ADHD och stress kan ibland få tankarna att springa långt före verkligheten.
🇬🇧 English version ADHD and Stress Can Sometimes Make Our Thoughts Run Far Ahead of Reality
Ibland är det inte verkligheten som är det svåraste.
Det är tankarna innan.
ADHD och stress innan dagen ens börjat
I går morse höll stressen nästan på att äta upp mig innan dagen ens hunnit börja. Bara tanken på att köra ner till Göteborg satte igång allt på en gång.
Parkeringar.
Stadskörning.
Att köra fel.
Inte hitta rätt väg.
Fastna någonstans mitt i trafiken.
Ni vet hur hjärnan ibland kan springa flera timmar före verkligheten och redan ha hunnit skapa katastrofer innan man ens fått på sig skorna.
Små lösningar vid ADHD och stress
Men jag gjorde något som faktiskt hjälpte mig.
Jag tog ett steg i taget.
Jag satte mig i bilen och körde alla milen ner. Inte lugnt och harmoniskt direkt, men jag gjorde det ändå. När jag kom till Bäckebol parkerade jag bilen där och bokade en Bolt-taxi in till stan istället.
Den kom inom fem minuter.
Och vet ni…
Det kanske var ett undvikande.
Kanske ett fegspel enligt vissa.
Men då får det vara det.
För de där 101 kronorna var värda varenda krona.
101 kronor för att slippa ångesten över stadskörningen.
101 kronor för att slippa stressen över parkeringar.
101 kronor för att hjälpa nervsystemet att hålla sig lite mera lugnt.
ADHD och stress gör ibland att hjärnan försöker lösa problem långt innan de ens uppstått.
Det är faktiskt billigare än både läkarbesök och sömnlösa nätter.
Ibland tänker jag att vi människor är alldeles för hårda mot oss själva när vi hittar lösningar som gör livet möjligt att genomföra.
Som om allt måste göras på det svåraste sättet för att räknas.
Men jag genomförde dagen.
Jag stannade inte hemma.
Och det är faktiskt det viktiga.
Taxichauffören var dessutom väldigt trevlig. Han kom från ett helt annat land och körde inne i Göteborg som om han aldrig gjort annat i hela sitt liv. Vi började prata om företagande och han berättade att han tidigare haft anställda men att det till slut blev för mycket med avgifter, ansvar och människor som kanske inte la samma hjärta i företaget som han själv gjorde.
Han sa något som fastnade hos mig.
Att ens företag nästan blir som ens barn.
Och jag förstod precis vad han menade.
Men egentligen var det inte det här inlägget skulle handla om. Det där blev ett sådant där litet sidospår som livet ofta tar.
ADHD, kreativitet och längtan efter att skapa
För senare under dagen gick jag på en konstvisning.
Och där hände något inom mig.
Plötsligt kom tanken:
Vad gör jag egentligen med min kreativitet?
Varför lägger jag all tid på allt annat när jag har färger nere i källaren och canvasdukar som fortfarande väntar på liv?
Den där längtan finns fortfarande kvar i mig.
Inspirationen också.
Och där och då lovade jag mig själv att skapa ett utrymme hemma igen där jag faktiskt kan börja måla. Inte för att bli duktig. Inte för prestation. Utan för att något i mig saknar det.
Kanske behöver vissa delar av oss få komma upp till ytan igen innan de tystnar helt.
ADHD och stress när man ska träffa nya människor
Och ja…
Jag träffade också många människor jag aldrig träffat tidigare under dagen. Det skapade såklart också ångest redan på morgonen.
“Tänk om de inte tycker om mig.”
“Tänk om jag inte duger.”
“Tänk om jag säger något konstigt.”
Alla de där tankarna som hjärnan kastar fram som om de skulle skydda oss från något.
Men mitt i allt slog det mig:
Bestämmer jag själv att jag inte ska tycka om människor innan jag träffar dem?
Nej.
Tvärtom.
Jag är alldeles för nyfiken på människor för det.
Jag tycker ju egentligen om att möta människor. Höra deras historier. Känna olika personligheter och energier.
Och då kanske andra människor också sitter där med samma små orosmoln inom sig.
Kanske var vi flera där igår som såg lugna ut på utsidan men som egentligen funderade över vad som skulle hända, om vi skulle passa in eller inte.
Så hur summerar jag dagen?
Jo…
Ångesten var mycket större än verkligheten.
Och kanske är det just det som är viktigt att komma ihåg ibland.
Att tankarna kan skrika långt innan livet ens hunnit börja.
Reflektion – ADHD, stress och vänligare vägar framåt
Förr kanske vi hade kallat det fegt att ta en taxi sista biten.
Idag tänker jag annorlunda.
ADHD handlar ju inte bara om att glömma saker eller ha mycket energi. Ibland handlar det om ett nervsystem som går på högvarv långt innan något ens hänt. Tankarna har redan hunnit leva hela dagen innan vi ens gått ut genom dörren.
Och kanske är det därför vi ibland behöver små nödlösningar för att orka.
En paus.
En omväg.
En taxi för 101 kronor.
En plan B som gör att kroppen inte går sönder av stress.
Vi människor är ofta så hårda mot oss själva när vi försöker få livet att fungera. Som om allt måste göras på det svåraste sättet för att räknas.
Men kanske är compassion egentligen något annat.
Kanske handlar det om att stanna upp och fråga sig själv:
“Vad behöver jag just nu för att klara dagen utan att drunkna i stress?”
För ibland är det modigaste vi kan göra inte att pressa oss hårdare.
Ibland är det att hjälpa oss själva lite vänligare genom livet.
Mellan raderna – när ADHD-hjärnan väntar sig att inte passa in
Mellan raderna finns kanske en människa som länge trott att allt måste klaras på “rätt” sätt för att räknas.
Att man ska bita ihop.
Köra hela vägen.
Inte känna stress.
Inte behöva nödlösningar.
Men livet fungerar inte alltid så för oss som känner mycket, tänker mycket och bär gamla erfarenheter kvar i kroppen.
Ibland behöver vi hitta våra egna vägar genom dagen för att överhuvudtaget orka vara med i den.
Och kanske finns det också något viktigt i att inse att många av de där tankarna om att inte passa in egentligen kommer från gårdagen och inte från människorna vi möter idag.
För oss som lever med ADHD och stress kan små lösningar ibland vara skillnaden mellan att stanna hemma och att faktiskt genomföra dagen.
För när rädslan lugnar sig lite kommer ofta nyfikenheten fram igen.
Längtan efter människor.
Samtal.
Färger.
Skapande.
Livet.
Kanske handlar hela texten egentligen om just det.
Inte om ångest.
Utan om att livet fortfarande drar i oss, trots allt.
Och kanske är det märkligt hur hjärnan ibland fortfarande väntar sig att inte passa in, trots att livet flera gånger redan visat något annat.
Fråga till dig som läser
Har du någon gång använt en liten “nödlösning” för att orka göra något som egentligen kändes för stort?
Prenumerera på bloggen
Vill du följa mina vardagsreflektioner om ADHD, livet, compassion och små steg genom vardagen?
Prenumerera gärna här:
Prenumerera på Malix.se
Stötta mitt skrivande
Om du vill stötta mitt skrivande och bloggen Malix.se får du gärna göra det här:
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
Här är andra inlägg att läsa vidare på
När kroppen säger vila – om små steg och vänligare tankar
När vardagen känns större än den borde – små steg, compassion och livet mitt i allt Måndag morgon och modet att göra ändå
Wednesday Library – small steps, newsletters and trying to make life a little calmer
Lämna ett svar