Etikett: compassion

Den här texten handlar om tacksamhet och självläkning – inte som en tanke, utan som en känsla som bor i kroppen.
En tacksamhet som växer fram i mötet mellan naturen, föreläsningarna, skrivandet och de där små ögonblicken då jag känner att jag landar i mig själv.
Den här texten handlar om tacksamhet och självläkning, en resa från kroppen till hjärtat.
Det är ett av alla steg jag tagit på vägen till att bli helare samtidigt till att bli min egen vän.

Read this post in English ->Gratitude and Healing That Always Remain

Tacksamheten som följt mig

Tacksamheten och självläkningen som alltid finns där

Jag har funderat mycket den här veckan på hur tacksamheten bor i nästan allt som rört sig i mig.
Hur naturen har funnits där, sida vid sida med alla föreläsningar jag lyssnat på och de bad jag gjort.
Från regn och blåst till en morgon där solen speglade sig i vattnet.
Kylan som omsluter mig, stegen upp ur sjön och den härliga känslan när kölden förvandlas till värme.

Tacksamhet över känslorna som bor i kroppen, och en otroligt stor tacksamhet över alla föreläsningar som Flow Summit Sweden har presenterat under veckan.
De har gett mig tankar och kunskaper, möten med andras perspektiv som sedan landat i mig och format nya tankar – tankar sprungna ur mig själv.

När orden landar i mig

Jag har lagt tid på att sätta orden i bloggen, och det har känts levande i mig när jag suttit där och skrivit.
Jag har skrivit inifrån – och låtit orden ta vägen ut.
När jag blivit klar med ett inlägg har jag känt mig klar på ett helt annat sätt än innan. Dagens ord har på något sätt landat.

I den stunden har det bott mycket tacksamhet.
Dagen har kunnat börja först när inlägget blivit postat.
Då har jag börjat lyssna på nya föreläsningar, tagit in de ord som levererats till mig och låtit dem landa i mig, på samma sätt som mina egna ord får landa hos andra.

När känslorna hittar hem

När tacksamheten helar

Jag har hittat och kopplat känslorna i kroppen till de historiska händelser som en gång hänt.
Jag har lagt känslorna där de hör hemma, och hittat nya sätt att känna tacksamhet över att just de känslorna faktiskt var bra – en gång i tiden.
De hjälpte mig då, men jag ser nu att de inte längre är utvecklande idag.

Känslan har blivit ett aha.
Ett tack till det som en gång skyddade mig:
Tack för att du hjälpte mig då – men nu behöver jag inte dig längre.

Nu ser jag hur vissa känslor inte längre är hjälpande.
De gör mig liten, hämmad, och hindrar mig från att växa.
Att se det, och kunna tacka dem innan jag släpper taget, har blivit en form av tyst frihet.

När jag landar i mig själv

När ceremonin sker – den som bara tar några sekunder – känner jag mig närmare mig själv, i mitt jag.
Jag känner tacksamhet över att jag inte längre behöver reagera på samma sätt som förut, och över att jag hittat en nyckel till att bli helare, renare i mitt uttryck till mig själv.
Jag landar i mig själv.

Tankarna blir klarare.
Jag ser att det aldrig handlade om att skydda mitt jag – utan om att ta, och behålla, den plats som faktiskt är min.

Genom livet upplever vi saker. Vi ser, känner och gör för att skydda oss, för att skapa någon form av trygghet.
Ibland tystar vi ner oss själva när vi egentligen vill skrika.
Vi låter sången inom oss stanna upp – för att omgivningen behövde tystnaden, och mindre plats av oss.

När vi blir mindre oss själva

Vi blir mindre och mindre oss själva, kanske för att omgivningen är krävande.
Där, i vår litenhet, hittar vi ibland en falsk trygghet – en trygghet som var hjälpsam just då, i den stunden.

Men långt där inne i oss bubblar något.
Som en seg sörja, eller som knäcksmet som kokar – tills den till sist stelnar.
Och när den har stelnat, då har det lilla jaget inom oss formats till något som mest liknar omgivningens förväntningar.

Det är inte jag.
Och det är inte du.
Det är ett jag byggt av andras förväntningar.

Vi blir stela, återhållsamma och tysta.
Det är där vi behöver rensa upp, ställa den stelnade sörjan i vatten – precis som vi gör med kastrullen när vi kokat knäck.

