Jenny är en klok vän.

Tänker bara dela med mig av Jennys inlägg på hennes hemsidan. Hon är så klok Jenny, sales nu har hon skrivit om Hemma sittande barn. Barn som inte går till skolan. Vilket är en förlust för alla.  Finns så många som inte orkar hela vägen.  Minns själv när min dotter gick i skolan, medical då orkade hon bara 3 dagar av veckan ibland.  Det va  de tre första dagarna hon orkadem sedan vart det som om energin bara försvann. Då log hon på sin säng kollade film och jag fick bli den där lite tå-trippande mamman som liksom väljer vad jag säger och om jag säger.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

ADHD och flickor forskning

ADHD flickor

Det är Svenny Kopp som pratar  forskning ADHD och flickor. Något av det viktigaste hon säger i filmen är att vi måste lyssna på den egna upplevelsen, patient och att föräldrarna har alltid rätt. Har själv erfarenheten att inte få rätt när vi gjorde utredningen för första gången på ett av barnen.  Då var det jag som fick diagnosen dålig mamma, purchase som ställde för stora krav.  Men när vi sedan kom till de mera utbildade breddgraderna blev det både dyslexi och ADHD.  Som tur var hade vi kvar vår spännande doktor som hade de buskiga ögonbrynen. Vår Dampdoktor som innan var den som gjorde att vi började trampa upp nya vägar. Vägar till läkning.

När jag var liten så funderade jag själv ganska så mycket på varför ingen förstod. Varför det va så svårt att göra det som fröken sa till mig. Varför jag inte fick in alla ord som skulle stavas rätt.

Svenny pratar även om att sluta vara så dramatisk, help här handlade det om  pojkar och flickor att pojkar slänger ut bänken medan flickan däremot blir inåtvänd, har trasiga kamratrelationer, även att det bor depression inom henne.

Tänka sig att för några år sedan träffade jag denna fantastiska kvinna, gav henne boken jag skrivit.  Sedan när hon läst titeln på boken log hon med hela ansiktet och med värme i ögon och röst sa hon:  Du kunde inte ha en bättre titel.  Just det ögonblicket minns jag som det var igår. Av just det ögonblicket blir det värme i magen på mig. Och tänka sig jag har även hört och sett att hon har pratat om min bok när hon är ute och pratar om ADHD.

Lev idag just nu. Historian är redan gjord och idag just nu påverkar vi framtiden.  Nästa vecka är jag på Ågrenska och pratar igen 🙂

Balans va ska det vara bra för?

Jag har kommit igång, search mind inte med att få energin i topp. Men under en ganska lång tid har jag haft motorstopp.  Motorstoppet handlar om att göra klart, sovaldi in för föreläsningen jag ska medverka i ganska så snart.  Just denna gången har det nästan varit samma känslor i mig som när jag skulle prata inför folk första gången.   Då den första gången gick jag dit med en stor påse full av papper och ärligt och uppriktigt förklarade för åhörarna, att så här är ADHD i mig. Människor har förklarat för mig att jag ska förbereda mig, men jag har inte klurat ut hur man gör, så här står jag nu. Helt oförberedd och ska försöka berätta och ge er ord som jag tycker är viktiga.  Jag fixade det på något sätt den gången, men ännu idag har jag inte en aning om vad jag sa eller hur det var.

På något sätt har jag glömt av hur det är när man förbereder sig. Motorstoppet har blivit till så fort jag närmat mig min dator.  Genast har jag kommit på tusen andra saker, som jag måste göra i stunden. Då när jag ska sitta och spåna på mitt upplägg.  Jag har kommit på att jag genast måste göra ordning i min garderob, vilket aldrig i mitt liv har varit viktigt innan.  Att städa under diskbänken, leta efter krukor i källaren, tvättat jackor som jag inte ens använder och ja, you name it så har det varit saker som känts jätte viktiga.

När jag sedan suttit här och funderat så har tankarna simmat ut i målerier. Men så borde jag verkligen prova på att måla. Hur ser det ut om jag målar med det, eller så 100 tankar som liksom gjort allt för att det inte ska bli gjort.

