubmiljö och plats för social samvaro. Västsverige+1
Öppettider (cirka): Fre–lör 12:00 till sent, mån 17:00–22:00, ons–tor 17:00–22:00.

Stepping Outside My Comfort Zone – A Safe Night Out

A Safe Night Out That Stayed With Me -Saturday Night

Av Carina Ikonen Nilsson

den 10 november 2025

i Vardag & familjeliv

Saturday night turned into a safe night out that stayed with me—not because anything dramatic happened, but because it held laughter, warmth, and a sense of safety. It was a night I never planned for, yet it landed exactly right.

Read this in Swedish →Trygg utekväll – en kväll som blev mer än jag väntat mig

Stepping Outside My Comfort Zone – and Finding a Safe Night Out

It was really my cold-water sisters who started it all.
They had arranged a night out, and in a soft, slightly impulsive moment, I heard myself say that I would join. I don’t usually do things like this, and honestly, it’s not really me.

Let me say it as it is: I’m not a “night-out” person.
I feel best at home, where evenings can be soft, calm, and safe.
Still, I wanted to challenge myself. There were many feelings beforehand—hesitation, worry, and that bodily restlessness I recognize so well from my post “When Feelings Get Stuck in the Body.”
The feelings were there, and I let them be there, even when they tugged at me.

And yet—I went.
I stepped into something unfamiliar, and it turned out to be beautiful.
Fun.
Soft.
One of those experiences that becomes proof that safety sometimes grows exactly where we didn’t expect it to.

A Safe Night Out That Grew Into Something Bigger

I thought it might be nice to ask my daughter if she wanted to come along—just her and me.
But she wanted something else.
Once she started, she wanted to bring her partner.
And then, of course, she thought my husband should come along too.

“It’ll be more fun that way, Mum.”

Suddenly we were all standing there: not just my cold-water sisters, but my own little flock as well.
A safe night out I never counted on, but one life placed right in front of me.
And since I’m writing a lot right now about safety and relationships in “I Write So That No One Has to Be Alone in Their Feelings,” this night became a continuation of that theme.

We drank drinks—far more than I usually do, thanks to my daughter’s generosity—laughed, talked, and let the night become whatever it wanted to be. It was light and warm and completely without demands.

When We Were Leaving, Something Unexpected Happened

We were on our way out when a woman stopped my husband.
She looked at him and said:

“I think you should stay. You don’t have to go home.”

He laughed a little, embarrassed but calm, and said:
“I’m married. Here comes my wife.”

But she didn’t let it go.
She looked at me and said:
“He can ignore the wife.”

And he said—just as calmly, just as naturally, just as securely as always:
“No. That would never cross my mind.”

That moment said more about us than a thousand words.

I felt… glad.
Glad that someone saw something fine in him.
Glad that he got a bit of unexpected appreciation from a stranger.
And glad—deeply glad—that he stood so securely in us.
That he answered with clarity, without hesitation.
That I could stand there without anything dark waking inside me—because there is no darkness there.

We laughed as we walked away, all of us together.
The kind of laughter that lingers.

A Safe Night Out I Carry With Me

This was a night I never would have gone to if others hadn’t pulled me along—my cold-water sisters who invited me, my daughter, her partner, and my husband.
It became a reminder that life sometimes knows more than I do.
That togetherness comes in different shapes.
And that love doesn’t need grand gestures—sometimes a quiet:

“It would never cross my mind.”

is enough.

A Question for You Who Are Reading

How would you think—and how would you feel—if someone stopped your partner and suggested that he or she should stay instead of going home with you?

Between the Lines – My Voice

This night wasn’t about drama—it was about safety.
About warmth.
About entering a moment without losing my footing, simply because the foundation is already stable.
And about the laughter that follows you home long after the night is over.

In the end, it really did become a safe night out, even for someone like me who usually prefers staying home.

Reflection – The Courage in a Safe Night Out

Sometimes it’s in the moments when I hesitate the most that something important begins to take shape.
When I dare to challenge myself—even when my body protests and wants to choose the safe and familiar—I discover something new in me.
This night reminded me that I can do more than I think, that safety doesn’t always live in the predictable, and that I grow every time I step a little outside my own frame.
Maybe that’s exactly where life waits—on the other side of what I believe I can’t handle.