Vi gör det genom att hitta till källan av de känslor som spelar oss spratt ibland.
Precis som jag skrev i inlägget Blogga på två språk – Vi är två som vågar – det handlade egentligen inte om henne.
Det handlade om mig.
Hela vägen.
Och jag är så tacksam över att jag hittade det.

När isen smälter och värmen återvänder

När jag börjar tina upp den stelnade massan inom mig händer något stillsamt men kraftfullt.
Det är som att jag långsamt börjar andas igen.
Platsen i mig som tidigare var hård och stel blir mjuk, och det uppstår rörelse där stillheten en gång bott.

Jag märker hur det finns värme i kroppen – en värme som inte kommer utifrån, utan inifrån.
Det är min egen värme.
Min röst som återvänder, min kraft som kommer hem.

Ibland känns det ovant. Nästan för stort.
Men det är också djupt befriande.
För när jag tillåter mig att vara jag, då börjar världen omkring mig också förändras.
Den blir inte lika trång.
Jag blir inte lika liten.
Jag tar plats – och det är inte längre skrämmande.
Det är bara sant.

När modet växer i det lilla

Det blir större, för jag hittar till vintern i det lilla – till stillheten, kylan, skönheten i det som är naket och sant.
Allt omkring mig känns större, och jag blir modigare.
Modigare än jag kanske vågat vara tidigare.

Det kan vara något så litet som att skriva en kommentar på hennes blogg.
Att våga hylla att vi båda använder två språk, att säga:
Jag ser dig. Jag vågar stå bredvid dig, inte bakom.

Det är i de små stegen som modet växer.
I de små rörelserna där jag inte längre gömmer mig, utan deltar.
Och kanske är det just där – i det lilla, i det enkla, i den stilla vintern inom mig – som jag blir som mest levande.

Små förändringar – samma träd, samma plats

Varje morgon har jag stått vid samma träd, vid samma sjö.
Jag har tagit samma bild – men aldrig har den blivit likadan.
Vattnet har skiftat från blått till grått, från blankt till krusat.
Ljuset har bytt ton, himlen har talat olika språk.

En bild varje morgon – samma träd, samma plats. Fem dagar av förändring.

De små förändringarna har blivit en påminnelse om hur livet rör sig, även när det ser stilla ut.
Precis som trädet står där, stadigt och tyst, har jag fått stå i min egen stillhet och se hur något förändras inom mig.
Det är i det lilla – i nyanserna, i skiftningarna – som livet händer.
Det är där tacksamheten och självläkningen får synas utan att behöva bevisa sig.

Att bli en god vän till mig själv

Kanske handlar inte allt det här om just den här veckan.
Men det är ett av alla steg jag tagit för att nå dit jag är idag – till platsen där jag är jag, och där jag faktiskt är en riktigt god vän till mig själv.

Jag är en fantastisk och fin människa, i mig själv.
Och det var jag också som barn – den lilla som inte visste hur världen fungerade, men som trodde på magin och såg blommorna i sitt inre.

Då rensade jag inte trädgården från blommorna.
För jag såg dem för vad de var – blommor.
Mitt vuxna jag, däremot, rensade bort vissa och kallade dem ogräs.
Men nu ser jag att allt det där som växte i mig hade sin plats.
Varenda blomma, varenda tagg, varenda färg – allt var jag.

Tacksamheten som alltid finns där

När jag ser tillbaka på veckan känner jag hur tacksamheten hela tiden har följt mig.
Som en stilla ström under allt det andra.
Den har bott i badet, i orden, i föreläsningarna, i mötena och i tystnaden efteråt.

Den har följt mig när jag hittat till gamla känslor, tackat dem och släppt taget.
När jag vågat skriva, vågat se, vågat känna.
När jag tinat upp det som varit stelt och vågat ta min plats.

Tacksamheten är inte längre något jag måste leta efter.
Den bor i mig nu – som en mild värme som säger:
Du är här. Du är hel. Du får ta plats.

Reflektion – ur mitt jag

När jag ser tillbaka på orden jag skrivit känner jag hur jag blivit lite mer hel.
Jag har mött de delar av mig som en gång skyddade mig, och jag har tackat dem.
Genom tacksamhet och självläkning har jag börjat höra min egen röst tydligare – den som länge väntat på att få tala.
Det är som att jag äntligen har börjat leva i takt med mig själv, inte emot.