Idag när jag satt här och kollade så kom jag genast på ,  men vad ska jag ha för kläder på mig. Blixt snabbt blev det som vanligt, men oj jag måste åka och handla kläder.  Det var nästan så att jag satt i bilen, men jag hann titta ut genom fönstret. Såg hur snön yrde runt.  Sansade mig och insåg att idag blir det minsann inga kläder handlade, då jag inte gärna kör bil i snökaos.

Nu när jag summerar dagen andas jag ut.  Känner att jag är på G även om G et är ett litet g, tankarna är lite formade och en liten uns av känslor som: jag fixar det, det är klart det kommer att gå bra, bli bra känslor har flyttat in.  Men jag fick till sist skriva ett kontrakt till mig själv.  Om att sålla bland materialet.  Sålla bland mina tankar och bestämma mig för vad jag ska prata om, av 70 bubblor på mitt tanke papper blev det 15 bubblor kvar som jag nu nästan känner mig  trygg med att sålla ner till 10.  Begränsa mig är ju min svårighet, men när jag väl får in knycken så blir det mera än nog med sånt med.

Idag på morgonen var jag hos sjukgymnasten och hon pratade om balans. Balans med träning, balans med det jag företar mig med för att hålla min värk borta.  När jag gick därifrån så sjöng tankarna om just balans, en konstform för mig som  just jag inte klurat ut.  Tror till och med  just det där ordet balans, är ett ord som nog inte någonsin kommer flytta in i mig. För jag gör och gör när jag gillar, tills gillandet sipprar ut till Tråkighet och ogillar. Då gör jag just inte ett smack av just det.  För då har det dykt upp ett annat gilla och något annat som är kalaskul.

Balans är en konstform för mig som är mindre lätt.

Hade tänkt mig en ljusblå dag idag, tadalafil tanken blev ljusblå i alla fall ute. Själv vaknade jag sent, ailment efter nio var det.

Nu så här med en kropp utan Concerta, har sömnen blivit bättre. Men bara sömnen, inte hela proceduren. Insomnandet är det si och så med, men när jag verkligen har somnat så sover jag på riktigt. Den ny gamla vanliga Dampmorgon Carina, har hittat hem i mig igen. För mig känns det jobbigt, att ha den där gamla vågkänslan i kroppen.

Det är inte alls härligt att vakna på morgonen när kroppen är vaken, men huvudet på ett förunderligt sätt sover. Kroppen är vaken och måste göra saker, måste röra sig, men huvudet och mitt sinne för perception, hänger inte med. Trösklarna som egentligen inte finns har blivit högre, väggarna står där de inte stod förut. Eller i alla fall är min kropp är inte längre orienterad i mina rum.

Varje gång jag idag går ner för trappan, får jag alltid tänka efter eller i alla fall ta det mera försiktigt. Innan jag åt Concerta,  var det ganska vanligt att jag hade för mycket i händerna, råkade ramla ner för trappan.  När jag bodde på övervåningen i min mammas och pappas hus, fanns det ganska många gånger som jag skulle smyga mig ut ner för trappan med en kopp kaffe i handen.

På något konstigt sätt tog jag ofta fel steg, kaffet hamnade på väggarna. Jag i någon konstig ställning liggandes i trappan, med en lätt chock över hur jag kunde ramla så, jag som tänkte mig för.  Väggen i trappan hade många spår av kaffe spill.  Det blev ju bättre de gånger jag inte behövde smyga mig upp för att röka, för då hann jag vakna lite mera, innan jag skulle ta mig ner för trappan.

Idag är det samma känsla i kroppen som då.

Självklart är det så. Men när jag åt Concerta visste jag inte att detta med att springa in i dörrar, ramla i trappor, slå i fötterna i stolpar, trottoarer mm att det hade varit ett problem innan, som försvann med Concerta.

Visst, viste jag att jag ibland var klumpig, kunde ramla, men jag har inte insett att det var en del i min ADHD. Idag ser jag det, för idag är jag inte helt säker i mina kroppsrörelser. Idag, nu utan medicin, har den där osäkerheten flyttat in i kroppen igen. Var har jag mina armar och ben. Den där känslan som man har i barn åren, när kroppen växer mera än vad man hinner med. Det som blir tragiskt är, att jag inte växer på det sättet längre, jag är 47 år gammal och borde veta var armar och ben är. Jag borde även lärt mig att gå i trappor, utan, att innan jag börjar gå tänka på att nu tar du det försiktigt.