Yesterday has already settled into history.
Back then I challenged myself, and it gave me insight into this moment.
Tomorrow is waiting somewhere further ahead.
But right now—life happens in the small moments we carry with us.

PayPal – Support My Writing

Subscribe to the Blog

Brukskällan – Where We Spent the Evening

Brukskällan Brewery is located in the old mill environment in Bäckefors, Dalsland.
They describe themselves as a craft brewery producing beer, must, and soft drinks with a strong focus on local ingredients and genuine brewing tradition.

The place includes both the brewery and a pub with space for around 200 people. They also offer after-work and pub evenings with music and entertainment, and they have a full alcohol license.

Fact Box

Name: Brukskällan Bryggeri
Address: Bruksgatan 66, 668 40 Bäckefors, Sweden
Website: https://www.brukskallan.se/
Phone: +46 73 824 90 10
Type: Craft brewery in an old industrial setting with a pub atmosphere and space for gathering.
Opening hours (approx.): Fri–Sat 12:00–late, Mon 17:00–22:00, Wed–Thu 17:00–22:00.

When feelings get stuck in the body and create tension – the body speaking before the mind.

English Version – When Feelings Get Stuck in the Body

Av Carina Ikonen Nilsson

den 9 november 2025

i Personlig utveckling & tankar

When feelings get stuck in the body, they can create reactions long before the mind has time to understand what’s happening. In this post, I write about what happens when feelings stay in the body, why it happens, and how I try to understand those feelings instead of pushing them away.

Read this post in Swedish ->När känslor fastnar i kroppen – och hur jag lär mig lyssna

When the Body Remembers What the Mind Has Forgotten

When feelings get stuck in the body, I often react physically before I react mentally. A tightness in the chest, tense shoulders, or a sense of the breath stopping halfway. These are the bodily signals that tell me something old is waking up, not something that actually belongs to the moment I’m in.

As a child, I had feelings I didn’t have words for. The body took what I couldn’t express. It held together what no one else saw. So it’s not strange that these old reactions still show up—the body continues until I show that I am ready to take over.

When I pause and listen, I often realize the feeling does not belong to today. It’s an old reaction, an old memory the body shows me because I can handle it now. That’s when I can say:

“I hear you. This is old. You protected me then. I can take care of myself now.”

And that in itself is a part of the healing process.

Fight, Flight, or Staying With Myself – My Choice Today

Before, I mostly reacted through either flight or fight.
Flight could be the bed, music, silence, or shutting down my feelings.
Fight could be anger, irritation, or defensiveness.
Those were my ways of surviving.

Today I try something different:
I stay.

It doesn’t mean I always manage, but it means I try. When I stay with myself, I see that the feelings aren’t threats—they’re information. They show where it once hurt, and why today’s reaction becomes strong even when the situation is small.

I don’t need to perform, defend myself, or shrink.
I only need to ask:

“Does this reaction belong to today—or does it belong to history?”

When I do that, the drama falls away.
And I find my calm again.

Listening to the Body – Without Judgment

When feelings get stuck in the body, it’s easy to judge myself.
To think I should be over something.
But feelings don’t work that way.
The body reacts before logic does.

When my shoulders rise, my stomach tightens, and my breath gets stuck, I know an old feeling is active. I don’t try to push it away. I try to understand what it’s really saying:

Is it loneliness?
Smallness?
Sorrow?
Fear of not being enough?

The feeling needs time.
And words.
When I find the words, the feeling loses some of its intensity.

Sometimes I quietly say:

“I’m sorry you had to scream. I’m listening now.”

It calms me.
And it calms the body.

When Old Feelings Appear in Everyday Moments

The strongest reactions rarely come during big events.
They come when something small reminds the body of something old—a tone of voice, a look, a single word.

Then the body can say:

“You’re about to be exposed.”
“You’ll be small again.”

This is often about old shame and old stories from a time when I didn’t have words or safety.