Mellan raderna – min röst

Mellan raderna andas något stillsamt: en kvinna som inte längre kämpar för att bli förstådd, utan som förstått sig själv.
Hon står kvar i sin egen värme, även när vinden blåser kallt.
Hon har slutat be om ursäkt för sin känslighet, och börjat se den som sin största styrka. Genom tacksamhet och självläkning har jag börjat höra min egen röst tydligare.

AHA – mellan raderna

Det som en gång var en försvarsmekanism har blivit en lärare.
Jag inser att självläkning inte handlar om att bli någon annan, utan om att komma hem till det jag alltid varit.
Tacksamheten är inte ett avslut – den är början på något nytt.

Fråga till dig som läser

När kände du senast tacksamhet över något litet – något som kanske ingen annan ens märkte, men som förändrade din dag?

Slutord – Resan fortsätter

Resan är inte klar.
Men jag tror att jag har hoppat på rätt tåg, från rätt perrong.
Vägen framåt är längre än jag kan se just nu – men det gör inget.
För jag sitter i rätt vagn, med mig själv som sällskap.

Och om jag får uppleva att vakna i morgon,
då börjar nästa del av resan.
Den som kallas livet.

Stöd mitt skrivande

Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt arbete, kan du göra det här:
Stöd via PayPal

Eller prenumerera på bloggen för att få nästa inlägg direkt i din inkorg:
Prenumerera här

Avslutande ord

Igår är historia som gett mig dagens kunskaper i just detta nu, morgondagen kommer kanske även det bli något som gett mig kunskaper i detta nuet. Det säger mig att varje nu är viktigt det kan hela rena och vara, Det som gäller är att våga se, våga uppleva, reflketera och leva just här i detta nuet just nu

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien.
Morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.

This text is about gratitude and healing — not as an idea, but as a feeling that lives in the body.
It grows quietly in the space between nature, words, and those small everyday moments when I find myself again.
It is one of many steps I’ve taken on my way to becoming whole — to becoming my own friend.

Read this post in Swedish → Tacksamhet och självläkning – när tacksamheten hittar hem

Gratitude that Follows Me

This week I’ve been thinking a lot about how gratitude seems to live in almost everything that moves through me.
How nature has stayed close — side by side with the lectures I’ve listened to and the cold morning swims I’ve done.
From rain and wind to a morning when the sun mirrored itself in the water.
The cold embracing me, the steps out of the lake, and that wonderful moment when chill turns into warmth.

Gratitude for the feelings that live inside my body, and deep gratitude for the many talks from Flow Summit Sweden – Day 6.
They brought new thoughts and insights — encounters with others’ perspectives that later landed in me, shaping new thoughts of my own.

When Words Land Inside Me

I’ve spent time putting my words into the blog, and it has felt alive in me while I write.
I write from the inside out, letting the words find their own way.
When I finish a post, I feel finished in a different way. The day’s words have somehow landed.

In that moment, there is always gratitude.
The day can begin only once the post is shared.
Then I start listening to new lectures, taking in new words that are delivered to me — letting them settle within me, the same way my own words might settle within someone else.

When Feelings Find Their Home

I have traced the feelings in my body back to the moments they were born.
I’ve placed them where they belong, and found new ways to feel gratitude for what once kept me safe — feelings that were right for their time.
They helped me then, but I can see now that they no longer help me grow.

That insight has become my quiet aha.
A thank you to what once protected me:
Thank you for helping me then — but I don’t need you anymore.

Now I can see how certain feelings have turned from helpers into barriers.
They make me smaller, hold me back, and keep me from growing.
Seeing that — and thanking them before letting them go — has become a silent form of freedom.

When I Land in Myself

When the inner ceremony happens — one that only takes a few seconds — I feel closer to myself, to my own being.
I feel gratitude that I no longer react in the same ways, and that I’ve found a key to being more whole, more honest in how I express myself to me.
I land inside myself.

My thoughts become clearer.
I realize it was never about protecting my identity — it was about taking, and keeping, the place that is mine to hold.

Through life we experience things. We see, feel, and act in ways meant to protect us, to create a sense of safety.
Sometimes we silence ourselves when we want to scream.
We let the song inside us fade because those around us needed quiet — and less of us.

When We Become Less Ourselves

We grow smaller, sometimes because the world around us demands it.
In that smallness, we find a kind of false safety — one that may have helped us once, in that specific moment.

But deep inside, something keeps bubbling.
Like thick syrup or toffee that simmers — until it hardens.
And when it finally sets, the small child within us has become what the world expected us to be.