En gång i början när jag träffat min make, då när man liksom var ny kär, ville att han bara skulle se mina bästa sidor. Då hade jag hittat på att vi skulle ge oss ut på tur. Jag hade gjort förundersökningar om en vandringsled, som hade ett slutmål som var en soldatstuga. Vi hade packat ner picknick och tagit på massvis med varma kläder. Gav oss ut i skogen, för att gå färden som var någon halvmil.

En sträcka var det sumpmark och det var utlagt två brädor som vi skulle gå på. Där gick vi, jag, min make och våra fyra barn. Jag gick först.

Helt plötsligt helt utan föraning, så ramlade jag knall fall. Där log jag på rygg och inte fattat vad som hänt. Barnen och maken blev helt chockade, maken trodde jag fått en hjärtattack eller något. Det enda som hänt var att jag tappade balansen, på de där två plankorna.  Det är lite som Uggla sjunger, inte tugga tuggummi och gå på en gång.

Jag har inte varit medveten om det förut. Det är en medvetenhet idag som just flyttat in. Den motoriska klumpigheten försvann, eller blev inte så närvarande i mig då jag åt Concerta.

Idag utan medicin, är den motoriska klumpigheten tillbaka i sin fulla styrka igen. Det är inte konstigt att jag när jag var liten verkligen hatade Gympa.

Idag känner jag ännu mera för alla dessa barn som har plågotimman Gymnastik. Som de gör allt för att slippa.

Det är en sak som måste göras annorlunda i skolan.

När min äldsta son gick i skolan så kapitulerade hans magister i femman sexan, gjorde sådant som min son gillade för att han skulle vara med. Dom spelade innebandy på  gympatimmarna, sonen var målvakt.  Det var en bra lösning för sonen. Han började tycka om gympan. Han fick göra något han kunde. Han fick även förmånen att för en gång skull ha nytta av sin Damp, för som målvakt var det liksom bra, om han höll koll på vad alla andra gjorde. Sen säger jag inte att det var en bra lösning, för alla.  Jag kan ju förstå att gymnastiken ska innehålla mera än bandy. Men för min son var det bra.

När sonen gick i sjuan till nian, så valde vi bort gympan i skolan. Varje fredag åkte vi istället till Habiliteringen som hjälpte oss till gymnastik i en 37 gradig bassäng. Under tre år hade sonen vattengympa. Tyvärr fick han inte betyg i gympan. Men det betyget fick han i sitt egenvärde. Han slapp alla vidriga gympa timmar, där han alltid upplevde sig som misslyckad. Detta gjorde att han kunde få behålla lite av den självkänsla som annars hade försvunnit under gympatimmens alla misslyckanden. Jag kan till och med se att just högstadiet var en bra period för min son, vissa lärare där hade en förmåga att se min son i sin godhet, och hans styrkor. Under de tre år som han gick i högstadiet. Började han tro på sig själv och sin förmåga på ett helt annat sätt en innan. Han fick tillfälle att vara i sina styrkor, fick en chans till att utveckla sin självkänsla, se att han har ett eget värde att han duger som han är.

Här ser jag att vi måste göra något för barnen som inte gillar gymnastik. För vissa barn är bara gympa timman en tortyr timma som återkommer vecka ut och vecka in år för år i mera än nio års tid. Så får vi inte göra med barn. Det är Misshandel av barn som inte kan!

Lev idag just nu!

Balans är viktigt i alla sammanhang, hos mig är balans en konstform på många områden.

BOK-0011-e1326972514227-191x300

Mera om gymnastik går att läsa om i min bok.

Jag kan välja och ska välja mera

Solen bor på himlen, illness och jag bor i den. Den förra vackra dagen bodde vi i bilen, Köpte spis. Igår skulle vi åkt in till Uddevalla och köpt bänkskivor och ordnat med diskbänk mm. Men där tog vi vårt förnuft till fånga och bestämde oss för att tänka på Rom. Att Rom inte byggdes på en dag.  Det impulsiva i min fick inte fritt spelrum, i dag kan jag andas och idag har jag fortfarande kvar saker att göra. Diskbänken får vara den finns ju där ändå.  Vi kan ju faktiskt köpa bänkskivor en helt annan dag. Man kan göra saker under en längre period.