It also shows up when I stand in my bigger self—when I’m grounded, honest, clear.
That’s often when someone else, who feels insecure, reacts.
Not to push me down, but because my steadiness touches something in them.

But today I know I shouldn’t shrink.
I shouldn’t go down to someone else’s level.
I shouldn’t abandon myself so someone else can feel bigger.

When I stay with myself, both I and the relationship become safer.

The Healing That Comes From Understanding Myself

When I understand why I react the way I do, I no longer need to fight myself.
I don’t need to hide, perform, or explain myself away.
Self-love becomes a natural consequence of understanding.

Then the questions become:

“What do I need right now?”
“Can this wait until I have grounded myself?”

Today, I choose the thoughts that give me calm instead of the automatic ones that pull me down.

They are small shifts.
But they make a big difference.

Small Steps – Big Changes

The real change happens in the small steps.
When I pause and ask:

“Do I need to continue like this?”
“Is there a better path?”

When I notice the small things that work—when I feel gratitude for waking up, writing, feeling—then something shifts in me.

And she is there too:
the little girl inside me who needed more than she received.

I cannot change her history.
But I can give her the care now.

It makes a difference.
For her.
And for me.

Between the Lines – My Voice

What I see between the lines is that everything I feel has a reason. It’s not strange, it’s old. And when I can see it for what it is, it becomes easier to meet myself with respect instead of demands. It makes me calmer, because then I know I don’t have to change everything at once—I only need to understand what is happening inside me.

Aha – My Insight

My aha here is that healing isn’t about removing feelings, but understanding them. When I understand why something feels big, the pressure in my body softens on its own. I don’t need to fight myself anymore. I need to listen, not perform.

Reflection – My Thought Today

My reflection is that I’m beginning to trust myself in a new way. It feels unfamiliar but right. At the same time, I know I will never be “finished.” No one is. Development has to stay alive. If I fall asleep in my own process, the old truths sneak back again. That’s why I keep writing and understanding—it keeps me awake in myself.

Quote

Yesterday has already settled into history. Tomorrow waits further ahead. But right now—this is where life happens.

Carina Ikonen Nilsson

Support my blog:

PayPal link

Subscribe to the blog:

subscription

När känslor fastnar i kroppen – och hur jag lär mig lyssna

Av Carina Ikonen Nilsson

den 9 november 2025

i Reflektion & självläkning

Känslor som fastnar i kroppen kan skapa reaktioner långt innan tanken hinner med. I det här inlägget skriver jag om vad som händer när känslor fastnar i kroppen, varför det sker och hur jag försöker förstå känslorna istället för att trycka bort dem.

Read This Post In English -> English Version – When Feelings Get Stuck in the Body

När kroppen minns det huvudet glömt

När känslor fastnar i kroppen reagerar jag ofta snabbare i kroppen än i tanken. Ett tryck över bröstet, spända axlar eller en känsla av att luften fastnar. Det är sådana kroppsliga signaler som berättar att något gammalt väcks, inte något som faktiskt händer här och nu.

Som barn hade jag känslor jag inte hade ord för. Kroppen tog emot det jag inte kunde uttrycka. Den höll ihop det som ingen annan såg. Därför är det inte konstigt att de gamla reaktionerna fortfarande kan komma fram – kroppen fortsätter tills jag visar att jag är redo att ta över.

När jag stannar upp och lyssnar märker jag ofta att känslan inte hör till idag. Det är en gammal reaktion, ett gammalt minne som kroppen visar mig för att jag kan hantera det nu. Då kan jag säga:

“Jag hör dig. Det här är gammalt. Du skyddade mig då. Jag klarar mig nu.”

Och det i sig är en del av läkningsprocessen.

Flykt, kamp eller att stanna kvar – mitt val idag

Förr reagerade jag oftast med flykt eller kamp. Flykt kunde vara sängen, musik, tystnad, att sluta känna. Kamp kunde vara ilska, irritation eller försvar. Det var mina sätt att överleva.

Idag försöker jag göra något annat: jag stannar kvar.

Det betyder inte att jag alltid klarar det, men det betyder att jag försöker. När jag stannar kvar ser jag att känslorna inte är hot – de är information. De visar var det gjorde ont en gång, och varför reaktionen blir stark idag trots att situationen är liten.