That’s not me.
And it’s not you.
It’s a self made from others’ expectations.

We become stiff, held back, and quiet.
That’s when we need to soften again — to fill that hardened space with water, the same way we soak a pan after boiling sugar.
We do it by tracing our feelings back to their source, to understand the small tricks they still play on us.

Just like I wrote in my post Blogging in Two Languages – We’re Two Who Dare — it wasn’t really about her.
It was about me.
All the way through.
And I’m grateful I found that.

When Ice Melts and Warmth Returns

When I begin to soften that hardened space inside me, something powerful happens in silence.
It’s as if I can finally breathe again.
The place that once felt cold and rigid begins to move — warmth spreads where stillness used to live.

I notice that the warmth doesn’t come from outside, but from within.
It’s my own warmth.
My voice returning, my strength coming home.

Sometimes it feels unfamiliar, almost too big.
But it’s deeply liberating.
Because when I allow myself to be me, the world around me begins to shift too.
It’s no longer as narrow.
I’m no longer as small.
I take up space — and it no longer scares me.
It just feels true.

Small Changes – Same Tree, Same Place

Every morning I’ve stood by the same tree, beside the same lake.
I’ve taken the same photo — but it never turned out the same.
The water changed from blue to grey, from calm to rippled.
The light shifted, the sky spoke different languages.

Those small changes reminded me that life keeps moving, even when it looks still.
Just like the tree stands steady and silent, I’ve been standing in my own stillness, watching something shift inside me.
It’s in the small things — the shades, the quiet changes — where life truly happens.
That’s where gratitude and healing become visible without having to prove themselves.

Becoming My Own Friend

Maybe this isn’t all about this week alone.
But it’s one of many steps that have brought me here — to the place where I am me, and where I truly am my own friend.

I am a beautiful, kind person — within myself.
And I was that even as a child — that little one who didn’t yet know how the world worked, but who believed in magic and saw flowers growing inside her.

Back then, I didn’t pull the weeds from my garden.
Because I didn’t see weeds — I saw flowers.
As an adult, I’ve removed some of them and called them unwanted.
But now I see that everything that’s grown in me has its place.
Every flower, every thorn, every color — all of it is me.

Gratitude That Always Remains

Looking back, I can see that gratitude has always followed me.
Like a quiet stream beneath everything else.
It has lived in my morning swims, in my words, in the lectures, in the silences that came after.

It’s been there when I found old feelings, thanked them, and let them go.
When I dared to write, to see, to feel.
When I softened what was rigid and allowed myself to take space.

Gratitude is no longer something I search for.
It lives in me now — as a soft warmth whispering:
You’re here. You’re whole. You belong.

Reflection – from within myself

When I look back at these words, I can feel how I’ve become a little more whole.
I’ve met the parts of me that once protected me, and I’ve thanked them.
Through gratitude and healing, I’ve begun to hear my own voice — the one that waited patiently to be heard.
It feels as if I’m finally living in rhythm with myself, not against.
Through gratitude and healing, I’ve begun to hear my own voice more clearly.

Between the Lines – My Voice

Between the lines, something calm is breathing:
a woman who no longer fights to be understood — she understands herself.
She stands in her own warmth, even when the wind is cold.
She no longer apologizes for her sensitivity — she sees it as her greatest strength.

AHA – Between the Lines

What was once a defense has become a teacher.
I realize that healing isn’t about becoming someone else — it’s about coming home to who I’ve always been.
And gratitude isn’t an ending — it’s the beginning of something new.
What was once a defense has become a teacher.
I realize that healing isn’t about becoming someone else — it’s about coming home to who I’ve always been.
And gratitude isn’t an ending — it’s the beginning of something new.
I realize that gratitude and healing aren’t an ending — they’re the beginning of something new.

Question to You

When was the last time you felt gratitude for something small — something no one else noticed, but that changed your day?

Support My Writing

If you enjoy my words and want to support my work, you can do so here:
Support via PayPal

Or subscribe to get the next post directly in your inbox:
Subscribe here

Closing Words

Yesterday has already found its rest in history.
Tomorrow waits further ahead.
But right now — this is where life happens.

The Journey Continues

The journey isn’t over.
But I believe I’ve boarded the right train, from the right platform.
The road ahead is longer than I can see — and that’s okay.
Because I’m in the right carriage, with myself as company.

And if I get to wake up tomorrow,
the journey will continue — the one we call life.