Jag skriver nog orden mest för mig själv. För att jag ska se dom skrivna och inte simma ut i uppgifter som till sist blir alldeles för stora för att bli klara.

Men, skulle min terapeut säga, är det inte ADHD att bara göra hälften?

Jo, det kanske det är, men att åka och impulsköpa både kyl, frys och spis är nog mera ADHD, skulle mitt svar vara.

Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Allt behöver inte heller vara Dampens fel eller o-fel. Men visst är det så alltid. Luften har gott ur mig för stunden energi som bodde i förändringen har försvunnit. Bänkskivorna får vänta till sedan nu vill jag göra annat än att göra om och göra nytt.  Nu idag väntar husvagnen, idag ska vi bara vara och njuta av de här dagarna i vår lilla husvagn som jag bara för  några dagar sedan funderade på om jag skulle sälja.  Om eller hur vädret blir spelar ingen roll det bliir husvagn ändå. Regnsmatter är härligt i husvagn, sol är ännu härligare men vädret kan jag inte styra över. Jag kan styra över min inställning till vädret.

Idag när jag vaknade kom jag på att jag nu varit utan Concerta i ganska så många dagar,  Idag är jag som jag var innan jag fick min diagnos. Helt utan kemiska preparat. Det är skillnader i idag och i då när jag åt Concerta tiden.

Jag är mera impulsiv, har  svårt för det här med att följa tråden. Planering och på och avsluta, sover middag gör jag och vaknar tidigt som attan det gör jag. Men som jag mådde den sista tiden med Concerta så vill jag inte må igen.  Det är till och med så att jag kan brusa upp och bli arg utan att jag tänker efter. Vilket är dumt för det är inte värt alla dom känslorna och det som argheter ställer till med.  Just argheten tar på krafterna och nu ska jag försöka hitta tillbaka till det där som Kay Pollak pratar om att välja.  Jag måste försöka komma på innan ilskan sätter in att jag kan välja att tänka annorlunda. Jag gjorde det innan tabletten så nu ska jag dit igen. Ska skriva lite små lappar som påminnelser med frågor på.

Kan jag välja ett annat sätt att förhålla mig till det här. Någon annan kanske hade tänkt annorlunda. MM. Jag kan välja mina tankar så nu ska det till att arbeta med det igen. Det har liksom inte behövts under Concerta tiden för då har tankarna hunnit med, idag är det mera som jag står där med en ICA påse argheter och öppnat påsen innan jag tänkt att jag ska knyta lite till.

Så här får provas på att lära mig knyta ett varv till, det ska göra tillsammans med små påminnelse lappar om att jag KAN VÄLJA MINA TANKAR OCH DÄR  IGENOM FÖRÄNDRA KÄNSLORNA I KROPPEN.

IMG_20110611_125145

Lev nu just nu, igår är historia, idag gör vi framtidens val. Vägen tillbaka finns alltid men vägen fram är den vi bygger själva

Min maken är bomullen emellan oss andra med Dampryck.

Idag på morgonen har jag suttit och funderat på gårdagen. I går var det mannen som tappade tålamodet, order och gudarna ska veta att det inte är ofta som han gör det. Han är bomullen som gör att det skaver mindre med oss andra. En sann diplomat och en smidighet inte av denna värld.  Men igår var det något som brast för honom.  Vår yngsta son hade sovit dåligt, och var på ett uruselt humör. Ofta brukar hans humör gå ut över mig, jag faller ofta in i diskussionerna och tänder till på hans utspel.  Men av någon konstig anledning så råkade maken ut för svängningarna i går. Denna man som alltid är lugnet själv, som alltid är alert när det gäller att se att tjatet är för att dra i gång andra.  Igår fick han nog, blev förbannad och sa i från några gånger.

Vår son är en kille med både ADHD och Asperger. Han är lite kantigare än andra och är fenomenal på att tjata, bråka och kan inte för sitt liv förstå att han är en del i det som sker om det är tråkigheter, Gör någon något emot honom så bara måste han reagera på ett speciellt sätt. Just det där sociala samspelet är svårt för honom.  Det är då maken är den stora riddaren med tålamod som en gud och med förhållningssätt som om det var det enda han har för ögonen.