Då behöver jag inte prestera eller försvara mig. Jag behöver bara fråga:

“Tillhör den här reaktionen idag – eller tillhör den historien?”

När jag gör det faller dramatiken bort.
Jag får tillbaka lugnet.

Att lyssna på kroppen – utan att döma

När känslor fastnar i kroppen är det lätt att döma sig själv. Att tänka att jag “borde” vara över något. Men känslor fungerar inte så. Kroppen reagerar före logiken.

När axlarna höjs, magen knyter sig och luften fastnar vet jag att en gammal känsla är aktiv. Då försöker jag inte trycka bort den. Jag försöker förstå vad den egentligen säger:

Är det ensamhet?
Litenhet?
Sorg?
Rädsla att inte räcka till?

Känslan behöver tid. Och ord. När jag hittar orden tappar känslan sin styrka.

Ibland säger jag tyst:

“Förlåt att du behövde skrika. Jag lyssnar nu.”

Det lugnar mig.
Och det lugnar kroppen.

När gamla känslor dyker upp i vardagen

De starkaste reaktionerna kommer sällan när det händer något stort. De kommer när något litet påminner kroppen om något gammalt – ett tonfall, en blick, ett ord.

Då kan kroppen säga:

“Nu blir du avslöjad. Nu blir du liten igen.”

Det här handlar ofta om gammal skam och gamla berättelser från en tid då jag inte hade ord eller trygghet.

Det kommer också ofta när jag står i mitt stora jag. När jag är trygg, närvarande, rak. Då kan någon annan – som känner sig osäker – reagera. Inte för att trycka ner mig, utan för att min styrka påminner dem om något i dem själva.

Men idag vet jag att jag inte ska krympa mig.
Inte gå ner i samma nivå.
Inte överge mig själv för att någon annan ska känna sig större.

När jag står kvar i mig själv blir både jag och relationen tryggare.

Läkningen i att förstå sig själv

När jag förstår varför jag reagerar som jag gör, behöver jag inte längre kämpa med mig själv. Jag behöver inte pressa, dölja eller förklara bort. Självkärlek blir något naturligt – en följd av förståelsen.

Då blir frågorna:

“Vad behöver jag nu?”
“Kan det vänta tills jag landat?”

Jag väljer idag de tankar som ger mig lugn istället för den automatiska tanken som drar ner mig.

Det är små skiften.
Men de gör stor skillnad.

Små steg – stora förändringar

Det är i de små stegen det händer. När jag stannar upp och frågar:

“Måste jag fortsätta så här?”
“Finns det en bättre väg?”

När jag ser de små sakerna som fungerar, när jag känner tacksamhet för att jag vaknade, skrev, kände – då händer något i mig.

Och så finns hon där: den lilla flickan i mig som behövde mer än hon fick. Jag kan inte ändra hennes historia. Men jag kan ge henne omsorgen nu.

Det gör skillnad.
För henne.
Och för mig.

Mellan raderna – min röst

Det jag inser mellan raderna är att allt jag känner har en förklaring. Det är inte konstigt, det är gammalt. Och när jag ser det för vad det är blir det lättare att möta mig själv med respekt istället för krav. Det gör mig lugnare, för då vet jag att jag inte behöver förändra allt på en gång – jag behöver bara förstå det som händer i mig.

Aha – min insikt

Min aha här är att läkning inte handlar om att ta bort känslor, utan att förstå dem. När jag förstår varför något känns stort, då minskar trycket i kroppen av sig själv. Jag behöver inte slåss med mig själv längre. Jag behöver lyssna, inte prestera.

Reflektion – min tanke idag

Min reflektion är att jag börjar lita på mig själv på ett nytt sätt. Det känns ovant men bra. Samtidigt vet jag att jag aldrig blir klar. Man blir aldrig klar. Utveckling är något som måste hållas levande. För börjar jag somna i min utveckling, då smyger de gamla sanningarna tillbaka igen. Det är därför jag fortsätter skriva och förstå – det håller mig vaken i mig själv.

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.