Igår var jag med om något som jag inte är van vid. För igår fick jag vara bomullen vara den som förklarade och vara den som lugnade ner situationen. Jag som för det mesta är den som pratar medd båda händerna och får frispel blir tokigt arg och säger saker som jag sedan ångrar. Igår fick jag säga till Alex att du får nog lugna dig för Pappa är arg, han blir tokig på dig när du gör säger så mycket dumt. Jag berättade för Alex att pappa blev ledsen och att han inte orkade mera dumheter nu. Varje gång det blir tokigt när Alex själv känner att han kanske i alla fall hade en liten del i det som sker så blir han väldigt mån om att ställa saker till rätta. På sitt egna sätt.

Hans asperger gör att ställa till rätta blir löjligt tydlig så att vi genast ser att det är till rätta han vill göra. Att han ångrar sig och vill ha det dumma ogjort.

Ett sätt som gjorde att det blev bra i går var småbarnens småbarnshet där vi fick möjligheten att visa på skillnaden på att vara tre år och sexton år. Dvs  vår son fick för en gång skull uppleva att det var skillnaden på att vara stor och vara liten. Det händer ju inte så ofta i vår familj annars eftersom han är yngst. Oftast är det han som får stå för gränserna han som inte har så mycket friheter som de andra barnen.  Men nu när vi hade småbarnen till låns så fick han möjligheten att känna på  skillnaden på att vara stor och vara liten. Jag tror att det var just den ingrediensen som gjorde att han ändrade sitt sätt igår.  Flera gånger sa han till småbarnen att nej men ni är för små för att springa ute på  nätterna,  Klockan var då åtta på kvällen.  Sedan vid nio sa han innan barnen hade somnat  nej det är bara de större barnen som får gå ut.

Just nu sitter jag här och ler medan jag skriver.  Ännu är  ingen vaken, så jag fick lite tid till att just skriva ner min reflektion. Jag tror just nu att skillnaden mellan stor och liten var underverket i går kväll.  Kan det vara en möjlig väg till mera utveckling för vår son? Kan det vara det som är möjligheten att han får en försmak av att vilja bli lite vuxen? Kan det vara en möjlig väg till att han börjar se sin del? Ta mera ansvar över sig själv att få känslan av att det är skillnader med fördel till att börja vara lite mera vuxen?  Vår  son är 16 snart 17 år men är ojämn i sin ålder och är mera lik någon som är tio kanske 11 år.

Tid är knepigt

borde är ett ord som inte finns just nu. För det finns inga borden i stunden. Det är en mulen morgon, purchase men ändå vacker. Radion är på för att göra bakgrunden, min familj sover ännu. Bara jag och hunden som är vaken. Jag är ju oftast vaken tidigt så lördag inget undantag. Jag har funderat ett tag på det här med diagnos eller inte diagnos. Vad är det som gör att vissa av oss får och vissa inte.  Jag har ju och har haft alltid även om min diagnos kom sent i livet.

Att leva ett liv i 42 år utan att veta, tär på självkänslan, ofta upplevde jag mig som konstig och inte helt rätt. Hade då i satt en egenpåhittad diagnos på mig själv som var slaviglatointerligent. Idag vet jag att det handlar om ADHD. Idag vet jag även att jag inte är dumihuvudet inte heller slarvig, eller lat. Nu är det inte så att just det förändrades, bara för att jag kunde byta ut orden i min diagnos. Nej jag glömmer nog lika ofta, jag är nog fortfarande slarvig i vissa hänseenden och det där med koncentration är inte min starka sida.

Under 6 års tid, har jag fått förmågan att omvandla orden, se det för vad det egentligen står. Idag lägger jag även mindre kraft på just oförmågorna, försöker fånga det som istället är tillgångar. Tillgångarna som ju mera jag tränar blir ännu starkare. Samtidigt så händer det emellan åt att jag råkar simma i samma vatten,som för sex år sedan. Men efter några timmar med mindre bra tankar så hittar jag tillbaka, till dom där varmare vatten där jag mår bra igen. Jag hittar snabbare tillbaka till men varför gör jag det här? Det kan ju andra göra  som är bra på just det, jag ska göra dom där andra sakerna som jag behärskar.

Visst är det så att mina nycklar inte finns där de borde även idag, men inte lika ofta. För idag lägger jag tillbaka dom där dom ska vara redan när jag använt dom. I dag försöker jag göra en sak i taget. Tvättar jag så tvättar jag, Jag försöker få in luft i systemet. Försöker planera in vila som är vila för mig. Nu är det lättare att göra det på sommaren, för då blir min takt mera långsam och livet är mera att bara göra. I dag vet jag att stress gör mig illa på riktigt. Det gör att jag försöker bara ha ett eller några större saker på gång i veckan.  Arbetar jag så arbetar jag, försöker inte få in en massa annat på just sådana dagar.  Idag skäms jag inte för att jag inte orkar umgås. Om det är sådana där oumgåsdagar.  Idag frågar jag dom som vet och kan tiden om hur lång tid.

För några veckor sedan på jobbet så var det tid som skulle planeras. När jag planerar tiden så är den alltid kort, för kort och mina förberedelser tar  flera timmar. När man är bland människor som inte förstår så lägger dom ansvaret på mig, att planera min tid. Men är det människor som liksom helt förstår eller har den där inbyggda klockan och tänker i tid. Då får jag möjlighet att vila mig från otillgångarna. Jag hade planerat en resa, och i själva resan så var det beroende på mig och tid.

Hade jag fått bestämma och planera själv, så hade jag åkt redan dagen innan och jobbat över i en vecka för att allt ska klaffa. Men på min arbetsplats fanns det en man, som hade just den där inbyggda klockan. Och helt naturligt utan att jag ens frågade pratade tid. Han sa det utan att mästra och inte tillrättavisa, utan helt naturligt bara. Ja men bussen går 16 då går ni 20 i så är det god tid.  och Ja du går ner till bilen 10 över med alla saker, så har du god tid på dig.

Just det är underverk för mig, det gör att jag fungerar helt perfekt. Det är just det han sa, som gör att jag inte råkar in i mina otillgångar,  det gör att jag slipper stress. Tänk om jag kunde ha en sådan klocka inom mig, så jag slipper bli stressad över tider som måste passas.  Nu är det inte så att jag har det, men kan man då få önska sig en personlig klocka i varje situation som blir.  Det hade gjort att jag hade varit mera utan funktionsnedsättningar.

Nu har jag ju förmånen att till och med vara gift med en klocka, som alltid har koll på tiden, så är jag hemma är jag helt funktionsduglig i tid. Men ibland glömmer jag av att fråga min kloke man, han har slutat att vara den där kloka klockan som gärna pratade tid. För när han gjorde det innan då skällde jag blev arg på honom, vilket egentligen inte handlade om han. Utan om min totala oförmåga att känna tid.  Så idag frågar jag honom när jag ska åka mm, Men ibland glömmer jag av att jag inte kan tid, då planerar jag som jag alltid gjort och hamnar i mina otilllgångar.

 

Till sist dela med dig av det vackra i livet, ju mera vi delar kärlek, acceptans och har förmågan att känna empati ju mera levande härliga blir vi.  Idag har jag bestämt mig för att le med ögonen.

Avslappningstips och hopp från tuva till tuva tankar

Idag vaknade jag till mulenhet, buy cialis helt grått på himlen, buy och tyvärr blåser det så skydda altanen emot regn är inte så bra kanske. Det får bli en innedag.  Nu började det att smattra på utsidan stora droppar och innan det värsta regnet så hann vår katt in. Nu sitter han på  altantrappan och tittar ut.

Jag brukar läsa en blogg som heter  Att bo i USA. Det är en tjej som kommer från Sverige som skriver den. Hon har bott där i många år och skriver om skillnader mellan våra länder..  Idag skrev hon om sjukförsäkringar och hennes valmöjligheter bland dom. Inser ju att jag som har ADHD hade haft svårare att få till det där med försäkring, till ett lågt pris. Fast jag försöker ta hand om mig.

Jag har ju rutiner på allt, men mina rutiner är ju så beroende på hur jag mår. Det där med sömn till exempel är ju inte det lättaste.  Men nu hade jag inte tänkt att skriva om mig och mina små otillgångar.  Nej, för jag hade tänkt mig att skriva hon Min amerikanska bloggerska som jag lär mig så mycket av.  Hon har lite samma tänk som jag i vissa delar har jag läst mig till. För jag tror ju lite på att livet tar ut sin rätt, Livet ser till att  bli på ett visst sätt när man varit i oförändringar allt för länge. Då sker det saker för att livet ska gå vidare. Detta är ju på gott och ont. Kanske är det ont i början men blir gott när man tagit sig igenom förändringen. Många människor är rädda för förändringar, Jag ser dom som utveckling. något positivt. Något som gör att vi rör oss framåt.  När man är rädd för förändringar så brukar ord sägas så som: Nej men så har vi ju alltid gjort, det där har vi prövat och det var inte bra.

Nu slank jag  från ämnet igen, Det är den där ofokuseringen som alltid bor i mig som tittar fram i mina texter. Det är den där ofokuseringen som gör att texten hoppar från tuva till tuva sorry men det är jag. Kanske är det även det ofokuserade i mig som gör att jag gillar förändring?   Jag gillar nyhetensbehag, gillar första gången känslor gillar strävan i att göra nytt. Igen ser jag att det blir många olika områden i inlägget kommer antagligen inte komma fram till det jag vill säga…… Åter till min Amerikanska bloggerska, sjukförsäkringar och hennes val.  Hon lever sunt äter ekologiskt och tar hand om sig kunde därför välja något i sin sjukförsäkring som gjorde att hon fick en billigare premie.  i samma inlägg tipsade hon om härliga filmer med avslappnande musik och fågelsång i.  Nu på morgonen har jag titta på en av dom och det gråa blev mindre grått.

Den känslan jag fick var så härligt mjuk och därför vill jag tipsa om filmerna och lugnet som kan infinna sig i stunden.

Här blir det avkoppling på högnivå Orden föds lite hur som till bakgrunden av dessa ljud.

Ha en fin dag och njut av att andas 🙂

husvagn-skene-016.jpg

Klipska klipp Också Jenny förstås…..

Käraste vännen ringde mig, pharmacy då blir jag alltid glad. Hon på något konstigt sätt kvittar fram sina budskap.  Idag lyckades hon med något som hon  inte lyckats med under många år.  Hon lyckades mig att inse att jag har ett namn. Att det namnet inte är Malix. Vilket är ett namn som jag annars tycker om.

Vi pratar kanske inte så ofta som  vanliga vänner gör, shop eller som vänner gör. Men vi pratar på vårt vis, så som vi gör på vårt vänskaps-vis.  Redan första gången jag såg henne föreläsa tyckte jag om henne, där hon gick och visade på sånt som lika gärna kunde vart min dotter.  Olika strumpor på fötterna. Där är jag och Jenny olika, för jag är så noga att jag måste ha vänsterstrumpan på vänsterfoten.  Men nu skriver jag om sånt jag inte skulle skriva om.

2.-Comfort-Focus-Miniatyrbild

 

För jag hade tänkt tipsa om hennes små klipp om klipska små saker som kan hjälpa till i vardagen.  Hennes tips är ju inte bara till för mig som har ADHD eller Asperger.

Nej jag tänker att alla, oavsett om du har a eller ö i dina tillgångar. Smarta små tips som får vardagen att bli enklare, är till  för alla.

Du behöver inte ha ADHD för att behöva förutsättningar Förutsättningar det behöver vi alla.  Därför tänker jag att klipska klipp kan vara bra att titta till ibland. Pennan som hon visade för ett tag sedan är grym.  jag har en hemma och en som jag har på jobbet. Den underlättar massvis för mig, Det blir så mycket enklare för mig när det är möten.

Sedan kan ju det vara så att jag har mera nytta av det än någon som inte har mina små kryddigheter.

Comfort fokus  Klipska klipp

Förhållningsätt kan skapa krig men även Okrig

En vidrighets dag har varit grunden i går. Lite i smått panik men den panik som borde kommit har jag innan fått träna mig i att inte ha. På något så löser det sig.  I morse arbetade jag, cheap men under arbetstiden ringde min make och frågade när jag slutade.  Han berättade att lillkillen som då var på kortis hade konstrat lite. Det vill inte säga lite utan till och med så att personalen hade ringt hem.

Kortis är en verksamhet vår lille kille åker till ibland för att uppleva roliga saker utan oss tjatande föräldrar.

Denna gången var det mobil och tandborste som ställde till det.  Tandborsten är vårt fel vi glömde lägga i duschsaker samt tandborsten. Vilket gjorde att han vägrade använda sig av en ny tandborste som kortis hade.  Har våran lilla kille bestämt sig för något så är det så och han hade bestämt sig för att vägra ny tandborste.  Där till råkade det bli mobilproblem. Personalen hade glömt av att ta hand om mobilerna och det gjorde att lillkillen vägrade lämna ifrån sig sin.

Personalen ansåg att mobilen var en A sak. vad jag förstår är en A sak  väldigt allvarlig. A saker gör man.

Men en mobil och kriget var igång. Handgemäng hot som slutligen ett telefonsamtal hem till oss. Var på vi fick åka iväg för att hämta honom. Mobil, click är det verkligen en anledning till att bråka? Är det värt ett krig? Jag vet inte samtidigt som jag också är medveten om struktur och att det är viktigt för vår son. Men så mycket raserades på just mobil och tandborste.

Tankar som blir i mig nu skapar oro. Ska vi varje gång det är kortis behöva vara hemma i fall kortis verksamheten har A vilket leder till bråk vilket leder till att vi måste göra akututryckning?, ask Kommer vår lilla kille vilja åka till kortis något mera? Kommer han vara ledsen där?

Kommer kortis klara av att vara ett stöd för vår lilla kille mera? Vad händer, kommer de säga att de inte klarar av?

Nej´! Jag är verkligen trött på allt va kortis, hab, och alla insatser, allt runt omkring just nu för den hjälp man får den är inte tillräcklig.

Känns mera som vi är till för dom än dom till för oss………

Det är inte vi som ska tillgodose deras behov, utan dom som ska tillgodose vår sons behov. Lss är en rättighetslag, Människor som har Lss ska inte ha skälig levnadstandad , utan Goda levnadsvillkor.

Idag är det är det mera förkommande att ungarna har mobiler, då tänker jag att det är dumt av kortis att starta krig över en mobil.

Goda levnadsvillkor är väl ändå att jag själv får bestämma över mina saker.

Jag som vuxen hade aldrig lämnat min mobil till min chef för att han krävde det…… Det får vara hur mycket A sak för honom som helst men där går min gräns.

Samtidigt hade jag ju inte startat krig över det. Men vår son är ett barn som har diagnoser, då är det så att jag som vuxen måste se till att välja mina krig det funkar inte att välja alla krig.

Dom krig som jag väljer är att han absolut inte får skada sig själv, inte någon annan eller ha sönder saker i affekt. För den som blir mest lidande är han, han får då konsekvenser på konsekvenser…..

Arbetar du med barn eller har med barn att göra så får man i bland har tå-trippar stilen, läsa av och titta bakom situationen, vad du och ditt handlande kan leda till.

När min dotter gick i mellanstadiet så var det tåtrippar stilen som gällde för det mesta nästan alltid, redan då skolväskan landade i hallen kunde jag ta blixtsnabba beslut som ledde till att det inte blev krig på eftermiddagen. Det handlade om hur jag gjorde, om det blev krig eller inte krig här hemma.

Vissa dagar kunde jag  nämna ordet läxa eller säga du får göra det själv. Ibland vågade jag inte ens andas ordet läxa. Jag valde mina krig, det tänker jag att kortis borde gjort i helgen.

Det har funkat så bra de här åren vi haft kortis, men av de tre senaste vistelserna, har två varit krig. Då är det vi vuxna som måste se vad vi gör eller inte gör, då är det vi som har ansvaret. Min son kan inte hjälpa att han har Asperger eller ADHD det var inget han valde.

Vi runt omkring har möjlighet att välja, vi kan göra val. Dom valen kan sedan göra det enklare eller svårare för vår son…….

Våra val gör att vår son har mera eller mindre ont av sina diagnoser. Det handlar om vårt

förhållningsätt………….

IMAG0216

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Twitter
%d bloggare gillar detta: